Jag hatar idén om en existerande “jantelag”

Här följer en svada.

Jag läste idag en digitala medier-artikel av Catia Hultquist i DN. Hon skrev om kvinnor som delvis tack vare Facebook och Twitter kunnat börja referera till sig själva som ”snygga”. Hon skrev att detta är något helt nytt, sensationellt, att kvinnor i media kan säga ”jag är minnsann en goding jag”. Sen drar hon fram alla kära framgångsevangelisters favoritexempel Blondinbella – enligt artikeln ”politiker och affärskvinna” – och berättar om hennes nya kassako Egoboost, peppning i bok- och tidningsform. Allt gott så långt. Men vad bygger Catia hela detta resonemang, ja, hela sin krönikas existensberättigande på? Jo, frånvaron av jantelag i ovanstående.

Jantelag. Detta förhatliga jävla pseudoord. Senaste gången en hel jävla befolkning lät sig kuvas och inordnas så brutalt av en simpel jävla floskel var väl ”livet har sina goda stunder”. För vad är jantelagen annat än ett löjligt hjärnspöke, en folktro som borde lämnat vårt kollektiva minne i samband med att vi slutade oroa oss för näcken och älvor nånstans i 1800-talets slut? Ingenting. Jantelagen är ingen-jävla-ting. Annat förstås än något arroganta strebers kan skylla på när de från sitt självutnämnda von oben-perspektiv spottar ner på sina kritiker. Och notera: med ovanstående mening avser jag inte människor som nått framgång i största allmänhet. Jag syftar på de som inte kan hantera kritik i sitt uppsatta läge; de som då måste skrika ”jante” och peka ut människor med rimliga invändningar som småaktiga dagisfascister.

För människor som anser sig ha relevant kritik mot de vars lättförtjänta framgångar stigit dem åt huvudet, eller bara vill ställa något till rätta hos en person vars snabba kändisskap lett till snarstuckenhet i rädslan att bli till allmänt åtlöje, känner nog aldrig att de gör det på grund av någon princip som säger att ingen ska vara bättre än dig själv. Tvärtom används det uttjatade och till abstraktionen uttänjda begreppet ”jante” tämligen uteslutande till att just desarmera kritik som måltavlan känner sig oförmögen att hantera. Och vi som får ”jante” slängt i ansiktet låter oss glatt tystas. Nej oj, jag är ju inte småaktig, uj uj uj, jag unnar alla allt för jag är så kosmopolitiskt storsint. Inser man inte vilket underkännande av ens egna kritiska ögon det är att p.g.a ett idiotiskt skällsord sluta problematisera? Vilket annat skällsord kan ens nå upp till den helgonförklarade nivå den där jävla lagen hamnat på?

I min kamp mot luftslottet och folktraumat jantelagen tänker jag, med hänvisning till ovanstående argumentation, härmed publicera min version av den ursprungligen nedtecknade jantelagen. Och detta kommer inte bli någon anti-jante, som i olika varianter gjorts hittills, där målet är att peppa folk till bättre självförtroende med utgångspunkten att jantelagen i många hundra år gjort motsatsen. Nej, detta ska ta formen av ett icke-jante. En jantelag som bygger på premisserna att den själv aldrig existerat. Skriv ut detta och sätt upp på ditt jävla kylskåp för jag kan från hjärtat säga att jag aldrig aldrig mer vill stöta på detta löjliga verklighetsfrämmande totalt icke-konstruktiva låtsasbygge.

1. Du skall inte tro att jantelagen är något.
2. Du skall inte tro att jantelagen är lika god som ditt eget omdöme.
3. Du skall inte tro att jantelagen är klokare än du.
4. Du skall inte inbilla dig att jantelagen är bättre än dina egna principer.
5. Du skall inte tro att jantelagen vet mer än du.
6. Du skall inte tro att jantelagen är förmer än du.
7. Du skall inte tro att jantelagen duger till något.
8. Du skall skratta åt jantelagen.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om jantelagen.
10. Du skall inte tro att jantelagen kan lära dig något.

Slut på svada.