Författare: Jack

Ni känner väl till Zombo.com? Man kan göra allt där. Det enda som sätter gränser för vad man kan göra är din egen fantasi. Välkommen till Zombo.com.

Nu kan den som klickat på länken och lyssnat igenom hela den brusiga ljudslinga som ackompanjerar några blinkande cirklar i en urgammal animation drista sig att ifrågasätta ovanstående. “Finns det någon sorts knäpp story bakom det här, eller vad?” frågar ni er kanske upprört. Tja, barn, sätt er ner på fårfällen och öppna flaskorna med Pucko som ni fått till lördagsmyset för nu är det story-time.

Slut ögonen, öppna dem igen. Flämt! Vem bytte ut din svarta ollonmössa mot en färgglad sjalett, och hur hamnade alla de där Pepsi Max-burkarna i ditt kylskåp? Just det – du befinner dig nu i slutet av 90-talet. Whoopi Goldberg har precis delat ut en Oscar för bästa regi till Stephen Spielberg, men eftersom du tyckte hans film Saving Private Ryan var för lång skejtade du hem till Voxpop i stället. Det har utlovats Limp Bizkit-kavalkad inför kvällen.

Långt borta från din tuggummituggande fritid börjar emellertid ett gäng webbdesigners övertid för kvällen närma sig rent löjliga dimensioner. IT-boomen är i fräs, och de har fått beställningar på ytterligare 500 företagshemsidor inför måndagmorgonen. Var och en är redan värderade till miljonbelopp, så ingen tid finns att spilla – här ska det knackas tangenter. Men plötsligt – ett bakslag. Företaget som beställt hemsidorna har inte gett något som helst annat innehåll än dess förvärvshistoria samt två 140×140-stora bilder på VD:n och hans excentriska katt. Hur ska detta göras spännande? Lugn i stormen. Det finns ett trick som alltid fungerar. Det stavas Flash.

Ja, lösningen på problemet att ingen över 20 egentligen fattade hur internet skulle användas var att sexa upp astrista kartongskjortesajter med hjälp av långa och ofta extremt högtravande introduktionsfilmer, animerade i Macromedias flaggskeppsmjukvara Flash (senare köptes det av Adobe). Men trots att det stod “Welcome” och berättades sagor om hur magiskt företaget i fråga var tyckte färre och färre människor att de imponerade. Ur detta föddes, hösten 1999, Zombo.com.

Det är enligt tidsandan den perfekta hemsidan. Den är nämligen uppbyggd av en enda lång introduktionsfilm, naturligtvis skapad i Flash. Något hissmusiksartat klingar i bakgrunden samtidigt som hänförande löften viskas av en dov mansröst, exempelvis “I can do anything at zombo com” och “The unattainable is unknown at zombocom”. Introduktionsfilmen leder dock inte till någon hemsida. Slutligen dyker en möjlighet att prenumerera på ett nyhetsbrev – “newZletter” – men den visar sig tyvärr inte fungera för tillfället. Nej, Zombo.com är inget mer, och samtidigt inget mindre, än Zombo.com.

Vem som gjort själva sidan är fortfarande okänt. Domänen ägs av sidan 15footstick.com, och på deras FAQ-sida om Zombo.com berättas att ägaren enligt kontraktet måste bevaras anonym ända tills något annat meddelas. Det är dock inget problem för fansen, som med jämna mellanrum ger sidan en boost i trafik. Spelskaparna Bill Roper och Dave Rowntree har båda listat Zombo.com som deras favorithemsida, och enligt Rowntree är det för att den parafraserar nätet självt: “It promises you the earth but delivers a bit of animation with a scratchy soundtrack”. Till och med xkcd, nätets favoritseriestripp, har hyllat Zombo.com i en parodi på Facebook-filmen The Social Network.

Och så enkelt är det. Det är ganska enkelt. Och väldigt internet. Så, välkomna till Zombo.com.

PS. Den som inte vill att historien om Zombo.com ska ta en mörkare vändning bör inte besöka Obmoz.com…

…att @bakjour verkar ha sin största, mest spektakulära AFK-dag någonsin i dag, denna min födelsedag. Jag kommer ha noll och inga möjligheter att på det sättet man kunde önska sitta fastnaglad framför min dator och följa det spår av ledtrådar som redan börjat läggas ut. Men för er som vill och kan, här kommer det som vi redan vet:

Under den första veckan i januari skickade Bakjour mig ett brev innehållande en balaklava och en kort film. Se bådadera här. Dessutom avslöjade man i filmen länken till den nya Tumblr-bloggen man sedan dess kommunicerat via. Fler ledtrådar ska enligt Bakjour finnas i filmen, men de har förblivit höljda i dunkel.

