Med sådana resonemang behöver journalistiken inga fiender

För nästan exakt fem år sedan pratade jag med 45-åriga Annika, en före detta optiker som flyttat till Danmark och börjat blogga om hälsa. Nu hade hon upptäckt att man enligt internet kunde få cancer av mikrovågspopcorn, forskningsrön hon raskt delat med sig av på bloggen. Hon skrev att det fanns gift i påsen och klistret som håller ihop den och dessutom ett farligt medel i smöraromen, och ”detta medel är godkänt i Europa. :/”.

Blogginlägget hade fått nästan 200 000 läsare, och därför hamnat i min viralgranskande väg: jag redovisade de lugnande beskeden som både en professor i toxikologi och toxikologen på Livsmedelsverket gav att ämnena inte utgjorde något reellt hot. Jag minns så väl Annikas reaktion. Hon fnyste att hon inte litade på Livsmedelsverket. ”De stoppar inte alla de ämnen de borde stoppa”, sade hon. Nonchalant lutad mot de hundratusentals läsarna som redan, i hennes ögon, valt hennes sida var det som att hon betraktade mig och den research jag gjort som journalist med samma blick som den rökande snyggingen i åttan: jaha, du kan publicera dig. So what? Det kan jag också.

Det brukade vara journalistikens mest utmärkande drag, och nu är det motsatsen. De coola tonåringarnas Facebookprofiler ekar tomma, en tydlig mätpunkt för hur svennigt det blivit att publicera sig. Alla gör det. Vill journalistiken fortsätta utmärka sig som värd folks tid och pengar måste den hissa andra flaggor, förslagsvis genom att vara den process som producerar den mest pålitliga, värdefulla och lättillgängliga informationen. Dessutom måste den kunna motivera sitt kanske mest storvulna anspråk: att vara bäst på att hantera fri information utan att försätta någon i fara eller oförtjänt dålig dager.

Kort sagt: journalistiken måste både formas av, och kunna förklara, sin etik.

För att det är något särskilt med journalistiken, det tycker de flesta som arbetar med den. Den är viktig, essentiell, grundläggande. Därför är det viktigt att se till dess välbefinnande. Karin Olsson, kulturchef på Expressen, markerade tydligt var hon tyckte gränsen för oetisk journalistik gick när hon kritiserade Aftonbladet under den nyligen utkämpade Martin Kragh-striden: ”Det är naturligtvis en orimlig hållning att lögner och förtalsgrundande påståenden skulle kunna rymmas inom opinionsjournalistisk”.

Det är ett klart besked, och fint vore det om läsaren kunde räkna med dess hållbarhet. Men se, knappt hinner tidningen hamna i pappersinsamlingen förrän Olsson vänder sig om och publicerar författaren Lawen Mohtadis anklagelseakt mot den före detta samarbetspartnern Gellert Tamas. Mohtadis text, ursprungligen publicerad på Facebook, är en formidabel uppvisning i kall, återhållen vrede, men det är framför allt en partsinlaga som utmålar Tamas som en självupptagen och manipulativ förtryckare.

Själv namnpublicerade inte Mohtadi Tamas, men det gör frankt Expressen, och enligt Tamas gavs han inte chansen till genmäle förrän i ett SMS sex timmar senare. Aftonbladets biträdande redaktör Eric Rosén, som försvarat sin arbetsplats mot Expressens kritik, twittrar om publiceringen: ”Jag har tidigare sagt att kulturjournalistiken måste kunna ha mycket vida ramar, vilket jag fick kritik för. Men Expressen tycks trots allt dela den uppfattningen.”

För visst verkar det på Expressen som att det som gällde nu plötsligt inte gäller, annat än för de det gäller. Nu ska Tamas PO-anmäla Expressen, och Olsson svarar till Medievärlden som om hon utandades fräckhet istället för koldioxid: ”Jag kan bara beklaga att en ordens man som Gellert Tamas hälsar ‘see you in court’, i stället för att ge sin bild i Expressen”. Eller som de flinande brukade säga på skolgården med ett fast grepp om ens handled: varför slår du dig själv?

Den läsare som till äventyrs letar enhetlighet möts av godtycklighet. Det enda unika värdet med journalistiken, att det är publiceringar som tänkts igenom, kan motiveras och följer logiskt på tidigare fattade beslut, suddas effektivt ut. ”Med sådana resonemang behöver journalistiken inga fiender”, som jag skrev förra gången samma slumppublicistik utövades. Annikas axelryckning över den tid jag lagt på att undersöka om det hon sagt verkligen var sant framstår som helt motiverad, för varför skulle hon bry sig om mig?

Låt oss ta en gravöl över den tid då alla var journalister, för nu är tydligen ingen journalist längre. Journalistikens enda chans att utmärka sig flisas långsamt sönder, en obegriplig publicering i taget. :/

Bild: CC BY 2.0 David Hall på Flickr.

REKLAM: Missa inte att lyssna på podden RÄDSLAN, om skräck och psykologi. I dagens avsnitt: rädslan för de förlorade privilegierna som leder till klimatförnekande.

Har journalistiken inte lärt sig – eller är den del av problemet?

Under fredagsförmiddagen har Expressens förstasidan toppats av en rörlig bild föreställande ett par händer som ur förstapersonsperspektiv plockar fram ett automatvapen ur en bilbaklucka. Detta bredvid en selfie föreställande en man med bestämt ansiktsuttryck och, under bilderna, tre varianter på en rubrik som avlöst varandra:

”Terroristen: Hämnd för Ebba Åkerlund”
”Terroristen: Hämnd för Drottninggatan”
”Terroristen hyllade svensk skolmördare”

Gemensamt för bilderna, rubrikerna och vinkelvalen är att terroristen själv valt dem. Enligt breivikskt snitt har han producerat ett presskit inklusive manifest, inspirationsbilder och rörligt material från själva terrorattentatet: det fruktansvärda utropstecken han sätter efter sitt politiska utspel som får det att eka världen över. Han har fått formge sitt eget genomslag till punkt och pricka.

När sådana här saker händer brukar jag få frågor om hur man som vanlig medborgare ska förhålla sig källkritiskt till uppgifter på sociala medier. Idag vill jag inte prata om det. De som har betalt för att kunna detta, de vi framhåller som goda exempel, de som man säger ska vara vår trygga hamn i en orolig och kaotisk storm på sociala medier, det är nämligen deras misslyckande som är det mest fundamentala.

Terroristens manifest är en djungel av högerextremism och nätkultureferenser, inbäddat i lager på lager på lager av ironi, en Penroses trappa som lurar den ovane betraktaren att den förstått men i själva verket leder runt sin egen axel och in i sig själv igen. Ebba Åkerlund, Drottninggatan och Anton Lundin Pettersson nämns alla i detta terroristens pressmeddelande.

Det är tre av de begrepp han bett om att få dela rubrik med. Lydigt publicerar Expressen.

Det var emellertid långt från de enda begreppen terroristen ville synas med. Hjärtat i hans strategi verkar ha varit att bygga ett kalejdoskop av polariserande triggers, en sökmotoroptimerad klusterbomb. Han har omsorgsfullt skrivit beundrande om stora opinionsbildare och kändisar som lutar åt höger för att på så sätt skapa en konfliktscen mellan dem och deras kritiker på vänstersidan – och redan lyckats.

Han har strösslat med synvillor i sitt manifest, för att ge alla en synbar anledning att sprida det.

Innan han genomförde sitt terrordåd publicerade han dess sista pusselbit på sajten 8chan, en samlingsplats för nätets mest nihilist-hatiska unga västerländska män. Där klargjorde han att det handlade om att inspirera sina likar. Det är dags att göra något på riktigt, skrev han och avslutade med en uppmaning till forumanvändarna: ”I have provided links to my writings below, please do your part by spreading my message, making memes and shitposting as you usually do”.

Att även stora medier lyssnat till denna uppmaning är inget annat än tragiskt.

