Författare: Jack

…har ni ett sött Youtube-klipp här:

I kväll sänds Uppdrag granskning, det handlar om näthatet och dess effektfulla trailer har sedan 24 timmar satt ämnet mer på agendan än någonsin. Antalet delningar börjar anta Kony-proportioner, och överallt jag vänder mig möts jag av texter om näthatet av alla möjliga längder och kvaliteer. Det är oro över lagstiftning, glädje över kärleken som följt i hatets spår, lust att agera, hat mot hat och naturligtvis den obligatoriska metadebatten: välavlönade PR-konsulter som filar på hur också detta ska kunna bli föreläsningscase. Väl så.

Jag drabbas själv av något liknande åsiktsanorexi. Mängden tankar som möter den hugade denna dag är nästan kvävande, och det faktum att långt från alla resonerar på ett sätt jag själv finner vettigt resulterar i en lakonisk vanmaktskänsla. Många ropar på mer aktion, tydligare ställningstaganden mot hatet och hoten, men när det i sin tur på detta sätt åskådliggörs lämnas jag med en överväldigande litenhetskänsla. Det blir så tydligt att problemet är så stort, så närvarande, så akut. Var ska jag börja? Vad kan jag säga? Hur länge kan jag hålla ut?

Jag flyr. Bara en stund. Hamnar på Facebook-sidan Roliga Historier från Skrattemyndigheten.se, en plats jag ibland besöker för att påminnas om vad många tycker är roliga skämt. Förra besöket resulterade i en skärrad bloggpost som ni kan läsa här. Och ville jag ha semester från näthatsdiskussionen har jag verkligen hittat helt rätt, inser jag. För här blandas bögskämten med blondinditon och rasism, illa dolt mellan raderna.

En bild som anspelar på hur en bögservitör ser ut har fått 130 likes, och inga kommentarer. Ingen tänkte uppenbarligen något annat än ”haha” när de såg den. Ett skämt om ett dragspel som luftpump för ett bilddäck ses av någon Jerry som tillfälle att yttra sig främlingsfientligt om romer, med två likes som resultat. En slagfärdig text om ett ”finskt graviditetstest” får en Ronny att spekulera i hur ett ”neger graviditets test” skulle kunna se ut. Under en bild flinas det åt ett skämt om kvinnors kroppsbehåring, samtidigt som samma flatgarv framkallas av en anspelning på duckface och sminkning.

Jag återvänder till det goda samvetets hemvist, svenska Twitter, och ser de djupa analyserna blanda sig med de passionerade ropen på handling och mod. Och det blir väldigt självklart var den här debatten pågår – och var den borde pågå.

Den här texten skrev jag i mars 2009. Den handlar om två gamla vänner som träffas, närmare 20 år efter att de tappat kontakten i gymnasiet. De återfinner varandra och upplever båda något av en nystart i ett annars avdankat liv. Men då…

Jag återpublicerar den eftersom det finns något av en bakgrundshistoria.

Jag skrev detta med mig själv och en av mina dåvarande närmsta vänner som grund för karaktärerna. Den kärleksfulla tonen och det otvungna samtalet är vårt, såväl som relationen. Jag lekte med tanken att vi helt skulle tappa varandra, även om det då inte verkade särskilt sannolikt. Bara några månader senare tog vi båda studenten, och på min studentskiva gjorde min dåvarande tjej något mot mig som innebar början på en årslång on-and-off-relation, djupt dysfunktionell och olycklig som jag minns den. I januari, omkring sex månader efter otroheten, tog det slut för gott. Min kontakt med Olle var då också sämre än den hade varit bara några månader dessförinnan.

Kort därefter fick jag veta att mitt ex och Olle hade haft en relation i hemlighet, men bara för mig – inte för våra tiotals nära gemensamma vänner. Av olika skäl tog jag detta mycket hårt. Sedan dess har min kontakt med mannen bakom karaktären Olle Sjöström varit bruten. Och en text jag tänkt mig som helt fiktiv blev plötsligt till hälften sann. Återstår att se om andra delen även infrias.

Fortsätt läsa “Att till hälften bli sannspådd”

Att vara på nätet är att delta i ett krig som pågår på alla fronter. Åtminstone för den som ser sig som engagerad, som gillar att driva på och diskutera. Det är i princip ett nytt heltidsarbete som inte egentligen är valbart.

