Författare: Jack

Hittills i serien har jag skrivit om många olika öden och äventyr. Allt från läskiga Youtubeserier via knäppa twittrare till bottenlösa hemsidor har kommit med, och det har också varit meningen. Temat ”Internets största mysterier” är medveten löst i kanterna, detta eftersom jag har velat kunna sträcka mig åt alla håll så mycket som möjligt. Idag kommer jag dock begå ett direkt brott mot temat och faktiskt blogga om den verkliga världen istället.

Internet är nämligen som konst: en högperceptiv spegling av vår samtid. Den uppfattar alla vridningar, förstorar och sätter fokus på maktskiften och tidstecken. Som en vattenvirvel kan ett viralt fenomen, en meme, vara ett tecken på förändringar såväl över som under ytan. Det är därför det inte bara är intressant med konstigheter på nätet, som jag mest fokuserat på hittills, utan också konstigheter i vår verkliga värld. För de delar ofta beståndsdelar med, och låter sig inspireras av, varandra.

Ta till exempel Anders Andarve, en fotograf som är verksam i Göteborg och som nått viss uppmärksamhet på grund av hans kritiska inställning till Stampenkoncernen i synnerhet och världen i allmänhet. Andarve är vidare känd för huvudsakligen kommunicera denna kritik via flitiga härjningar i Resumés och Dagens Media kommentarsfält. Han har med andra ord gjort sig ett namn genom att dyka upp lite varstans med underliga meddelanden. Precis som fallet är med Toynbeeplattorna. De registreringsskyltsstora plattorna började upptäckas i Philadephia, USA, i slutet av 80-talet och poppar än idag upp i olika orter i USA. De innehåller alla någon variant av följande budskap:

TOYNBEE IDEA
IN Kubrick’s 2001
RESURRECT DEAD
ON PLANET JUPITER.

1994 skrevs den första artikeln om fenomenet i tidningen The Baltimore Sun, och sedan dess har det fungerat som en av alla underlig men roande små oförklarligheter som världen bjuder på. För oförklarligt är det, åtminstone i den mening att ingen vet vem som i över 30 års tid gått runt och fäst dessa linoleumplattor i marken. Teorier har funnits att det var en snickare vid namn James Morasco, men flera nya plattor har upptäckts efter hans död 2003. En dokumentärfilm från i år, Resurrect Dead: The Mystery of the Toynbee Tiles, som rönt framgång på filmfestivaler världen över lanserade idén att det var philadelfiabon Severino “Sevy” Vern som under namnet James Morasco gjort sig skyldiga till plattorna. Men än så länge vet ingen exakt vem som spritt dessa små betongens parenteser. Eller varför. Men, precis som Anders Andarve fortsätter sprida sina foliehattretoriska anklagelser mot Stampen, regeringen och världen fortsätter ändå Toynbeeplattorna dyka upp.¹

Detta är fakta som jag, en inte särskilt berest svensk snubbe, inte skulle ha någon aning om om det inte var för internet. Den här sortens historia sprider sig självklart väldigt bra via nätet, eftersom den har alla ingredienser för att bli en legend. På det här sättet är nätet, som jag fastslagit tidigare, den bästa storytellern av alla: den tar fasta på och vidareför alla dessa sjuka saker som vi annars inte skulle känna till.

Ett lite mer känt fenomen av det här slaget är number stations. Number stations är radiostationer som sedan andra världskrigets slut återfunnits världen över, och som på regelbunden basis skickar ut olika kodade meddelanden, ofta inledda och avslutade av små melodislingor.

Dessa meddelanden skickas ut emellanåt från stationer på alla möjliga frekvenser, platser och språk. Det spännande är att inget företag, regering eller organisation världen över någonsin har tagit på sig ansvaret för någon av sändningarna. Det finns bevis som stödjer den allmänt vedertagna teorin att nummerstationerna är staters sätt att kommunicera med sina spioner. En representant för handels- och industridepartementet i Storbritannien ga 1998 tidningen The Daily Telegraph den hemlighetsfulla kommentaren “These [nummerstationerna] are what you suppose they are. People shouldn’t be mystified by them. They are not for, shall we say, public consumption”. Som om det skulle minska intresset för dem.