Journalistiken har inte lärt sig. På sätt och vis är den fortfarande lika ute och cyklar som när den lät sig luras av clownhysterin 2016, falska pressmeddelanden från Flashback 2014, eller Anonymous 2012. ”Som värst är det att göra reklam för en ogenomtänkt mobb med planer på samhällsomstörtande verksamhet riktad mot oskyldiga syndabockar – som dessutom av sina nya medlemmar bara kräver basal datorkunskap och lite frustration. Det är att hälla bensin på elden”, skrev jag om journalistiken kring det sistnämnda exemplet.

Det är sju år sedan jag skrev de orden.

Den värst gnagande misstanken är att medierna faktiskt fattat detta. Att läxorna från IS-produktioner och Breivik varit oundvikliga att lära sig, men att de fortsätter enligt inkörda hjulspår, trots att så mycket kunskap om bättre sätt finns tillgänglig, för att det är lätt, lukrativt och det funkar. Att journalistiken faktiskt inte låter sig luras, utan är en del av problemet. Och fortsätter vara det.

Jag visar upp, men tänker inte länka till, Expressens rubriker ovan.

Jag länkar inte till terror-PR.

En rädd förälder skrämmer barnen mer än Momo

En varningspanik dör inte, den går i dvala. När vi minst anar det väcks den av någon liten katalysator, redo att slå till igen med full kraft. Ryktet att appen Talking Angela var hackad av pedofiler spreds varv efter varv runt jorden, till synes lika obekymrat av omvärldens faktagranskningar som de odödliga statusuppdateringarna om att man ska akta sig för vänförfrågningar från Fabrizio Brambilla. Och nu sitter vi här igen, mitt i en ny omgång av amerikansk och brittisk medial Momoskräck. Ska den förblinda oss även här i Sverige? Det är upp till dig, kära läsare.

Inte ens ett halvår har hunnit gå sedan Momo dök upp för första gången. Berättelsen då var att Momo var en hemlighetsfull och skrämmande sociala medier-användare som skickade hotfulla meddelanden och uppmaningar till våra barn. I själva verket var det ett luftslott, uppbyggt av föräldrars känsla av vanmakt och skräck inför ”Svarta Madame”-lekarna deras barn leker på internet. Inga bekräftade fall av självmord eller självskadebeteende kopplat till Momo gick att hitta, trots att poliser, medier och skolor besinningslöst varnade med braskande och ytterst tveksamma blogginläggslänkar.

Nu är Momo här igen, och hon har tagit ny form: som symbolen för de faror våra barn utsätts för i deras oövervakade internetkonsumtion. Denna gång började det i England, där en mamma i en lokal Facebookgrupp varnade efter att ha fått höra de skrämmande Momohistorier hennes son berättat för sina kompisar. Brittiska och amerikanska medier – allt från lokalpoliser och tabloider till BBC och lokala tevestationer – gjorde sedan sitt bästa för att blåsa liv i det, eftersom ingenting får klicken att hagla som en mustig varningspanik. Och idag såg jag det första tecknet på att Momo på sin världsturné tagit sikte även på Sverige.

”Mitt i ett klipp på ett barn som leker med lera kommer detta upp där ’Momo’ uppmanar barn att gå och hämta (…) något i pappas garage eller en kniv i mammas kökslådor för att sedan visa bildligt hur man skär sig i armarna”, skriver en svensk förälder på Facebook som fått ett tusental delningar i skrivande stund. Enligt föräldern hotar Momo, i det hypnotiska inslaget insmuget i ett harmlöst barnklipp på Youtube, med att komma och ta barnet i sömnen. ”Finns en plats i helvetet för denna typ av vider som gör så här mot barn”, skriver föräldern. Alla håller med.

Ja, visst är det elakt och lågt att smyga in läskigheter i Youtubeklipp för barn. Men Momo har ärligt talat rätt lite med den saken att göra. Givetvis är den kusliga dockan, som i höstas blev sinnebilden av allt på internet som var farligt för barnen, tacksam att placera i huvudrollen för det här problemet – men inklippta läskigheter i barnfilmer på Youtube förekom för ett år sedan. Och för två år sedan. Och tre år sedan. Och fyra. Och så vidare. Det torde överlag inte komma som någon nyhet eller något sensationellt forskningsrön att det inte är en bra idé att lämna sitt barn helt utan sällskap framför datorn, eller för den delen någonstans. Gott föräldraskap är närvaro och öppenhet: det gäller både på lekplatsen och på nätet.

Nej, jag vet inte om jag köper att föräldrars benägenhet att vråla varningar om Momo handlar primärt om att de insett att de bör vistas i närheten av sina barn. Jag tror snarare det handlar om att de fått möjligheten att uttrycka sin frustration och rädsla inför känslan av vanmakt, som sagt, och oförmågan att räcka till. I folkberättandet har det länge funnits en återkommande tendens att skuldbelägga, läxa upp och varna föräldrar som brister eller misslyckas med att lotsa sina barn rätt, och samma tendens kan riktas inåt och skildra fruktan att bli en av de otillräckliga föräldrarna själv (ett känt exempel är den ruggiga vandringssägnen om en nybliven mamma som får förlossningspsykos och tillreder sitt nyfödda barn som en maträtt). I fallet Momo ges vi möjligheten att bli arga på utomstående och okända men svartvitt elaka förövare istället för att behöva bära skulden för vår bristande närvaro själva. För att citera Facebookföräldern ovan igen: ”Finns en plats i helvetet för denna typ av vider som gör så här mot barn”.

Men grejen är att det än så länge finns få, om ens några, bevis för att Momo skulle utgöra något reellt hot mot våra barn. Inga kopplingar till självmord eller fall av självskadebeteende har, som sagt, kunnat beläggas. När seriösa reportrar letar efter barnfilmer på nätet med gömd, inklippt psykskräck hittar de få exempel, utöver de som föräldrar varnat varandra med. Av de klippens visningar torde många komma från de rädda föräldrarna, och inte från barnen. Den här tweeten om saken har till exempel 45 000 retweets, och det här Youtubeklippet 800 000 visningar.

Att barn skulle bli mer benägna till självskadebeteende bara av att uppmanas till det av någon okänd figur på nätet finns det inga belägg för. University of Bristol och den engelska stödorganisationen Samaritans undersökte för några år sedan sambandet mellan självskadebeteende och nätet, och fann att samtalet om sådant på nätet till minst lika stor del utgjorde en viktig ventil för de som mådde dåligt. Sunt förnuft säger att ett barn som mår bra inte kommer börja skära sig i armarna bara för att ett animerat ansikte sagt så på Youtube.

Problemet är att Momo verkar ha skrämt föräldrarna mer än deras barn, och en uppskrämd förälder är ofta betydligt läskigare för ett barn än vilket internetspöke som helst. När ditt barn säger att det är ett monster under sängen brukar du lugna barnet och berätta att det inte är något att vara rädd för, eller hur? Så varför, när monstret under sängen har förflyttat sig till internet, beter du dig plötsligt som om det fanns på riktigt? Nej, var istället den trygga, säkra, kunniga och lyssnande föräldern barnet behöver. Hota inte med att avinstallera Youtube, vilket bara kommer göra att barnet ändå tittar när du inte är med, utan sitt med och titta, skratta och förklara med ungen. Dela inte de braskande varningarna, för det stora problemet är inte hotet som monster på internet representerar – det är om du själv dras med i paniken.

Kanske kommer Momo springa ett ärevarv även i Sverige. Det beror delvis på om medierna väljer att skrämma upp och sprida panik, men också på hur du som förälder hanterar fenomenet. Och egentligen är det ju lätt. Hantera Momo som ett monster under sängen. Är det något att vara rädd för?

Ser vi de som hatas som samhällets syndabockar?

Det är jobbigt att vara systemkritiker. Om man har en samhällsvision som skiljer sig radikalt från hur det för tillfället ser ut får man kämpa länge i motvind innan man ser någon förändring, om den ens någonsin kommer.

