Förrförra fredagen tog juen rätt tråkig vändning. Typ så tråkig att all sammanfattning av de förhållandevis löjliga små nätfenomen jag skriver om fick ställas in, om någon som helst god smak skulle beaktas. Jag var helt enkelt inte alls sugen på att sätta fokus på mig just då, något jag hoppas att ni som till äventyrs fortfarande befolkar den här bloggen ursäktar.
Således har varken förra eller förrförra veckan fått någon vidare sammanfattning – något jag tänkte ändra på nu. Här kommer en jättelista som får mig att hoppas någon därute är helt arbetslös, för det är antingen det eller om man är alldeles för intresserad av internet för sin hälsas skull som är de enda rimliga skälen att kunna ta sig igenom allt som följer. Jag har skrivit…
Och så var det väl med det. Under helgen som kommer hoppas kunna slå till med en intervju med en av veckans största nyhetsskapare – men för att det ska hända måste ett visst mått av tur spela in. Annars är det bara att hänga kvar här och på min Nyheter24-blogg, kul grejer kommer alltid komma upp och ju mer man skriver om internet desto mer dyker det upp att skriva om!
En grå vecka går mot ett oförhappandes soligt slut, och ikväll ska jag dricka flödande bubblig mörkbrun vätska ur stora glas tills jag säger roliga saker. Värt att nämna är att min Nyheter24-blogg idag av Kontent.seutnämndes till Veckans Blogg, samt att det där lite större arbetet som jag nämnde i förra sammanställningen av olika skäl är uppskjutet till nästa vecka – men att jag å andra sidan siktar på att få in det någonstans lite häftigare… Anyways, veckan har i nätbloggsammanhang bjudit på:
Vilken händelserik vecka! Men man måste ju erkänna att det var först vid #laqaqlqaQpApaaqa-gate som man kände att Almedalen kom med något scoop värt namnet. Ett scoop som jag f.ö var först med… Löjligt, jag vet, men man får vara glad för det lilla i det heta maraton som mediavärlden utgör idag. Nå, i veckan har jag för er som inte läser min Nyheter24-blogg regelbundet skrivit om:
Ett meme som tar dina värsta mardrömmar och sätter ett stort fult leende på dem. Läses inte om du redan har problem med nattsömnen… Fast om du har det förstår jag iochförsig inte vad du gör på min blogg?…
Att någon tog över Fox News Twitterkanal och proklamerade att Barack Obama skjutits till döds. Genierna på den konservativa nyhetskanalen vet inte riktigt vem det var än, men drar i dagarna igång en massiv undersökning för att få fram ett namn.
Och så har jag rapporterat att Carl Bildt genom att vara dålig på att sätta på sin mobils tangentlås förmodligen skapat något så roligt och ovanligt som ett svenskt Twittermeme!
Och det var väl det! Rolig vecka som sagt, med mycket kul skrivet. Återigen kan jag tipsa om att börja prenumerera på min Nyheter24-blogg, då det är där jag lär skriva det mesta roliga en stund framöver. RSS-feeden hittar du här. Trevlig helg, och håll utkik nästa vecka, förhoppningsvis publicerar jag då resultatet av ett ganska långt researcharbete…
På sistone har humor verkat vara den mest kontroversiella egenskapen en människa kan ha i offentliga debattsammanhang. Det har feltolkats, såväl avsiktligt som oavsiktligt, det har upprörts känslor och det har återigen diskuterats var gränsen för skämtande går. Naturligtvis varken för sista eller första gången. Och vem kan ha invändningar mot det? I humorns natur ligger att den med jämna mellanrum måste omvärderas, kritiseras och skärskådas. I dess flexibilitet ligger dess styrka: att alltid slå från en oväntad vinkel. Ett bra skämt är sällan nytt, men däremot anpassat efter de nya omständigheterna. Inget fel i det.