Det är några av tankarna jag masserar efter senaste avsnittet av Maktministeriet, podcasten om makt och strukturer på nätet. Temat för dagen var civilkurage på nätet, och betydelsen i att vid åsynen av en kommentar eller åsikt som ej stämmer överens med det för tiden gällande åsiktsidealet också säga ifrån och ifrågasätta. “Låt inte folk tro att de säger det som alla tänker. Det är inte trevlig stämning värd”, fastslår man på bloggen.

På något sätt flyter detta ihop med min Nyheter24-krönika från i onsdags, som tog avstamp i utväxten av olika dimensioner i det internet som fram till ganska nyligen enkelt klumpades ihop till just bara “internet”. Det är en klumpig formulering, men poängen är att bilden av nätet som en dynamisk mångkultur börjar kännas mer och mer vedertagen – detta ställt mot den platta och exotiserade bild av internet som en (1) mötesplats.

Nej, i dag är du inte en IT-nörd om du hänger mycket framför datorn, utan du ombedes också förklara vilka platser på nätet du bevistar. Är du en goon, smeknamnet på användarna av forumet Something Awful, en faggot, det nedsättande men där en smula urtvättade ordet för bög som 4chan-besökare identifierar sig som, eller en flashbackare? Gör du podcasts, bloggar du, twittrar du eller lägger du upp Youtube-filmer? Beroende på vad hänger du på olika ställen och kommer missa andra platser där egna kulturer växer fram. Precis som det är i verkliga livet.

Men, för den medvetna, icke-rasistiska, -sexistiska eller i överhuvudtaget idiotiska surfaren ställs också kravet att reagera på dumheter. Om inte från omgivningen så från en själv – från den bevarelsedrift som gör att det kliar i fingrarna när en utskällningsmöjlighet dyker upp. Och då hamnar man i en situation där varje Facebookstatus, varje Aftonbladetartikel och varje forumsinlägg blir en krigsförklaring där du förväntas ställa saker och ting till rätta.

Man kan fråga sig om det påverkar. Man kan undra om det förbättrar världen, om det det faktiskt gör skillnad, om det lyser upp.  När jag intervjuade flashbackaren Micro113 berättade hon att ett skäl till hennes eviga bråk var att inte lämna korkade påståenden oemotsagda. “Det finns ju andra som läser forumet utan att själva skriva, och för Micro är det viktigt att de får ta del av den andra sidan också,” skrev jag. Jag hoppas det faktiskt fungerar så. För om det är något vi inte behöver mer av på nätet så är det folk som i största allmänhet är arga på varandra.

I dag har jag och min vän Lydia startat en podcast. Den handlar om anekdoter, och målet är att via intervjuer återberätta de bästa ni vet eller har varit med om. Lyssna på den här, och mejla tips till min (at) anekdot.nu. Eller så tar ni kontakt med oss via Twitter eller Facebook. Vi skulle bli alldeles väldigt glada!

Jag är en av 23 000 personer som gillar Facebook-sidan Roliga Historier från Skrattemyndigheten.se. Mestadels för att bli påmind om den trista, gråa och obönhörligt sanna bilden av “den äkta svensken”. Jag tänkte visa ett par exempel.

Finnar. You can’t live with them, you can’t joke without them.

Den latenta alkoholismen i dessa hundratals gillningar.

Alberto drämmer till med två olika “jag är extremt road”-smileys.

Ozzy Raggar och hans drömska förflutna.

Verkligheten överträffar liksom dikten, eller hur Bogus?

Joakim är en av de få modiga svenskar som ännu bemästrar konsten att utfärda en giltig gayvarning.

Tack Ronny. Ännu mer rasism var just var det här skämtet behövde.

Ni vet att hoppa bungy jump? Läskigt, jobbigt, hysteriskt, etcetera? Okej, tänk er det fast med krokar fastsatt i kroppen istället för ett band kring bröstet. Ja, i kroppen. I köttet.

Ni har blivit varnade.

THE CHALLENGE (TRAILER #3) from Stanislav Aksenov on Vimeo.

Via HyperVocal.