Förutsatt att det är systemet i stort man kritiserar, naturligtvis. Det blir mycket lättare om man hårdhänt ger sig på dess mjukdelar: människorna som lever och verkar inom systemet. Vanliga människor som inte hör hemma i offentligheten, men släpas till dess arena och slås upp som representant för problemet. Då, plötsligt, kan man göra skillnad. Dinglar man en ensam och oförberedd människa framför sina följare kan det ge ett ofta komplext problem ett ansikte och dessutom fokusera en liten grupps löst definierade vrede till ett effektivt vapen och en kännbar kraftmätning.

Detta vet till exempel de extremare delarna av djurrättsrörelsen, vilket nyligen uppmärksammades av Göteborgs-Posten. De struntar i att kritisera, debattera och opinionsbilda, och slår direkt på mjukdelarna istället: hotar barn, anlägger bränder och uppmanar till våld mot bönder och uppfödare. Det fick resultat: ingen lantbrukare vågade ställa upp i debatt i SVT:s Opinion Live.

Det har också de extrema politiska nätrörelserna länge vetat, men på sistone har det känts mer systematiskt. Det är mycket oroande, framför allt för att samhället inte har något system för att fånga upp och ge stöd till dess offer.

Jag skrev ned en snabb tanke om detta på Twitter häromdagen, och någon sorts mörk stjärna måste ha stått rätt för responsen blev större än vanligt: en mängd mer eller mindre anonyma konton på Twitter svarade hätskt att det väl är något ”vänsterextremisterna” – med vilket de menar de redaktionella medierna – gjort hela tiden. Katerina Janouch, Joakim Lamotte och Kent Ekeroth nämndes som exempel på sådana som enligt deras perspektiv hängts ut.

En känd författare, debattör och kandidat till riksdagen som rört sig i offentligheten i decennier, en f.d journalist med hundratusentals följare och bakgrund på en av Sveriges mest kända redaktioner samt en folkvald riksdagspolitiker och höjdare inom sitt parti.

Ni får ursäkta, men jag håller inte med om att dessa är den blodtörstiga syndabocksjaktens största offer.

Jag tänker istället på den där handläggaren på myndigheten för radio, press och TV som råkade hamna i vägen för Samhällsnytts, f.d Avpixlats, vrede. En vanlig kille med ett tjänstemannajobb, som tog emot och var handläggare för en anmälan av en SVT-publicering. Inslaget friades, ett beslut som fattades av sju personer, bland andra ett justitieråd, en känd kommunikationskonsult, en psykolog och en journalist. Samhällsnytts reporter, som hade gjort anmälan, blev fly förbannad men verkade inte våga ge sig på de sju tunga namnen som fattat beslutet.

Istället fokuserade han på handläggaren.

Han nagelfor vad handläggaren gillade på Facebook och lyfte i en artikel fram det misshagliga: bloggen Inte Rasist Men, MP på Södermalm och en grupp som hjälper flyktingar. Han rapporterade lösa rykten om att handläggaren var fotbollshuligan och vänsterextremist, och drog fram ett flera år gammal och helt irrelevant narkotikabrott mannen fällts för. Handläggaren, en privatperson utan chefspost eller ansvarsposition, blev obönhörligt uthängd som brottslig och klandervärd för att han fattat ett i Samhällsnytts ögon misshagligt beslut.

Jag tänker också på SVT-journalisten i norra Sverige, som av samma sajt pekas ut som vänsterpropagandist för att hon är gift med en S-politiker. Eftersom Samhällsnytt inte vet – eller inte låtsas om – att lokaljournalistiken i alla tider hanterat problemen med att vara för nära den makt de granskar och därför utarbetat ett system där man låter bli att skriva om frågor i vilka man är jävig gör de en stor affär av detta, och att journalisten retweetat sådant som Samhällsnytt betraktar som ”vänsterpropaganda med SD-hat, migrantaktivism och Trump-hat”.

Exempelvis Finlands f.d statsminister, stiftelsen Expo och påven.

Men kanske framför allt tänker jag idag på den kvinna som var en av hundra att visas upp på en skylt utanför Gävle, som ett välkomnande ansikte för de på vägarna. Hon är en lärare som kämpat mot cancer och nominerats till att hamna på skylten av hennes elever som imponerats av hennes outsinliga styrka och glädje, trots sjukdomen. Hon delade plats på skylten med ytterligare 99 Gävlebor.

Men det var just hon som bar slöja.

Därför bars hon fram i Facebookgrupper och på Twitter som symbolen för en inbillad invasion, som en pappfigur för en dold krafts ondskefulla propaganda, och hängdes ut på Samhällsnytt för att hon som en av många muslimer gått i den enda moskén som finns att besöka i Gävle. Någon tog till våld och saboterade skylten där hon syntes, helt enkelt för att de inte stod ut med en människa som såg ut på ett sätt de inte själva accepterade.

Samtidigt präglas hela kampanjen mot kvinnan av den spöklika känslan att ingen som där ingår egentligen finns. Idag skriver GD om kampanjen mot kvinnan. En kristdemokrat som kandiderar till EU-parlamentet skrev i ett mycket spritt Facebookinlägg att hon blivit kontaktad av en Gävlebo som heter Zohre. Så här skulle Zohre skrivit till henne:

“Jag är muslim men går utan slöja. Min syster i Iran sitter i fängelse för att hon tagit av sig slöjan. Här gör kommunen reklam med slöjbärare. Varför inte använda oss vanliga?” Mvh Zohre”

Det finns en enda Zohre i Gävle, men när GD kontaktar henne säger hon att det inte var hon. Kristdemokraten kontaktar sin Zohre igen, och återkommer sedan till tidningen.

– Jag får inget svar från kontot. Det är borttaget. Det kanske var ett troll.

Därmed gick den enda Gävlebon vi känner till som velat ersätta kvinnan på skylten upp i rök. Men det gör naturligtvis detsamma för den vredgade mobben på nätet. För samtidigt fortsätter den cancersjuka lärarinnan med slöja hängas ut och förtalas på sociala medier som någonting mycket större än en privatperson, en människa som råkat hamna i offentligheten för ett ögonblick utan att själv ha sökt det, nämligen en symbol för vad de hatar.

Hon, lokaljournalisten, och myndighetshandläggaren.

De är inga riksdagskandidater som i den öppna debatt de själva tagit steget in i framfört sina åsikter och mött kritik för det. De har inga hundratusentals följare på sociala medier som ger dem blint stöd och swishpengar. De har aldrig blivit folkvalda och representerat riksdagspartier. Varifrån dessa makthavare fått idén att just deras åsikter aldrig ska behöva möta mothugg vet jag inte. Att de blir sura när de blir emotsagda, det är emellertid knappast demokratiproblemet här.

Demokratiproblemet är att sådana som är missnöjda med ett system, istället för att hederligt kritisera det i öppen debatt, siktar in sig på de oskyldiga människor de tror är sårbarast och målmedvetet försöker förstöra deras liv. Nackdelen med att propagandasajterna som ingår i dessa kampanjer generellt förbigås med tystnad av majoritetssamhället är att vi ofta missar lidandet dessa människor utsätts för, och att de i värsta fall helt tystnar och försvinner. Inte vågar göra sitt jobb korrekt, älska den de råkat börja älska eller leva som de vill. Sajternas relativt få men mycket aktiva kärntrupp av aktivistläsare kan bombardera dem utan att det uppmärksammas.

Jag tycker det är dags för någon sorts system för att ge dessa offer för hat och hot det stöd de förtjänar och behöver. Samhället kan inte lämna dem ensamma, när det är som representanter för just samhället de utsätts.

Bild: Jörgen Svendsen, Arbetarbladet, med tillstånd av Mittmedia/Arbetarbladet.

