För några dagar sedan förstärktes en av jordens kanske mest oroande trender, då ännu en skolskjutning inträffade i USA. Den här gången i Houston. Buzzfeed återger en dialog på Twitter kort efter, då en kvinna som sannolikt ännu inte återhämtat sig från chocken berättade om skotten hon hört ute i korridoren. Kort efter försökte sig en CNN-journalist på att fråga henne om autentiska bilder från händelsen, allt inför deras gemensamma följarskaras ögon. Svaret var enkelt och självklart:
“Nej, jag var upptagen med att överleva”. Det är ledsamt att det ska vara så överraskande. Detta, att tesen “alla är journalister” inkarneras i tveksamma samarbeten mellan offer och medier, är en trend som Emanuel Karlsten beskrivit som “en omedveten längtan efter att vara i stormens öga”. I det fallet var medborgarjournalisten i ren livsfara, i fallet avbildat ovan aspirerade inte ens medborgaren på att vara journalist men blev ändå behandlad som en sådan.
Det ordas mycket om den beklagliga inflationen i den utbildade journalistens värde. Att det raserar medier och banar väg för tveksamma publiceringar i klickens tecken. Men så länge mediehusen sätter i system att söka snabb exklusivitet från de som vistats i stormens öga, så länge de betraktar offer som en förlängning av sig själva, kan vi inte vänta oss att synen kan vara någon annan. På gott och ont.
