Ashton Kutcher är föremål för många Twitterdiskussioner. Han har i skrivande stund 4,906,015 followers (och ett intressant sätt att förstå vidden av den ständiga aktiviteten på Twitter är att uppdatera fönstret med hans konto. Antalet followers och listor förändras ständigt – i tusental). Om den gode Ashton skulle få för sig att skaka hand med var och en av hans followers skulle han bli klar med den uppgiften nån gång under sommarhalvåret år 2390 e.Kr. Nästan alla som har ett finger med i socala media-spelet har någon gång diskuterat, analyserat eller kapitaliserat på han och hans legendarstatus i kvittertermer – senast av en kreativ grupp elever från Berghs School of Communications som slängde ihop utmärkta projektet Don’t Tell Ashton (där min ödmjuka lilla 361-followersruta finns att skåda en bit inåt från det vänstra hörnet).
Alltså är han, och lär förbli, en het potatis. Många skärskådare ser naturligtvis problem med hans hantering av kvittrandet, som t.ex. Daniel Kjellson som i januari skrev “Frågan är väl bara när, efter hur många roliga videoklipp med en äppelpaj som avsändare, som Ashton Kutcher – i alla followers och fans ögon – blir precis som ett av de varumärken han nu fakturerar. När han inte längre är en kul kille i gänget, utan någon med en agenda.“. Själv ser jag inte det affärsmässiga hanterandet av Twitter som ett problem så mycket som själva processen hur en person blir Twitters största. Låt oss se över varför Ashton blev sociala medias konung.
16 januari 2009 skapade Ashton Kutcher sitt Twitterkonto, och klockan tio i åtta på morgonen svensk tid skrev han sitt första bidrag i och med det rätt odramatiska konstaterandet “dropping my first tweet”. 16 april, exakt tre månader senare, vann han över CNN i jakten att bli den första twittraren som nådde en miljon followers (vilket gav honom ett snitt på lite mindre än 11.000 nya followers per dag). Vilka kändisar hade förekommit honom på Twitter då? Redan 2007 började politiker förstå Twitters värde, med Barack Obama i spetsen. Britney Spears reggade ett konto i oktober 2008, men hennes Twitter sköts inte av henne själv, utan någon anställd, varför hennes dragningskraft kan förstås vara mindre. Förklaringen till @aplusk’s framgångar Twitterledes kan alltså vara så lätt att han var den första världsfolkkära kändisen som skapade och skötte sitt Twitterkonto helt själv. En publikdragande utmaning med David & Goliat-karaktär senare krävs det egentligen inte mer än att han blir störst under en period för att det ska hålla i sig. Att följa Twitters största profil blir ett egenmål. Så hur betydelsefullt är det alltså – egentligen?
Det är ju ett obestridligt tungt fakta att Ashton sitter på en kommunikationskanal som med ett knapptryck når snart fem miljoner glada och lättmottagliga konsumenter i alla åldrar världen över. Därmed blir hans målsättning att tjäna pengar på det fullt förståelig – som alla hade gjort i den situationen. Men hur mycket har hans person, hans dragningskraft och karisma egentligen spelat in? Min teori är att det inte har så mycket med något av det att göra. Han hade redan en bred bas med fans, och var någorlunda först bland kändisarna med att utnyttja Twitter på det mest naturliga sättet – alldeles själv. Ashton Kutcher var bara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Därifrån har det varit en självgående maskin som gjort honom till en av världens största megafoner.
