Jack Werner

I dagarna lanserade Västarvet och Institutet för språk och folkminnen sin nya digitala utställning Trollbunden – folktro, fakta och fiktion, om människans behov av berättelser. Ur utställningens presentation:

Människans behov av berättelser verkar vara oändligt. Aldrig förr har vi varit så vetenskapligt upplysta och aldrig förr har vi haft så stor tillgång till forskning och kunskap. Ändå gror en längtan efter berättelser om det okända, det oförklarliga och det bortglömda. Genom historien har vi skapat mytologiska världar i lågorna runt lägereldar till det blå skenet från vår tids skärmar. Men vilken roll har folktro, sägner och lokala myter i dagens samhälle? Vilka mekanismer är det som gör att vi delar, berättar och återberättar dessa historier i olika medier?

Till denna utställning har bland andra Bengt af Klintberg, Armita Golkar, Sara Bergmark Elfgren, Mattias Hagberg och jag bidragit med text och idéer. Jag tänkte beskriva mina egna delar lite närmare, men den som helt enkelt föredrar att besöka utställningen gör det här.

Mina texter handlar i stort om vandringssägnen i vår tid, och är tre till antalet:

• En grundkurs i vandringssägnens mekanismer. Här beskriver jag vad en vandringssägen är och hur de kan uppstå och spridas. Jag adresserar också den vanligt förekommande missuppfattningen att en vandringssägen definitionsmässigt måste vara en falsk eller påhittad historia, och att det viktiga istället är att det är en berättelse som får avsevärd spridning.Jag skriver lite om det kända citatet av en gubbe på Facebook som jag kallade Mats:Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå.
  

  “Det här citatet använde jag som titel på en bok jag skrev 2018, om myter på sociala medier och vikten av källkritik, eftersom jag tyckte det var så talande för varför dessa historier tilltalar oss. Mats menade inte att han struntar i sanningen, eller att han accepterar lögner, i högre grad än någon annan. Han menade att han inte brydde sig om just den här anekdoten var sann, för i sitt huvud vet han ju att den problematik den illustrerar är sann. Han tyckte det var viktigare än att vi pratar om ett samhällsproblem han tycker är akut, än att vi hakar upp oss på huruvida något enskilt exempel på problemet är sant eller ej. Det var bara att historien om Alva bättre fångade hans poäng än någon annan historia han hade hört: den var på ett sätt, för Mats, verkligare än verkligheten.

  Det finns massor av sätt att säga samma sak som Mats sade.

  ‘Det hade faktiskt kunnat hända på riktigt.‘

  ‘Det finns många liknande exempel i verkligheten.‘

  ‘Jag hade inte blivit förvånad om det var sant.’

  Om du känner dig självkritisk kan du för all del fråga dig själv: vilken variant brukar du säga?”

• En presentation av hur vandringssägner sprids på nätet. Här blir det lite mer specifikt för det som kanske är min spjutspetskompetens. Utifrån en krönika i GP nyligen, där frågan ställdes om internet skulle komma att innebära vandringssägnens död, diskuterar jag hur den i själva verket stormtrivs på nätet. Dessutom föreslår jag en ny term för en ny sorts folkloristisk projektionsyta:
  

  När autentiska händelser inträffar som slår an hos någonting hos oss sprider vi dessa med våra egna kommentarer, och diskussionen som uppstår kring händelserna blir ett sätt att ventilera våra känslor – vår rädsla, osäkerhet eller vrede – kring situationen. Att de inträffat på riktigt innebär inte att vi slutat använda dem som projektionsytor för våra fördomar eller illustrationer för våra värderingar, det vill säga precis vi använde vandringssägner. Därför kan man börja fundera på ett begrepp för autentiska händelser som får spridning som folkloristiska uttryck: kanske folk- eller vandringsnyhet vore något?

  Därutöver diskuterar jag hur man kan tolka vår tids vandringssägner och creepypasta, och avslutar med lite olika exempel på när spökhistorier, vandringssägner eller faktafel sprids och förändras.

• Tre källkritiska tips. Kanske den minst överraskande delen av mitt bidrag. Tre tips som jag för all del kan återge i sin helhet även här:
  

  1. Den som är bäst i världen på att lura dig är din egen hjärna. Vi motiveras alla av suget att få vår redan befintliga världsbild bekräftad – att få det bevisat för oss själva att vi har haft rätt hela tiden. Försök därför vara allra mest kritisk mot dig, och om inte annat åtminstone så kritisk mot dig själv som du hade varit mot en meningsmotståndare. När du tänker ”jag visste väl det!”, låt det bli en varningsklocka istället för en startpistol.

  2. Fundera över vem som har ditt förtroende – och varför. Allt för ofta delar vi vidare påståenden på sociala medier bara för att de stämmer överens med våra åsikter, trots att vi aldrig förut sett eller ens hört talas om användaren som publicerat dem. Varför ger vi bort vårt förtroende så billigt? Fundera på vad din tillit är värd, och vad någon ska göra för att förtjäna den. Inte kan det väl bara vara att säga saker du håller med om?

