Författare: Jack

Ännu ett Flashback-självmord – denna gång ett statement

Idag klockan 14.24, d.v.s i skrivande stund för drygt en timme sen, startades ännu en självmordstråd på Flashback; Begår nu självmord pga sveriges politik.

I denna tråd fastslås av den supposedly 18-årige trådstartaren att anledningen till hans för tidiga frånfälle delvis är ett pyrande missnöje över Sveriges invandringspolitik. TS har “blivit rånad och slagen ett antal gånger. [Hans] syrra har blivit våldtagen och [hans] lillebrorsa är en typisk svensk gangstawannabe som totalt skiter i skolan”. Det är inte uteslutande invandringen som är ett problem, TS verkar även ha dåligt självförtroende och rent generellt vara i en tonårsdepression, men droppen som fick bägaren att rinna över och därmed besluta sig för den mest extrema utvägen var den nya grundlagen som står i färd att bli genomröstad, med SD som enda motståndare.

Jag behöver nog inte nämna att tråden ovan är problematisk. Antingen så är det en ung kille som bestämt sig för att ta till en desperat åtgärd för att visa sitt missnöje med ett system som han anser är totalt misslyckat, och vars nackdelar gått ut över honom – eller så är det här ett klassexempel på ett troll. Om det senare skulle stämma så är det bara att förakta – att på ett så cyniskt sätt utnyttja den efter alla självmordsbud på Flashback helspända stämningen där för att göra en politisk poäng är naturligtvis under alla bälten på norra halvklotet.

I nuläget vet vi inte – vi kanske aldrig får veta – om han talar sanning eller ej, och med det som utgångspunkt är det bara att sätta sig ner och fundera över vad den här trenden på Flashback innebär, och om det är dags att på ett nyanserat sätt faktiskt bemöta den, och forumet i sin helhet, i media och i samhället. För vad man än tycker om Flashback och dess invånare så är de faktiskt också människor – med rösträtt.

Vad har NASA hittat i rymden?…

NASA säger att de har en “exceptional object in our cosmic neighborhood” att berätta om. Något som deras observatorie Chandra upptäckt. På måndag kl 12.30 pm EST, d.v.s klockan halv sju svensk tid, kommer det streamas ut en presskonferans.

Samtidigt deklarerar kinesiska rymdspanarmyndigheter (?) att de har hittat något väldigt häftigt att berätta om. Om någon kan lite mandarin kan de ju gå in här och se vad de förstår, annars översättet Google Chrome de viktigaste bitarna som såhär:

CPC centralkommittén, Centrala militärkommissionen av Chang’e II Engineering Task meddelande skickas framgång och fest, som hölls kommer att bli en mycket hög standard, och premiärminister Wen Jiabao att närvara vid öppnandet foto. En så hög specifikation, en sån pampig fest, ovanliga, absolut historia.

Grapevine, kom nyheten bröt ut, nyheterna vägkanten community, Chang’e lunar prospektering att NASA upptäckte det mystiska föremålet och samma. Det finns i otroliga månen sak fåglar, producerade en enorm inre skillnader, kom ledarna för staten att se, och det är TMD av chock, rädsla folk vet äntligen vad ris fåglar, som har en tungviktare andra Folk vill öppna, men oppositionen är stark!

Är du lite konspiratoriskt lagd kan du med lätthet koppla allt fågelsnack i den i övrigt svårförståeliga texten ovan som något kopplat till den gamla myten om en ingenjör under Kejsaren Yaos som beslöt sig för att åka till månen, med hjälp av en slags mytisk fågel…

Borås Finest eller Nån verkar ha blivit lite inspirerad av the Social Network…

Okej. Borås Finest.

Here we go. Något geni som sett och fattat tycke för inledningsscenen i The Social Network, den där Zuck blir dumpad av sin tjej och i vredesmod går hem och lägger upp en slags enklare Snyggast.se där man kan rösta på vem som är snyggast av alla tjejer på Harvard, har gått och gjort en egen fast inriktad på Borås.

Ni kan räkna med att det kommer bråkas om den här hemsidan.