Men det ständiga analyserandet av vad som passeras som humor och vad som passerar för plumpa påhopp innehåller ett problem: det slöar ner skämtets utveckling. När Rebecka Ahlberg i en Galagokrönika satiriskt skrev att Per Gudmundson skulle skjutas var det enda raka för SVD att göra att JK-anmäla, och det enda raka för JK att avslå anmälan, så långt håller jag med. Men i det efterföljande debatten har Sveriges satirikers centralorganisation, organisationen som Ahlberg använde som alias i krönikan, hamnat i bakvattnet och glömts bort. Fokus har riktats på ett skämt utan sammanhang, vilket naturligtvis kommer framstå som plumpt. Vad blir förlusten? Jo, att SSCO, en klassisk såväl som briljant idé för att framföra obehagliga, idiotiska, provocerande och ibland totalt smaklösa skämt, gått förlorad som kontext. Snabbhet är central i humorns karaktär, en referens måste förstås omedelbart för att inte poängen ska gå förlorad och en vidarespinn måste göras när det tidigare skämtet fortfarande finns i minnet. SSCO hade, om fler hade struntat i den fåniga ”VAFANSARU?!”-debatten, kunnat bli en fantastisk källa till humor. Men nu är den avsomnad, analyserad till en för tidig död.
På samma sätt blåser det idag upp till vattenglasstorm kring Flickjox, ett påhittat socialt media som använts som haussad hemlighet med målet att driva med invitehetsen kring Google+ och dylika nya tjänster. Svenska Twitter är delat i tu: de som tycker det är en godhjärtad drift med branschens hets efter att alltid veta allt om det senaste, och de som tycker det är ett von oben-hån som bara förvirrar folk som inte gjort något. Oavsett vad man tycker om skämtet kan man fastslå en sak: de blandade åsikterna gör ingenting för Flickjoxs utveckling. Det hade kunnat bli en symbol, ett sociala mediers 40 000 miljarder. Det hade för evigt kunna stå för antingen den löjliga önskan att alltid vara först, eller ”twitterelitens” försök att sätta sig på de fans de är beroende av för sin fortlevnad. Det hade kunnat bli en ikon. Tyvärr för alla lär det inte bli så. Det lär dö, delvis av skaparnas rädsla för att göra någon ledsen på allvar (för det var naturligtvis inte deras ursprungliga avsikt; tror du det är det nog dags att på allvar se över din bild av humor), delvis genom det negativa trycket från de som inte gillar idéns grundtanke.
Twittereliten, förresten. I sammanhanget är det om något en symbol över förlorade skratt. Ett löjligt begrepp, som enbart de av fåfängligheten förblindade kunde använda som självpåtagen proffstitel, som förvandlats till ett bittert smeknamn på alla som inte använder Twitter på ett sätt som tillfredsställer ens bild av mediet. Vilka förutsättningar hade inte det begreppet? Hur gloriösa hade inte skämten, spinoffsen och skratten – både med och åt begreppet – kunnat bli? Och hur snöpligt slutade inte historien? Twittereliten är idag bara ett fnysande, ett utfall mot en obefintlig grupp idioter som beroende på vad man ogillar den dagen förändras och byts ut. Istället för att vara en levande definition av humoristisk självdistans och –kritik.
Men men. Att små idéer går förlorade är inget att göra åt, och förmodligen inte heller någon större förlust. Den förlust jag själv känner av är den som i engelsktalande länder brukar kallas för ”memes”. För jag är övertygad om att såväl SSCO, Flickjox och Twittereliten hade kunnat bli något mer: bli en kulturutövning, ett internskämt halva svenska nätet emellan. Jag tror det hade kunnat leda till svenska memes, en vara vi i övrigt sannerligen inte är bortskämda med. Men allt analyserandet satte effektivt P för det. Sätter man sandpapper på en käpphäst är det klart någon kommer riva sig, och jag tror det är det som hänt här. Så länge vi kommer hindra ett skämt i vardande genom att stanna upp och tänka alldeles för länge, så länge kommer vi inte ha någon blomstrande memekultur i Sverige. Det kanske är så svårt att släppa taget. Det kanske är ogörligt att se något man kan krysta fram invändningar emot utan att yttra dem. Det kanske är dumt att inte vända på alla stenar. Men i det här fallet får vi göra en avvägning: vill vi se en mer positiv och flexibel svensk nätkultur, med risk för att någon blir kränkt – eller vill vi försöka göra alla nöjda till priset av ett skämt som skulle kunna utvecklas till något mycket större?