  3. Lär dig använda alla de verktyg som står till buds. Internet är fullt av tillgängliga och lätthanterliga verktyg för att göra research själv. På Facebook kan du söka efter innehåll i statusar, via Google kan du undersöka om bilder du är nyfiken på har publicerats tidigare och med whois-tjänster kan du ibland ta reda på vem som ligger bakom en sajt. Bekanta dig med dessa möjligheter, och inse att det ofta inte ens är svårt att ta reda på sanningen på internet. Det kräver bara lite självförtroende.

Bild: Västarvet

En fjärils vingslag kan orsaka en orkan på andra sidan jorden, brukar det sägas. Om det är sant vet jag inte, men autentiska motsvarigheter finns. En förvirrad, ensam tokfrans i Indonesien kan nämligen helt uppenbart orsaka en panikslagen hysteri i väst. Åtminstone så länge det är på Facebook dominobrickorna faller.

Den som är medlem i amerikanska Facebookgrupper vaknade på torsdagsmorgonen till en drös nya notifikationer. Hundratals metakommenterande skämtgrupper hade ställt om sin status från slutna till hemliga, och för varje grupp i vilken man var medlem fick man en notifikation. Det såg ut som om tusentals metaironiska millennials plötsligt bestämt sig för att gå under jorden.

Och, ja, det här är en alltså sådan text där man redan två stycken in måste pausa för att förklara.

De här grupperna har två funktioner, som båda växt fram ur nätets möjligheter till stor omsättning av hypernischad humor. Ta till exempel gruppen In addition to my moral and ethical objections, this is drawn poorly. Dess funktion är för det första att låta sitt gruppnamn taggas i kommentarsfält till inlägg med runkiga snuskteckningar, som en sammanfattande kommentar till innehållet. Gruppen själv blir sedan följaktligen en samlingsplats för just den här sortens innehåll, för den som gillar att hatsurfa.

Case in point, från In addition to my moral and ethical objections, this is drawn poorly:

Det här är opolitisk shitposting i sin prydno, trådsmala och metarefererande skämt med stor publik. In addition to my moral and ethical objections, this is drawn poorly har 15 000 medlemmar och är långt från den största.

En av de största grupperna heter Crossovers nobody asked for, gäller skämt om motbjudande genreöverskridande fanfiction, och har 450 000 medlemmar. Den försvann plötsligt i tisdags, och ingen visste varför. Dess medlemmar, utkastade och förvirrade, började spekulera i anledningen till att gruppen gått upp i rök och samsades snabbt – på outgrundliga vägar – om att utse Facebooksidan Indonesian Reporting Commission till skurk.

Indonesian Reporting Commission, eller IReC, framställde sig som en grupp människor som med rapporteringsknappen som vapen siktade på att städa Facebook på snusk. Know Your Meme har en artikel om händelsen som verkar så heltäckande det går i obegripliga händelser som dessa, och där pekas just Crossovers nobody asked for ut som IReC:s första offer. Enligt Know Your Meme utnyttjade IReC fejkkonton för att gå med i gruppen, spamma den med porr, och sedan anmäla den. Det funkade, vilket IReC skröt om enligt den här obekräftade skärmdumpen.

Allt är obekräftat i den här historien, ska sägas. Allt är rykten och andrahandsuppgifter, vilket i och för sig bara är marginellt sämre än den sortens förstahandsuppgifter som hade kunnat vara aktuella: obegripligt trippelironiska partsinlagor från Facebookkonton vars trovärdighet är outgrundlig. Ingen verkar ha lyckats slå fast någonting, utan allt är ett kollektivs bästa gissningar. Det enda vi vet är vad Facebook själva sagt i en kommentar till Vice:

“We removed several Groups from Facebook after detecting content that violated our policies. We since discovered that this content was posted to sabotage legitimate, non-violating Groups. We’re working to restore any Groups affected and to prevent this from happening again.”

IReC fick enligt ovanstående underlag i alla fall inte bara Crossovers nobody asked for stängd, eller ”zuccad” som det kallas, utan en hel rad grupper. En lista har cirkulerat:

I förvirringen som låg som en dimma över händelseutvecklingen, där det enda som framstod som tydligt var att någon gick med i grupper och sedan fick dem stängda, reagerade hundratals grupper med panik och slöt sig. Man slutade godkänna nya medlemmar och inlägg, vilket stressade ytterligare andra grupper som gjorde detsamma. Människor vaknade till hundratals notifikationer. Förvirringen spred och fortplantade sig.

Samtidigt växte IReC:s följare i antal, även om det inte var beundrare utan snarare hatare som tillkom, och snart hade man tagit reda på (eller helt enkelt bara bestämt sig för) vem det var som låg bakom sidan. En ensam kille, Muhammad, pekades ut, och hans bild, personuppgifter, adress och intressen publicerades öppet – sig själv till skräck, androm till varnagel. Det påstods att man förgäves försökt uppsöka honom i hans hem och till och med misshandlat honom, vilket jag tror man ska ta med en hel vintersäsongsnypa vägsalt.

