Några ord om Kazoo

Bild lånad av @kakancookiejar

Morgonen och förmiddagen denna muliga lördag har bjudit på insikten att jag under de gångna veckorna inte varit ensam om att störa mig på Kanal 5:s affischerskampanj för andra säsongen av programmet “Partaj”. På affischerna tronar Christine Meltzer i sin rollfigur Kazoo, en parodi på yngre kvinnliga bloggare. Hon är översminkad, poserande och av klippen som används för att locka till programmet att döma totalt ointresserad av sin omvärld. Det är ett populärt sätt att porträttera kvinnliga bloggare, trots att många av dem just nu gör formidabla karriärer som ingen utan skarpsinne och intelligens hade lyckats med.  Kanske är det orättvisa sättet att retas med vår tids största framgångsfenomen ett tecken på en äldre generation som tappar greppet. Kanske är det bara lathet. Hur som helst borgar det för sämre TV-underhållning.

Insikt nummer två var att den kritik jag har mot karaktären Kazoo inte går i linje med den övriga. Jonas Wikström, som verkar ogilla att kvinnliga bloggare i överhuvudtaget tas upp i ett satiriskt sammanhang, skriver ironiskt:

Äntligen dags för lite humor som sparkar nedåt när karaktären Kazoo syns i Kanal 5:s “Partaj” igen med start i morgon. Det är ju fett old school att bara narra överheten. Särskilt barn har klarat sig undan alldeles för länge, det är befriande att någon äntligen vågar håna dem fullt ut. Och då tänker jag förstås särskilt på unga tjejer som bloggar utan att kunna stava (ha-ha-ha-ha) och som är pressade att vara extremt fokuserade på sitt utseende (ha-ha-ha-ha). Vad fånigt att de är så ytliga!

Jag håller som sagt med om att själva karikatyren på bloggarna är helt katastrofal. Människor som Blondinbella, Kenza, Ana “Gina” Dirawi och Foki är egentligen inget annat än klassiska företagare – de har hittat en nisch, beslutsamt tagit över den och i slutändan gjort storverk av ett textverktyg på nätet. Att härma dem som självcentrerade är att sparka in en på tok för öppen och dessutum felvinklad dörr – eftersom det bloggarna säljer är dem själva, sitt eget varumärke, måste de också naturligtvis fokusera på sina egna liv i bloggarna – och att säga att de är dumma är helt enkelt fel. Det krävs inte mer än tio minuters research för att slås av fantastiska insikter och idéer bland bloggarna, som dessutom alla fötts i ett community där genomsnittsåldern är typ 16. Det är egentligen djupt imponerande.

Däremot hade det varit tjänstefel att inte ta upp storbloggarna i ett samtidssatiriskt sammanhang. De har läsarantal som vida överstiger de flesta svenska lokaltidningar, och deras rekommendationer förvandlas snabbt till trender. Ja, ett enkelt sätt att uttrycka det är att de har makt. Ser man det så sparkar inte Partaj längre nedåt – som Jonas Wikström ovan uttrycker det – utan istället uppåt, mot personer som vet och agerar utefter att de med lätthet kan ställa en vanlig läsares liv på ända. När bloggosfären dessutom innehåller personer som Dennis M, Kissie och Jockiboi – som byggt hela sina varumärken på att sprida sjuka ideal, förnedra andra människor och bete sig överjävligt i största allmänhet – är det inte längre makt det handlar om utan en samhällstrend som måste analyseras. Vad betyder det att unga människor idag i överhuvudtaget ser möjligheten att skapa sig en offentlig person i likhet med Hannah Widerstedts? Och hur fungerar varumärkestvätten som Kissie just nu försöker sig på, från skräpig skitsnackare till accepterad entreprenör?  Varför satsar Dennis M just nu hårt på att bli känd enbart genom att hänga ut folk han tycker är fula, och varför reagerar ingen på det? Och sist men verkligen inte minst: varför kan Jockiboi fortfarande omskriva namngivna tjejer som slampor och slynor? Detta måste diskuteras. Och en viktig del av diskussionen är satiren.