Jag noterar med glädje att den här bloggen fortfarande har ett antal RSS-prenumeranter. Det är högst smickrande, eftersom det kan innebära att ni har läst mitt förra blogginlägg där jag deklarerar att jag flyttar allt #nätmyst-bloggande till min nya Nyheter24-blogg, men ändå hänger kvar här i hopp om att jag ska börja blogga om vad jag ätit, haft på mig och druckit för kaffe idag. Mycket trevligt att ni är intresserade av mig!
Men, om det är så att ni kanske bara av misstag hänger kvar här, och därmed har missat vad jag skrivit om den här veckan så tänkte jag ta berget till Mohammed och lista veckans blogginlägg om internet. Kanske kan utgöra en rolig helgläsning för er?
Först skrev jag om Wikipedias underligaste artiklar, eller tja, egentligen blev det ett långt inlägg om hur mycket jag älskar Carl Sagan som sedan mynnade ut i ett tips om var du kan läsa om trepanering och seriemördare.
Sen listade jag Youtubes fem roligaste a capella-tolkade filmtrailers, vilket alltså är när folk tagit filmtrailers och -scener, men ersatt allt ljud i dem med egna munljud. Helikoptrar blir “fla-fla-fla-fla”, explosioner blir “ka-bRAAASCH” och så vidare. Mycket underhållande, se alla.
Och till sist idag skrev jag den sorgliga historien om den ensamme pantsamlarens sorgliga död, och om 4chan-användaren som hittade honom där han fortfarande satt i sin stol. Ingenting för känsliga, men om du pallar med vissa jobbiga bilder finns där en rätt rörande historia i botten.
Jag tänkte göra såhär att jag i slutet av varje vecka sammanfattar det jag skrivit om här, så kan ni få er läsning direkt i brevlådan utan att behöva krångla det minsta. Men vill ni börja prenumerera på min Nyheter24-blogg är det förstås jättekul! RSS-feeden hittar du här.Trevlig helg!
Nätet är en så oerhört vidsträckt plats. Tusen blogginlägg skulle inte kunna täcka allt som försiggår där. Subkulturerna har aldrig varit så gömda och så nischade, den breda massans intresse och vilja har aldrig varit så tydlig och konkret. Enorma saker händer dagligen utan att någon av oss inser det. Opinioner skapas, byten nedläggs, brott begås, hemsidor föds, genidrag dras och detta samtidigt som miljontals helt vanliga människor dessutom bara fördriver dagarna. Någonstans här bottnar min fascination inför Internet – det går inte att bruka i någons namn, inte att ladda i gevär. Det är ett hav av information, där varje atom återfinns överallt och ändå ingenstans. Det är förmodligen det närmaste en gud i den ursprunliga, naturreligiösa meningen, vi någonsin kommit på riktigt: ett allestädes närvarande högre medvetande, sprunget ur massornas intelligens. Ett allseende öga.
Hubble Ultra-Deep Field. Foto: NASA/ESA
De senaste två veckorna har jag i en bloggserie som hette Internets största mysterier försökt berätta om några av nätets alla gåtor. Men mitt löjliga försök går att likna med den fascinerande historien om Hubble Ultra-Deep Field. Så heter fotot som uppkom då Hubbleteleskopet fokuserade sin kamera mot ett helt kolsvart område i skyn, en pytteliten punkt som motsvarar en tretton-miljontedel av hela stjärnhimlen. Under fyra månader lät Hubbleteleskopet allt ljus som kom därifrån strömma in i kameran, och resultatet blev magiskt. Ett enormt foto med några av de absolut äldsta, och mest avlägsna galaxer vi nånsin sett kom med, somliga så gamla att de när de utstrålade det ljus vi idag ser bara var några miljoner år yngre än Big Bang själv. Och så är det med internet, om än i en något mindre skala: ju mer vi fokuserar på en punkt, ju längre vi stirrar på ett fenomen, desto tydligare framstår alla hundratals detaljer, var och en värd en doktorsavhandling i sig. Desto tydligare inser man hur stor helheten är, och hur omöjligt det är att förstå allt. Allt går att förstora och analysera. Allt är en berättelse som bara väntar på att berättas.
Jag har berättat omruskigt läskiga youtubefilmer, oändligt hatade ensamma människor och twittrarna från helvetet. Jag har skrivit om mord på fanforum, enorma hemliga delar av internet och voyeuristiska troll. Jag har gjort mitt absolut bästa för att inviga de som känner sig otrygga inför nätet, men samtidigt för att underhålla rutinerade surfrävar. Jag har gjort mitt bästa, jag har haft jävligt roligt, och dessutom har jag fått oerhört mycket uppskattning tillbaka. För det är jag överlycklig. Att ni delar mitt nördiga intresse för detta samtidigt så smala och konstiga intresse är fantastiskt – det tillåter mig att fortsätta. Jag är skyldig er alla som läst inläggen de senaste veckorna ett enormt tack för ni har hjälpt mig att uppleva en dröm. En dröm som bara börjar.
Idag öppnar min nya blogg hos Nyheter24, och där är meningen att jag nästan uteslutande ska skriva om sånt här. Jag ska bli ert Hubbleteleskop i cyberrymden. Det är självklart med viss sorg jag lämnar Kwasbeb.se bakom mig. Den kommer inte att dö, men kanske bli lite tråkigare. Där kommer jag skriva om sånt jag inte är lika bra (läs ”nördig”) på. Men framtiden är ljus och jag får äntligen en subventionerad plats att berätta om den mest flexibla och snabbrörliga kulturen som just nu finns på denna jord: nätkulturen. I ordets rätta mening en kultur som befinner sig under en ständigt pågående revolution. Följ med och låt mig berätta.
Först och främst: jag förstår er. Ärligt talat ska jag säga att jag heller aldrig varit något större fan. Det är lite för folkligt, lite för evangelistiskt och lite för hysteriskt för min smak. I kombination med att det verkligen inte matchar min musiksmak.
Men när SVT Allsång-twittern annonserade ut att jag var en av de fyra som fick äran att twittra från en guldbeklädd soffa i absolut närhet av kameror, publik och SVT.se under Allsången tyckte jag att det var lite för roligt för att avstå. Mycket på grund av att under ett event där alla tenderar begränsa sin respons till hurrarop och osynkroniserat medsjungande tror jag en liten skeptisk ironiker i hörnet kan utgöra en frisk fläkt. Missförstå mig rätt här: jag är fullt medveten om att det förmodligen finns folk som skulle vara gladare av att få möjligheten att sitta och twittra fem centimeter från en gallskrikande Måns Zelmerlöv, och därmed förtjänar platsen bättre – men för mångfaldens och objektivitetens skull tar jag på mig den här uppgiften och försöker glädja en grupp som alltför sällan åskådliggörs i SVT. Vi som inte gillar Allsång på Skansen.
Med detta sagt vill jag framföra mina djupa ursäkter till er som faktiskt inte alls är intresserad av Allsången, ens om den inramas av sarkasmer från undertecknad. Ni ska inte behöva stå ut med sånt, det var inte därför ni började följa mig. Men jag vill hemskt ogärna förlora er som followers och stöttestenar i vardagen. Därför föreslår jag nu er en deal.
Gå in på Muuter.com. Det är en enkel inloggningsprocess medelst ditt Twitterkonto, och sedan kan du på ett effektivt sätt välja att tysta vissa ämnen eller personer under en viss tidsperiod. Där kan du skriva in antingen #allsång, #guldsoffan eller @kwasbeb, och sedan markera det antal timmar du vill att vi ska vara tysta på (jag föreslår 6 timmar, hela saken ska hålla på från ungefär 16 till ungefär 22) – och vips så slipper du tjafs om Taube och varmkorv.
Om någon från SVT läser detta: jag tänker inte dissa hela skiten oavbrutet, jag tänker inte förolämpa någon eller något, och jag tänker inte skriva skandalösa saker i övrigt. Allt jag tänker göra är att krydda mina rapporter från scenen med en viss förbehållsamhet, en godvilligt ironisk tonalitet om ni så vill. Det finns inget att oroa sig över. Jag är väldigt glad över att ha fått möjligheten att twittra i guldsoffan och det här kommer bli en jättekul skrattfest för hela familjen. No worries.
Jag har skrivit mycket om troll i den här serien blogginlägg, men vad är det egentligen? Låt oss anförtro oss åt Nationalencyklopedin och slå upp… Ba skoja. Snacka stenåldern farfar, get in the game föffan. Nej, ett troll är naturligtvis en person eller en grupp som bestämmer sig att på ren jävelskap lura någon eller några andra, för att sedan förnöjsamt iaktta dem bråka, gråta eller glädja sig till följd av påhittet. Trollning kan utövas på många sätt – man kan låtsas vara en dejtsugen tjej, klippa in läskig ansiktsmålning över en känd programledares ansikte och så kan man såklart invadera och mörda ett fanforum.
Ralph med sina favoritaccessoarer
Men den som på det vackraste sättet jag sett hittills lyckas fånga ett trolls hela andemening är den avmätte piprökaren Ralph Pootawn. Det är ett grönt troll – och då menar jag troll som det som varit huvudpersonen i ett antal Pixarfilmer på sistone: ett grönt träsktroll – som har en pipa i munnen och en 33 cl stor öl i handen. Han figurerar i den alternativa verklighetsvärlden Second Life, en plats där man kan bygga ett helt liv, inklusive livskamrater och egen ö i skärgården. Till och med svenska UD har en utpost i SL, högtidligen öppnad av pixlig Carl Bildt. Media gick i spinn över Second Life när det var nytt och häftigt, d.v.s kring 2007, eftersom det var en lättförståelig och futuristisk tanke om vad webben skulle kunna göra av oss människor. Sen dog det av, och idag är det väl bara hardcorefansen som hänger kvar där.
Hur som helst – Ralph Pootawn bor och verkar någonstans i Second Life. Och han har vigt sitt liv åt ett enda ändamål: att med sitt rökdon och sin bärs dyka upp och under tystnad betrakta älskande cyberpar tills de känner sig besvärade. Det bör sägas att eftersom Second Life inte är annat än en spegling av vår egen värld med alla våra intressen och fetischer representerade pågår många konstiga sexorgier där. Det liggs åt höger och vänster och de muskulösa kropparna stänker erotiskt svett omkring sig. Att detta leder till en avsevärd förhöjning av mångas livskvalitet är självklart, och så länge alla har det kul är väl allt bra – men gemene man kan nog med lätthet inse hur nära cybersexutövarna ständigt är insikten att den enda som rör ens verkliga könsorgan under akten är fröken eller herr Höger. Därför är det så genialt att Ralph med osviklig timing dyker upp och genom sin blotta närvaro totalförstör redan den haltande realismen. Han är en representation för trollningsmentaliteten: han ingriper inte i någonting, går inte att anklaga för någonting konkret, men vänder ändå upp och ner på hela tillvaron. En 4chan-användare sätter fingret på varför Ralph är en så perfekt representant för nättrollen:
For me it’s the fact that he’s literally a troll, in every sense of the word. A diminutive green orc doing something passive-aggresive that the people he’s trolling can’t really do anything about. Plus he’s chillin on a pipe and a brewsky, so you know this dude is 200% class.
Ralphs första, och mest kända, ingrepp.
Hela memen kring Ralph kom igång när ovanstående bild började sprida sig, och fick spinoffs. Ralph har sin vana trogen dykt upp oinbjuden just som ett 40-talskrissexigt utklätt par i en fått igång en redig omgång doggy style i deras porriga vardagsrum, och ler skälmskt vid åsynen av deras animerade samvaro. När den ena parten i samlaget vädjar till Ralph att lämna dem ensamma, “ralph pls go“, svarar han rätt och slätt “no“. Han är där för att stanna. Han gör sexakten omöjlig och vet om det. De älskande tu har förmodligen inget annat val än att avbryta knullandet, annat går inte att göra om man ska bibehålla värdigheten och den gnuttan självrespekt man ändå lär bära. En enkel googling visar hur många andra kärleksstunder Ralph har sabbat, se själv.
Detta lakoniska “no“, vårt kära trolls kännetecken, spred sig, och började enligt ett memes ofelbara logik klistras in i andra situationer.