Även IReC försvann hur som helst så plötsligt från Facebook, kanske till följd av massanmälningar, och det började koka i en indonesisk Facebookgrupp om att Muhammad var på väg att utfärda ett uttalande. Till slut dök det upp.

Muhammad tog på sig den fulla skulden och bad förbehållslöst om ursäkt, alltså. Motivet ska ha varit att rensa Facebook på hädelser, ungefär. Men om jag inte gjort detta tillräckligt klart än så vill jag än en gång påpeka att detta är historien som den utspelat sig enligt ryktet. Det är fullt möjligt, ja, till och med sannolikt, att Muhammad satt och anmälde någon eller några grupper, men att andra drabbades av copycats eller troll som inspirerats i villervallan. Vad som egentligen hänt här förblir en gåta insvept i mystik dold i ett enigma.

Så är allt detta bara trams i kubik? Nja, här finns faktiskt något talande för Facebooks nya deal.

Anledningen att vi hört så mycket om Facebookgrupper på sistone är att sociala media-företaget lagt om sitt nyhetsflöde till att fokusera på dem, i ett drag menat att motarbeta de ständiga falska nyheterna och istället möjliggöra en närmare relation vänner och intressegemenskaper emellan. Tanken var att gruppfokuset skulle hämma den löpeldsliknande spridningen av felaktigheter.

Men tänk, den enda förändringen när man drog upp växeln på grupper var att ryktena decentraliserades och gjordes svårare att följa, samt slutade handla om nyheter och började handla om sig själva. Denna ytterst bisarra dag på Facebook är egentligen djupt logisk, och den påminner om sajtens ständiga och skvallrande, ljugande och godtrogna ständiga huvudvärk: dess användare.

(Och att det varit tråkigt att vara indonesier på Facebook på sistone, såklart.)

Under fredagsförmiddagen har Expressens förstasidan toppats av en rörlig bild föreställande ett par händer som ur förstapersonsperspektiv plockar fram ett automatvapen ur en bilbaklucka. Detta bredvid en selfie föreställande en man med bestämt ansiktsuttryck och, under bilderna, tre varianter på en rubrik som avlöst varandra:

”Terroristen: Hämnd för Ebba Åkerlund”
”Terroristen: Hämnd för Drottninggatan”
”Terroristen hyllade svensk skolmördare”

Gemensamt för bilderna, rubrikerna och vinkelvalen är att terroristen själv valt dem. Enligt breivikskt snitt har han producerat ett presskit inklusive manifest, inspirationsbilder och rörligt material från själva terrorattentatet: det fruktansvärda utropstecken han sätter efter sitt politiska utspel som får det att eka världen över. Han har fått formge sitt eget genomslag till punkt och pricka.

När sådana här saker händer brukar jag få frågor om hur man som vanlig medborgare ska förhålla sig källkritiskt till uppgifter på sociala medier. Idag vill jag inte prata om det. De som har betalt för att kunna detta, de vi framhåller som goda exempel, de som man säger ska vara vår trygga hamn i en orolig och kaotisk storm på sociala medier, det är nämligen deras misslyckande som är det mest fundamentala.

Terroristens manifest är en djungel av högerextremism och nätkultureferenser, inbäddat i lager på lager på lager av ironi, en Penroses trappa som lurar den ovane betraktaren att den förstått men i själva verket leder runt sin egen axel och in i sig själv igen. Ebba Åkerlund, Drottninggatan och Anton Lundin Pettersson nämns alla i detta terroristens pressmeddelande.

Det är tre av de begrepp han bett om att få dela rubrik med. Lydigt publicerar Expressen.

Det var emellertid långt från de enda begreppen terroristen ville synas med. Hjärtat i hans strategi verkar ha varit att bygga ett kalejdoskop av polariserande triggers, en sökmotoroptimerad klusterbomb. Han har omsorgsfullt skrivit beundrande om stora opinionsbildare och kändisar som lutar åt höger för att på så sätt skapa en konfliktscen mellan dem och deras kritiker på vänstersidan – och redan lyckats.

Han har strösslat med synvillor i sitt manifest, för att ge alla en synbar anledning att sprida det.

Innan han genomförde sitt terrordåd publicerade han dess sista pusselbit på sajten 8chan, en samlingsplats för nätets mest nihilist-hatiska unga västerländska män. Där klargjorde han att det handlade om att inspirera sina likar. Det är dags att göra något på riktigt, skrev han och avslutade med en uppmaning till forumanvändarna: ”I have provided links to my writings below, please do your part by spreading my message, making memes and shitposting as you usually do”.

Att även stora medier lyssnat till denna uppmaning är inget annat än tragiskt.

Journalistiken har inte lärt sig. På sätt och vis är den fortfarande lika ute och cyklar som när den lät sig luras av clownhysterin 2016, falska pressmeddelanden från Flashback 2014, eller Anonymous 2012. ”Som värst är det att göra reklam för en ogenomtänkt mobb med planer på samhällsomstörtande verksamhet riktad mot oskyldiga syndabockar – som dessutom av sina nya medlemmar bara kräver basal datorkunskap och lite frustration. Det är att hälla bensin på elden”, skrev jag om journalistiken kring det sistnämnda exemplet.