Det går att dra mängder med paralleller mellan nummerstationer och Internets underligaste hörnor. Som jag konstaterat tidigare finns det en mängd underliga hemsidor som till synes ingen disponerar över. De bara finns där för besökare att fascineras av. På samma sätt är nummerstationerna den mer verklighetsnära världens namnlösa avsändare. Med lånad röst kommunicerar de ansiktslöst med alla som vill lyssna, och bara några få utvalda förstår vad som faktiskt sägs.²

Naturens egna nummerstationer är desto mer oförklarliga. Det finns faktiskt en hel Wikipediakategori om dem: Unidentified sounds. På det säregna formella språk som uppslagsverk avhandlar fenomen som anses pseudovetenskapliga radar de upp de inspelningar som finns av jordens oförklarliga hojtningar. Till exempel bloop, ett extremt kraftigt ljud som någonting 1997 utstötte djupt under Stilla Havets yta. Eller slow down, ett ljud som spelats in flertalet gånger sedan 1997. Namnet kommer av att det minskar i frekvens över de 7 minuter det varar, och det har också lett till gissningar att det har sitt ursprung i ismassor som flyter över land. Men även här är den faktiska orsaken till ljudet okänt. Och det är nog det mest spännande med det hela: det spelas in ljud, här, i vår värld, som är så starka att för att eventuellt djur ska kunna utstöta det ska det vara mångdubbelt större än blåvalen, det största vi idag känner till. Det går att koppla ihop med legender om spökande telefoner, TV-apparater och datorer. Den grundläggande frågan är, oberoende av var eller vem vi är, i såväl fallet med nummerstationerna som med de oidentifierade ljuden: försöker något kontakta oss?

Men som bekant finns det mer än bara fantasieggande, lite mysrysiga saker att hitta på nätet. Det som följer är något av det hemskaste jag hört i hela mitt liv. Det överstiger vida Flashbacks Mondo, Gore & Bizarre-del (som jag inte rekommenderar för de som inte vill kräkas rätt ut). Det är den 45 minuter långa inspelningen av det fruktansvärda massjälvmord som sektens The Peoples Temple begick den 18:e november 1978, känt i efterhand som massakern i Jonestown. Hela processen, där 909 personer drack eller tvingades dricka en vindruvssmakande cyanid- och valiumblandning, spelades in av Jim Jones, sektens ledare, och det bandet hittades av FBI under den påföljande undersökningen. Och nu finns det på internet. Lyssna absolut inte på det om du inte är absolut övertygad om att du vill, eftersom att det innehåller de fruktansvärda ljuden som bara död och sorg kan få människor att uppbringa. Men vill du verkligen så finns det här.

Och såhär fortsätter det. Skulle jag i detta inlägg ta med alla sjuka fakta jag hittat enbart via nätet skulle det fortsätta i evighet. Det riktigt intressant är väl egentligen hur nätet behandlar detta. Konspirationsforum öppnas där diskussionerna går oerhört varma, och hela hemsidor dedikeras åt vart åt ett av fenomenen. Du är aldrig längre än en googling ifrån en uppeldad diskussion där fakta blandas med helt knäppa teorier. Är toynbeeplattorna till för att planera atombombningen av Jupiter? Är the bloop i själva verket ljudet av det legendariska Lovecraftmonstret Cthulhu? Och var Jonestown-massakern ett misslyckat tankekontrollsexperiment planerat och genomfört av CIA?

Fantasierna är ändlösa. Men det är världen också. Och det är ett ekosystem som passar internet, och mina fritidssysselsättningar, synnerligen väl.

 

 

 

¹ Vill du läsa hela historien, och lite fler tankar och teorier om Toynbeeplattorna? Läs Damn Interestings utmärkta artikel om saken, eller Wikipediaartikeln som jag länkar till ovan.

² Underbara Billy Rimgard har faktisk skrivit mycket mycket bättre än jag om number stations – här och här. Läs!

Ni har vid det här laget kanske räknat ut att jag är intresserad av internet. Jag kan bekräfta den teorin. Jag älskar att skriva om det, och om ni någonsin träffat mig vet ni att jag älskar att prata om det också. Det är helt enkelt ett av mina stora intresseområden här i livet, ett av de alla ämnen som jag på riktigt kan komma igång på, prata bort timmar av tips, referenser och favoriter. Jag är övertygad om att ni alla känner igen exakt vad jag pratar om eftersom ni alldeles säkert har liknande intresseområden.

Ett intresseområde man t.ex. kan ha är TV-serien Buffy the Vampire Slayer. Såväl min syster som min flickvän älskar Buffy och kan, även de, prata om det i timmar. De kanske skulle gillat The Bloody Board medans den var uppe. Det var ett fanforum där allt kring serien Buffy diskuterades – skådisarna, serien, de eventuella filmerna på temat, och dramatiken kring inspelningen. Nya trådar skapades varenda dag. Det sammanlagda antalet postade inlägg på forumet var nära 38 000. Det var med andra ord ett aktivt och levande forum. Med ett undantag. Forumet hade bara en enda användare. Som alltså satt och pratade med sig själv hela dagarna.