Att inte nämna bloggare när man pratar om samtiden är att ge en halv bild av densamma. Det gäller ur såväl det offentliga debatt- som näringslivsperspektivet – och inte minst ur ögonen på en som letar faktorer i ungas vardagsliv. Att den generation som producerar bred underhållning inte i överhuvudtaget fattat vad bloggosfären går ut på och vilka som bebor den är bara att beklaga. Å andra sidan öppnar det för en ny generation som faktiskt vet det.

Ett steg närmare Ingvar

Jag har lyssnat på Spanarna i många år nu. Det är en programidé så bra att den alltid bryter igenom när jag själv försöker komma på roliga radioidéer. Det blir liksom alltid bara “…och så måste man ha tre… öh.. belägg”. För att inte tala om vilket epicentra av Sveriges roligaste, smartaste och mest vardagsanalytiska människor som uppstått i och med programmet. Detta har Ingvar Storm, programmets upphovsman, min allra djupaste respekt för. Och idag kommer jag honom och hans miljö ett steg närmare.

Jag är nämligen upplockad som sociala media-korrespondent hos Sveriges Radio, på deras nystartade nyhetstjänst Alltid Nyheter. Jobbet, som är det den gode Fredrik Wass lämnar efter sig, går i princip ut på att vara en vanlig nyhetsreporter och -skribent, fast man gör huvuddelen av sitt arbete via sociala medier. Letar intervjuer, kommentarer och stora nyheter – innan de blivit stora nyheter. Jag går på denna tjänst i mitten av januari, den 16:e för att vara specifik, den sträcker sig till juni, och det ska bli så hysteriskt kul och spännande.

Men, kanske någon av de mer uppmärksamma läsarna frågar sig, hur blir det med Ajour och Bloggbyrån? Bra fråga. Jag har det senaste halvåret lagt ner så mycket energi i båda projekten att det naturligtvis inte är helt utan viss sorg jag nu tar time-out från dem. Jag har också kommit båda projekt så nära, såväl människorna bakom som själva andemeningen och idén, att det gör ont att lämna dem. Men dels tror jag att jobbet som sociala media-korrespondent kräver så mycket fokus att det blir svårt att dubbelköra det med något annat, dels är det inte självklart att man som public service-anställd FÅR kombinera ens yrkesroll där med annat. Jag kommer därmed inte ha något som helst professionellt samröre med Bloggbyrån, och förmodligen tämligen begränsat sådant – om ens något – med Ajour.

Jag har haft en helt fantastisk höst, till lika stora delar beroende på Bloggbyrån och Ajour, och har människorna bakom att tacka för mycket av personlig utveckling och erfarenhet. Nu tar jag en utflykt bort från dem – förmodligen till en minst lika fantastisk vår – men ser med förtroende fram mot nästa gång våra vägar korsas. Kanske om ett halvår, kanske längre fram. Jag kommer vila mina vaktande ögon på deras sysselsättningar, och kommer alltid finnas till för ett samtal vänner emellan. Lika mycket som jag kommer sakna dem nu, lika mycket uppfyller jag en dröm i och med det nya jobbet på Sveriges Radio.

Mina jag och trovärdigheten

Tveksamheter har rått kring min delaktighet i Ajour och PR-byrån Bloggbyrån samtidigt. Jag tänkte reda ut mina egna tankar kring problematiken som uppstår i den mixen, och det är väl lika bra att jag gör det offentligt. Jag tror mig inte ha bättre koll på den etiska smoothie som dessa två yrken bereder än någon annan, och vill därför gärna ta del av er läsares inspel. Fan, för att vara väldigt ärlig tror jag inte ens jag har erfarenhet nog att bedöma situationen och dess följder till 100 procent. Hittills har jag bara gjort det jag tror mig vilja hålla på med livet ut, och inte sett några problem med det. När det nu verkar finnas sådana är det nog bra att jag själv tar upp dem. Så here we go.