En väldigt fin dag

Som återuppstånden från de döda (eller åtminstone väldigt slappa) kommer bloggen igen, efter att jag under en ganska lugn januarimånad inte kände att den veckoliga uppdateringen om mina förehavanden var nödvändig. För idag har jag en väldigt fin dag!

Anledning 1: I dag kommer Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå ut som storpocket! Den kostar måttliga 93 kronor, och ser fin ut på bild – själv har jag inte sett den i fysisk form än, men på väg hem från dagens resa (mer om det senare) tänkte jag svänga förbi Pocket Shop och se om den möjligen möjligen redan finns där. Hur som helst: det är samma bok men med några av dess mer generösa omdömen tryckta på omslaget, till exempel Isobel Hadley-Kamptz “en förtjusande liten bok” och Johan Hakelius otippade “årets svenska bok om journalistik”. Nu håller jag naturligtvis tummarna för att Pocket Shop ska göra som jag har förstått att de gjorde med Omgiven av idioter, och fullständigt tapetsera sina skyltfönster med den. Hoppas kan man ju alltid, eller hur?

Anledning 2: I dag fick jag Surfa Lugnt-priset 2019! Det betyder äran av att få bli en del av en grupp prisdeltagare jag gärna gnuggar axlar med, till exempel Elza Dunkels och Klass 8F på Östra grundskolan i Huddinge, och motiveringen med vilken jag fick priset kändes bokstavligt talat som att bli sedd – som att någon inte bara märkt mina allra högst ställda ambitioner och krav på mig själv utan också faktiskt tyckt att jag infriar dem. Jag citerar:

Med till synes outsinlig energi och stor kunskap föreläser, författar, bloggar, poddar och twittrar Jack Werner – för ung som gammal – om några av vår tids viktigaste frågor: källkritik och hur vi handskas med felaktigheter på Internet. Genom att betona vikten av etik men också varna för moralpanik utgör han en betydande och balanserad motvikt i en annars ofta polariserad debatt om internets för- och nackdelar.

Att Jack dessutom återkommande betonar att vuxnas roll i förhållande till barns farhågor och rädslor är att vara trygga och säkra, lugna och förstående, kort sagt: vuxna, gör honom till en mycket värdig mottagare av Surfa Lugnt-priset 2019.

(På ett sätt som är mycket typiskt för hennes generositet och vänlighet lade Elza Dunkels sedan på ytterligare en nivå när hon på Twitter kommenterade priset med att “det finns en brytpunkt i Sveriges kunskap om nätet; det finns ett före och efter Jack Werner”, vilket möjligen är det finaste någon sagt om mig.) Prissumman är på 25 000 kronor och jag har redan, från en representant från förra årets prisvinnare, fått en viktig förmaning: slösa inte bort dem!

Anledning 3: I dag genomförde jag en källkritiksföreläsning på Sunnerbogymnasiet i Ljungby, från vilken jag nu är på väg hem, och den var så himla rolig och stimulerande! Ett par hundra till en början lite avvaktande och skeptiska gymnasieelever blev alltmer engagerade och hängde verkligen med, på ett sätt man inte kan undgå att känna av som föreläsare, och kontakten jag tyckte vi fick var svårslagen. Det var ett stort nöje.

Som sagt har 2019 inte fått någon vidare stressig inledning, på gott och ont. Jag har föreläst på Helsingborgs tingsrätt, på deras tingsdag, för gymnasieelever på Polhemskolan i Lund och för personalen på Borgarskolan i Gävle, medverkat i Jan Helins SVT-program “Fönster mot medievärlden” och skrivit klart mina delar av en källkritikbok som kommer ut i vår samt lite annat ströjobb. Nackdelen är såklart att lågkonjunkturer i uppdrag alltid förstärker den ständigt närvarande känslan av att vara på väg utför, men fördelen är att jag genomför de föreläsningar jag faktiskt har inbokade med större energi och att jag haft tid över att göra annat. Till exempel planera en ny podd (mer om det snart!) och sätta igång en Youtubenärvaro, i och med min nya serie “Veckans vandringssägen”:

Bilden som pryder detta inlägg är tagen och publicerad av Sunnerbogymnasiets bibliotek, och jag tackar dem och hela Sunnerbogymnasiet för att ni var med och gjorde denna dag så fin. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att fira såväl pocketbok som pris än att föreläsa för en så rolig skara gymnasieungdomar!

Min vecka 48 och 49: Den magiska gränsen

100 föreläsningar på ett år genomförda. Herregud vad jag har pratat. Hälften kunde vara nog. Nästa år blir det sannolikt färre föreläsningar, men det verkar som att den höga konjunkturen för intresset av petimäterprat om sociala medier fortsätter så åtminstone 50 ska man väl klara av…

Nå – veckorna som gått:

Vecka 48 var bekväm i den meningen att det bara var två-tre dagar på resande fot, och sedan en del tid över att vara hemma och jobba med projekt 2. Men om vi börjar från början så kom Creepypoddens 102:a avsnitt ut, om återvändsgränder och där åtminstone en klassisk creepypasta fanns att höra, natten till måndagen den 26 november. Och apropå podden så har det börjat trilla in fina bilder från lyssnare, som av Spotify fått veta att den varit bland deras mest avlyssnade ljud detta år.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

@creepypodden 🙌🏻 #spotifywrapped2018

Ett inlägg delat av 🍁 becky (@rhs.xo)

På måndagen åkte jag sedan till Varberg, där en uppdragsgivare från tidigare i år bad mig komma ännu en gång och tala. Föreläsning 97, det. På kvällen satt jag på tåget hem och följde Nasas landning på Mars, med den seismologiska landaren Insight. Tisdagen var en heldag kring SVT-huset, för då spelades min delaktighet i en UR-produktion för 10-12-åringar in. Jag hängde med tre kids hela dagen och blev både häcklad och hyllad, som det brukar vara med den målgruppen. Och apropå UR så släppte de i veckan ett annat program där jag medverkar.

Onsdagen jobbade jag hemma, och sedan åkte jag till Vetlanda. Anlände rätt sent, käkade en middag, läste lite bok, och gick och lade mig. Morgonen därpå hämtades jag för att prata på Njudungsgymnasiet – föreläsning 98 – där jag också varit förut (häromåret). På vägen hem pratade jag med en lärare i dennes podd, vilket man kan höra på här, om man vill:

Fredagen var mest hemmajobb. Därutöver twittrade jag om luciabråk, och på lördagen skrev jag i DN om varför journalistiken också behöver läkarens vita rock.

Vecka 49 rymde en detalj som var liten men rolig – ett gammalt exemplar av min bok om creepypasta såldes på Tradera för vanvettiga 600 kronor. Det aktualiserar diskussionen om nyupplaga av boken, ett arbete som jag hoppas kunna återuppta snart igen…

Och apropå roliga boksaker: SvD tyckte i en lista över julklappsböcker att min senaste var värd att nämna.

Jaja, nog med bokskryt. Veckan var ganska lik den förra – ett par föreläsningar, några dagar hemma. Började med att vara med en sväng i Studio Ett på måndagseftermiddagen, om luciabråk och sociala medier-rykten. På tisdagen åkte jag rätt tidigt – men inte klockan kvart över sex på morgonen, som först var tanken innan det kunde planeras om – till Göteborg, för att prata inför Unionens medlemmar på Ericsson och Volvo. (Det blir för övrigt mer Unionengig snart, när jag den 10 december åker till Örebro för att prata inför dess medlemmar där.) Föreläsning 99, således.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Fina decemberdagar är inget man är bortskämd med i Göteborg, men solen lyser ju alltid över en föreläsande källkritiker.