Ja, det tog australiensiska ungfröken Louisa Pearce, på Bloody Board känd under användarnamnet jamie_marsters (en familjär anspelning på James Marster, skådespelare i Buffy-serien, som James själv säkert är väldigt bekväm med att ha fått), sex års daglig konversation med sig själv för att uppnå detta hedervärda antal inlägg på forumet. Dag ut och dag in gick hon in och plitade ned senaste nytt kring Buffy samt hennes funderingar kring det. Hon verkade trivas, och ingen stördes av hennes aktivitet. Allt väl så långt.

Men så en vacker dag, i researchandet inför artikeln The 7 Most Unintentionally Creepy Places on the Internet (f.ö en artikel som passar utmärkt in på temat Internets största mysterier – läs den!), snubblade Cracked.com-skribenterna Nick Coffin och Derek James över Louisas ensamhetsräd. De måste blivit riktigt ordentligt upprymda vid insikten att forumet på ett perfekt sätt sammanfattade galen ensamhet, internet och stor randomness, och skrev gladeligen några rader om det i listan. Det kunde knappast ana vad som skulle komma härnäst när de den 26:e oktober 2010 klickade på ”publicera”.

När 4chan’s /b-avdelning, Internets motsvarighet till en osäkrad bazooka i händerna på ett gäng chimpanser på kokain, genom Cracked-artikeln fick veta vad Louisa höll på med gick naturligtvis alla proppar i måttlighetsskåpet. 4chan invaderade. Inom några timmar var forumet överfyllt av troll och deras inlägg. Vid fyratiden på natten loggade Louisa, som då av olika anledningar hade varit offline ovanligt länge, in igen – bara för att se sitt vardagsrum det senaste halva decenniet totalförstört. Hon började frenetiskt radera spamkonton och blockera IP-adresser. Efter bara några minuter insåg hon dock att det inte var värt det – forumet var oåterkalleligt döende. Med den respekt en kapten har för sitt fartyg, en bonde har för sin häst och en läkare borde ha för sin dödssjuke patient tog hon beslutet att förkorta lidandet. Louisa Pearce raderade vid femtiden på morgonen den 27:e oktober sitt sexårsprojekt The Bloody Board.

Och så kan livet och döden för en hemsida te sig. 4chans blodiga händer har många skelett i garderoben, men kanske inget lika sorgligt och, ja, nästan ondskefullt. Om man tänker på det ur perspektivet att Louisa bara gjorde det som jag gör här på min blogg – fast möjligen i en extrem skala – och pratar om det hon tycker om att prata om så framstår hela historien onekligen som ganska hemsk. Och än en gång tvingas jag, som den nätevangelist jag är, stå ansikte mot ansikte med de stora groteska nackdelarna som nätet för med sig. Det enda jag kan göra är att berätta dessa historier. Tur åtminstone att jag, som sagt, tycker om att göra det. Och än så länge tillåts.

För oss som är i daglig kontakt med, och kanske till och med är yrkesmässigt beroende av, är det lätt att glömma att internet för många är ett enda stort pussel. Man måste lära sig logiken i nätets vindlingar, förstå idéerna bakom mekaniken, för att kunna känna sig hemma. Har man inte gjort det är det väldigt lätt att vända på klacken och istället vara rädd eller överdrivet respektfull för nätverken och deras befolkning. Jag har stött på det många gånger hos människor i min närhet: det största hindret för att lära folk hur man beter sig online är rädslan för att minsta misstag kan leda till att samtliga ens djupaste personligaste hemligheter hamnar på Aftonbladets förstasida och datorn sedan fattar eld i famnen på en. Innan man kan lära ut något annat måste man arbeta bort den rädslan. Jag, som vuxit upp med nätet nära inpå, ser inte det här som ett problem, men för folk som typ i medelåldern fick internet som en ovälkommen gäst som alla andra verkade förstå är det nästan oöverstigligt. Det är väldigt lätt att, innan man ens försökt, avfärda det som för stort eller svårt eller onödigt för att man ska orka lägga ner de timmarna som behövs.

Det är därför intressant på ett annat perspektiv än det rent uppenbara att pusselsidor är så populära på nätet. Pusselsidor, i betydelsen hemsidor som verkar hemliga och mystiska där meningen är att man ska klicka på en viss punkt i en bild, skriva en viss fras i sidans URL, fylla i ett visst lösenord eller hitta en viss formulering i källkoden för att komma vidare till nästa nivå, kan tolkas som nätbefolkningens sätt att sätta sig i sina föräldrars skor. Man konstruerar en värld där ens kunnande och erfarenhet dras till sin spets för att se om internet fortfarande kan framkalla den där känslan av förvirring. Det är som när farbröder åker och fiskar tillsammans: en anledning att ha det trevligt tillsammans, men också med en utmaning som kontext. Man lär sig mer om den dimension man kallar hem.

