Jorden är platt. Allt annat som sägs är avsiktliga och ohederliga missledanden från konspiratörer. Platt som en pannkaka, och inget annat. För detta har jag mängder, ja, högvis av litteratur som bevis. Såväl i det gamla Grekland, fram till den falske och bluffande Pytagoras, som i Japan, Norden och faktiskt så sent som fram till 1600-talet i det ärorika Kina hölls det för sant att vår hemvist i universum låg flat i rymden. I dag lever vi i mörkare tider. Men trots att nämnde Pytagoras, och efter honom den islamska astronomin som i sin tur den tidiga kristna kyrkan anammade, numera fått sin absurda och sfäriska världsbild internationellt anammad, finns det ännu ljuspunkter i mörkret. Sällskapet Flat Earth Society håller sanningens lykta högt – som dess grundare Samuel Shenton skrev 1980 är ”idén om en roterande glob bara en felaktig konspiration som Moses, Columbus och Franklin D. Roosevelt alla varit med om att kämpa för…”
Jag är tacksam för denna chans, given mig av den stolta tidningen Dagens Nyheter, att berätta för folket om lögnen de lever i. I mitt ursinniga angrepp på allt det vi i dag håller för gott, lever utifrån, baserar våra livsval på, tvingar jag mina meningsmotståndare möta mig på en nivå som ligger flera hundra år tillbaka i debatten. Helst av allt vill de ju inte att min sanningsenliga och korrekta världsbild ska nå ut till er läsare, för med deras lögn skulle också deras makt skulle rämna. Deras ögon vänds från de mer progressiva, ibland akuta, ämnen för samtal och framsträvansförsök, ämnen som läggs åt sidan för att de ska kunna ta sig tiden och orken att bemöta mig. Gud vet hur mycket deras nya tankar och framsteg försenas, allt för att ta sig tid att bemöta mig.
Och apropå er läsare, ni förvärvsarbetare som beslutat sig för att lägga en del av era surt förvärvade pengar på en prenumeration på denna institution bland den svenska medier. Till morgonkaffet får ni när ni slår upp tidningen inte bara min tvärsäkert formulerade världsbild till livs, utan också min (visserligen subjektiva men såklart helt sanningsenliga) illusion av att detta är en fråga som är mer brådskande och viktig än de flesta andra. Tidningen har härmed gett mig samma chans som till exempel den gode Nathan Shachar och herrarna Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin att visa hur ni läsare bäst ska prioritera vad att bry sig om. Våra ämnen är helt enkelt viktigare än andras.
En stund var jag orolig att min debattartikel inte skulle accepteras av redaktörerna på Dagens Nyheter, och att jag skulle tvingas försöka nå er läsare på något annat av de sätt som mig erbjuds i 2010-talets nättäckta Sverige. Det är trots allt en kontroversiell ståndpunkt jag har; sanningen. Så mycket har jag märkt av de ilskna och vanmäktiga reaktioner jag brukar få när jag argumenterar för min sak att jag förstår hur rädd makten är för att höra motsatta åsikter. ”Du har fel, det är ju självklart!”, ropar de och pekar på mänger av böcker och papper. Men de struntar jag i. För jag vet att jag har rätt. Och Dagens Nyheter gav mig såklart också öppningen att ha rätt i min sak inte bara för mig själv och mina närstående, utan för hela Sverige. Varför? Jo, som den politiska redaktören Johannes Åman förklarar: ”DN ger utrymme åt personliga röster som kan vidga debatten. Valet av ämne, ståndpunkt och tonfall är kolumnistens eget. Att en skribent framför kontroversiella ståndpunkter i ett ämne är inte skäl för DN att stoppa en kolumn.”
Det är med andra ord självklart att detta mitt debattinlägg ges utrymme på tidningens sidor. Varför skulle denna debatt förskonas när andra, med till synes lika stort konsensus på den så kallade ”vetenskapliga” sidan, får vara med? Till de som med stor sannolikhet kommer ropa på tystande av mig och min syn på tillvaron svarar jag med att citera Dagens Nyheters chefredaktör själv, Peter Wolodarski: ”Vi måste i Sverige bli bättre på att hantera att olika åsikter förs fram, utan att känna oss kränkta och ropa på censur.” Alla är emot mig, men jag tänker inte låta mig censureras. Jag står för sanningen och om detta är jag stensäker och övertygad in i märgen. Och på Dagens Nyheters sätt att hantera andra i min situation har jag förstått att det är det viktigaste. Är jag orubblig skall jag representeras. Dagens Nyheter har härmed – oavsett om de håller med eller inte – hjälpt mig förmedla detta till ett ovilligt Sverige och i samma slag skänkt min kamp legimititet. För detta är jag tacksam. För jorden är ju platt.