Ett inlägg delat av Jack Werner (@kwasbeb)

Onsdagen innebar jobb hemma, bland annat med manus till Creepypoddens avsnitt nummer 103 som kommer bli riktigt bra, och projekt 2 som i dagarna har deadline. Hu. Sedan, på torsdagen, åkte jag till Leksand för att ha två föreläsningar – en för sexor och sjuor, som drabbades lite av det faktum att jag den morgonen faktiskt gått upp klockan 05.15 för att hinna med det pisstidiga tåget som den gången inte gick att undvika och att sexor och sjuor är den kanske mest krävande publik man kan ställa sig framför. Men icke desto mindre var det föreläsning 100, och några timmar därpå följdes det upp av föreläsning 101 på Leksands sparkbank. Den var inför frivilliga vuxna, och det var därmed betydligt lättare. Tack till min gamla kollega från Sveriges Radio, Thorbjörn Carlsson på den egna lokala nyhetsstartupen Siljan News, för att du arrangerade allt så fint och bra!

I veckan släppte Stockholms läns museum också de inspelningar med mig med flera som bandades till deras “Fake News”-utställning, som nu finns att lyssna på som podd. Och så skrev jag om hur journalistiken i sina svagaste stunder lägger krokben för sig själv, helt i onödan.

Och så hade jag lite möten och sån skit men ärligt talat, vem bryr sig om det utom jag själv och de jag möttes med? Inga. Vi säger så, va? Hörs om några veckor igen.

Med sådan journalistik behövs inga annonser

Det är en händelse som ser ut som en tanke.

I helgens Medierna i P1 uppmärksammades den blodiga kamp som stått mellan ett par vinkrängande superkändisar på sistone. Framför allt i Expressen har fejden följts i detalj, och där har den ena kombattanten, tidningens egna krönikör och sedan något år vinförsäljare Leif GW Persson, fått särskilt stort utrymme. Expressen har punktmarkerat GW. Tidningen har skrivit om först om hur han plattar till både den ena och den andra vinproducerande kändiskollegan, och sedan gång på gång om rapporterat hur bra hans viner säljer. I Medierna ställer reportern Jonna Westin saken på sin spets i en intervju med Expressens redaktionschef Magnus Alselind:

“Hos er får ju GW helt okritiskt lovprisa sina egna viner. Hur kommer det sig att ni publicerar ren och skär reklam på redaktionell plats?”

Alselinds svar går att höra i Medierna i P1, men kortfattat är strategin precis som vanligt vad gäller Expressen: att med så självsäker ton som möjligt låta bli att adressera den faktiska kritiken. Det hade väl bara varit ett Mediernaavsnitt bland alla andra, om det inte var för den andra nyheten som också kom i veckan.

“Bara en av tio kan skilja annonser från nyheter”, skriver SVT med utgångspunkt i den forskning som Thomas Nygren bedriver på Uppsala universitet. Nygren har i projektet Nyhetsvärderaren i ett par år undersökt hur god källkritisk förmåga dagens unga nätanvändare har. Dessa senaste uppgifter är, enligt Nygren i ett mejl till mig, “preliminära resultat från två studier där vi undersökt ca 500 ungas och 1000 vuxnas självuppfattningar och förmåga att avgöra mer och mindre komplicerade uppgifter vad gäller digital källkritik”. I korthet säger de att många – unga, men kanske framför allt äldre – har svårt att skilja mellan redaktionella nyhetstexter och det som kallas textreklam på nyhetssajter.

Här är ett exempel, från en Powerpoint som Nygren skickade mig:

Siffrorna står för procenten av de svarande som tror den utpekade publiceringen är en redaktionell nyhetstext. De vita siffrorna står för procenten av de vuxna svarande (19-99 år gamla), de gröna är ungdomar (15-19 år gamla) och de röda är ungdomar som också svarat att de är bra eller mycket bra på källkritik. Som synes är felsvaren förfärande många.

Lite mer utförligt får jag resultaten beskrivna i ett papper som Nygren skrivit tillsammans med kollegan Mona Guath. Där konstaterar de att det verkar finnas ett samband mellan att tycka att det för mediekonsumenter är viktigt att ta hänsyn till trovärdighet och att ha utbildats i MIK och att svara rätt på deras frågor, och att det likaledes finns ett samband mellan att tro att man är bra på faktagranskning och källkritik och att svara fel. Dunning-Kruger-effekten ligger som ett täcke över resultaten, där en grupp som är bättre på källkritik och en grupp som är sämre utkristalliserar sig. Så här skriver Nygren och Guth om de två olika grupperna:

In one group we find people who rate credibility as very important who do not claim to be vary skilled at fact-checking and finding information online. In the opposite group we find people who do not find it very important with reliable information and see themselves as good critical readers.

Allt detta vet vi ju egentligen redan. Kids som utbildas i MIK är bättre på internet än självtillräckliga gubbar i Facebookgrupper.

Nu undrar den uppmärksamme läsaren vars tålamod med mina långa utläggningar börjar tryta: svar kommer kopplingen mellan reportaget om vinfejden i Medierna i P1 in? Jo, i sitt papper skriver Nygren och Guath att digital journalistik är bra och viktig för demokratin och allt sådant, men:

However, digital media and modern journalism can also in many ways facilitate the spread of exaggerations, rumours and lies. Today mainstream and non-mainstream news are mixed in digital environments making it difficult to assess credibility. This implies new requirements for both readers and society. Scholars argue that teaching and learning what we label digital civic literacy is absolutely essential to informed and engaged citizenship

Utgångspunkten är alltså att digitala medier och journalistik i dess nuvarande form kan underminera inte bara sin egen trovärdighet utan också grumla förståelsen av vad som faktiskt händer.

Och av det drar man slutsatsen att människor måste bli bättre på att kritiskt granska det de läser.

Jag känner igen inställningen – det är samma resignerade mediekritik som underbyggde programserien Mediebudorden jag gjorde tillsammans med just Medierna i P1. Samtidigt är det absurt på något sätt. Det är som att konstatera att en gata är så illa byggd att den är omöjlig att ta sig fram på, och att staden därför nu måste lära människor parkour.

Anledningen att man reagerar på hur Magnus Alselind i Medierna i P1 pratar om hur naturligt det är att skriva massor om GW:s vin eftersom alla ju vill läsa det är att man ju hör hur resonemanget långsamt eroderar inte bara den essentiella utan till och med den kosmetiska skillnaden mellan journalistik och reklam. Har nu journalistiken segnat ner så fruktansvärt långt i annonsgröten att det blivit skolans ansvar att se till att folk överhuvudtaget ska kunna dekryptera den?

Jag har varit inne på detta förut, senast bara häromveckan, men detta bör skrämma alla som är intresserade av att bibehålla värdet i journalistikens enda egentliga valuta: dess trovärdighet. Vi vet ju redan att många av våra användare har svårt att skilja mellan till exempel nyhetstexter och krönikor eller ledartexter och analyser sedan de lämnade sina trygga inmutade papperssidor och flöt ut på nätet. Vi vet redan att kännedomen i allmänhet om vad journalistik är – hur dess arbetsprocesser, regler, rutiner och kultur ser ut – är låg. Vi vet att förtroendet för oss är lågt. Den största utmaningen vi har framför oss – större än de ekonomiska och tekniska frågor, garanterat – är att förklara, bevisa och motivera vårt eget värde inför en kall, ointresserad och avtrubbad publik.

Om medierna i det läget inte bara aktivt gör sina annonser mer och mer lika sina nyheter, utan även sina nyheter mer och mer lika sina annonser… Ja, då är allmänhetens oförmåga att skilja mellan de tu inte en bugg, utan en feature. Då är Expressens oförstående attityd till frågor om okritiskt vinhajpande helt logisk: just de artiklarna är ju kärnprodukten. Då är detta inget annat än den undergång vi själva valt.

Och till sådan journalistik finns det egentligen bara en sak att säga:

Good riddance.