Och det är möjligt att man inte har befogenhet att kalla internet för hem innan man löst nätpusslenas 100.000-kronorsfråga: notpr0n. Pusslet, som lanserades 2004 med inspiration från den äldre sidan Thisisnotporn.com (som nu är en tom domän, enbart upptagen av en fantasilös länkfiller) byggdes av den då 22-årige David Münnich. Han hade lyckats lösa Thisisnotporn.com, men var under processen så beroende av andras hjälp och tips för att kunna göra det att han inte kände att segern var rättvis. Därför ville han göra ett pussel som alla som kunde tänka sig lägga ner den tid det behövdes kunde lösa. Han började med att ge pusslet 81 nivåer, men med tiden har det växt till 140 stycken. Under de första 139 nivåerna testas alla ens datorkunskaper, från HTML-editering till snabbinlärning av nya program, och stora krav ställs på ens associationsförmåga och kreativitet. Av de miljontals som försökte hade bara 168 personer lyckats lösa pusslet ända till den sista nivån. Tills nivå 140 – Level Nu – lades till. I skrivande stund har endast 23 personer, av de över 15 miljoner som försökt, kommit ända till Level Nu och faktiskt löst den. Varför är Level Nu så svår? Jo, för att den kräver att pussellösaren använder sig av den minst sagt kontroversiella tekniken fjärrsyn. Man ska alltså vara klärvoajant, för att använda ett mer känt ord. Eller för att gå direkt på folktroaspekten av det: siare. Detta har alltså 23 personer lyckats med. Lyckas man med det får man ett diplom, undertecknat av Münnich själv. Det kan man fan gott ha.

Nätpusslena har bara växt sedan dess. Många är hemlighetsfulla, utan någon avsändare eller något ansikte bakom sig, som t.ex. Snarg. Det finns inga uppenbarliga mål eller kringfakta som fallet är med notpr0n – bara en startsida, och de sidor som kommer upp allt eftersom man klickar sig fram. Eller som Zest Riddle, som t.o.m ansträngt sig med ljudeffekter och läskig musik och allting. Eller Amnesya, ett fortfarande olöst pussel, där du måste ha ett bild- och ett ljudbehandlarprogram för att komma vidare. Eller The first door, där du ska skriva in alla lösningarna i hemsidans URL, allt eftersom du kommer på dem. Eller den lite annorlunda men absurt kluriga Einsteins Riddle, där du ska klura ut förhållandet mellan ett antal personer, deras hus, rökvanor etcetera. Och så vidare.

Nätet är onekligen ett perfekt format för pussel som dessa. Dels för att, som fastslaget ovan, testa sig själv och ens kännedom om nätet. Men också för att man som pusselskapare ges möjligheten att vara lite hemlig och udda. Alla gillar en hemlighetsfull mystiker, och särskilt så när det kommer till låtsasdramatiska spel som spelas bäst ensam framför datorn nattetid. Att folk som sitter och skriver sådant här enligt fördomsbilden gärna håller sig lite ensamma och nördiga bättrar bara på myten. För många av dem är kanske det verkliga livet, att leva bland människor som ställer krav och missförstår, ett svårare pussel än programmerade nätpussel någonsin kommer vara. Vi bör alltid minnas att det nästan alltid finns någon annan där ute som finner livspusslet, som Alliansen så framgångsrikt lanserat som begrepp, krångligt på sätt vi bara kan föreställa oss. Frågan är vilka man bör ha mest sympati för: de som inte orkar förstå sig på en lek på nätet, eller de som inte orkar förstå sig på allvaret i livet?

Tänk er att ni sitter i ett rum. Golvet är, i likhet med väggarna och taket, tomt och kalt – med undantag för en stol, ett bord och på det ett tangentbort. När du sitter på stolen har du det enda undantaget från de i övrigt gråa väggarna precis framför dig – nämligen ett spegelfönster. Du kan se ut, men ingen kan se in. Det lustiga är också att detta osynliga rum som du befinner dig i ständigt följer din största idol: den person i världen som du älskar mest, och tycker är häftigast av alla. Du har förstått att via tangentbordet, och bara via tangentbordet, ska du kunna kommunicera med din hjälte. Du har visserligen inte fått några svar alls, trots att du suttit där inne i åratal och varje dag skrivit ett antal små meddelanden. Men du håller modet och uppe och skriver vidare, envist, kärleksfull, dag ut och dag in.