Det är sju år sedan jag skrev de orden.

Den värst gnagande misstanken är att medierna faktiskt fattat detta. Att läxorna från IS-produktioner och Breivik varit oundvikliga att lära sig, men att de fortsätter enligt inkörda hjulspår, trots att så mycket kunskap om bättre sätt finns tillgänglig, för att det är lätt, lukrativt och det funkar. Att journalistiken faktiskt inte låter sig luras, utan är en del av problemet. Och fortsätter vara det.

Jag visar upp, men tänker inte länka till, Expressens rubriker ovan.

Jag länkar inte till terror-PR.

En varningspanik dör inte, den går i dvala. När vi minst anar det väcks den av någon liten katalysator, redo att slå till igen med full kraft. Ryktet att appen Talking Angela var hackad av pedofiler spreds varv efter varv runt jorden, till synes lika obekymrat av omvärldens faktagranskningar som de odödliga statusuppdateringarna om att man ska akta sig för vänförfrågningar från Fabrizio Brambilla. Och nu sitter vi här igen, mitt i en ny omgång av amerikansk och brittisk medial Momoskräck. Ska den förblinda oss även här i Sverige? Det är upp till dig, kära läsare.

Inte ens ett halvår har hunnit gå sedan Momo dök upp för första gången. Berättelsen då var att Momo var en hemlighetsfull och skrämmande sociala medier-användare som skickade hotfulla meddelanden och uppmaningar till våra barn. I själva verket var det ett luftslott, uppbyggt av föräldrars känsla av vanmakt och skräck inför ”Svarta Madame”-lekarna deras barn leker på internet. Inga bekräftade fall av självmord eller självskadebeteende kopplat till Momo gick att hitta, trots att poliser, medier och skolor besinningslöst varnade med braskande och ytterst tveksamma blogginläggslänkar.

Nu är Momo här igen, och hon har tagit ny form: som symbolen för de faror våra barn utsätts för i deras oövervakade internetkonsumtion. Denna gång började det i England, där en mamma i en lokal Facebookgrupp varnade efter att ha fått höra de skrämmande Momohistorier hennes son berättat för sina kompisar. Brittiska och amerikanska medier – allt från lokalpoliser och tabloider till BBC och lokala tevestationer – gjorde sedan sitt bästa för att blåsa liv i det, eftersom ingenting får klicken att hagla som en mustig varningspanik. Och idag såg jag det första tecknet på att Momo på sin världsturné tagit sikte även på Sverige.

”Mitt i ett klipp på ett barn som leker med lera kommer detta upp där ’Momo’ uppmanar barn att gå och hämta (…) något i pappas garage eller en kniv i mammas kökslådor för att sedan visa bildligt hur man skär sig i armarna”, skriver en svensk förälder på Facebook som fått ett tusental delningar i skrivande stund. Enligt föräldern hotar Momo, i det hypnotiska inslaget insmuget i ett harmlöst barnklipp på Youtube, med att komma och ta barnet i sömnen. ”Finns en plats i helvetet för denna typ av vider som gör så här mot barn”, skriver föräldern. Alla håller med.

Ja, visst är det elakt och lågt att smyga in läskigheter i Youtubeklipp för barn. Men Momo har ärligt talat rätt lite med den saken att göra. Givetvis är den kusliga dockan, som i höstas blev sinnebilden av allt på internet som var farligt för barnen, tacksam att placera i huvudrollen för det här problemet – men inklippta läskigheter i barnfilmer på Youtube förekom för ett år sedan. Och för två år sedan. Och tre år sedan. Och fyra. Och så vidare. Det torde överlag inte komma som någon nyhet eller något sensationellt forskningsrön att det inte är en bra idé att lämna sitt barn helt utan sällskap framför datorn, eller för den delen någonstans. Gott föräldraskap är närvaro och öppenhet: det gäller både på lekplatsen och på nätet.

Nej, jag vet inte om jag köper att föräldrars benägenhet att vråla varningar om Momo handlar primärt om att de insett att de bör vistas i närheten av sina barn. Jag tror snarare det handlar om att de fått möjligheten att uttrycka sin frustration och rädsla inför känslan av vanmakt, som sagt, och oförmågan att räcka till. I folkberättandet har det länge funnits en återkommande tendens att skuldbelägga, läxa upp och varna föräldrar som brister eller misslyckas med att lotsa sina barn rätt, och samma tendens kan riktas inåt och skildra fruktan att bli en av de otillräckliga föräldrarna själv (ett känt exempel är den ruggiga vandringssägnen om en nybliven mamma som får förlossningspsykos och tillreder sitt nyfödda barn som en maträtt). I fallet Momo ges vi möjligheten att bli arga på utomstående och okända men svartvitt elaka förövare istället för att behöva bära skulden för vår bristande närvaro själva. För att citera Facebookföräldern ovan igen: ”Finns en plats i helvetet för denna typ av vider som gör så här mot barn”.