Fredagen samma vecka lockades jag och några till via den sortens ledtrådslek till Stadsbibliotekets tidskriftsavdelning i Stockholm. Där hittade jag, som var först på plats, ett brev som skvallrade om nästa viktiga datum i följetongen. Dessutom pekade bilden på ett samband mellan Bakjour och RadioGagarin, en annan av svenska Twitters största jokrar, som dessutom samma dag hade twittrat att hen “hade ett ärende i Stockholm”…

Under den gångna veckan har fler ledtrådar släppts, till synes helt oberört. Ett brev har skickats, men dess mottagare verkar inte ha stigit fram ännu. Samtidigt twittrades den kryptiska texten “AFK261” ut, och trots att den vid första anblick är märkligt lik en registreringsplåt har det enligt Bakjour själva ingenting med dess olyckliga bilägare att göra.

Under dagen har aktiviteten varit intensiv – och något överraskande också yttrat sig från allas vår Niklas Svenssons sida. Stjärnjournalisten har tagit tid från sitt förberedande av dagens sönder-socialamedierade 40-årsfest för att twittra hemlighetsfulla antydningar om kvällen, samtidigt som Bakjour lagt upp en inbäddad slutscen från Dirty Dancing på sin Tumblr. Under hashtaggen #tweetupbakjour ska man kunna följa kvällen löpande.

Mer vet jag inte. Och ärligt talat är jag antingen för ofokuserad på grund av mitt eget födelsedagsfirande – eller helt enkelt för dum – för att fatta vilken tavla alla dessa penslar målar. Kanske får jag stå ut med att följa denna kväll på parkett i stället för att själv stå på scenen. Och tja, det må ju vara hänt.

För några dagar sedan förstärktes en av jordens kanske mest oroande trender, då ännu en skolskjutning inträffade i USA. Den här gången i Houston. Buzzfeed återger en dialog på Twitter kort efter, då en kvinna som sannolikt ännu inte återhämtat sig från chocken berättade om skotten hon hört ute i korridoren. Kort efter försökte sig en CNN-journalist på att fråga henne om autentiska bilder från händelsen, allt inför deras gemensamma följarskaras ögon. Svaret var enkelt och självklart:

“Nej, jag var upptagen med att överleva”. Det är ledsamt att det ska vara så överraskande. Detta, att tesen “alla är journalister” inkarneras i tveksamma samarbeten mellan offer och medier, är en trend som Emanuel Karlsten beskrivit som “en omedveten längtan efter att vara i stormens öga”. I det fallet var medborgarjournalisten i ren livsfara, i fallet avbildat ovan aspirerade inte ens medborgaren på att vara journalist men blev ändå behandlad som en sådan.

Det ordas mycket om den beklagliga inflationen i den utbildade journalistens värde. Att det raserar medier och banar väg för tveksamma publiceringar i klickens tecken. Men så länge mediehusen sätter i system att söka snabb exklusivitet från de som vistats i stormens öga, så länge de betraktar offer som en förlängning av sig själva, kan vi inte vänta oss att synen kan vara någon annan. På gott och ont.

I en dansk fisketidning hittade Thomas @genusfotografen Gunnarson nyligen en serie bisarra mjukporrbilder där kvinnor gosade med fiskar. I ett brusande blogginlägg gjorde han sedan upp med idiotin bakom bilderna, med ett tonfall vars stegrande ilska endast matchades av bildernas mer och mer absurda motiv. Blogginlägget blev viralt, nådde utomlands, och det oundvikliga inträffade: danskarna svarade. Detta i form av ett debattinlägg av författaren Mikael Jalving.

Jalvings motargument är ganska enkelt: har du inget viktigare att bry dig om, Thomas lille? Sakfrågan lämnar han bekvämt nog oberörd, likaså källhänvisningarna bakom påståenden som att ”kvinnor faktiskt också föredrar att titta på kvinnokroppar framför manliga kroppar” och att ingen längre skrattar i Sverige. Nej, det som Jalving verkar ha lagt ner mest energi på i sin besynnerliga text är att klämma in ordet ”genustaliban” så många gånger som möjligt.

Genustaliban. Jag undrar om Jalving inser vad det är han säger. Han jämför en person som kritiserar bilder, som diskuterar belysta och oupptäckta mönster och arbetar för en större medvetenhet om hur dessa återkommer i daglig dags, med en systematisk förtryckarkultur. Nej, förlåt, han jämför dem inte – han jämställer dem. Jag undrar om han inser vad han säger.

Talibaner mördar, lemlästar och stenar kvinnor. Talibaner dödar oskyldiga, förblindade av ideologi. Talibaner raserar hus och liv i samma veva, sätter dem i brinnande ruiner och sveper nöjda av sig sina händer mot byxorna när de går därifrån. Talibaner förbjuder musik och utbildning. Talibaner belönar oliktänkande med död.