Låter det jobbigt? Det är ungefär vad twittraren Magnus (jag har valt att censurera hans twitternick eftersom han inte verkar frisk, och jag inte vill hänga ut honom) betraktar som vardag. Han tycker nämligen väldigt väldigt mycket om artisten Robyn. Den 17:e mars 2010 började han med sina små kärlekspåminnelser till Robyn. De har såvitt jag själv sett avhandlat allt från vardagliga små pussar och välönskningar inför stora konserter eller åtaganden till riktigt kåta sextweets, drypande av åtrå och begär. De har nu sammanlagt hunnit bli snart 8500 stycken. Han följer ingen (förmodligen har Robyn själv för länge sedan blockat honom), och de enda 9 personerna som klickat på followknappen på hans konto heter suspekta saker som @adianaysmngp5 och @nancy3348. Han sitter i sitt lilla rum och hamrar trofast vidare i jakten på att en vacker dag få ett svar, ett erkännande, en sorts hem. Det vi tittar på här är helt enkelt en av nätets mångna original – vad man förut skulle referera till som en knäppis eller byfåne. En av alla lustiga karaktär som det är så lätt att snubbla över på nätet. Och det är vad det här blogginlägget ska handla om: alla dessa underliga typer överallt på nätet. Eller alla och alla… Det skulle bli en lång lång bloggserie. Ett urval av dem, snarare.

Youtube. För folk som söker uppmärksamhet genom att göra oförklarligt knäppa saker är det den absolut viktigaste innovationen sedan dokusåpan uppfanns. Aldrig tidigare har det varit så lätt att för hela världen exponera hur genomkonstiga grejer man kan hitta på. Man kan vara 80 bast och blir Youtubekändis genom att lägga upp filmer på där man mimar till ”Pretty Woman”, som den sexbrottsdömda edarem. Man kan lägga upp hundratals, ja till och med tusentals, filmer på när man under kontemplativ tystnad röker sin pipa, som först CONRADSCIGARSPIPES (som nu tyvärr tagit ner sitt konto) och numera azpipeguy. Eller så kan man vara som vår egen svenska doldis LilNiceWolf, och spela in korta små högeligen underliga filmsnuttar med sig själv i alla roller. Till exempel som den här episka berättelsen om kärlek och heder, där huvudpersonen får en ovälkommen påhälsning mitt i bärplockartider:

Eller som den här, där den träningsoverallklädde ärkefienden återigen dyker upp för en James Bond-artad uppgörelse i träden:

Se båda klippen, för du har nog inte sett något så åt fanders konstigt på länge. Tänk efter att du har sett det på att den här killen uppenbarligen gör alla sina klipp själv, d.v.s alla skådespelarinsatser, dubbningen och skriver dessutom hela… öh… intrigen själv. Tänk på den motivation som en sådan insats kräver. Inser ni vilken speciell man det här är?

Inte riktigt på samma nivå av randomness, men definitivt på samma nivå av originalitet, ligger Youtubeanvändaren AlexanderRodchenko. Denna hemliga person, som lånat namn av en sovjetisk allkonstnär, håller på med en alldeles särskild form av genomtänkt underlighet. Han eller hon har lagt upp tiotusentals olika klipp, vanligtvis kring en minut långa, som bara innehåller en ljudton och en färgremsa i bakgrunden. That’s it. Tiotusentals klipp med detta. Och – det finns en bakgrundstanke. Låt mig exemplifiera.

Lyssna på

Pausa

Lyssna sedan på

Två helt vanliga toner, eller hur?

Nej. Lyssna på dem samtidigt nu.

Det är det här som är tanken bakom alla dessa klipp. Prova gärna att experimentera dig fram bland de tiotusentals klippen, och se hur många olika toner och ljudlägen du kan få fram. Det är i sig fascinerande, javisst, men förklarligt – sådär beter sig ljud. Det mest fascinerande är nog bara att någon har suttit och lagt ner all denna tid på att ge oss möjligheten att uppleva det. Vem gör sådant? Var får man den tiden ifrån?

På den mer läskiga sidan konstiga påhitt hittar vi också en uppsjö knasigheter. Kanalen nasajim108, med sina ”Dying Nasa Scientist”-betitlade filmer, är ett exempel. Historien bakom är att en f.d. Nasa-anställd på dödsbädden sade åt sin advokat att lägga upp en serie filmer han spelat in, där han avslöjar hur det ligger till med aliens och andra världar och dylikt. Vissa filmer är bara rent oförståeliga, där en till oigenkännlig förändrad röst pratar om moderskepp och kontaktförsök, men det finns också inlägg av djupt störda små sagor, och till och med obehagliga antydningar på att den döende Nasateknologen i själva verket är nån sorts psykotisk mördare. Dessa klipp bör man, om man är lättskrämd, inte se ensam före läggdags.