Ny självmördare på Flashback – då räddar forumet hans liv

Kommer ni ihåg när 21-åriga Markus beslutade sig för att ta sitt liv, och dokumentera det på Flashback? Följderna blev att självmord på internet diskuterades, den stora svenska ensamheten diskuterades, och Flashback diskuterades. Mest det sistnämnda. I början tävlade dags- och kvällstidningsskribenterna om att fördöma forumet eftersom en handfull av de tusentals skribenterna i tråden hade raljerat över Markus självmordsplaner, och t.o.m uppmuntrat honom. Vilket naturligtvis är hemskt. Men i det här fallet fick alldeles för stora proportioner – de allra flesta hade reagerat som folk gör mest, uppmanat honom att låta bli och visat stor sympati.

Nu, inatt, var det nära att hända igen. Klockan halv fem startade användaren Im-faceless tråden Självmord där han deklarerade att han hällt i sig nog med läkemedel och sprit för att söva stora delar av Norrbotten. Detta är, i en anmärkningsvärd sidnot, inte första gången någon diskuterat självmord på Flashback sedan Markus genomförde sitt – han verkar tvärtom ha startat en 2010 års unge Werthersk trend.

Nå. I denna tråd gick det inte som han planerat. Användarna Obscen och Capa fick ur honom hans telefonnummer, ringde (oberoende av varandra) honom och pratade länge och väl om allt möjligt. Och därefter ringde båda polisen – som trots trådstartarens dolda nummer fick tag i hans adress, åkte dit – och kunde hämta en omtöcknad men levande självmordskandidat därifrån. Två användare på Flashback räddade en tredjes liv.

Jag inväntar kvällstidningarnas optimistiska glada löpsedlar och demonskribenternas lugna och samlade ord om hur internet får människor att bry sig mer om varandra.

UPDATE:
Enligt Flashbackanvändaren Sneakarn dog tyvärr Johan, som han enligt samma källa hette, på väg till sjukhuset. Sneakarn har inte uttalat sig tidigare i tråden, och har därmed låg trovärdighet, men det är ändå rakast att utgå från att han talar sanning.

Tungt. Ännu ett dödsbud. Mina tankar går till honom och hans familj och vänner.

Men på den ljusa sidan, om det finns någon i fall som detta, strålar iallafall vetskapen om att Flashback bevisat att det inte är ett forum befolkat av enbart dödsnaziknarkare som vill se kattungar brinna. Det finns godhet också där, massor av godhet. Vi bör komma ihåg det.

UPDATE IGEN:
Han dog, vilket kommentaren “A” påminde mig om, alltså egentligen inte. Användaren Sneakarn är mest största sannolikhet bara ett troll.

Tiden är kommen: Photo Booth har blivit roligt igen!

Kommer ni ihåg tjejen som tyckte hon såg så jävla kul ut i sin webcam att hon skrattade och det var jättekul? Inte? Då har ni för jävla kasst minne, det är blogginlägget under detta jag pratar om. Och nu….

…har de kommit en värdig uppföljare. Två farmödrar har upptäckt sitt photo booth, och provar det samtidigt som de , öh, “dansar” till I Got a Feeling av Black Eyed Skräp… jag menar, Peas. Filmen har i skrivande stund 300 views, men jag slår vad om en sökmotorkonsult på Twitter att den kommer slå 10.000, 100.000 och en miljon innan denna vecka sett sitt slut.

Inser ni vad det här betyder? Jo! Det betyder att Photo Booth har blivit roligt igen! Jag kommer ihåg när Södra Latin införskaffade nya Macs i ettan, och de hade photo booth och vi fyllde våra lunchraster (och vissa av lektionerna) med att ta bilder på oss när vi kramades med höga pannor eller förvridna munnar. Sen blev det trist, allt eftersom. Inte ens ettorna tyckte det var särskilt coolt längre när jag slutade i Södra.

Men nu har det blivit kul igen! Oh joy, som jag längtat!

”THIS IS WHY PROP 19 DIDN’T PASS”

Den i särklass roligaste webcamfilmen jag sett på mycket länge.

Vad som nästan är roligast är att titta från 1.32 och framåt och tänka sig att man står med en liten öl vid en bar nånstans, och så glider den här tjejen fram, säger “huuhhöööeu… eeuh… heey… how are you?.. heee hahahahHAAHHAHAHAHAHAHHAHAH”. Och tänker sig bara lite hur det skulle kännas. Och hur hårt man skulle gått hem med henne sen.

