Jag har för Fojos räkning skrivit en rapport om felaktigheter på internet, och hur de kan motarbetas. Rapporten släpptes igår under rubriken “Ett svenskt kunskapscenter för att hantera felaktigheter på internet”, och jag tänkte här gå igenom och sammanfatta lite av vad jag skriver i den.
I grunden handlar rapporten om en bransch som aldrig haft ett helt okomplicerat förhållande till sanningen, men som plötsligt – av både sig själv och andra – målats in i ett hörn där den låtsas som det. Skillnader mellan journalistiken och felaktigheterna målas upp och anammas som symbolvärden, trots att de i praktiken sällan har existerat. Tillsammans med ekonomiska och existensiella kriser argumenterar jag i rapporten för att detta i sig, oförmågan att se hur vi betraktas utifrån och hur det påverkar vårt arbete, är ett hot mot vår trovärdighet.
Jag beskriver kort den nätburna journalistikens historia, från 70-talets Teletext till den inverkan terrorattackerna den 11 september 2001 hade på CNN, och ett par symboliskt viktiga bluffar som journalistiken inte förmått genomskåda under de år som lett oss fram till idag. Jag ger en kortfattat bild av ekonomin idag, och våra nya konkurrenter.
De intäkter som prenumerationer och printannonsering hämtat hem går inte längre att ta för givna. Och resten av annonspengarna hamnar, som vi ska komma in på, i Googles och Facebooks fickor. Detta skapar en ond och stressad cirkel bland annat i lokalpressen, där den pressade ekonomiska situationen leder till nedskärningar, där nedskärningarna leder till konsolidering och centralisering och där konsolidering och centralisering leder till mindre och mindre lokalt material. Och bristen på lokalt material gör att ännu fler prenumeranter tappar intresset för tidningen.
Sid 6.
Ni får er även en liten översikt över mediehusens roll, samt IT-jättarnas relation till felaktigheterna.
I debatten kan det det tyckas som en perfekt uppgift för medierna att sköta faktagranskning av påståenden på sociala medier. Men sanningen är att de inte sällan sätter krokben för sig själva.
Sid 7.
Efter detta försöker jag definiera hur propagandan idag ser ut, hur den sprids av sådana som har intressen och vilka samhälleliga följder de har. Därefter försöker jag definiera den faktagranskande journalistiken, som den ser ut idag:
All journalistik ska vara faktagranskande. Det som utmärker den faktagranskande journalistiken som genre är att den är reaktiv. Istället för att på eget initiativ undersöka eller granska ett samhällsförhållande reagerar den faktagranskande journalistiken på någonting som påståtts av tredje part, oavsett om det är en Facebooksida eller en president, och presenterar sin egen uppfattning kring dess sanningshalt.
Sid. 11-12.
I rapporten presenterar jag också ett par modeller för att försöka förstå felaktigheternas spridning i journalistiska medier och på sociala medier. Två av dem bygger på Claire Wardles värdefulla arbete, och ytterligare en är föreslagen av Kristoffer Holt, medieforskare på Linnéuniversitetet. Därefter föreslår jag en egen modell, eller åtminstone skelettet till en sådan.
Utgångspunkten för modellen är att diskussionen om felaktigheter på internet ofta nöjer sig med att utgå från begreppen ”fake news” eller fejknyheter, som i sig innefattar en lång rad olika, sedan tidigare etablerade begrepp, och därefter omedelbart inleda en diskussion om hur det kan bekämpas eller bemötas. Problemet är att de som deltar i samtalet inte vet exakt vad det är som diskuteras. Är det propaganda, missförstånd, rykten eller lågkvalitativt men ändå journalistiskt arbete?
Sid. 16.
Modellen delas upp i fyra kategorier, utefter om felaktigheten är publicerad av opinionsbildare, allmänhet, journalistiska aktörer eller klickaktörer, och gör skillnad mellan felaktigheter som publiceras i krislägen respektive i vardagen samt om man är medveten eller ej om att felaktigheten är felaktig. Så här ser modellen ut:
Sid. 17.
Den bygger på en skiss jag publicerade på Twitter i slutet av september, som i sin tur inspirerades av diskussionerna på ett expertmöte med Nordiska ministerrådet som jag då deltog i. (Även denna kloka debattartikel av mina norska kollegor utmynnade ur samma möte.) Fredrik Strömberg var då mycket behjälplig med att räta ut mina tankar, och ska ha tack för det.
Jag skissar på en översikt av varför felaktigheter publiceras, beroende på av vem och i vilket läge. Har ni feedback? pic.twitter.com/7ju0iYiw2U
— Jack Werner (@kwasbeb) September 29, 2017
Läs gärna om hur vi tänkt kring denna modell i rapporten, och återkom ännu mer gärna med feedback. Poängen är att möjliggöra en förståelse för varför felaktigheter publiceras, beroende på när och av vem de publiceras, och jag skulle gärna definiera varför oavslöjade respektive avslöjade felaktigheter publiceras av de fyra olika grupperna men än kändes det lite för tidigt. Det här skissar emellertid, tror jag, upp en tydlig väg framåt.
Rapporten som jag och Fojo publicerat kan läsas här, och den utmynnar i att Fojo föreslår ett svenskt kunskapscentrum för faktagranskning motsvarande Poynters International Fact-Checking Network. Ett sådant projekt skulle jag också vara mer eller mindre inblandad i. Jag hör hjärtans gärna era tankar om det, eller om rapporten och dess idéer i stort.
Nu har jag inte studerat hur International Fact-Checking Network exakt fungerar, men inser att något måste göras i frågan.
Själv gör jag det jag kan, för att att anmäla när det blir fel i faktagranskningen, någonstans. Men det jag gör är en droppe i havet.
Ser jag något som säger något, så vill jag gärna ha en länk till källan för påståendet, om de inte personens egna ord ch om den bygger på fakta eller vad personen “tror”.
Hur var de nu med busschauffören som visade porr för skolelever?
Eller hur “sanningen” om SR-profilen växte på “främlingsfientliga” sajter, tills en likaledes främlingsfientlig blogg tog upp detta. Sedan spreds inlägget med länken med länkadress, senare omvägen via google, kanske för att dölja den riktiga adressen. Jag råkade göra research för ett blogginlägg och såg hur det växte upp.
I dag pratas det om det vore en sanning, utan någon som helst källa, till gammelmedia, ljugmedia, eller vad man nu kan kalla det.
Många gånger känner jag mig fruktansvärt ensam i att vara en fakta aktivist, eller som någon sade, medmänsklighetsaktivist.
Som tidningsbud ser jag hur upplagorna minskar, och att vi försöker hitta andra inkomstkällor för att klara utdelningen. Eller skall vi lämna walk over till alternativa medier?
Vår svenska press är under press, så att säga, och på något sätt måste det byggas upp något branschgemensamt för att möta hotet från alternativa sanningar.