Min vecka 46 och 47: Hetsigt, sedan lugnt

No bullshit den här gången, vi går direkt på hårdvalutan:

Vecka 46 var resveckan! Tre dagsutflykter erbjöds mig, på tre olika håll i landet. På måndagen och onsdagen höll jag mig hemma, läste spökmejl, skrev på projekt 2 och motionerade. På tisdagseftermiddagen åkte jag till Örebro, där ABF och Vetenskap och folkbildning samarrangerade en föreläsningskväll. Det var en fin och full lokal, med två teckenspråkstolkar som oavbrutet showade vid sidan av mig på scenen. I Örebro ligger nämligen, fick jag lära mig, Riksgymnasiet för döva och hörselskadade och därmed fanns det ovanligt många icke-hörande personer i publiken. Det gick ändå bra, tyckte jag, och jag hade lite kul när jag vände mig om och betraktade tolken när hon gestikulerade “lökfitta” – ett ord jag är tvungen att använda i föreläsningen.

Efteråt käkade jag en snabb middag med the local chapter i Vetenskap och folkbildning, varpå jag slängde mig på tåget. Torsdagen gick jag upp klockan sex för att åka till Kalmar, där länsstyrelsen i Blekinge arrangerade en trygghetskonferens. Efter diverse intressanta föreläsningar om brottsutsatthet och trygghetskänslans vara eller icke vara inför politiker, poliser och tjänstemän gick jag upp och berättade om rykten på sociala medier och hur de kan inverka på ens trygghet. Efteråt träffade jag en trevlig P4-man och pratade lite extra om ämnet:

Jag kom hem sent, och gick på fredagen upp tidigt: denna gång gick morgontåget till Karlstad, där Värmlands trevliga bokfestival ägde rum. I Nöjesfabriken var det fullt av bokstånd och intresserade, och själv föreläste jag på den stora scenen inför en drös gymnasieelever och lite allmänhet. “Viralgranskaren Jack Werner blev den starkaste magneten. Drygt två hundra lyssnade på vad han hade att säga om sociala medier, mytbildningar, digitalt utplacerade lögner och ‘fake news’. Allting högaktuellt”, skrev Nya Wermlands-Tidningen – och i rättvisans namn måste jag väl ändå nämna att de där två hundra var ditkommenderade av sina lärare. Fler frivilliga lyssnare hade säkert andra talare denna helg. Men en ofrivillig publik är bara en publik som inte ännu insett att de vill sitta där, som jag brukar säga med ett extremt ansträngt leende!

Ja, sålunda gick det när årets föreläsningar gick upp till 96.

I övrigt skrev jag i DN om hur man lurar en journalist och sände ett vanligt Creepypoddenavsnitt vid sidan av veckans del av HOIN. Lite extra roligt var att en lyssnarhistoria som utspelade sig på vägen mellan Lidköping och Skövde plockades upp av lokala P4, som lade ut den som utklippt tips. Sedan recenserades min bok i Svensk Tidskrift denna vecka, vilket var roligt att se. Recensionen är omfattande och intressant, om än lite kritisk mot mitt urval.

Och så lades min teveinspelade föreläsning om vår tids klintbergare ut på UR Play!

Vecka 47 var hemmaveckan. Måndagen och tisdagen hjälpte jag ett produktionsbolag som gör en skräckteveserie för barn genom att läsa deras manus och ge feedback, fortsatte med projekt 2 och skrev Creepypoddenmanus. På måndagskvällen gick jag till Jerker Virdborgs Röda rummet på Berns, en litterär scen där Lena Einhorn och Bosse Lindquist pratade på temat “Fakta som berättelse, dokumenten som fiktion”. Tisdagen firades en födelsedag inom familjen, och på onsdagförmiddagen kom två extremt ambitiösa, roliga, smarta och imponerande gymnasieelever från Södra Latin för att göra en intervju. De företrädde skoltidningen Latin Lover, som nyligen utsetts till Sveriges bästa, och då jag hyllade dem på Facebook såg de det och förstod att jag var gammal Södra Latinare. Det gjorde mig roligt nog relevant som intervjuobjekt för dem, och intervjun blev fartfylld:

På kvällen fick jag ett pris! Jag hade tidigare blivit uppringd av Fredrik Wadström på Sveriges radio, som presenterade sig som jurymedlem för “Sveriges mest okända pris”: Författarförbundets radiopris, som går till en extern anställd som producerar litteraturfrämjande saker för Sveriges radio. Prissumman är på imponerande 50 000, och det hela delades ut på Författarförbundets middag för dess förtroendevalda på onsdagskvällen på Författarnas hus. Väldigt trevlig kväll, såklart!

På torsdagen delade jag ut pris! Stora journalistprisjuryn sammanträdde på Villa Manila på förmiddagen, efter att jag genomlidit en Ötzimässig cykeltur dit. Vi bestämde vinnarna, utom Lukas Bonnier som redan var utsedd, och åt lunch. Sedan cyklade jag hem och försökte ympa liv i min nedfrusna kropp, för att sedan stoppa in mig i en kavaj och åka buss till Bonniers konsthall på Torsgatan där galan inträffade. Och det blev så roligt. Jag smygfilmade Matilda Gustavsson när hon vann Årets avslöjande:

Sedan kom fredagen, och efter en lugn förmiddag – en gala är ändå en gala – stack jag till Ludvig, där vi bandade Creepypoddens 102:a avsnitt som sänds nu söndag natt. Tillsammans med 100-avsnittsjubileets grand finale:

Sedan gick jag ut med mina kompisar och därmed hade jag en sådan där vecka där varje kväll innebar alkoholkonsumtion. Lördagen blev slapp, utöver att jag med intresse följde upplösningen i Skuggholmarnamysteriet – som jag kanske får återkomma till en annan gång…

What else? Jo, jag och Åsa Erlandsson skrev om våra falska hjältehistorier i DN. I övrigt, lugnt. Nästa vecka blir mindre lugn… Men den får ni höra om en annan gång.

Bild: Clara Popenoe Thor, Latin Lover.

Mina veckor 42, 43, 44 och 45: En sammanfattning till

Okej, det kanske var för ambitiöst att tro att det där veckoliga sammanfattandet skulle hålla året ut, när jag aldrig förut lyckats hålla en dagbok levande. Men men – en större sammanfattning är också en sammanfattning. Och mest är det ju jag själv som läser detta, så…

Alltså: veckorna som gått sedan sist.

Vecka 42 var tämligen packad. Jag åkte runt i Sverige samtidigt jag under de fria timmarna läste Mats Strandbergs makalösa Slutet, som jag inte nog kan rekommendera. (Vill man av någon anledning hänga med på vad jag läser för någonting på fritiden kan man för övrigt ha koll på min Goodreads-sida, som jag nu sedan i somras då jag kom igång med bokläsningen igen faktiskt uppdaterar.) På måndagen var jag i Karlstad, efter att nätt och jämt ha hunnit fram då tåget blev stående en timme extra någonstans i förskingringen på grund av ett elfel, och föreläste för pedagoger och bibliotekarier.

Tisdagen öppnades med en föreläsning i Sävsjö, för 300 gymnasieelever, och avslutades i Linköping, för Unionens medlemmar i trakten. En mycket rolig dragning, som blev den 86:e för i år!

På onsdagen fortsatte arbetet med årets Stora journalistpris. Ganska tidigt vaskades ett par av de kandidater fram, som skulle visa sig hålla hela vägen fram till nomineringsdagen. Men så har det ju också varit ett starkt år för journalistiken.

På torsdagen deltog jag i mediedelen av SNS Samhällsprogram, där representanter för olika institutioner och organisationer åker runt och lär sig mer om Sverige. Det är tredje eller fjärde året jag medverkar, och det är alltid kul. Sedan bandade jag ett filmklipp om källkritik för Make Equal, som blev fint:


På fredagen var det en SR-grej där vi som gör poddar och program mötte varandra och berättade om oss, och på kvällen var jag med i Lantzkampen i P1.

I övrigt den veckan pratade jag om ett nätmobbingsfall i P4 Jämtland, om monster och skräck i P1 Kultur, och så fick jag den stora äran att bli nästa års Lubbe Nordström-pristagare! Creepypodden avsnitt denna vecka, det sista innan hundraavsnittsjubileet, var för övrigt en lång rackare skriven av Micke Strömberg. Precis som vanligt när Strömberg är i ropet mötte den stor uppskattning från lyssnarna.