Naturligtvis kryllar det av knäppisar även utanför Youtube. Det är svårt att rada upp alla jag skulle vilja hinna med, men historien om Shaye Saint John är svår att undvika. Hon ska ha varit en vaker kvinna som i en hemsk bilolycka skadades så svårt att hon blev permanent deformerad, och när hon insåg att hon förlorat sin skönhet ska hon dessutom ha förlorat förståndet. Nu kommunicerar hon med världen via sin hemsida, där hon iförd en rätt läskig mask i små korta filmsnuttar berättar om sitt liv. Eller som den helt oförklarligen satanistartade sidan http://973-eht-namuh-973.com/. Eller som Magibon.com. Och så vidare, i sin deprimerande evighet…

Instängda i sina små rum världen över sitter dessa människor. Nämnas bör ju att många av de som till synes verkar tokknäppa förmodligen bara är vanligt folk som gillar att förvirra folk på nätet. Trolla lite sådär, fast kanske lite mer genomtänkt än den vanliga flashbackfjortonåringen. Det kan ju till exempel vara förklaringen till varför en hemsida som Zombo.com finns (lova mig att ni hänger på den tills ljudfilen är klar… helt obetalbart). Men man lämnas ändå med känslan att någon genuint underlig person måste finnas här. Och då är frågan hur man hanterar det. Genom lite efterforskning kunde jag och en av mina favorittwittrare @max_tweets hitta var Magnus, han med Robyn alltså, jobbar någonstans. Max ringde upp och förklarade vad deras anställde höll på med på fritiden, och underströk att han kanske var i behov av vård. Han var kommunalt anställd, och de hade inställningen att de inte kunde göra något åt saken. Och det är då det blir svårt. Vi har mot alla odds lyckats hitta denna ensamme man, identifiera honom i den riktiga världen, och faktiskt fått kontakt med folk i hans närhet. Och de är inte intresserade av att hjälpa till. Vad kan man göra då, om inte de tysta nödropen som ibland dyker upp på nätet inte klarar av att ändra något på riktigt?

Förmodligen bara klicka sig vidare, och med en sorgsen fascination inse att världen är sig så hemskt lik från den tiden då man skrattade åt byfånen som bodde en bit utanför stadsmurarna.

Det tidiga 2000-talet var flashfilmernas guldålder. Svensktolkade mellanösterhits som Ansiktsburk och Hatten är din firade triumfer, och fick till och med, trots att hela humorn i dem ligger i den svenska ”översättningen”, mängder av visningar i den engelsktalande världen. På siter som Newgrounds och Apelsin.nu fick man sin dagliga dos randomhumor mättad, när som man satt och käkade chips under en paus från legobyggandet. Till mina favoriter hörde Beebo the cat-serien och den odödliga Internet killed the video star. Ville man ha poänglöshet på gränsen till ett genialt vakuum att garva åt gick man in och kollade om en ny Super Mario Långben-film hade kommit upp. De ihopklippta Disney-serierna som dubbats med Microsoft Sam-röstens mest ärliga försök att säga de konstiga svenska barnsligheterna framstod redan då som mästerverk, och med tiden har min beundran för skaparna Simonize och Woodgrove bara växt. Det var perfekt postironi – helt meningslöst, men med en extrem fingertoppskänsla i vilken meningslöshet som passade efter vilken. Jag minns hur man satt med ett krassligt modem som krävde typ en halvtimme för att ladda en treminuters filmsnutt. Man accepterade det gladeligen. Så bra var det. För er som inte haft turen att växa upp med Super Mario Långben lovar jag härmed att någon dag skriva ett inlägg om det, och inviga er.

Alla flashfilmer var dock inte till enbart för att roa tolvåringar som hade tröttnat på ankeborg.egmont.se, som Kalle Ankas dåvarande hemsida hette. De första filmerna vars enda syfte var att skrämma skiten ur en medelst ett plötsligt framhoppande läskigt ansikte hade redan börjat födas, varav det främsta exemplet kanske är den läskiga bilreklamen. Men japanerna hade naturligtvis kommit ”längre” än oss. Kring hösten 2003 började flashfilmen red room börjat få publik. Den är på japanska, varför jag tänkte förklara innehållet i en kortare utläggning.