Men grejen är att det än så länge finns få, om ens några, bevis för att Momo skulle utgöra något reellt hot mot våra barn. Inga kopplingar till självmord eller fall av självskadebeteende har, som sagt, kunnat beläggas. När seriösa reportrar letar efter barnfilmer på nätet med gömd, inklippt psykskräck hittar de få exempel, utöver de som föräldrar varnat varandra med. Av de klippens visningar torde många komma från de rädda föräldrarna, och inte från barnen. Den här tweeten om saken har till exempel 45 000 retweets, och det här Youtubeklippet 800 000 visningar.

Att barn skulle bli mer benägna till självskadebeteende bara av att uppmanas till det av någon okänd figur på nätet finns det inga belägg för. University of Bristol och den engelska stödorganisationen Samaritans undersökte för några år sedan sambandet mellan självskadebeteende och nätet, och fann att samtalet om sådant på nätet till minst lika stor del utgjorde en viktig ventil för de som mådde dåligt. Sunt förnuft säger att ett barn som mår bra inte kommer börja skära sig i armarna bara för att ett animerat ansikte sagt så på Youtube.

Problemet är att Momo verkar ha skrämt föräldrarna mer än deras barn, och en uppskrämd förälder är ofta betydligt läskigare för ett barn än vilket internetspöke som helst. När ditt barn säger att det är ett monster under sängen brukar du lugna barnet och berätta att det inte är något att vara rädd för, eller hur? Så varför, när monstret under sängen har förflyttat sig till internet, beter du dig plötsligt som om det fanns på riktigt? Nej, var istället den trygga, säkra, kunniga och lyssnande föräldern barnet behöver. Hota inte med att avinstallera Youtube, vilket bara kommer göra att barnet ändå tittar när du inte är med, utan sitt med och titta, skratta och förklara med ungen. Dela inte de braskande varningarna, för det stora problemet är inte hotet som monster på internet representerar – det är om du själv dras med i paniken.

Kanske kommer Momo springa ett ärevarv även i Sverige. Det beror delvis på om medierna väljer att skrämma upp och sprida panik, men också på hur du som förälder hanterar fenomenet. Och egentligen är det ju lätt. Hantera Momo som ett monster under sängen. Är det något att vara rädd för?

Det är jobbigt att vara systemkritiker. Om man har en samhällsvision som skiljer sig radikalt från hur det för tillfället ser ut får man kämpa länge i motvind innan man ser någon förändring, om den ens någonsin kommer.

Förutsatt att det är systemet i stort man kritiserar, naturligtvis. Det blir mycket lättare om man hårdhänt ger sig på dess mjukdelar: människorna som lever och verkar inom systemet. Vanliga människor som inte hör hemma i offentligheten, men släpas till dess arena och slås upp som representant för problemet. Då, plötsligt, kan man göra skillnad. Dinglar man en ensam och oförberedd människa framför sina följare kan det ge ett ofta komplext problem ett ansikte och dessutom fokusera en liten grupps löst definierade vrede till ett effektivt vapen och en kännbar kraftmätning.

Detta vet till exempel de extremare delarna av djurrättsrörelsen, vilket nyligen uppmärksammades av Göteborgs-Posten. De struntar i att kritisera, debattera och opinionsbilda, och slår direkt på mjukdelarna istället: hotar barn, anlägger bränder och uppmanar till våld mot bönder och uppfödare. Det fick resultat: ingen lantbrukare vågade ställa upp i debatt i SVT:s Opinion Live.

Det har också de extrema politiska nätrörelserna länge vetat, men på sistone har det känts mer systematiskt. Det är mycket oroande, framför allt för att samhället inte har något system för att fånga upp och ge stöd till dess offer.

Jag skrev ned en snabb tanke om detta på Twitter häromdagen, och någon sorts mörk stjärna måste ha stått rätt för responsen blev större än vanligt: en mängd mer eller mindre anonyma konton på Twitter svarade hätskt att det väl är något ”vänsterextremisterna” – med vilket de menar de redaktionella medierna – gjort hela tiden. Katerina Janouch, Joakim Lamotte och Kent Ekeroth nämndes som exempel på sådana som enligt deras perspektiv hängts ut.

En känd författare, debattör och kandidat till riksdagen som rört sig i offentligheten i decennier, en f.d journalist med hundratusentals följare och bakgrund på en av Sveriges mest kända redaktioner samt en folkvald riksdagspolitiker och höjdare inom sitt parti.

Ni får ursäkta, men jag håller inte med om att dessa är den blodtörstiga syndabocksjaktens största offer.

Jag tänker istället på den där handläggaren på myndigheten för radio, press och TV som råkade hamna i vägen för Samhällsnytts, f.d Avpixlats, vrede. En vanlig kille med ett tjänstemannajobb, som tog emot och var handläggare för en anmälan av en SVT-publicering. Inslaget friades, ett beslut som fattades av sju personer, bland andra ett justitieråd, en känd kommunikationskonsult, en psykolog och en journalist. Samhällsnytts reporter, som hade gjort anmälan, blev fly förbannad men verkade inte våga ge sig på de sju tunga namnen som fattat beslutet.