Ibland känns uttrycket ”gubbe” rimligt, ibland är det snarare ”gammal man” som gäller. Det senare känns lämpligast jag ser min bekante på gatan. Jag vet var han är på väg, med långsamma krumma steg och böjd rygg. Han ska till restaurang D, nära Odenplan i Stockholm. Jag vet att han ska dit eftersom jag många torsdagar sett honom just där, sittandes vid något bord, leendes sitt gammelmansleende. Han verkar ha dålig hörsel, för han skrattar sällan samtidigt som sina vänner. Snarare blir hans leende bredare så snart han märkt att omgivningen reagerar, inte olikt någon som inte fattat skämtet men ändå vill vara med. Hans hud är skrynklig, men hans uppsyn fortfarande entusiastisk. Fortfarande förväntansfull. Vi hälsar inte. Jag tror inte han märker mig.

Han ska till quizet.

Varje torsdag möts de på restaurang D. De, och sedan något år, vi. Vi sänker medelåldern med minst ett par decennier. Vi är anomalin, ödlan bland bergen. Men deras ålder gör inte att de är förstoppade. Man märker av den truliga glädje som präglar quizdeltagarna. De är inte bittra, bara en aning förorättade av att plötsligt ha nått en ålder då rörelserna inte kan komma så spontant som hjärnan efterlyser. De är här för att de alltid varit det. Vi är där för vi har märkt att vi gör skillnad. Med vår förhållandevis låga ålder utgör vi ett välkommet undantag från regeln, och med vår begränsade erfarenhet sätter vi alltid gränsen för hur lågt i poäng man kan sjunka. Uppskattningen vi möter därav är omistlig: vi vinner alla på att vara där. De, för den friska fläkten, vi, för belöningen efter en tuff utmaning. Och ölen, förstås.

Musikunderhållningen börjar. Det är Claes V., underhållare, manusförfattare och jazzmusiker enligt Wikipedia, som vecka efter vecka lyckas tända upp denna lokal genom sina vitsiga texter och sitt amerikanskt älskvärda flatgarv när någonting går fel. Ikväll är han ovanligt nykter. Han sjunger sin klassiska låt om generationen han tillhör: Jätteproppen Orvar. ”För man tillhör en art/som är utdöd ganska snart/ifrån 40-talet”. Alla kan texten, alla sjunger med.

Quiz master tar över mikrofonen. Han etablerar ordning genom att fråga om det finns några ”rookies” på plats. Detta är hans sätt att pissa revir, det första av många. På restaruang D. är det han som bestämmer, om så bara för några timmar en torsdagskväll. Jag vet att han någon gång har varit en medial riksangelägenhet, det har äldre släktingar vittnat om. Jag vet att han är jag om ett par generationer, alldeles snart. Jag kan nästan redan känna igen mig i hans engagemang i rummet, för jag vet hur det känns att klamra efter halmstrån. Jag låter gärna den här kvällen, och många torsdagkvällar framöver, vara hans. Tyst inom mig hoppas jag att någon ska göra mig samma tjänst när jag är i hans ställe.

Quizet börjar. Vi märker snabbt att det är en dålig kväll. Av 30 poäng kan vi som bäst hoppas på fem eller sex rätt. Det frågas om politiska uppgörelser, humorister och schlagersångerskor som alla har en sak gemensamt: de spelar roll för en annan generation än vår. Vi har aldrig behövt veta förrän nu. Någon fråga plockar vi på ren tur, någon annan på slumpen att ha hört dess svar i förbifarten. En tredje för att det faktiskt berör ett område vi kan eller – och detta är ovanligt – för att det appellerar till en yngre målgrupp. Alltid när sådana frågor ramlar in tittar vi på varandra och vet att det här, det har quiz master lagt in för oss. Han vet att vi är här, han liksom många andra på restaurang D. tycker om oss, och därför visar han det med en lite lättare fråga. Som ett barn som blivit klappat på huvudet känner vi oss stolta men med ett stygn av sårad stolthet. Stolthet vi vet att vi aldrig haft.

Mot slutet av quizet kommer en fråga om en teveserie från 80-talet. Vi blir inte ens förvånade när vi hör den särskilt uppburna veteranen på bordet intill utbrista ”det var lätt – den skrev jag manus till”. Såklart. Det här är människor som inte bara kan svaren på frågorna, ibland är det till och med de själva som står i facit. Jag slänger pennan på bordet och suckar. Det är en dålig kväll.