Jag är, som jag ett par gånger försökt berätta på det kryptiska sätt Twitters begränsningar erbjuder, inte journalist. Och ja, trots min medgrundares celebra syn på journalistik kan jag säga så. Att vi skriver under samma tak innebär inte att vi delar världsbild och väl är väl det. Jag identifierar mig som skribent.

Varför gör jag det? Jo, jag tror att journalistik är en sysselsättning som mår bra av utbildning. På samma sätt som jag trivs i en fin frisyr och vantrivs i dess motsats, som jag älskar en god köttbit på Marie Laveau och inte känner riktigt samma tillfredsställelse efter fyra cheeseburgare, och inte minst som jag definitivt känner mig tryggare i en buss framförd av en person med D-körkort än av, låt oss säga Jan Gradvall känner jag mig mer imponerad efter att ha läst en gediget genomarbetat text av en gediget kunnig person. Jag uppfattar det som att en och annan gillar mina texter, och då inte bara på grund av dess ”en ding ding värld”-värde utan även för att de är välskrivna – men jag tror inte att jag på något sätt är färdig (vilket den sex rader långa meningen ovan kanske kan fungera som delbevis för). Jag tror jag kan bli bättre, säkrare och tydligare, och jag ser fram mot att bli det. Oavsett om det sker via utbildning eller erfarenhet.

Det vore med andra ord djupt förmätet av mig att gå runt och kalla mig journalist. Det mest journalistiska jag gjort i hela mitt liv är att lyfta mitt headset och ringa lite samtal, och det är jag knappast ensam om i bloggosfären. Men jag vet att jag älskar att skriva och att jag framöver kommer ägna mig mycket åt det. Därför känner jag att jag kan kalla mig skribent.

Vad innebär detta för mig då? Jo, dels att jag delar samma moraliska och etiska riktlinjer som de flesta andra på stora vida nätet. Jag hänger inte ut någon. Jag söker alltid motparten i en konflikt, och låter den uttala sig i min text. Jag vill ingen illa, utan vill bara veta. Men jag kan trilla i fällor. Jag kan snubbla på för mig osynliga förutsättningar. Jag kan missa saker av bristande rutin och obefintlig vana. Detta är jag medveten om, motarbetar, och rutiner har upprättats för att jag inte ska publicera något på exempelvis Ajour som brister i kvalité. Och dels innebär det att jag inte ser det som mitt ansvar att plocka upp alla trådar jag ser. Jag skriver främst om ett väldigt nischat område – nätkultur – däri min passion ligger. Men nyhetsrapportering bedömer jag mig till viss del vara för oerfaren för. Jag övar liksom fortfarande. Därför vill jag inte ta ansvaret att nysta i alla spår jag hittar. Och därför kan jag separera mina två jobb – jag skriver bara om det jag vill skriva om.

Inget jag skriver om är köpt. Någonsin. Jag kommer aldrig acceptera en betalning, i vilken form det än vara månde, mot att skriva om en produkt, person eller produktion. Däri ligger en trovärdighet som historieberättare som jag värderar högt, och vill ska prägla mina texter. Det jag berättar om ska vara bra berättat. Det jag inte berättar om skulle jag kanske inte klarat av att berätta. Därför väntar jag med att berätta det.

Flickjox, I love you but you’re bringing me down.

På sistone har humor verkat vara den mest kontroversiella egenskapen en människa kan ha i offentliga debattsammanhang. Det har feltolkats, såväl avsiktligt som oavsiktligt, det har upprörts känslor och det har återigen diskuterats var gränsen för skämtande går. Naturligtvis varken för sista eller första gången. Och vem kan ha invändningar mot det? I humorns natur ligger att den med jämna mellanrum måste omvärderas, kritiseras och skärskådas. I dess flexibilitet ligger dess styrka: att alltid slå från en oväntad vinkel. Ett bra skämt är sällan nytt, men däremot anpassat efter de nya omständigheterna. Inget fel i det.