Istället fokuserade han på handläggaren.

Han nagelfor vad handläggaren gillade på Facebook och lyfte i en artikel fram det misshagliga: bloggen Inte Rasist Men, MP på Södermalm och en grupp som hjälper flyktingar. Han rapporterade lösa rykten om att handläggaren var fotbollshuligan och vänsterextremist, och drog fram ett flera år gammal och helt irrelevant narkotikabrott mannen fällts för. Handläggaren, en privatperson utan chefspost eller ansvarsposition, blev obönhörligt uthängd som brottslig och klandervärd för att han fattat ett i Samhällsnytts ögon misshagligt beslut.

Jag tänker också på SVT-journalisten i norra Sverige, som av samma sajt pekas ut som vänsterpropagandist för att hon är gift med en S-politiker. Eftersom Samhällsnytt inte vet – eller inte låtsas om – att lokaljournalistiken i alla tider hanterat problemen med att vara för nära den makt de granskar och därför utarbetat ett system där man låter bli att skriva om frågor i vilka man är jävig gör de en stor affär av detta, och att journalisten retweetat sådant som Samhällsnytt betraktar som ”vänsterpropaganda med SD-hat, migrantaktivism och Trump-hat”.

Exempelvis Finlands f.d statsminister, stiftelsen Expo och påven.

Men kanske framför allt tänker jag idag på den kvinna som var en av hundra att visas upp på en skylt utanför Gävle, som ett välkomnande ansikte för de på vägarna. Hon är en lärare som kämpat mot cancer och nominerats till att hamna på skylten av hennes elever som imponerats av hennes outsinliga styrka och glädje, trots sjukdomen. Hon delade plats på skylten med ytterligare 99 Gävlebor.

Men det var just hon som bar slöja.

Därför bars hon fram i Facebookgrupper och på Twitter som symbolen för en inbillad invasion, som en pappfigur för en dold krafts ondskefulla propaganda, och hängdes ut på Samhällsnytt för att hon som en av många muslimer gått i den enda moskén som finns att besöka i Gävle. Någon tog till våld och saboterade skylten där hon syntes, helt enkelt för att de inte stod ut med en människa som såg ut på ett sätt de inte själva accepterade.

Samtidigt präglas hela kampanjen mot kvinnan av den spöklika känslan att ingen som där ingår egentligen finns. Idag skriver GD om kampanjen mot kvinnan. En kristdemokrat som kandiderar till EU-parlamentet skrev i ett mycket spritt Facebookinlägg att hon blivit kontaktad av en Gävlebo som heter Zohre. Så här skulle Zohre skrivit till henne:

“Jag är muslim men går utan slöja. Min syster i Iran sitter i fängelse för att hon tagit av sig slöjan. Här gör kommunen reklam med slöjbärare. Varför inte använda oss vanliga?” Mvh Zohre”

Det finns en enda Zohre i Gävle, men när GD kontaktar henne säger hon att det inte var hon. Kristdemokraten kontaktar sin Zohre igen, och återkommer sedan till tidningen.

– Jag får inget svar från kontot. Det är borttaget. Det kanske var ett troll.

Därmed gick den enda Gävlebon vi känner till som velat ersätta kvinnan på skylten upp i rök. Men det gör naturligtvis detsamma för den vredgade mobben på nätet. För samtidigt fortsätter den cancersjuka lärarinnan med slöja hängas ut och förtalas på sociala medier som någonting mycket större än en privatperson, en människa som råkat hamna i offentligheten för ett ögonblick utan att själv ha sökt det, nämligen en symbol för vad de hatar.

Hon, lokaljournalisten, och myndighetshandläggaren.

De är inga riksdagskandidater som i den öppna debatt de själva tagit steget in i framfört sina åsikter och mött kritik för det. De har inga hundratusentals följare på sociala medier som ger dem blint stöd och swishpengar. De har aldrig blivit folkvalda och representerat riksdagspartier. Varifrån dessa makthavare fått idén att just deras åsikter aldrig ska behöva möta mothugg vet jag inte. Att de blir sura när de blir emotsagda, det är emellertid knappast demokratiproblemet här.

Demokratiproblemet är att sådana som är missnöjda med ett system, istället för att hederligt kritisera det i öppen debatt, siktar in sig på de oskyldiga människor de tror är sårbarast och målmedvetet försöker förstöra deras liv. Nackdelen med att propagandasajterna som ingår i dessa kampanjer generellt förbigås med tystnad av majoritetssamhället är att vi ofta missar lidandet dessa människor utsätts för, och att de i värsta fall helt tystnar och försvinner. Inte vågar göra sitt jobb korrekt, älska den de råkat börja älska eller leva som de vill. Sajternas relativt få men mycket aktiva kärntrupp av aktivistläsare kan bombardera dem utan att det uppmärksammas.

Jag tycker det är dags för någon sorts system för att ge dessa offer för hat och hot det stöd de förtjänar och behöver. Samhället kan inte lämna dem ensamma, när det är som representanter för just samhället de utsätts.