När Mikael Jalving har mage att på ett så hysteriskt sätt demonisera en debattör som mig veterligen aldrig någonsin rört sig utanför lagrummets gränser, än mindre stenat någon, gör han sig inte bara skyldig till monstruös idioti och gränslös smaklöshet. Han sällar sig också till den vrålande skara skrivbordsryttare som med ord som ”PK-censur”,”propagandister” och ”demokratur” utmålar Sverige som ett land där talibanstyre råder. Där motstånd möts av nackskott och tidningsredaktioner stängs ner.

Någon sorts peak av denna förvirrade världsuppfattning nåddes när Jimmie Åkesson i sitt jultal i SVT2 satt, så omgiven av prunkande julpynt och glänsande paket att hans själva kroppställning verkade tryckas ihop av dess prakt, och sade att julen i Sverige var hotad. I den miljön, på bästa sändningstid, i en av Sveriges absolut största tevekanaler. Inbjuden och okontrollerad, fri att säga vad han ville.

Mikael Jalving och den hatiska rörelse hans retorik påminner om är alla sina egna små Jimmie Åkessons, som flytande i ett härligt varmt badkar fyllt av yttrande-, tanke-, och idiotfrihet ilsket stirrar på den droppande kran av kritik som vägrar tillslutas helst. Och visst, kanske har de rätt i det. För om denna kritik stör så mycket i en värld av manlig frihet att göra vad fan man vill, så vänta bara – det har bara börjat.

I morse läste jag ut Hannes Råstams magnum opus Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare. Det är, som GW* säger i sitt förord hemsk, gripande och framför allt sann läsning som häller bensin över Sture Bergwalls glödande mytbild minst lika mycket som över Råstams egen (särskilt som den senare hade rock’n’roll-vett nog att gå och dö nästan precis samtidigt som publiceringen av boken). Rekommenderas för alla som föredrar den hukande bleka grävarthrillern framför explosiv jaktaction.

Det slog mig i slutändan av boken, som i mångt och mycket är uppbyggd av olika konfrontationsintervjuer med skandalens drivande karaktärer, van der Kwast, Borgström  med flera, att den bär på likheter med något så otippat som Milleniumtrilogin. Om du precis vaknat upp ur en sexårskoma** och därmed inte läst den varnas härmed för spoilers fram till slutet av detta stycke. I slutet av dess tredje och sista del infaller nämligen en rättegångsscen som jag minns som närmast pornografiskt tillfredsställande. Stieg Larsson lyckas klämma till precis alla ondingar, och som läsare överträffas bara hastigheten med vilken man bläddrar med handsvetten som sidorna dryper av. Och känslan därifrån återkom i slutändan av Fallet Quick. Just denna enorma lust att få känna hettan i deras rodnad, se någon avgå.

Nu avgick ju ingen till följd av Quick-skandalen, men Råstam lyckas ändå bra att stilla ens skadeglada lustar. Detta kan i sin tur kopplas till ytterligare en kulturupplevelse jag haft i dag – nämligen Filmstaden Söders utmärkta presentation av Django Unchained. Naturligtvis en alldeles enastående rulle, med allt av klippning, dialog och B-filmssplatter man kan önska av Tarantino, men – och nu är det major spoilervarning som gäller – slutscenen med exploderande villor och sönderskjutna skurkar är i det närmaste en perfekt uppföljning av den hämndsromantiska våldsorgien i Inglorious Basterds. Bådadera motsvarar en spa-weekend för den IN YOUR FACE-sugne.

Detta moment, som säkert gömmer sig under en term någon filmkunnig gärna får upplysa mig om i kommentarsfältet, är såväl uråldrigt och enkelt. Men ack så tillfredsställande. Jag hoppas jag bereds tillfälle att någon gång i mitt liv uppleva det själv.

*=Har ni tänkt på att Leif GW Persson är en av de få svenska kändisar som enbart med hjälp av två bokstäver låter sig identifieras på löpsedlar? Vilka fler finns det ens? (HKM, slyngel, grymtar min inre gubbrojalist.)
**=Välkommen ut igen, och grattis till det utmärkta beslutet att tillbringa dina första sekunder i medvetenheten på Kwasbeb.se

Åh, och PS. Det här är det första blogginlägget under #Blogg100-flagg, Fredrik @bisonblogg Wass bloggutmaning om att skriva hundra blogginlägg på hundra dagar. Jag har slumpmässigt nog just i dessa dagar noterat att skriver jag inte varje dag så riskerar jag “tappa det”, och det vill jag inte. Därför kommer det hända mycket mer saker här på bloggen än förr. Väl bekomme.