Men det ständiga analyserandet av vad som passeras som humor och vad som passerar för plumpa påhopp innehåller ett problem: det slöar ner skämtets utveckling. När Rebecka Ahlberg i en Galagokrönika satiriskt skrev att Per Gudmundson skulle skjutas var det enda raka för SVD att göra att JK-anmäla, och det enda raka för JK att avslå anmälan, så långt håller jag med. Men i det efterföljande debatten har Sveriges satirikers centralorganisation, organisationen som Ahlberg använde som alias i krönikan, hamnat i bakvattnet och glömts bort. Fokus har riktats på ett skämt utan sammanhang, vilket naturligtvis kommer framstå som plumpt. Vad blir förlusten? Jo, att SSCO, en klassisk såväl som briljant idé för att framföra obehagliga, idiotiska, provocerande och ibland totalt smaklösa skämt, gått förlorad som kontext. Snabbhet är central i humorns karaktär, en referens måste förstås omedelbart för att inte poängen ska gå förlorad och en vidarespinn måste göras när det tidigare skämtet fortfarande finns i minnet. SSCO hade, om fler hade struntat i den fåniga ”VAFANSARU?!”-debatten, kunnat bli en fantastisk källa till humor. Men nu är den avsomnad, analyserad till en för tidig död.

På samma sätt blåser det idag upp till vattenglasstorm kring Flickjox, ett påhittat socialt media som använts som haussad hemlighet med målet att driva med invitehetsen kring Google+ och dylika nya tjänster. Svenska Twitter är delat i tu: de som tycker det är en godhjärtad drift med branschens hets efter att alltid veta allt om det senaste, och de som tycker det är ett von oben-hån som bara förvirrar folk som inte gjort något. Oavsett vad man tycker om skämtet kan man fastslå en sak: de blandade åsikterna gör ingenting för Flickjoxs utveckling. Det hade kunnat bli en symbol, ett sociala mediers 40 000 miljarder. Det hade för evigt kunna stå för antingen den löjliga önskan att alltid vara först, eller ”twitterelitens” försök att sätta sig på de fans de är beroende av för sin fortlevnad. Det hade kunnat bli en ikon. Tyvärr för alla lär det inte bli så. Det lär dö, delvis av skaparnas rädsla för att göra någon ledsen på allvar (för det var naturligtvis inte deras ursprungliga avsikt; tror du det är det nog dags att på allvar se över din bild av humor), delvis genom det negativa trycket från de som inte gillar idéns grundtanke.

Twittereliten, förresten. I sammanhanget är det om något en symbol över förlorade skratt. Ett löjligt begrepp, som enbart de av fåfängligheten förblindade kunde använda som självpåtagen proffstitel, som förvandlats till ett bittert smeknamn på alla som inte använder Twitter på ett sätt som tillfredsställer ens bild av mediet. Vilka förutsättningar hade inte det begreppet? Hur gloriösa hade inte skämten, spinoffsen och skratten – både med och åt begreppet – kunnat bli? Och hur snöpligt slutade inte historien? Twittereliten är idag bara ett fnysande, ett utfall mot en obefintlig grupp idioter som beroende på vad man ogillar den dagen förändras och byts ut. Istället för att vara en levande definition av humoristisk självdistans och –kritik.