En rolig detalj som framkom under veckan var också att det framkom att Metros ägare, Christen Ager-Hansen, i ett reportage i Fokus missat lite detaljer när han beskrev en av de stormiga dagarna i Metros historia som Qviberg-ägd tidning. Ager-Hansen hade beskrivit det som att tidningens dåvarande chefredaktör Erik Ljunggren frågat honom om tillstånd att publicera en text kritisk mot Qviberg, men Ljunggren skickade in sin bild av händelseförloppet och där framkom det att det var min krönika han syftade på, och att han inte frågat om tillstånd utan berättat att den skulle publiceras och att det inte fanns något att göra åt saken. Kul att få ha varit med på rätt sida av den där märkliga historien.

Vecka 43 skrev jag i DN om tiggaren som återkommande berättelse om fattigdomen i Europa, och såg att en lång intervju med mig om min bokläsning som barn publicerades. På tisdagen pratade jag först med Yle om Momo över Skype, och resultatet blev bedårande:

Sedan åkte jag till Norge, där jag föreläste i den lilla orten Mysen en bit norr om Oslo! Det var en kul föreläsning på biblioteket, med ett gäng glada norrmän i publiken.

Dagen därpå åkte jag rappt hem igen, för på kvällen skulle jag föreläsa på den internationella utvecklarkonferensen CS3Sthlm, den 88:nde för i år. Jag bytte knappt ens kläder:

På torsdagen hade vi ett slutligt möte med Stora journalistprisjuryn, där vi utsåg de nominerade i en serie omröstningar och skrev motiveringar till nomineringarna. Det pågick nästan hela dagen, så att jag knappt hann prata med den gode Lasse Truedsson på Tredje Statsmakten om en radioprogramsidé vi har förrän jag skulle hem och äta middag med min fru. Det var nämligen sista gången på ett par dagar: helgen tillbringade jag i Krakow.

Formellt åkte jag dit för att bli intervjuad om källkritik och sådant på en scen under bokmässan Conradfestivalen.

Informellt hade jag dock en massa tid över: jag var där fredag-måndag. Jag gick på lite mingel och en bankett, besökte Oscar Schindlers gamla fabrik som nu är ett museum över Krakow under andra världskriget, och åt mycket god polsk deg och drack mycket god öl för ganska lite pengar. Men mest minnesvärt var trots allt givetvis Auschwitz. Särskilt som pushnotisen om det antisemitiska terrordådet i Pittsburgh nådde min telefon bokstavligt talat i taxibilen på väg hem därifrån.

Trappan ner till omklädningsrummet innan gaskamrarna i ruinerna efter krematorium III i Auschwitz.

Vecka 44 började väl egentligen redan i slutet av veckan dessförinnan, då nyheten kom ut att vi skulle fira Creepypoddens 100-avsnittsjubileum med en extralång superskräckis skriven av Andreas Ericson på Twitter under sommaren. På måndagsnatten släpptes dock avsnittet och därmed inleddes också ett firande som kommer pågå i över en månad. Det är så kul att få göra den här podden för så många lyssnare, i så många avsnitt!

Det var allhelgonavecka, så jag var ute och berättade om spökhistorier både här och där. I Söderhamn på tisdagen, där jag pratade om spökhistorierna på eftermiddagen och om källkritiken på kvällen.

Finaste besökarna var nog två ungar som kom på båda föreläsningarna, och duktigt satt igenom dem under (hyfsat obruten) intresserad tystnad. Här pratar vi om de fina bilderna i min gamla bok om creepypasta, i en bild tagen av Söderhamns-Kurirens Felicia Andersson.

På onsdagen var jag i Lidköping, där ungdomarna Siri Lenhult, Helle Lenhult, Märta Trybom och Ellie Tigerberg på eget initiativ hade sökt något som heter Ungdomspeng för att kunna få till ett besök av mig. Så glädjande och hedrande att de gjorde det! Det gjorde alltså nettoantalet till 91 föreläsningar för i år, och resten av veckan var tämligen lugn.

Just det, jag intervjuades om mumieskräcken i Sätra på 70-talet, skrev i DN om Skolinspektionens rapport om skolans källkritikslärande, och pratade i ett gäng P4-kanaler om Creepypodden också. Annars var det här veckans häftigaste ögonblick:

Vi kommer därmed till vecka 45, då jag mest har skrivit på projekt 2 och försökt vila bort en förkylning. Veckans två föreläsningar var på torsdagen, i Varberg och Halmstad. Den första var i en gammal vacker teater, för en massa gymnasieelever, och den andra var under Hallandspostens “En kväll för boken” – 93 föreläsningar därmed. Så här ser förresten min resekarta för i år ut nu:

Jag bandade nästa reguljära avsnitt av Creepypodden, nummer 101, och vi presenterade årets nominerade till Stora journalistpriset. Jag är väldigt nöjd med dem alla och inte minst med mottagaren till Lukas Bonniers stora journalistpris – men det får vi vänta till den 22 november för att prata mer om! Åh, och så gjorde Avpixlat Jr, a.k.a Samhällsnytt, bort sig igen.

Och det var väl det!

Mina veckor 36, 37, 38, 39, 40 och 41: En sammanfattning

Ja, jag har varit lite dålig på detta på sistone… Men nu känner jag å andra sidan igen mig i bloggandet igen! Ingenting är lika typiskt blogg som inlägg där det pliktskyldigt beskrivs varför den blivit så eftersatt. Den här gången är det content- och tidsbrist som varit skurken. Efter att ha åkt på en liten höstsemester till min frus familj i USA tappade jag hastigheten i bloggandet, och helgerna som följt har generellt helt enkelt inte erbjudit den tid som behövts för att fånga upp veckoinläggen igen. Nu har det gått jättemånga veckor, och därför får det här bli en mer översiktligt genomgång av dagarna sedan dess. Generellt har det mest energikrävande på sistone varit föreläsningarna och arbetet med Stora journalistpriset, i vars jury jag för första året nu sitter. Nå, över till veckodagarna som gått i urval.

Vecka 36 var förhållandevis lugn, med bara två föreläsningar – nummer 67 och 68 – på Borås stadsbibliotek och i Jordbro, i regi av kulturförvaltningen i Haninge och ABF. Det senare var på deras trevliga kultur- och demokratidag där jag var en av föreläsarna. Föreläsningen i Borås var en sådan där som från början till slut kändes toppen och utmärkt, och det jag hört från beställare och publik var att även de var nöjda.

Och rubriken blev den vanliga:

Därutöver återvände Jönköpingsposten roligt nog i ett helt paket artiklar till historien Marcia Karlsson, som ju var den som inspirerade till Viralgranskaren. Dessutom kom beskedet att @sweden, som jag var först med att twittra på, skulle läggas ner och så kom det nya Kantar Sifo-siffror om svenskt poddlyssnande, och där bekräftades väl i stort sett Poddindex statistik för Creepypodden: 125 000 lyssnare i veckan, bara kring 10 000 färre än de som varannan vecka lyssnar enligt våra egna siffror. Veckans Creepypodden-avsnitt? Jo, för första gången återvände vi till ett ämne i ett tredje avsnitt: getmannen.

(Valet var ju också den här veckan, ja, men det har vi redan läst och skrivit tillräckligt om va?)

Vecka 37 var jag på en pytteturné i Finland, om nu två stopp räknas som turné vill säga. I Vaasa landade jag på tisdagsmorgonen och kördes till svenska Yles redaktion, pratade i en dryg timme, åkte sedan vidare till stadsbiblioteket och körde sedan för gymnasieelever. Sedan satte jag mig på ett tåg och åkte ner genom ett landskap som var väldigt likt det sörmländska till Helsingfors, där jag käkade på en fantastisk restaurang medan jag läste om Kapuścińskis På resa med Herodotos. Dagen efter var det dags för uppdrag tre och föreläsning 71, nämligen på Yles redaktion i Helsingfors, vilket var ett nöje och slutade med en liten intervju. When in Rome, liksom.