Claes V. ler sitt trötta showbizleende när han samlar in våra svar. Quiz master sitter avvaktande med mikrofonen, som om han räknar sekunder med den uppmärksamhet vi gett honom, tills han bestämmer sig för att ge upp tills vidare. Istället tar Claes V., som vanligt, över och underhåller medan quiz master rättar våra svar. Detta är en paus av musik, och alla vet vad som komma skall. Till musiken av ”I en sal på lasarettet” beskriver han hur en gammal gumma möts av nerdragningar i budget och av ren sympati för sjukhusets ekonomiska besvär bestämmer sig för att dö. Publiken skrattar igenkännande på ett annat sätt än vi gör – vi skrattar för att vi kan låten, de verkar skratta för att de kan ödet. Slutraderna i hans version lyder ”Till en sal på lasarettet bör en gumma inte gå/om hon föddes här i Sverige 1922”. Jag har svårt att skilja på vad som är munterhet och vad som är bitterhet i publikens flin.

Vi får åtta poäng, över förväntan. Det vinnande laget – det vill säga, det lag som alltid vinner – får 20,5 poäng. De hytter med nävarna till resterande tävlandes beundrande hoanden, och reser sig alla trots att bara en får gå fram och hämta priset. Raskt utses en representant (sannolikt av honom själv), som möter quiz master och Claes V. och emottar ett presentkort på 400: – i baren samt vinnar-fezen. Hans sönderrökta röst raspar mer än den ljuder under tacktalet. Quiz master får en applåd för sin insats under kvällen och jag tänker på att hans stund är över för den här gången. Ikväll verkade han på gott humör. Jag klappar hårdare.

Han har suttit och lyssnat intensivt under quizzet, men jag vet inte hur många frågor han hört. Jag är dock säker på att han kunnat de han snappat upp. Fast strunt samma. Han är gammal och böjd men hans vänliga leende och öppna ögon lyser upp vilket lag som helst. När han trippar ut ur restaurangen nickar jag mot honom, som för att notera att han och jag trots vår skillnad i tid ändå finns på samma plats. Den gamle mannen märker mig inte men ler ändå. Ibland känns uttrycket ”gubbe” rimligt, men ikväll är det snarare ”gammal man” som gäller. För vi är bara en stund från honom.

“This happened to me a few years ago.

I was walking through my local mall with my friends, we entered a store and were browsing. The female clerk and I glanced at each other and both did an immediate double take. I walked over and talked with her, neither of us could place where we knew each other from…then it hit me. 4th grade. This was the girl that stabbed me in the nose with a pencil in 4th grade. I told her where I remembered her from and you could see it on her face she immediately remembered stabbing me. She started apologizing and talking about how crazy it was to run into me here. I told her not to sweat it. I was a little bastard back then.

Then she asked me what I was doing in Oregon. I figured she thought I moved or something considering I don’t remember her in any of the other grades before or after 4th. I explained I never left Oregon, or Portland for that matter. This really confused her. ‘So you just did 4th grade in Arizona?’ She said….Which confused the shit out of me. I told her I’ve never been to Arizona and did all my schooling in Oregon.

She then told me she’s lived in Arizona her entire life. She had just moved here to start college.

We both remember going to school together and her stabbing me. Apparently we did it from different states though.”

Den här historien kommer från Reddits underforum Glitch in the Matrix, en plats där människor som upplever att de under en kort sekund råkat stöta på en spricka i logiken. Ett hål i själva livets story, som om den regissör vissa ser som en skäggig gubbe och andra som moder Jord för ett ögonblick tittat bort och missat en detalj. Det är spännande läsning – and there’s plenty more where that came from.

Jag MMS:ade just denna bild till min flickvän.

Nu återstår att se om hon vill lyssna på min förklaring. Om hon kan ta till sig att Genusfotografen, efter att för andra gången fått alla sina bilder bortplockade från ett kritiskt blogginlägg av självtillräckliga rättighetsägare, bad sin publik om hjälp. Om hon kan förstå att han ville ha remixade versioner av de fiskporrbilder han inte fick visa, och därför bad oss att ställa upp med penna, papper och Photoshop för att kunna vidmakthålla den viktiga kritiken. Att jag ställde upp och valde denna bild att återskapa. Och att det är därför hon fått mig med en fisk-mig i händerna i sin MMS-inkorg denna kväll.

Jag håller tummarna.