Men men. Att små idéer går förlorade är inget att göra åt, och förmodligen inte heller någon större förlust. Den förlust jag själv känner av är den som i engelsktalande länder brukar kallas för ”memes”. För jag är övertygad om att såväl SSCO, Flickjox och Twittereliten hade kunnat bli något mer: bli en kulturutövning, ett internskämt halva svenska nätet emellan. Jag tror det hade kunnat leda till svenska memes, en vara vi i övrigt sannerligen inte är bortskämda med. Men allt analyserandet satte effektivt P för det. Sätter man sandpapper på en käpphäst är det klart någon kommer riva sig, och jag tror det är det som hänt här. Så länge vi kommer hindra ett skämt i vardande genom att stanna upp och tänka alldeles för länge, så länge kommer vi inte ha någon blomstrande memekultur i Sverige. Det kanske är så svårt att släppa taget. Det kanske är ogörligt att se något man kan krysta fram invändningar emot utan att yttra dem. Det kanske är dumt att inte vända på alla stenar. Men i det här fallet får vi göra en avvägning: vill vi se en mer positiv och flexibel svensk nätkultur, med risk för att någon blir kränkt – eller vill vi försöka göra alla nöjda till priset av ett skämt som skulle kunna utvecklas till något mycket större?

Viktigt meddelande till de av mina followers som inte gillar Allsång på Skansen

Först och främst: jag förstår er. Ärligt talat ska jag säga att jag heller aldrig varit något större fan. Det är lite för folkligt, lite för evangelistiskt och lite för hysteriskt för min smak. I kombination med att det verkligen inte matchar min musiksmak.

Men när SVT Allsång-twittern annonserade ut att jag var en av de fyra som fick äran att twittra från en guldbeklädd soffa i absolut närhet av kameror, publik och SVT.se under Allsången tyckte jag att det var lite för roligt för att avstå. Mycket på grund av att under ett event där alla tenderar begränsa sin respons till hurrarop och osynkroniserat medsjungande tror jag en liten skeptisk ironiker i hörnet kan utgöra en frisk fläkt. Missförstå mig rätt här: jag är fullt medveten om att det förmodligen finns folk som skulle vara gladare av att få möjligheten att sitta och twittra fem centimeter från en gallskrikande Måns Zelmerlöv, och därmed förtjänar platsen bättre – men för mångfaldens och objektivitetens skull tar jag på mig den här uppgiften och försöker glädja en grupp som alltför sällan åskådliggörs i SVT. Vi som inte gillar Allsång på Skansen.

Med detta sagt vill jag framföra mina djupa ursäkter till er som faktiskt inte alls är intresserad av Allsången, ens om den inramas av sarkasmer från undertecknad. Ni ska inte behöva stå ut med sånt, det var inte därför ni började följa mig. Men jag vill hemskt ogärna förlora er som followers och stöttestenar i vardagen. Därför föreslår jag nu er en deal.

Gå in på Muuter.com. Det är en enkel inloggningsprocess medelst ditt Twitterkonto, och sedan kan du på ett effektivt sätt välja att tysta vissa ämnen eller personer under en viss tidsperiod. Där kan du skriva in antingen #allsång, #guldsoffan eller @kwasbeb, och sedan markera det antal timmar du vill att vi ska vara tysta på (jag föreslår 6 timmar, hela saken ska hålla på från ungefär 16 till ungefär 22) – och vips så slipper du tjafs om Taube och varmkorv.

Om någon från SVT läser detta: jag tänker inte dissa hela skiten oavbrutet, jag tänker inte förolämpa någon eller något, och jag tänker inte skriva skandalösa saker i övrigt. Allt jag tänker göra är att krydda mina rapporter från scenen med en viss förbehållsamhet, en godvilligt ironisk tonalitet om ni så vill. Det finns inget att oroa sig över. Jag är väldigt glad över att ha fått möjligheten att twittra i guldsoffan och det här kommer bli en jättekul skrattfest för hela familjen. No worries.

En hatts korta resa eller Jag fick feeling revisited

Imorse när jag vaknade upp till en ny dag av eget företagande i hemmamiljö (läs: maniskt uppdaterande av “Your tweets, retweeted”-fliken på Twitter) var det något nytt som hade hänt. Jag hade tidigare hört hur det prasslade och fixades i brevinkastet på morgonkvisten, men avfärdat det som tidningen. Det var det inte. Det var däremot ett brev från en granne…

En sol från en solig granne.