Bild: Jörgen Svendsen, Arbetarbladet, med tillstånd av Mittmedia/Arbetarbladet.

Som återuppstånden från de döda (eller åtminstone väldigt slappa) kommer bloggen igen, efter att jag under en ganska lugn januarimånad inte kände att den veckoliga uppdateringen om mina förehavanden var nödvändig. För idag har jag en väldigt fin dag!

Anledning 1: I dag kommer Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå ut som storpocket! Den kostar måttliga 93 kronor, och ser fin ut på bild – själv har jag inte sett den i fysisk form än, men på väg hem från dagens resa (mer om det senare) tänkte jag svänga förbi Pocket Shop och se om den möjligen möjligen redan finns där. Hur som helst: det är samma bok men med några av dess mer generösa omdömen tryckta på omslaget, till exempel Isobel Hadley-Kamptz “en förtjusande liten bok” och Johan Hakelius otippade “årets svenska bok om journalistik”. Nu håller jag naturligtvis tummarna för att Pocket Shop ska göra som jag har förstått att de gjorde med Omgiven av idioter, och fullständigt tapetsera sina skyltfönster med den. Hoppas kan man ju alltid, eller hur?

Anledning 2: I dag fick jag Surfa Lugnt-priset 2019! Det betyder äran av att få bli en del av en grupp prisdeltagare jag gärna gnuggar axlar med, till exempel Elza Dunkels och Klass 8F på Östra grundskolan i Huddinge, och motiveringen med vilken jag fick priset kändes bokstavligt talat som att bli sedd – som att någon inte bara märkt mina allra högst ställda ambitioner och krav på mig själv utan också faktiskt tyckt att jag infriar dem. Jag citerar:

Med till synes outsinlig energi och stor kunskap föreläser, författar, bloggar, poddar och twittrar Jack Werner – för ung som gammal – om några av vår tids viktigaste frågor: källkritik och hur vi handskas med felaktigheter på Internet. Genom att betona vikten av etik men också varna för moralpanik utgör han en betydande och balanserad motvikt i en annars ofta polariserad debatt om internets för- och nackdelar.

Att Jack dessutom återkommande betonar att vuxnas roll i förhållande till barns farhågor och rädslor är att vara trygga och säkra, lugna och förstående, kort sagt: vuxna, gör honom till en mycket värdig mottagare av Surfa Lugnt-priset 2019.

(På ett sätt som är mycket typiskt för hennes generositet och vänlighet lade Elza Dunkels sedan på ytterligare en nivå när hon på Twitter kommenterade priset med att “det finns en brytpunkt i Sveriges kunskap om nätet; det finns ett före och efter Jack Werner”, vilket möjligen är det finaste någon sagt om mig.) Prissumman är på 25 000 kronor och jag har redan, från en representant från förra årets prisvinnare, fått en viktig förmaning: slösa inte bort dem!

Anledning 3: I dag genomförde jag en källkritiksföreläsning på Sunnerbogymnasiet i Ljungby, från vilken jag nu är på väg hem, och den var så himla rolig och stimulerande! Ett par hundra till en början lite avvaktande och skeptiska gymnasieelever blev alltmer engagerade och hängde verkligen med, på ett sätt man inte kan undgå att känna av som föreläsare, och kontakten jag tyckte vi fick var svårslagen. Det var ett stort nöje.

Som sagt har 2019 inte fått någon vidare stressig inledning, på gott och ont. Jag har föreläst på Helsingborgs tingsrätt, på deras tingsdag, för gymnasieelever på Polhemskolan i Lund och för personalen på Borgarskolan i Gävle, medverkat i Jan Helins SVT-program “Fönster mot medievärlden” och skrivit klart mina delar av en källkritikbok som kommer ut i vår samt lite annat ströjobb. Nackdelen är såklart att lågkonjunkturer i uppdrag alltid förstärker den ständigt närvarande känslan av att vara på väg utför, men fördelen är att jag genomför de föreläsningar jag faktiskt har inbokade med större energi och att jag haft tid över att göra annat. Till exempel planera en ny podd (mer om det snart!) och sätta igång en Youtubenärvaro, i och med min nya serie “Veckans vandringssägen”:

Bilden som pryder detta inlägg är tagen och publicerad av Sunnerbogymnasiets bibliotek, och jag tackar dem och hela Sunnerbogymnasiet för att ni var med och gjorde denna dag så fin. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att fira såväl pocketbok som pris än att föreläsa för en så rolig skara gymnasieungdomar!