Protagonisten i filmen, låt oss kalla honom Lars-San, är i skolan och diskuterar en urban legend med en vän. De har hört att om man går in på en viss hemsida så ska en konstig popup ställa frågan ”Gillar du -?” (あなたは—好きですか? Anata wa — suki desu ka?). Stänger man då ner den popupen så kommer man dö. Lars-San är skeptisk och går hem och söker upp sidan de pratat om. Han får upp popupen, stänger bestämt ner den – bara för att se den poppa upp igen. Han lämnar hemsidan och går in på en av hans egna favoritsidor istället, men popupen följer med. Varje gång den hoppar fram säger den med samma ljuva barnstämma ”Gillar du -?”. Ju fler popups Lars-San klickar bort, desto konstigare blir rösten, och med stigande skräck inser han att den säger ”Gillar du det röda rummet?”. Popupen försvinner sedan, men på skärmen laddas en annan hemsida än den som Lars-San var inne på tidigare. På röd bakgrund står en massa namn skrivna med svart text. Han scrollar ner, och längst ner står hans väns namn, vännen han diskuterade med förut. Plötsligt tar två händer tag i honom bakifrån och drar ner honom från stolen…

Dagen efter står två andra elever i skolan och pratar om de två skolkamraterna som kvällen innan båda begick självmord i sina rum. De viskar skräckslaget om hur de hade hunnit måla hela sina rum röda med sitt blod innan de dog. Och på hemsidan med svart text på röd botten står ett nytt namn efter det som förut var det sista: Lars-San.

Många japaner satt alltså kallsvettiga framför den här historien vid slutet av 2003. Inte minst eftersom att sekunden efter att flashfilmen spelats upp så dök en popup upp på skärmen, och gissa vad den föreställde? Just det – den som frågar om man gillar ens röda rum.

Men det var först när denna hemska historia fick en oväntad twist i det verkliga livet som den blev känd för en bredare allmänhet. Den 1:a juni 2004 gick en elvaårig flicka in i ett nästan tomt klassrum med en mattkniv i handen. När hon gick ut igen hade hon dödat sin 12-åriga klasskamrat Satomi Mitarai. Händelsen kom att bli känd som the Sasebo slashing, och väckte stor oro och förtvivlan i hela Japan och även internationellt. När man sedan upptäckte att red room, filmen om den förbannade hemsidan, varit hennes favoritflash, var den dramatiska höjdpunkten i historien uppnådd. Tanken på en liten skolflicka som sitter hemma och tittar på skräckfilmer på det stora ogreppbara Internet, för att sedan gå till skolan och skära ihjäl en klasskamrat var alldeles för tilltalande både för de som såg romantiska värden såväl som anti-nät-propaganda i det. Det blev ett meme av flickan (som på ett foto synts iklädd en University of Nevada-hoodie, och därför kom att kallas Nevada-Tan), och än idag diskuteras fallet på nätet.

Det är vida känt att alltid när nya fenomen dyker upp så finns det folk som avskyr det. Händelser som the Sasebo slashing används då alltid som argument för varför det nya är farligt och hemskt och bara leder till dåligheter. Förmodligen fick det japanska förtroendet för nätet sig en törn efter händelserna sommaren 2004, trots att mordet antagligen skulle skett oavsett flashfilmen red room. Men det är ju oundvikligt att den nu har en viss fruktansvärd lyster – den har förmodligen kommit en 11-årig mördare närmare än någon annan. Oavsett vad man tycker om det hela så är det bara att hoppas att nätkulturen med alla sina inslag av humor, kärlek – och skräck – ska få fortsätta blomma länge. Utan att för den skull leda till knivmord.

Vissa googlingar känner man på sig att de helt enkelt måste leda till massor av spännande, om än orealistiska i en skala som sträcker sig ända från lite suspekt hela vägen till till helt jävla otroligt, grejer. En sådan är ”haunted painting”. Hemsökta tavlor är ett kärt tema i spökhistorier, och jag har sett uppslag om det i såväl kvällstidningar som TV-program – och naturligtvis i klassiska spökhistorier. Det är antingen att de trillar ner från väggen av sig själva, att motivet förändras eller tycks hålla koll på en, eller att de reflekterar någon läskighet när man fotograferar dem.

Till och med jag har en erfarenhet av en så smått spökande tavla – en på mitt sommarställe på västkusten, en sekelgammal stuga utanför Fiskebäckskil. På väggen där finns en tavla som föreställer mor Anna, den första som bodde i torpet, och hennes i förtid avlidne make. Och det är något läskigt med makens blick. Den är dimmig, obestämd, riktad rakt mot en men om man tittar närmare med en avdrift uppåt, över ens huvud. Den tavlan har satt många griller i huvudet på mig. Precis som många andra tavlor förmodligen satt griller i huvudet på andra.