Skojade lite om kaffe också, för man vill ju göra en Macron om man kan.

Dagen efter att jag kom hem från Finland var det upp i ottan igen och resa till Örnsköldsvik, där hundratals elever i gymnasiet Nolaskolan väntade. Där hände en sak som jag ångrar men lärt mig lite av. Jag brukar i mina föreläsningar göra ner mig själv ganska mycket, för det är kul brukar uppskattas av publiken. Vanligen brukar det följa mönstret att jag beskriver något fall av nitiskt källkritiserande av undertecknad som bara resulterar i att jag blir ännu mer impopulär och illa omtyckt, och då brukar jag ta i och beskriva det som att jag uppfattas som en tråkig fåntratt, besserwisser och idiot. Men den här gången, inför en fullsatt sal av gymnasiestudenter, kallade jag mig själv “fitta”.

Det överraskade mig själv i samma ögonblick som jag sade det. Jag brukar i princip aldrig i vardagligt tal använda sexanstrukna nedsättande begrepp som förstärkningsord, annat än i de kretsar jag har där det antagit någon sorts dubbelironisk metanivå, och vet inte riktigt var det plötsligt kom ifrån. Jag tror att det kan ha varit ett försök att beskriva det med ett språk som låg publiken så nära som möjligt, som ju helt uppenbart blev helt fel: om publiken använder bög som skällsord betyder ju knappast det att jag också borde göra det. I ögonblicket visste jag inte riktigt hur jag skulle hantera det, varför resultatet där på scenen blev att jag inte hanterade det utan bara gick vidare. När föreläsningen var slut gnagde det i mig, samtidigt som ingen av de jag pratade med efteråt – varken elever och lärare – tog upp det. Först i efterhand kom det några mejl och instagram-DM från lärare, som reagerade helt rimligt: vi försöker i vardagen få bort sexismen ur vardagsvokabulären, så varför förstärker du den?

Jag har bett alla som kontaktat om ursäkt eftersom jag verkligen tycker det är helt fel av mig som inhyrd föreläsare att framför gymnasieelever slänga termer omkring mig som används i en sexistisk jargong, men det både oroar mig och fascinerar mig att jag inte riktigt vet var i mig det kom ifrån. Men det jag också skrivit till de som kontaktat mig har varit att se det som ett tillfälle att inskärpa just den kritiska blicken. Jag må föreläsa om källkritik, men det betyder inte att jag ska lyssnas på, läsas eller ses med okritiska ögon. Det kan i bästa fall göra min fadäs till en läxa för alla inblandade, på min egen bekostnad.

Hur som helst, veckan fortsatte. I DN skrev jag att vi borde sluta dela “skrämdumpar”, en av resultaten av en längre tids funderingar om hur vår dialog på internet ser ut, och på bloggen skrev jag lite eftervalsanalys ur mitt eget perspektiv. Sedan åkte jag och Linnea till Kalifornien!

Vecka 38 kom ett Creepypoddenavsnitt om anomalier ut och en intervju med mig om Herobrine publicerades i en av P3 Spels underbara små speldokumentärer, men annars gick den pretty much åt till att semestra. Vi sköt med pistoler, besökte ett museihangarfartyg, gick på zoo och tillbringade en dag i Mexiko.

Men så hände också en sådan där grej som för mig är helt omöjlig att inte skriva något om. Momo Challenge hade förekommit bland lyssnarmejlen som skickats in till Creepypodden i flera veckor, men en varning började cirkulera bland folk på Facebook och det var tydligt att grejen var på väg att brisera i en större offentlighet. Inte minst för att rektorer började skicka ut helt huvudlösa länkar om saken till vårdnadshavare. Därför skrev jag först ett blogginlägg om fenomenet i stort, och sedan en uppföljande mer specifik text om en särskild varning för Momo.

Det var nog en bra idé, för det blev rätt mycket snack om Momo sedan.

Vecka 39 skrev jag i DN om Reddits underforum r/changemyview, en plats att inspireras av för alla som tycker oförsonligheten på nätet är tröttsam. Dessutom publicerades min första bokrecension någonsin, nämligen av Kent Wernes finfina Allt är en konspiration.

Vi åkte hem från USA mitt i veckan, och dagen efter åkte jag på en gång ner till Danmark där jag medverkade som föreläsare på en konferens för lärare i journalistik från hela Skandinavien. Det var en underbar plats, på en udde utanför Århus, bland böljande gröna dalar och kullar och med Kattegatt ständigt närvarande, men jag hann tyvärr inte se mycket av det eftersom jag kom fram bokstavligt talat fem minuter innan jag skulle upp på scen.

Sedan åkte jag därifrån, mot Göteborg, för årets bokmässa. Och det var ingen dålig bokmässa heller! Min egen mest uppbokade hittills, med tre-fyra programpunkter varje dag. Allt från panelsamtal till filmade föreläsningar. Extra roligt var att prata om moderna vandringssägner inför UR:s kameror, även om det krockade olyckligt med en jobbig förmiddag dagen efter en lång och blöt kväll… Vi får se om det syns på mig när föreläsningen dyker upp på någon playtjänst endera dagen.

Där hände också en himla fin grej, som jag redan berättat om på internet.

Hur ska man då räkna föreläsningarna på bokmässan, om man nu har börjat hålla räkningen? Många av dem var ju bara tjugo-tjugofem minuter långa, räknas det? Samtidigt var det för en ny publik varje gång, och det är ju det jag vill konkretisera med min uppräkning: hur många jag når med budskapet om källkritik. För att faktiskt ha känslan av att ha uppnått någonting i år. Alltså har jag bestämt mig för att räkna de programpunkter som var rena föreläsningar, men inte det övriga. De var tre stycken, och det tar nettosumman till 76 stycken.

Vecka 40 började arbetet med Stora journalistpriset. Jag sitter i juryutskottet för “Årets nyskapare”, och har därför gått igenom massa nyskapande journalistik i jakt på det allra bästa. Det är roligt och inspirerande, inte minst för att jag i min jurygrupp har så mycket kompetens – Östgöta Medias publisher Anna Lindberg, programdirektören för nyheter och samhälle på TV4 Viveka Hansson och P3-chefen Şîlan Diljen.

Därutöver? Jo, Göteborgsvistelsen tog inte slut bara för att bokmässan gjorde det – på måndagen tog jag en tur ut till Mölndal och pratade för först ett gäng högstadieelever och sedan deras lärare och pedagoger. Därmed 78 föreläsningar. På torsdagen blev det 79, i och med att en länsstudiedag i Norrköping kallade. Och från Örebro kom en himla rolig bild!

Annars handlade Creepypodden om när det är för sent, här på bloggen skrev jag om en story vi aldrig borde ha fått kännedom om, och så tog Twitterexperimentet @sweden slut denna vecka. Den sista kuratorn hade fått den fina idén att träffa mig på bokmässan för att spela in en liten avskedsfilm tillsammans med mig.

Vecka 41, slutligen, skrev jag om Lucia Cole och en ny studie i hur vår källkritik på nätet fungerar i DN, och i Hallandsposten publicerades en intresserad och välskriven intervju med mig.

Det var en föreläsningstät vecka: på måndagen föreläste jag två gånger för olika grupper av lärare och pedagoger i Umeå, på tisdagen för 200 analytiker och spaningsledare under en konferens polisen hade och på torsdagen för gymnasieelever och lite övriga i Nyköping. Så blev de 79 föreläsningarna till 83.

Vad hände mer? Vi bandade en jävla massa Creepypodden och jobbet med Stora journalistpriset fortsatte.

Nya tag imorgon, med nya föreläsningar!