Sarkasmera med DN och de ironiserar tillbaka

DN plockar bort “antisemitisk” Rocky-serie

Löjligaste jag läst på jättelänge. I “yttrandefriheten” (den mänskliga rättigheten att få läsa alla Rockystrippar som någonsin ritats) har jag nu tagit det publicistiska beslutet att infoga serien i fråga:

Jag förstår inte hur det inte kan framgå för minsta lobotomioffer hur djupt sarkastisk denna slutkläm är. Martin Kellerman har en historia, nej ett helt konstnärskap, som går ut på att driva med sig själv, och hans alter ego Rocky skyller systematiskt och konstant sin tillkortakommanden på andra, gärna obestämbara och vida generaliserade, krafter. Alla dras över en och samma kam, alla drivs obönhörligen med tills skämtet mött sin egen axel. Man kan dra en parallell till Peter Englunds förord till samlingsvolymen av Charlie Christensens mästerverk Arne Anka: “Ankan själv står fri, hyser i all sin besvikelse och sin välavvägda hysteri inga fördomar om några grupper eller ideologier, utan avskyr alla lika hjärtligt”. I Rockys fall hittar vi t.ex. skuldbeläggande eller i allmänhet svepande kommentarer om australiensare, svanar, brudar, mexikanare och Bingo Rimer. Och då har jag verkligen inte letat långt bak i tiden efter exempel. Allt för att få fram den urmänskliga komiska poängen att vi är så ovilliga att ta på oss något som helst ansvar.

För att uttala mig som den amatörseriekännare jag är: den här seriestrippen är en tydlig drift med A: den allmänna tidsandan i Sverige just nu (Rocky vägrar ta på sig ansvaret för en begränsad kapacitet att hantera en personlig kris, detta i stil med många kända fall av att skylla på någon/något annat som varit uppe i media på sistone), B: kommentarsryttare och internetdebattörer (kommentarerna i ruta nr 2 parafraserar tydligt ett klassiskt knep att gnälla på något utan att befläcka sig själv), och C: huvudkaraktärens oförmåga att hantera relationer (kommentarer överflödiga).

Därför tycker jag att DN:s, eller närmare bestämt kulturchefen Björn Wimans, beslut att ta bort den här Rockystrippen från Påstan-bloggen är superduperastöntigt, fullkomligt omotiverat, och till yttermera visso väldigt bajsnödigt. Inte för att jag är orolig för att judarna censurerar och vill ta över världen, utan bara för att jag tycker det här är ett klassiskt exempel på överdriven känslighet.

Men alla som inte är helt blinda för undertoner måste ju medge att det finns en glimrande guldgruva av ironi att gräva ur här…

Att följa ett självmord

UPDATE:
Förlåt om jag är smaklös, dum och enkel i nedanstående blogginlägg. Jag är fortfarande skärrad, och kände bara att jag behövde skriva. Det kanske är egocentriskt av mig. Jag ska tänka över det hela ett varv till, och om jag bedömer det lämpligast avpublicerar jag detta. Om du tycker jag ska göra det eller inte får du gärna lämna en kommentar. Jag hoppas bara detta kanske kan leda till konstruktiva tankar hos någon som läser detta.

Jag har precis sett ett självmord inträffa, utan att kunna göra annat än att titta.

Jag är en Flashbackare. Minst ett par gånger om dagen går jag in på Flashback, mest för att se vad som händer. Saker sprids snabbt där, och i kraft av dess ämbete som Sveriges största kanal för konstigheter kan man ofta hitta och sprida obskyr information som är svår att få tag i annars där. Nu pratar jag inte om Sverigedemokrati eller LSD-tips, där ligger inte mina huvudsakliga intressen, utan mest annat. Allmänmänskligheter. Jag älskar Flashback, just på grund av dessa perifiera diskussioner, som inte riktigt finns centraliserade någon annanstans.

Ibland används Flashback på extrema sätt, sätt som nästan överraskar forumets egna användare. Vi har ofta sett de tillfällena sprida ut sig över forumets egna gränser: skogsturken blev Sveriges första egna viral, de kapade Facebookgrupperna häromåret, julkort till bortglömda åldringar och så vidare.

Idag användes forumet på ett av de mest extrema, obehagliga, och framför allt sorgliga sätten jag någonsin upplevt.

Har bestämt mig nu för att ta livet av mig genom att hänga mig.
Har testat lite att strypa mig själv och hur det känns.
Tog lite smärtstillande för några minuter sedan (100mg dexofen och 1500mg paracetamol), väntar just nu på att det ska börja verka.

Har satt på min webcam med ett program som gör en dump varannan sekund och slängt upp en ftp där bilderna hamnar, kommer posta IP:Port och inloggningsuppgifter innan jag genomför det.

