Min vecka 3: Porrbottar och prestationsångest

Jag är, tycker jag själv, varken särskilt disciplinerad eller planerad i mitt arbete. Det har fungerat än så länge, delvis eftersom jag jobbar med sådant jag tycker om. Att sitta och lyfta på stenar i någon obskyr story med 30/70-chans att resultera i någon vettig publicering är bland det mest spännande jag vet, och så länge det är ungefär så min vardag ser ut har jag inga problem. Än så länge har jag aldrig svikit en viktig deadline, och det kanske borde vara lugnande. Som min psykologsambo säger: tidigare beteende är den bästa prediktorn för framtida beteende.

Men jag dras ändå till den för ögonblicket tillfredsställande snabbmaten, snarare än de nödvändiga men lite tråkiga fibrerna. En vecka som denna, den sista då någon sorts januarilugn fortfarande rått och jag inte behövt resa hemifrån eller gå på allt för många möten, borde jag egentligen ha fått en hel del arbete gjort i vad vi kan kalla projekt 4 – deadline 1 februari. Utan att säga för mycket går det jobbet ut på att läsa massor av text jag själv tidigare skrivit och försöka göra den mindre präglad av den outhärdliga stilisten “en yngre Jack”, och det plågar mig för varje bokstav. Då har det varit lättare och mer lockande att göra annat. Och deadlinen närmar sig. Sådant gör mig djupt missnöjd med mig själv.

Och det har präglat denna vecka. I övrigt har följande hänt:

Måndag. Min krönika i Dagens Nyheter, med fem råd till Stefan Löfvens nya psykologiska försvarsmyndighet, publicerades. Det var en sådan där text som när idén väl behagade infinna sig formligen rann ut på pappret, men som föregicks av rätt många timmars lamslaget stirrande på ett tomt Worddokument. Först funderade jag på att skriva om Alexander Bard, men slogs såväl av min egen förmaning…

…som av insikten att min textidé ändå var för svag. En bra bit efter tolv på söndagnatten, när jag satt och tittade igenom min korrespondens med nätverket IFCN, slogs jag av att deras råd till EU inom ramen för expertgruppen på “fake news” var precis lika applicerbara på svenska omständigheter. I och med det var texten i princip redan klar, det var bara att skriva ut den. För den som alltid vet någonting att säga är det inte svårt att skriva krönikor, men jag tycker mig inte alltid ha någonting att säga. Det är min största huvudvärk.

Måndagen gick i övrigt ut på att möta vännerna på Tredje statsmakten för att prata vidare om projekt 1, och sedan blev jag sittande där utan att få så värst mycket gjort. Dagens improduktivitet lämnade mig med ångest när jag skulle gå och lägga mig den kvällen. Det låter så fruktansvärt banalt men frågan är i grunden helt enkelt: hur ser man till att faktiskt få något gjort, alla de där timmarna man sitter framför datorn?

Tisdag. Här lyckades jag faktiskt med viss framgång göra missnöjet med gårdagen till en motiverande faktor och innan dagen var slut hade jag såväl slutfört översättningen av storyn i nästa veckas avsnitt av Creepypodden – en lång jävel från Reddit.com/r/nosleep – som blivit klar med en viktig del av projekt 4. På kvällen träffade jag och min sambo våra vänner och deras små barn.

Onsdag. Jag intervjuades för en programtidning för Norrbotten Media Week, där jag kommer att föreläsa den sjunde februari. Sedan gick dagen ut på att äta lunch med pappa, försöka och misslyckas med att få lite jobb gjort under eftermiddagen, och bjuda min mammas familj på kvällen.

Torsdag. På förmiddagen joggade jag, vilket åtminstone utgör någon sorts framsteg i någonting – vilket bör kontrasteras mot hur seg denna vecka varit rent professionellt. På eftermiddagen spelade jag in mina korta prator i nästa veckas Creepypodden, där Ludvig tar hand om det mesta inläsandet. Därefter satt jag och svarade på lite styvmoderligt behandlade mejl. På kvällen gick jag, min sambo och några vänner och sjöng med i Moulin Rouge på Bio Rio (det var meningen att vi skulle sjunga med).

Fredag. Här kommer den där meningen om “obskyr story med 30/70-chans att resultera i någon vettig publicering” till nytta, för denna dag blev jag nämligen inbjuden till den Slackchatt där porrbottarna som härjat på Twitter på sistone analyseras. Låt mig bara säga att det enkelt uttryckt framstod som mer lockande än det allt mer brådskande, långsiktiga arbetet jag borde göra. Analyserna är väldigt spännande och kommer lära mig mycket mer om hur sådana där spamstormar blåser upp. Därutöver var jag på möte om ett tal jag blivit tillfrågad om att göra, för en institution som definitivt finns med på listan över drömarbetsplatser. Den processen ska bli mycket rolig.

Nu i helgen blev det också lite jobb – jag var med i Helgen i P3, i en grej de kallar “Langa luren”. Kortfattat ger man helt enkelt programledarna sin telefon och fullmakten att titta på (nästan) vad de vill i den. Det var jättekul att vara med, faktiskt.

Nå, hörs nästa helg.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *