Jack – Sida 15 – Jack Werner

Inte så @rim_och_reson:ligt

I veckan skrev Metros krönikör Fridah Jönsson en kortare text där hon argumenterade för att sedlarna istället för Evert Taube, Greta Garbo och Birgit Nilsson borde prydas av Avicii, Noomi Rapace och Lykke Li. Jag hade förmodligen inte upptäckt den om det inte var för att en twittrare jag respekterar noterade att Jönssons historielöshet gjorde hennes nedstämd. En snabb genomläsning senare kunde jag konstatera att texten inte höll högre kvalité än tidigare prosa signerad Jönsson – det vill säga uppräkningar av namn, irrelevant egocentrism och helt enkelt ogenomtänkta resonemang. Låt mig pausa lite efter denna till synes onödiga elakhet. Jag är 23 år gammal och vet att jag på intet vis är fulländad som skribent. Att en ännu yngre person än jag skulle vara det är inte ett rimligt krav att ställa. Jag bara noterar att i Metro trycks det – frånsett, det ska sägas, texter av begåvade och utmärkta skribenter som Lisa Magnusson, Johan Norberg och Fredrik Backman – krönikor som inte håller verkshöjd. Med den vetskapen i bakhuvudet besvarade jag min bekymrade twitterbekant med mitt hjärtas mening: Fridah Jönsson är förmodligen antingen en mästerlig provokatör eller vansinnigt obildad, det är nämligen inte första gången jag ser henne skriva skräp. Och där trodde jag historien slutade.

Nå, det skulle visa sig att fler än jag fann texten ogenomtänkt. Såväl på Twitter som på Facebook haglade det kritik, av högst varierande kaliber. Den lika obligatoriska som beklagliga sexismen fanns där, tillsammans med mer konstruktiva frågetecken om vad Jönsson egentligen menade. Gemensam var en förvirring: vad menade hon egentligen? Var hon allvarlig eller inte? Om hon var sarkastisk – vad var poängen? Jo, Jönsson förklarade via Twitter att hon hade haft “kort kvar till deadline och skrev folk (hon) tyckte det skulle vara sjukt att ha på pengar. Mer än så är det inte.” Kanske inte konstigt att folk tar dig på allvar när både poäng och humor uteblir, noterade den som bett om en förklaring. Kanske det, sa Jönsson, och fortsatte “men folk som brukar vara sansade är så chockerande arga verkligen, det är mest det jag är förvånad över.”

Texten som fått kommentarfältet att brisera var alltså – enligt Jönsson själv – född av stress och inte särskilt genomtänkt. Och det är här jag blir förvånad – istället för att pudla, förklara sig och kanske be de upprörda om ursäkt för en åsikt som upphovsmannen i detta fall inte ens själv vill försvara så tillbringade Fridah Jönsson hela gårdagen med att håna och förminska sina meningsmotståndare. Hon gick så långt som att hon samlade all kritik hon fått (selektivt utvald sådan, ska sägas) i ett blogginlägg där hon avfärdade alltihop som effekten av arga unga män som inte hade bättre för sig. Där jag alltså fann mig själv. Historien hade inte alls slutat, utan jag var uthängd som näthatare i ett sällskap av mansschauvinister. Ingen av oss hade rätt. Eller förlåt, man kunde inte ens prata om rätt eller fel, eftersom vi alla var testosteronstinna alfahannar som inte klarade av att se en framgångsrik kvinna unna sig en stunds stilla sarkasmerande.

Arga unga män är en svårfångad grupp, både retoriskt och fysiskt. De ställer till med mycket av den jävligaste skiten vårt samhälle har att erbjuda: våldtäkter, näthat, sexism, rasism, idioti, slagsmål – the list goes on. Det är problematiskt, och än så länge har vi inte kommit nära en lösning på dessa motsättningar, på många områden har vi inte ens etablerat en dialog. Men ett som är säkert är att de arga unga männen varken kommer bli gladare eller äldre för att andra – som bara kritiserat en i deras ögon rakt av dålig text – kastas in i ormgropen med dem. Det är ett grepp lika skamligt, lika avskyvärt, som om jag skulle kallat Jönsson “hysterisk” och bett henne återvända till köket. Och det som grämer mig mest är att det hela springer ur svårigheten att ta kritik, samtidens blindhet för att man nån jävla gång kan ha fel. Jag är övertygad om att Fridah Jönsson kommer växa upp, lära sig, bli något imponerande. Jag beundrar redan hennes drivkraft. Men jag skulle bli än mer imponerad om hon dessutom lärde sig att ta kritik. Att hon omedelbart slutar tysta opponenter med hjälp av sexism däremot – det är något jag förutsätter.

Några ord om Kazoo

Weltz som Kazoo — Bild lånad av @kakancookiejar

Morgonen och förmiddagen denna muliga lördag har bjudit på insikten att jag under de gångna veckorna inte varit ensam om att störa mig på Kanal 5:s affischerskampanj för andra säsongen av programmet “Partaj”. På affischerna tronar Christine Meltzer i sin rollfigur Kazoo, en parodi på yngre kvinnliga bloggare. Hon är översminkad, poserande och av klippen som används för att locka till programmet att döma totalt ointresserad av sin omvärld. Det är ett populärt sätt att porträttera kvinnliga bloggare, trots att många av dem just nu gör formidabla karriärer som ingen utan skarpsinne och intelligens hade lyckats med. Kanske är det orättvisa sättet att retas med vår tids största framgångsfenomen ett tecken på en äldre generation som tappar greppet. Kanske är det bara lathet. Hur som helst borgar det för sämre TV-underhållning.

Insikt nummer två var att den kritik jag har mot karaktären Kazoo inte går i linje med den övriga. Jonas Wikström, som verkar ogilla att kvinnliga bloggare i överhuvudtaget tas upp i ett satiriskt sammanhang, skriver ironiskt:

Äntligen dags för lite humor som sparkar nedåt när karaktären Kazoo syns i Kanal 5:s “Partaj” igen med start i morgon. Det är ju fett old school att bara narra överheten. Särskilt barn har klarat sig undan alldeles för länge, det är befriande att någon äntligen vågar håna dem fullt ut. Och då tänker jag förstås särskilt på unga tjejer som bloggar utan att kunna stava (ha-ha-ha-ha) och som är pressade att vara extremt fokuserade på sitt utseende (ha-ha-ha-ha). Vad fånigt att de är så ytliga!

Jag håller som sagt med om att själva karikatyren på bloggarna är helt katastrofal. Människor som Blondinbella, Kenza, Ana “Gina” Dirawi och Foki är egentligen inget annat än klassiska företagare – de har hittat en nisch, beslutsamt tagit över den och i slutändan gjort storverk av ett textverktyg på nätet. Att härma dem som självcentrerade är att sparka in en på tok för öppen och dessutum felvinklad dörr – eftersom det bloggarna säljer är dem själva, sitt eget varumärke, måste de också naturligtvis fokusera på sina egna liv i bloggarna – och att säga att de är dumma är helt enkelt fel. Det krävs inte mer än tio minuters research för att slås av fantastiska insikter och idéer bland bloggarna, som dessutom alla fötts i ett community där genomsnittsåldern är typ 16. Det är egentligen djupt imponerande.

Däremot hade det varit tjänstefel att inte ta upp storbloggarna i ett samtidssatiriskt sammanhang. De har läsarantal som vida överstiger de flesta svenska lokaltidningar, och deras rekommendationer förvandlas snabbt till trender. Ja, ett enkelt sätt att uttrycka det är att de har makt. Ser man det så sparkar inte Partaj längre nedåt – som Jonas Wikström ovan uttrycker det – utan istället uppåt, mot personer som vet och agerar utefter att de med lätthet kan ställa en vanlig läsares liv på ända. När bloggosfären dessutom innehåller personer som Dennis M, Kissie och Jockiboi – som byggt hela sina varumärken på att sprida sjuka ideal, förnedra andra människor och bete sig överjävligt i största allmänhet – är det inte längre makt det handlar om utan en samhällstrend som måste analyseras. Vad betyder det att unga människor idag i överhuvudtaget ser möjligheten att skapa sig en offentlig person i likhet med Hannah Widerstedts? Och hur fungerar varumärkestvätten som Kissie just nu försöker sig på, från skräpig skitsnackare till accepterad entreprenör? Varför satsar Dennis M just nu hårt på att bli känd enbart genom att hänga ut folk han tycker är fula, och varför reagerar ingen på det? Och sist men verkligen inte minst: varför kan Jockiboi fortfarande omskriva namngivna tjejer som slampor och slynor? Detta måste diskuteras. Och en viktig del av diskussionen är satiren.

Att inte nämna bloggare när man pratar om samtiden är att ge en halv bild av densamma. Det gäller ur såväl det offentliga debatt- som näringslivsperspektivet – och inte minst ur ögonen på en som letar faktorer i ungas vardagsliv. Att den generation som producerar bred underhållning inte i överhuvudtaget fattat vad bloggosfären går ut på och vilka som bebor den är bara att beklaga. Å andra sidan öppnar det för en ny generation som faktiskt vet det.

Nu skapar vi en svensk ordlista för nätkultur

Det svenska nätet växer. I takt med att medvetenheten i Sverige om att Internet sträcker sig längre än mail, Facebook och räkningsbetalande vidgar sig också föreställningsvärlden för vad man faktiskt kan göra där. Idéer börjar födas med nätet som utgångspunkt, istället för att ”översättas” till nätet. Många av dem hämtas dock från engelsktalande nätet, som trots att svenskar alltid varit långt framskridna nätanvändare rent tekniskt ändå ligger miltals före vad gäller kulturutövanden och immateriell kreativitet. Men i det att idéerna hämtas lånas ofta deras termer, och uttryck kopieras rakt av från engelskan utan att man bemödar sig att komma på en svensk motsvarighet. Det upplevs både lättare, mer etablerat och snyggare att skriva meme än mem.

Så vadå, är det ett problem att vi lånar engelska uttryck för fenomen som funkar lika bra på svenska? Jag vill hävda det. Nästa steg för svenska publiken är nämligen att lägga grund för en egen nätkultur, en unik dynamisk dialog mellan våra egna miljontals nätanvändare. Den har funnits tidigare, men den har aldrig blivit större än någon enstaka skogsturk här, en snel hest där. Det är dags att ta steget ut i en ordentlig och etablerad nätkultur – och i och med det måste vi ha en egen ordlista. Ett eget uppslagsverk där begrepp, ord och termer kan diskuteras, kopieras, skapas eller kritiseras.

Jag vill, i all ödmjukhet och experimentanda, försöka börja ordna upp det uppslagsverket. Och med ödmjukhet menar jag extrem sådan. Jag tänkte skapa en kort lista här under, låta den växa med tiden och lämna kommentarsfältet öppet för alla diskussioner i ämnet. För det viktigaste är inte att det blir rätt från början, utan att man bara ger sig ut och försöker. Är det ett dödfött försök må det vara hänt – men det är åtminstone ett försök.

Formatet för ordlistan tänkte jag som följer:

Engelsk förlaga (ordform): beskrivning. Exempel i mening.
Föreslagen svensk motsvarighet, eventuella varianter. Exempel i mening.
Eventuella länkar för vidare läsning.

Vilket alltså omsatt i praktiken skulle se ut såhär:

Meme (v.): en idé, mening eller ett objekt som från person till person, över Internet eller i dialog, sprids och utvecklas. Lolcats are my favourite meme, but I like that girl who pukes in live TV as well.
Mem. Skrivs inte sällan ut som ”meme”. Efter att en Sverigedemokrat råkade säga fel i riksdagen blev 40 000 miljarder ett mem.
Wikipedialänkar: svenska, engelska.

Tanken är att man ska trycka på CTRL+F om man sitter på PC, CMND+F om man har en Mac. Rutan man får upp kan man skriva in det ord man söker i, och förhoppningvis hitta en svensk eller engelsk motsvarighet beroende på vad man söker.

Vad tycker ni ovanstående format? Bör fler uppgifter läggas till, eller kan man rationalisera bort något av de faktauppgifterna jag tagit med? Ge mig er feedback i kommentarsfältet!

Mitt försiktiga inledande försök till engelsk-svensk nätkulturell ordlista hittar ni här.

Vilken är – egentligen – veckans näthit?

Under en period som, på ett sätt som jag vägrar tro är slumpmässigt, sammanfallit med vårens och därmed solens inträde i Sverige har jag nu genomlevt mina första veckor på Sveriges Radios nyhetskanal Alltid Nyheter. Det har varit en tid av lika mycket lärdomar som nöje, och det har bara gett mig mersmak. Radio är, känner jag mer och mer allt eftersom dagarna går, mitt medium.

Men lite smolk i bägaren känner jag allt av, ändå. Retweetsen uteblir, för att uttrycka mig frankt. Ni förstår, jag har såklart fortsatt hålla ögonen på mina intresseområden – d.v.s internet och dess aldrig så dynamiska kulturer. Detta både genom att mina nätsnackisar nu finns på SR-bloggen Medieormen och genom att den gode kanalchefen på Alltid Nyheter givit mig möjlighet att en gång i veckan göra ett femminutersinslag om något som slagit särskilt hårt på nätet. Jag har pratat om både “What XXX thinks I do”-bilderna som spreds på Facebook och vodkadrickande skridskonorrmän, och möjligheten att såväl utforska som berätta om fenomen i den här stilen passar mig så bra. Det är inget annat än ett rent nöje.

Retweetsen då? Jo, de kommer ju inte in, och det är det som får mig att klia mig i huvudet. Jag inser naturligtvis att de är ett både andefattigt och icke-representabelt sätt att mäta framgång, men ändå. Det säger något om engagemanget. Förut när jag skrev om internet var ni intresserade. Ni spred det vidare, ville läsa mer, gav feedback. Jag blev beroende av er omistliga hjälp i den skog internet utgör. Och när jag nu fortsätter göra i princip samma sak- fast med fler möjligheter – lyser det med sin frånvaro. Och det är såklart inte bra – om jag varken berör eller intresserar är det dags att jag gör något annorlunda.

Jag vill inte lämna området nätkultur, eftersom det ju är mitt huvudintresse. Men jag kan tänka mig sluta bestämma vad det är jag ska fokusera på i mina helginslag. Låt mig således istället för att utgå från att ni är intresserade faktiskt fråga er vad ni är intresserade av! Vilka saker i veckan är det som fångar er nyfikenhet? Vad skulle ni vilja att någon gick vidare och grävde djupare i? Vilken bild, vilken film, vilken text eller vilket mem är det som ni undrar över? Jag har möjligheten att lägga några timmar på att reda ut begreppen kring dem, låt mig då hjälpa till med det!

Kommentarsfältet är, precis som min mailinkorg och mitt Twitterkonto vidöppet. Det viktigaste är att ni har en möjlighet att nå fram. Alla förslag är av godo. Så – hit it! Sluta undra varför något händer på nätet, och fråga en som faktiskt har tillräckligt lite liv för att vilja gräva ned sig i det!

Ett steg närmare Ingvar

Jag har lyssnat på Spanarna i många år nu. Det är en programidé så bra att den alltid bryter igenom när jag själv försöker komma på roliga radioidéer. Det blir liksom alltid bara “…och så måste man ha tre… öh.. belägg”. För att inte tala om vilket epicentra av Sveriges roligaste, smartaste och mest vardagsanalytiska människor som uppstått i och med programmet. Detta har Ingvar Storm, programmets upphovsman, min allra djupaste respekt för. Och idag kommer jag honom och hans miljö ett steg närmare.

Jag är nämligen upplockad som sociala media-korrespondent hos Sveriges Radio, på deras nystartade nyhetstjänst Alltid Nyheter. Jobbet, som är det den gode Fredrik Wass lämnar efter sig, går i princip ut på att vara en vanlig nyhetsreporter och -skribent, fast man gör huvuddelen av sitt arbete via sociala medier. Letar intervjuer, kommentarer och stora nyheter – innan de blivit stora nyheter. Jag går på denna tjänst i mitten av januari, den 16:e för att vara specifik, den sträcker sig till juni, och det ska bli så hysteriskt kul och spännande.

Men, kanske någon av de mer uppmärksamma läsarna frågar sig, hur blir det med Ajour och Bloggbyrån? Bra fråga. Jag har det senaste halvåret lagt ner så mycket energi i båda projekten att det naturligtvis inte är helt utan viss sorg jag nu tar time-out från dem. Jag har också kommit båda projekt så nära, såväl människorna bakom som själva andemeningen och idén, att det gör ont att lämna dem. Men dels tror jag att jobbet som sociala media-korrespondent kräver så mycket fokus att det blir svårt att dubbelköra det med något annat, dels är det inte självklart att man som public service-anställd FÅR kombinera ens yrkesroll där med annat. Jag kommer därmed inte ha något som helst professionellt samröre med Bloggbyrån, och förmodligen tämligen begränsat sådant – om ens något – med Ajour.

Jag har haft en helt fantastisk höst, till lika stora delar beroende på Bloggbyrån och Ajour, och har människorna bakom att tacka för mycket av personlig utveckling och erfarenhet. Nu tar jag en utflykt bort från dem – förmodligen till en minst lika fantastisk vår – men ser med förtroende fram mot nästa gång våra vägar korsas. Kanske om ett halvår, kanske längre fram. Jag kommer vila mina vaktande ögon på deras sysselsättningar, och kommer alltid finnas till för ett samtal vänner emellan. Lika mycket som jag kommer sakna dem nu, lika mycket uppfyller jag en dröm i och med det nya jobbet på Sveriges Radio.

Jag slutar twittra… I en vecka

Och slutar är ett lite väl starkt ord, i sammanhanget. Man skulle nästa kunna tänka sig att jag skrev det bara för att du skulle klicka på min bloggpost och läsa den. Jag flyttar nämligen över min huvudsakliga närvaro från @kwasbeb till @sweden i veckan som ligger framför oss.

Jaha, och det kanske också bör förklaras. Så här stod det i det första informationsmaterialet jag fick.

Under hösten 2011 blir Sverige det första landet i världen som släpper kontrollen över sitt officiella Twitterkonto och ger bort det till sina medborgare. Projektet heter Curators of Sweden och är ett initiativ från Svenska Institutet och VisitSweden som båda ingår i NSU, Nämnden för Sverigefrämjande i Utlandet. Varje vecka får en ny person med anknytning till Sverige ensamrätt över Twitterkontot @Sweden. I sju dagar får personen visa sitt Sverige för tiotusentals läsare, kanske berätta om sina favoritplatser, rekommendera natur, kultur eller driva frågor som hon eller han tycker är särskilt viktiga.

Så. Jag är Sverige nu i några dagar. You can run an’ tell that, home boy! Men ni som vill ha länkar till det jag skriver på Ajour eller annorstädes behöver inte oroa er: jag kommer fortsätta lägga ut det även på mitt privata konto. Det enda jag flyttar över är egentligen mina dagliga länktips, mitt kallprat och en och annan krystad vitsighet. Kanske klarar ni er utan det i en vecka.

Jag är med i radio ibland…

…och då pratar jag oftast om nätkultur och memes. Denna gång i det utmärkta P3 Populär med den goda Helen Alfvegren (som programledare Tara Moshizi gladde genom att uttala hennes efternamn – ‘alvegren’ – rätt). Där sammanfattade vi det bästa av veckans nätsnackisar. Bäddar in spelar härunder så du kan lyssna när du vill – for your convenience. Vi snackar ungefär 1.05 in i klippet.

Mina jag och trovärdigheten

Tveksamheter har rått kring min delaktighet i Ajour och PR-byrån Bloggbyrån samtidigt. Jag tänkte reda ut mina egna tankar kring problematiken som uppstår i den mixen, och det är väl lika bra att jag gör det offentligt. Jag tror mig inte ha bättre koll på den etiska smoothie som dessa två yrken bereder än någon annan, och vill därför gärna ta del av er läsares inspel. Fan, för att vara väldigt ärlig tror jag inte ens jag har erfarenhet nog att bedöma situationen och dess följder till 100 procent. Hittills har jag bara gjort det jag tror mig vilja hålla på med livet ut, och inte sett några problem med det. När det nu verkar finnas sådana är det nog bra att jag själv tar upp dem. Så here we go.

Jag är, som jag ett par gånger försökt berätta på det kryptiska sätt Twitters begränsningar erbjuder, inte journalist. Och ja, trots min medgrundares celebra syn på journalistik kan jag säga så. Att vi skriver under samma tak innebär inte att vi delar världsbild och väl är väl det. Jag identifierar mig som skribent.

Varför gör jag det? Jo, jag tror att journalistik är en sysselsättning som mår bra av utbildning. På samma sätt som jag trivs i en fin frisyr och vantrivs i dess motsats, som jag älskar en god köttbit på Marie Laveau och inte känner riktigt samma tillfredsställelse efter fyra cheeseburgare, och inte minst som jag definitivt känner mig tryggare i en buss framförd av en person med D-körkort än av, låt oss säga Jan Gradvall känner jag mig mer imponerad efter att ha läst en gediget genomarbetat text av en gediget kunnig person. Jag uppfattar det som att en och annan gillar mina texter, och då inte bara på grund av dess ”en ding ding värld”-värde utan även för att de är välskrivna – men jag tror inte att jag på något sätt är färdig (vilket den sex rader långa meningen ovan kanske kan fungera som delbevis för). Jag tror jag kan bli bättre, säkrare och tydligare, och jag ser fram mot att bli det. Oavsett om det sker via utbildning eller erfarenhet.

Det vore med andra ord djupt förmätet av mig att gå runt och kalla mig journalist. Det mest journalistiska jag gjort i hela mitt liv är att lyfta mitt headset och ringa lite samtal, och det är jag knappast ensam om i bloggosfären. Men jag vet att jag älskar att skriva och att jag framöver kommer ägna mig mycket åt det. Därför känner jag att jag kan kalla mig skribent.

Vad innebär detta för mig då? Jo, dels att jag delar samma moraliska och etiska riktlinjer som de flesta andra på stora vida nätet. Jag hänger inte ut någon. Jag söker alltid motparten i en konflikt, och låter den uttala sig i min text. Jag vill ingen illa, utan vill bara veta. Men jag kan trilla i fällor. Jag kan snubbla på för mig osynliga förutsättningar. Jag kan missa saker av bristande rutin och obefintlig vana. Detta är jag medveten om, motarbetar, och rutiner har upprättats för att jag inte ska publicera något på exempelvis Ajour som brister i kvalité. Och dels innebär det att jag inte ser det som mitt ansvar att plocka upp alla trådar jag ser. Jag skriver främst om ett väldigt nischat område – nätkultur – däri min passion ligger. Men nyhetsrapportering bedömer jag mig till viss del vara för oerfaren för. Jag övar liksom fortfarande. Därför vill jag inte ta ansvaret att nysta i alla spår jag hittar. Och därför kan jag separera mina två jobb – jag skriver bara om det jag vill skriva om.

Inget jag skriver om är köpt. Någonsin. Jag kommer aldrig acceptera en betalning, i vilken form det än vara månde, mot att skriva om en produkt, person eller produktion. Däri ligger en trovärdighet som historieberättare som jag värderar högt, och vill ska prägla mina texter. Det jag berättar om ska vara bra berättat. Det jag inte berättar om skulle jag kanske inte klarat av att berätta. Därför väntar jag med att berätta det.

Ajour: vårt sätt att berätta

Förr fanns det en blogg som hette Urlesque. Den drevs av de mest fingertoppskänsliga skribenterna som fanns inom nätkultur, och läste du den visste du allt det du behövde om vad som hände bakom Facebook, Twitter och ryggarna på alla självtillräckligt initierade sociala media-experter och det de trodde sig veta om internet. Fanns och fanns förresten, den ligger fortfarande kvar på sin domän, som en tyst påminnelse om vad vi gått miste om. I och med att den köptes upp av The Huffington Post har den nämligen stagnerat och gått till att bli en sorts ”roliga youtubeklipp”-blogg, helt utan den sardoniska ironi och de breda penseldrag de så väl behärskade.

Men jag vet inte. Egentligen ska jag väl vara tacksam för att Urlesque tackade för sig, sålde ut sig till de breda massornas intressen och släppte den nördigare nätkulturnischen de förut hade.

För jag skriver om internet. Jag skriver om nätkultur. Jag skriver om alla de tusentals underliga, fantastiska och sorgliga livsöden som uttrycks i och med memes, virals och subkulturella utsvävningar långt bortom rimlighetens gränser. Jag skriver bara om nätets vardagsrum, Facebook, Twitter, platserna där alla känner sig hemma och trygga, ifall något underligt uppenbarar sig där. Jag vill skriva om isbergets bas, de mörka konstiga skafferierna och garderoberna som 4chan, Reddit och Flashback utgör. ”Näthat”. ”Troll”. ”Ondska”. Eller bara missförstånd.

Jag skriver om det här för att det finns där, för att det finns så oerhört många historier som bara längtar efter att berättas där – och för att ingen annan verkar vilja berätta dem. Jag älskar internet. Jag är sedan första gången jag såg ”All your base are belong to us” så jävla fascinerad av hur memes, som ofta är internskämt så underliga att de hade orsakat höjda ögonbryn på den mest subversiva hemmafesten, kan resa världen över bara för att förstås och skrattas åt på samma kompromisslösa sätt överallt.

Jag är också en del i en ung generation som slutat betala för sig. Jag har trots min begränsade erfarenhet av arbete med nätet hört ”affärsmodell” och ”vinstmarginal” till leda, och är med entusiasm gränsande till dumhet beredd att kasta mig in i ett nytt projekt, helt utan vett och sans, för att kanske kraschlanda i en facepalm som skulle göra Fail Blog avundsjuka. Eller för att segla upp i en av nätets höjdpunkter. Nog ärrad är jag nämligen för att veta att det är näst intill omöjligt att på förhand avgöra vad internet kommer älska – det är bara att presentera ens hjärtebarn och hoppas på det bästa.

Sverige idag är ett land av ytlig nätnärvaro. Våra största bloggar handlar om människors vardagar. Våra bästa nätexperter kan sällan ens stava till lolcat. Med mitt brinnande intresse för allt fult, konstigt, nördigt (och i vissa fall moraliskt frånstötande) som nätet trots allas bättre vetande presenterar oss vill jag förändra det. Därför är jag stolt över att vara en av grundarna av Ajour: en nyhetsblogg baserad på en idé om att den bästa förändringen inte är den som diskuteras – det är den som sker. En nyhetsblogg med det bästa gäng skribenter jag vet – människor som kanske inte alltid är journalister, men ändå lyckas skriva bra. En nyhetsblogg som förhoppningsvis ska ge Sverige en ny bild av medier, journalistik, skrivande – och kanske, om även jag lyckas med något, internet.

Med detta blogginlägg säger jag tack och hej för en fin tid till Nyheter24, som jag skrivit för under en period (och säkert kommer fortsätta skriva för, man vet aldrig med frilansare som mig), och välkomnar Ajour ut på banan.

SVT, visa Carl Sagan’s Cosmos: A Personal Voyage

”If you wish to make an apple pie from scratch, you must first invent the universe”.

Efter en lång scen med ett äpple som symboliserar världsrymden och där världsrymden symboliserar ett äpple, där den skivade frukten i slow motion ramlar ner i en ugnsform i ett vaselinsuddigt blått sken och slutligen presenteras för tittaren som den mest metaforiska äppelpaj hon någonsin sett, är det den replik som den amerikanska astronomen, astrofysikern, författaren och kosmologen Carl Sagan använder för att ge oss den slutliga verbala uppercuten. Det är inledningen av avsnitt nio, “The Lives of the Stars”, av hans TV-serie Cosmos: A Personal Voyage, och Sagan blickar efter att ha levererat denna minst sagt förstenande insikt kvar in i kameran någon halvsekund, som för att försäkra sig om att vi förstått allvaret bakom det retoriska stryptaget. Sedan vänder han sig om mot servitören som just levererat hans symbolpaj, och tackar. Vi vet att framför oss har vi en timme av andlös insikt, av pedagogiska triumfer, lika lågmälda som effektiva, och framför allt av tidlös beundran inför vetenskapen.

Carl Sagan gjorde sitt mästerverk, TV-serien Cosmos: A Personal Voyage, under två år i slutet av 70-talet, för att sedan se den gå upp på TV-kanalen PBS under hösten 1980 och bli USA’s mest sedda serie, ett rekord den höll i 10 år. Den är fortfarande TV-kanalens mest sedda serie någonsin, och den gav upphov till ett pånyttfött intresse för vetenskap i en tid mest präglad av upprustning och outtalade hot. Carl Sagan blev symbolen för breddad syn på tillvaron, en renässansartad syn på populärvetenskap och framför allt en gränslös kärlek till kunskap i allmänhet. Och ingen kunde väl vara lämpligare för den rollen. Sagan är förmodligen den mest pedagogiska person jag någonsin upplevt. Hans rörelsemönster och sätt att prata på är rytmiskt, inlevelsefullt och på något kufiskt men djupt sympatiskt sätt roligt. Det viktigaste och mest unika i hans uppenbarelse är dock att den präglas av viljan att berätta. Och detta med en otrolig passion.

Carl Sagan dog den 20:e december 1996, som för att understryka teodicéproblemet (kan Gud existera som både god och allsmäktig när det finns ondska och lidande i världen?), endast 62 år gammal av en komplicerad form av benmärgscancer. Jag tror inte det finns en enda person vars för tidiga bortgång jag beklagar så ofta. Ni förstår, när Carl Sagan gjorde sin fantastiska TV-serie var det hela med utgångspunkten att det kalla kriget pågick mellan stormakterna, och stressade dess invånare. Cosmos: A Personal Voyages själva kärna var den envisa önskan Sagan hyste att folk skulle släppa den trångsynta idén att krig och konflikter ens var nödvändigt. Istället ville han vi skulle titta utåt, se vår omgivning, inse vår litenhet och med en livsglädje präglad av ödmjukhet använda våra liv till att ha det så trevligt som möjligt istället för att sitta med fingret darrandes ovan den röda knappen. Det må låta löjligt och naivt. Men ingen kan säga emot att det är vettigt. Som Carl själv säger, fem minuter in i det första avsnittet, betitlat ”The Shores of the Cosmic Ocean”:

”For the first time, we have the power to decide the fate of our planet and ourselves. This is a time of great danger, but our species is young, and curious, and brave. It shows much promise.”

Vilket för oss till dagens läge. En tidsperiod utan det överhängande världskrigshotet, men med många andra orosmoment som tagit dess plats. Vi tampas mot en livsstil som inte är hållbar längre, men som trots det just introducerats till en mängd högproduktiva soon to be i-länder som inget hellre vill än att köra stadsjeep och röka cigaretter. Vi har ett samhälle där jämställdhetsproblemen just upptäckts, där de traditionella rollerna precis börjat skärskådas och diskuteras. Vi har en offentlig debatt som mer och mer präglas av det höga tonläget snarare än den höga kunskapsnivån. Vi har mindre tid för att lära oss saker men samtidigt högre krav på att kunna ställa upp på allt och ständigt vara tillgänglig för att i överhuvudtaget vara sociala och yrkesmässiga alternativ. Min generation, den som är kring 20 år gammal idag, är den som är i störst behov av Carl Sagan någonsin – men som inte ens vet vem han är.

Vi behöver nämligen någon som på ett naturligt sätt berättar för oss om hur världen i allmänhet och allt bortom den i synnerhet ser ut. Vi behöver någon som breddar våra vyer, men spetsar till vår insikt. Vi behöver en person som tar sig tid för att få fram ett ordentligt budskap, en person som inte är rädd för att prata långsamt eftersom han vet att det bara är då vi verkligen förstår. Vi behöver dessutom en person som inte argumenterar för behovet att kvotera in kvinnor i samtalet och historieskrivningen – utan istället på ett högst naturligt sätt bara gör det. Som tar för givet att det förväntas av honom.

I statens sändningstillstånd utfärdat till Sveriges Television för perioden 1 januari 2010 till 31 december 2013 står det att läsa i paragraf 8 att ”SVT ska erbjuda ett mångsidigt programutbud som omfattar allt från det breda anslaget till mer särpräglade programtyper. Hög kvalitet och nyskapande form och innehåll ska utmärka programverksamheten. Programmen ska utformas så att de genom tillgänglighet och mångsidighet tillgodoser skiftande förutsättningar och intressen hos befolkningen i hela landet”. Dessa kriterier uppfylls av Carl Sagan och hans högaktuella berättelse Cosmos: A Personal Voyage, enligt ovanstående argumentation.

Därför uppmanar jag nu SVT: Visa Cosmos: A Personal Voyage!

Vill du också se Carl Sagan på SVT? Gilla vår Facebook-sida, och dela det här blogginlägget på Twitter, på Facebook eller skriv ut och posta det till din mormor. All hjälp mottages djupt tacksamt!