Ralph fortsätter förhoppningsvis störa där ute, inte för att det är kul att cockblocka, utan för att han gör ett jävligt bra – och uppskattat – jobb i att påminna om hur konkret, enkel och genial trollning kan vara. Han bryr sig inte om någonting annat än sin öl och sin pipa och att få se liveporr. Han är både idén och genomförandet samtidigt. Och med anonymitetens glidande skönhet i minnet lär vi aldrig få lära känna Ralphs upphovsman. Men det gör ingenting. För att låna en annan 4chanares ord:
Ralph is the ultimate observor of universe, far beyond good, evil, chaos and order.
På nätet träffas man. Det är väldigt svårt att säga något annat, trots den äldre generationens ivriga argument för motsatsen. De allra flesta hemsidor som lyckats nå någon vidare anmärkningsvärd storlek har haft mötet i centrum. Det finns sociala koder, umgängesformer i oändlighet såväl som platser för avskildhet och eftertanke – som i sig understryker att nätet i övrigt alltså är en social upplevelse. Kort och gott: det sociala nätverk som du har och förlitar dig på i vardagen är detsamma på nätet, fast med ett annat språk och på en smula förändrade villkor.
Helt naturligt är det därför att slutna grupper uppstår. Så gör människor – hittar förenande faktorer som de anpassar sig i grupper efter, använder gemensamma nämnare för att vara ensamma och starka tillsammans. Men internet har inneburit en totalrenässans för dem. Där tidigare klubbar, sammanslutningar och föreningar krävde regelbundna fysiska träffar kan nu dito samlingar människor med något gemensamt ha löpande kontakt utan att någonsin ens ha sett varandra. Dessutom finns helt nya spännande hemligheter att vårda i grupp. Ljusskygga sysselsättningar som barnporr, drogdiskussioner och till och med mordbeställningar behöver ej längre hanteras där de hanterades förr, var fan det nu var. Facebooks antiteser finns överallt: man måste bara titta noga, och kanske med ögon man är ovan vid, eller till och med okunnig kring.
En typisk deep web-diskussion. Lite svamp, någon?
Det kallas för deep web. För att göra ett cykelinstruktionshäfte av bibeln (mitt festliga sätt att säga ”en lång historia kort”…) är det de sidor av internet som inte är åtkomliga för Google. Det finns uppgifter som visar på att the deep web, eller undernätet som det kallas på svenska, rymmer mer än 500 gånger så mycket information som det nät som vi kallar hem. När du googlar något så letar sökmotorn bara bland 0.03% av all existerande information – resten är dolt. Till allra största delen utgörs undernätet av sådant som Google inte se insidan av: sidor som av olika anledningar saknar inlänkningar, lösenordsskyddade sidor eller sidor som enbart utgörs av Flash eller Javascript. Men det finns också annat.
De vanligaste toppdomänerna i Sverige är .se, .com och .nu. Men för att komma åt mycket av det som finns på undernätet måste man gräva sig ner bland .onion-toppdomänerna. De är utvecklade för att kunna erbjuda mer anonymitet, och kräver att man surfar med mjukvaran TOR installerad i sin webbläsare. Det tekniska åsidosatt: här pratar vi sidor med innehåll som du och jag aldrig orkat föreställa oss förut. KimJongChill, Redditanvändare, berättar:
There are communities of serial killers on tor where they share tips and tricks of the trade. All I learned from it before uninstalling tor and taking a long bath is that you should never, ever start up a conversation with a friendly man as a lone traveler heading through a small town. That’s just asking to be turned into a sex mummy stashed in some guy’s storm shelter.
Ännu sjukare saker händer. Hoppa över följande stycke om du ogillar barnamord. Seriöst, det här är riktigt riktigt vidrigt. ChromiumTWIST:
I used to trawl the Deep Web quite a bit when I was younger. I admit I saw some crazy shit in my time and thought I was pretty desensitised to it all until I came across one particular board. On this board there were around 80 people who were trying to sell their newborn babies to people who wanted to ‘Fuck’ the soft holes in their heads where the skull hadn’t properly formed yet (pics of the babies being bid on were posted). It was fucking sick. Babies were going for upwards of £20,000 and it seemed some people were actually making a living off of having babies/kidnapping babies for this purpose. Some even seemed to be getting off on the thought of mangling this poor babies brains.