Så löd inledningen i Flashbacktråden idag kl 11.51 i forumdelen Psykiska problem. En person hade kommit underfund med att han såg sitt liv bäst som avslutat. Trots att han inte var uttalat missnöjd med någonting, snarare tvärtom, (“Tycker inte mitt liv är dåligt alls, det är faktiskt riktigt bra. Men ibland är det helt enkelt för svårt.“) så fann han för gott att den mest extrema av åtgärder var den enda rätta.

Som ni förstår genom den andra delen av förstainlägget la han upp bilder av hela processen – hela hängningen – på nätet. Och bilderna finns. För den som vill leta upp bilderna finns de. Men jag varnar er. De är inte roliga. Det är bilder som ingen ska behöva ta och ingen ska behöva se. Och det är inte för att sprida bilderna och gotta sig i den ödesmättade tragik som jag anar att människor på internet ibland eftersöker som jag skriver detta. För lite längre bak i tråden fanns det länkar till hans Facebooksida.

Och det visar sig att vi har gemensamma vänner. Jag ringde en av dem och pratade lite, han blev naturligtvis chockad. De var inte nära vänner, men det behövs inte i det här läget. Man blir chockad ändå. På personen i frågas facebook hade han också lagt upp ett självmordsbrev, och en avslutande facebookstatus (“tar livet av mig nu, sorry!”). 27 personer har kommenterat den. De är vänner och bekanta till honom, och alla är närmast desperata och tvivlar på att det är sant. Nu är det 40 minuter sedan någon sent kommenterade statusen. För det var sant. Och vad ska man kommentera då?

Klockan 13.32 kom den första idén att någon borde ringa polisen i Flashbacktråden. Snart senare hade någon gjort det. Han hängde, enligt uppgift från Facebook, uppe i 51 minuter innan någon hann fram. Han är död.

Jag vet inte vad jag ska göra av det här. Jag vet inte varför jag skriver om det. Jag vet att jag är djupt skakad av vad jag sett, närheten till ett självmord utan att kunna reagera. Jag har tittat igenom hans Facebook, sett att bara för några dagar sen skrev han saker som “Life is a progress bar and I want to press the cancel button…” och “kan någon låna mig ett rep? behöver hänga mig”. Det kunde varit helt vanlig ångest, hemsk, men förekommande. Sån som du och jag ibland har känt. Vanlig ångest, den som definierar mänsklighetens ankare i melankolin, och kanske till och med ibland behövs. Och inte förebådar ett verkligt självmord.

Under statusen “kan någon låna mig ett rep? behöver hänga mig” diskuterar personen i fråga med sina vänner vad han kan hänga sig med. Det blir inget rep, någon kommer på en slips, och någon annan föreslår en nätverkskabel. På skämt, naturligtvis. Du kan ju hänga dig i nätverkskabeln. Vem säger så som inte skämtar?

Han hängde sig i sin nätverkskabel. Det svartnar för mina ögon när jag föreställer mig den ångest personen som kom med förslaget snart känner. Trots att han inte har gjort något fel, någon han visste var en dålig idé. Han kan inte skuldbeläggas på något område alls.

Vad kunde jag göra? Det går så oerhört fort att inse att något dåligt håller på att hända, likaså att fråga sig vad man kan göra för att förhindra det. Men det går inte alltid fort att svara. Jag kunde inte göra något. Jag visste inte var han var. Lyckligtvis hittade några på Flashback hans hemort via FTP-servern han laddade upp bilder på, men då hade jag redan tryckt bort tråden i panik. Panik över att ha något att agera mot och inte agera. För det trots det fysiska avståndet mellan oss bara är några mil, var min väg till ett rationellt beslut ljusår lång. Och mitt i alltihop vill man inte agera, bara ta in. Det är en så monumental bottenlös tragik i alltihopa så det blir nästan mäktigt. Även om det känns vidrigt att erkänna. Tro mig, jag belastar mig själv för att jag känner så. Men det gör jag. Inte minst i hans ambivalenta sista kommentarer. Det sista han skrev på Flashback var “alright lets do it”. Det är så kort, så alldagligt, så ingenting.

Nu virrar jag bort mig. Jag har väldigt svårt att fokusera. Jag vet inte varför jag skriver om detta. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Vad ska man göra? Hur ska man bära sig åt? Och vad hade man kunnat göra? Vad hade vi kunnat göra?