Fortsätt läsa “En hatts korta resa eller Jag fick feeling revisited”

Dagens Oövertänkta galla spydd rakt ut över oskyldiga förbipasserande

Enligt DN så är det inte bara i Sverige vi ibland utsätts för lite krångel i kollektivtrafiken:

“Ilskan berodde på att tåg ställts in efter en urspårning.”?! Så när ett tåg ställs in i Argentina så går pendlarna bärsärk och eldar upp tågen? Shit, om de skulle ta ett tåg mellan Malmö och Kristianstad sommartid, och sen uppleva den Dantepräglade stämningen som måste infinna sig när tåget stannar och dess resenärer, som inte känner varandra, plötsligt deltar i den obligatoriska övervakningskamerasända dokusåpan “På spontanångbastuspåret”, hur skulle de utforma det utloppet? Den tortyren de lär vilja utsätta konduktören för då lär ju bara gå att återfinna i fantasin hos homosexuella barnsoldater med talibanpäron.  Fortsätt läsa “Dagens Oövertänkta galla spydd rakt ut över oskyldiga förbipasserande”

Ibland är det lika bra att låta någon annan tala för en

Jag har länge tänkt skriva något om dagens debattklimat, och hur traditionen att mestadels de som har kunskap i ämnet tillåts debattera det i media är döende till förmån för “skrik högst”-diskussionerna. SVT Debatt, kommentarsfält, Alex Schulman, bloggare, Aftonbladet Live… överallt växer trenden att låta människor komma till tals om ämnen de inte har en aning om. På få ställen växer dock trenden att utbilda dem innan man släpper lös deras fradgade fingrar. Men när jag påmindes om den här gamla fantastiska Kalle & Hobbe-strippen kände jag att det var lugnt. Jag behöver inte skriva tusen ord om ämnet. Jag gör som jag tycker fler borde: lämnar ordet åt någon som vet bättre, och kan uttrycka det bättre, än jag själv. I detta fallet alltså geniet Bill Watterson. Behold.

(Om du vill att den ska bli större finns det ett läckert knep – klicka)

Jag hatar idén om en existerande “jantelag”

Här följer en svada.

Detta är ett argt inlägg. Bild: Johan Wanloo

Jag läste idag en digitala medier-artikel av Catia Hultquist i DN. Hon skrev om kvinnor som delvis tack vare Facebook och Twitter kunnat börja referera till sig själva som ”snygga”. Hon skrev att detta är något helt nytt, sensationellt, att kvinnor i media kan säga ”jag är minnsann en goding jag”. Sen drar hon fram alla kära framgångsevangelisters favoritexempel Blondinbella – enligt artikeln ”politiker och affärskvinna” – och berättar om hennes nya kassako Egoboost, peppning i bok- och tidningsform. Allt gott så långt. Men vad bygger Catia hela detta resonemang, ja, hela sin krönikas existensberättigande på? Jo, frånvaron av jantelag i ovanstående.

Jantelag. Detta förhatliga jävla pseudoord. Senaste gången en hel jävla befolkning lät sig kuvas och inordnas så brutalt av en simpel jävla floskel var väl ”livet har sina goda stunder”. För vad är jantelagen annat än ett löjligt hjärnspöke, en folktro som borde lämnat vårt kollektiva minne i samband med att vi slutade oroa oss för näcken och älvor nånstans i 1800-talets slut? Ingenting. Jantelagen är ingen-jävla-ting. Annat förstås än något arroganta strebers kan skylla på när de från sitt självutnämnda von oben-perspektiv spottar ner på sina kritiker. Och notera: med ovanstående mening avser jag inte människor som nått framgång i största allmänhet. Jag syftar på de som inte kan hantera kritik i sitt uppsatta läge; de som då måste skrika ”jante” och peka ut människor med rimliga invändningar som småaktiga dagisfascister.
Fortsätt läsa “Jag hatar idén om en existerande “jantelag””