90% trolls, the rest is freakier than you can possibly imagine
Deep web utgörs alltså hårdraget till ena hälften av tomma sidor eller fåniga flashfilmer, upplagda enbart för vänners skull – och den andra barnporr, knarkförsäljning och seriemördardiskussioner. Tillgängligt för alla att se, bara man har de rätta verktygen. Man blir mörkrädd av att tänka på att man inom fem minuter skulle kunna sitta framför det säkerligen hemskaste man sett i hela livet. Eller inför något totalt intetsägande. Överallt där man kan läsa om deep web på nätet finns det båda skakade vittnesmål från mänsklighetens baksida – och folk som säger att de är troll, och att undernätet i själva verket inte är något spännande alls. Kanske något TV-piratkortsdiskussion, men inget mer olagligt än så. Hur kommer det sig att åsikterna går så brett isär? De vidriga historier om småbarn och torpeder – vem har hittat på dem, och för att skrämma vem? Den enkla förklaringen skulle kunna vara att det är så 4chan och allt de står för fungerar. Det faktum att jag sitter och skriver det här nu kan duga som bekräftelse, även om gärningsmännen själva aldrig nås av den. Tanken att någon någonstans kanske är lurad räcker som incitament, längre än den vanliga nätanvändaren anar. Vad vet vi alltså egentligen, vad råder det konsensus om? Jo, att undernätet finns. Och att det finns människor som använder det för olagliga syften. Sen är det upp till dig själv att inse hur pass olagliga? Vill du själv ut på undernätet och leta? Klicka på bilden till vänster, den innehåller bra instruktioner för hur du ska göra. Följ dem noga och utgå från den gömda wikisidan. Berätta sen vad du hittat.
Dessa nätets slutna sällskap finns överallt, stora som små, trolls som seriösa. De är inte sällan, fullt förklarligt, svåra att hitta men vet man vad man letar efter går det ganska bra. Framför allt eftersom sånt här har en tendens att sprida sig. Hemligheterna själva fortsätter vara hemliga, men kontexten, ramverket i vilka de avhandlas, finns där. Tomma intetsägande sidor, med som mest ett användarnamns- och lösenordsruta att fylla i. Som stumma vittnen till vad som pågår där inne står de nätet runt och retar tyst vår fantasi. Några jag själv stött på är http://untitled.com/, https://endoftheinter.net/ och https://darkode.com/. Förmodligen är de bara fildelningsnätverk där folk delar harmlösa hollywoodfilmer och Rix FM-musik med varandra. Men efter att man insett vad som kanske finns på the deep web kommer man nog aldrig mer se en hemlig plats på nätet igen, utan att känna ett visst mått av misstänksamhet.
Forumet Reddits användare har i ett textboksfall av vad internet kan åstadkomma kommit fram till en eventuell lösning på den legendariska Zodiacmördarens sista olösta gåta.
Lösningen till gåtan, åtminstone enligt Reddit
Det var för en månad sedan som användaren bpoag startade en diskussionstråd på sidan Reddit, ett slags användargenererad länktipsningstjänst med tillhörande diskussionsforum. Han skrev att han hade tagit tre dagar ledigt från sitt jobb för att kunna sätta en monsterdator på att lösa den sista olösta gåtan som Zodiacmördaren lämnat efter sig. Igår kväll återkom han, konstaterade att han inte haft någon lycka i försöken, och lämnade över uppgiften till Reddits samlade hjärnor.
Några timmar senare, vid ettiden inatt svensk tid, rapporterade användaren jwilson02 i tråden att han kan ha löst gåtan. Med hjälp av selektivt utval av tecken i brevet, och lite arbete med olika pilar som verkade dirigera omkring läsaren, fick han fram texten “Will shot [förmodligen ’shoot’, reds.anm] boy, Zodiak”. Detta kan anspela på mordet på 18-åringen Robert Domingos som sköts till döds den 4:e juni 1963.
Zodiacmördaren, som härjade i norra Kalifornien under 60- och 70-talet, hävdade att han dödade sammanlagt 37 personer under sin ”karriär”, men bara 5 mord går att koppla ihop med honom. Mördaren, vars identitet är fortfarande okänd, skickade ett antal brev med tillhörande gåtor till olika tidningsredaktioner i området. Gåtan som jwilson02 hävdar att han löst är den enda kvarvarande olösta av dessa.