100 föreläsningar på ett år genomförda. Herregud vad jag har pratat. Hälften kunde vara nog. Nästa år blir det sannolikt färre föreläsningar, men det verkar som att den höga konjunkturen för intresset av petimäterprat om sociala medier fortsätter så åtminstone 50 ska man väl klara av…

Nå – veckorna som gått:

Vecka 48 var bekväm i den meningen att det bara var två-tre dagar på resande fot, och sedan en del tid över att vara hemma och jobba med projekt 2. Men om vi börjar från början så kom Creepypoddens 102:a avsnitt ut, om återvändsgränder och där åtminstone en klassisk creepypasta fanns att höra, natten till måndagen den 26 november. Och apropå podden så har det börjat trilla in fina bilder från lyssnare, som av Spotify fått veta att den varit bland deras mest avlyssnade ljud detta år.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

@creepypodden 🙌🏻 #spotifywrapped2018

Ett inlägg delat av 🍁 becky (@rhs.xo) 6 Dec 2018 kl. 10:23 PST

På måndagen åkte jag sedan till Varberg, där en uppdragsgivare från tidigare i år bad mig komma ännu en gång och tala. Föreläsning 97, det. På kvällen satt jag på tåget hem och följde Nasas landning på Mars, med den seismologiska landaren Insight. Tisdagen var en heldag kring SVT-huset, för då spelades min delaktighet i en UR-produktion för 10-12-åringar in. Jag hängde med tre kids hela dagen och blev både häcklad och hyllad, som det brukar vara med den målgruppen. Och apropå UR så släppte de i veckan ett annat program där jag medverkar.

Onsdagen jobbade jag hemma, och sedan åkte jag till Vetlanda. Anlände rätt sent, käkade en middag, läste lite bok, och gick och lade mig. Morgonen därpå hämtades jag för att prata på Njudungsgymnasiet – föreläsning 98 – där jag också varit förut (häromåret). På vägen hem pratade jag med en lärare i dennes podd, vilket man kan höra på här, om man vill:

Det var riktigt skoj och intressant når jag fick Jack Werner på 'tråden' genom #DViSonAir #YouTube Live – trots att videon inte blev någon fullträff precis! Bättre då att lyssna på #podcast-varianten som också finns tillgänglig… https://t.co/GBDd1h6wWo pic.twitter.com/HyFke8Zhrg

— niilo alhovaara (@niiloa) November 30, 2018

Fredagen var mest hemmajobb. Därutöver twittrade jag om luciabråk, och på lördagen skrev jag i DN om varför journalistiken också behöver läkarens vita rock.

Vecka 49 rymde en detalj som var liten men rolig – ett gammalt exemplar av min bok om creepypasta såldes på Tradera för vanvettiga 600 kronor. Det aktualiserar diskussionen om nyupplaga av boken, ett arbete som jag hoppas kunna återuppta snart igen…

Och apropå roliga boksaker: SvD tyckte i en lista över julklappsböcker att min senaste var värd att nämna.

Jaja, nog med bokskryt. Veckan var ganska lik den förra – ett par föreläsningar, några dagar hemma. Började med att vara med en sväng i Studio Ett på måndagseftermiddagen, om luciabråk och sociala medier-rykten. På tisdagen åkte jag rätt tidigt – men inte klockan kvart över sex på morgonen, som först var tanken innan det kunde planeras om – till Göteborg, för att prata inför Unionens medlemmar på Ericsson och Volvo. (Det blir för övrigt mer Unionengig snart, när jag den 10 december åker till Örebro för att prata inför dess medlemmar där.) Föreläsning 99, således.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Fina decemberdagar är inget man är bortskämd med i Göteborg, men solen lyser ju alltid över en föreläsande källkritiker.

Ett inlägg delat av Jack Werner (@kwasbeb) 4 Dec 2018 kl. 4:24 PST

Onsdagen innebar jobb hemma, bland annat med manus till Creepypoddens avsnitt nummer 103 som kommer bli riktigt bra, och projekt 2 som i dagarna har deadline. Hu. Sedan, på torsdagen, åkte jag till Leksand för att ha två föreläsningar – en för sexor och sjuor, som drabbades lite av det faktum att jag den morgonen faktiskt gått upp klockan 05.15 för att hinna med det pisstidiga tåget som den gången inte gick att undvika och att sexor och sjuor är den kanske mest krävande publik man kan ställa sig framför. Men icke desto mindre var det föreläsning 100, och några timmar därpå följdes det upp av föreläsning 101 på Leksands sparkbank. Den var inför frivilliga vuxna, och det var därmed betydligt lättare. Tack till min gamla kollega från Sveriges Radio, Thorbjörn Carlsson på den egna lokala nyhetsstartupen Siljan News, för att du arrangerade allt så fint och bra!

Höjden av oflyt. Man drar på sig en redig influensa när @kwasbeb är in town OCH på ens jobb. Tur jag kunde följa livesändningen på https://t.co/us98Q3AoKl. Riktigt bra föreläsning. Många skratt! #jagskiteriattdetärfejkdetärfördjälvligtändå pic.twitter.com/A5YRrqqw1t

— Jennie (@holfvan) December 6, 2018

I veckan släppte Stockholms läns museum också de inspelningar med mig med flera som bandades till deras “Fake News”-utställning, som nu finns att lyssna på som podd. Och så skrev jag om hur journalistiken i sina svagaste stunder lägger krokben för sig själv, helt i onödan.

Och så hade jag lite möten och sån skit men ärligt talat, vem bryr sig om det utom jag själv och de jag möttes med? Inga. Vi säger så, va? Hörs om några veckor igen.