Men om man googlar ”haunted painting” hittar man inte en uppsjö av historier. Man hittar inte gamla folksägner eller blogginlägg där folk som hellre tror än ifrågasätter beskriver sina hårresande möten med rörliga motiv. Nej, istället fylls ens google-resultatsida av berättelser om en och samma tavla – The Hands Resist Him, en oljemålning från 1972, målad av amerikanen Bill Stoneham. Den första ägaren av tavlan blev skådespelaren John Marley’s (känd från filmer som bl.a Gudfadern), som hade den fram till sin död. Det är då historien bakom tavlan blir luddig. Den ska ha hamnat i händerna på ett kaliforniskt par. I februari 2000 lade de upp tavlan på eBay, och tillsammans med den en historia om tavlans mystiska egenheter (rättat och översatt av mig, originalversionen av annonsen finns att läsa här):

”När vi först fick denna tavla tyckte vi den var väldigt fin. Den hade hittats övergiven bakom ett gammalt bryggeri, och vi undrade varför en till synes vacker målning lämnats på det sättet (idag undrar vi inte längre!). En morgon berättade vår 4,5-åriga dotter att barnen på tavlan bråkade med varandra om nätterna, och till och med kunde stiga ut ur tavlan. Jag är inte en sån som tror på UFO’n, men min make blev ganska upprörd. Till min stora förtjusning satte han upp en rörelseaktiverad kamera i vår dotters rum, för att spela in vad som egentligen hände. Efter tre nätter hade vi fått ett antal foton. Vi kunde klart och tydligt se hur pojken på tavlan verkade stiga ut ur tavlan, in i rummet. Vi beslöt oss för att tavlan måste bort. Det är upp till er att avgöra vad ni tror om saken.”

Det blev stor uppståndelse. eBay-annonsen spreds som en löpeld, och annonsen fick fler än 30.000 visningar (vilket på den tiden var mycket). Det första budet på $199 överstegs snart, och tavlan skulle till slut säljas för $1025. Oavsett om pojken på tavlan kunde lämna sin egen dimension för att besöka vår egen eller inte hade stämningen kring tavlan byggts upp så ordentligt att den fick ett nytt värde. Visst, tavlan är ju i sig utomordentligt obehaglig att titta på. Första gången jag såg den var jag ensam framför datorn på natten (jag börjar för övrigt genom den här bloggserien notera att det är väldigt ofta jag är det…), och jag var tvungen att klicka ner fönstret på en gång. Den går verkligen igenom skärmen. Men en sammanhangslös tavla kan vara hur läskig den vill: det är när den tillfogas en bakgrundshistoria som den blir verkligt intressant. Och det var det som det anonyma paret bosatt i Kalifornien lyckades med.

Det här var ett tidigt exempel på hur en urban legend kan stryka nätet runt och förändra den publika bilden av något – men det finns faktiskt ännu äldre exempel. Ett av dem börjar vid halv elva-tiden på kvällen den 18 juli 1994, då ungefär 45000 glada fans på Giants Stadium var i full färd med att uppleva den 59:e konserten som Pink Floyd gjorde under sin Division Bell Tour. Plötsligt, mitt emellan låtarna Sorrow och Keep Talking, formulerades två ord på den stora ljustavlan som sträckte sig över framsidan av scenen: Enigma Publius. Kring tre minuter in i den här Youtubefilmen kan man se hur orden förändras, och vid 3.30 får vi en, smått skymd, helbild av frasen:

De i publiken som redan då hade internet, och förstod sig på det, stelnade förmodligen till vid åsynen av dessa två ord. Två dagar innan hade nämligen en skribent som gick under pseudonymen Publius postat ett mystiskt inlägg på en Pink Floyd-newsgroup (en newsgroup var den tidens nätforum, slutna grupper där folk med samma intressen kunde diskutera saker över nätet). Samma användare hade tidigare, via kryptiska formuleringar i fåordiga postningar, gjort Pink Floyd-fansen uppmärksamma på att det fanns en gåta kopplad till deras musik. Från början var det enbart via antydningar – ” You have heard the message Pink Floyd has delivered, but have you listened?” – men med tiden blev det mer och mer uppenbart vad det handlade om. En hemlighet gömde sig i Division Bell-turnén.

”AS SOME OF YOU HAVE SUSPECTED, “The Division Bell” is not like its predecessors. Although all great music is subject to multiple interpretations, in this case there is a central purpose and a designed solution. For the ingenious person (or group of persons) who recognizes this – and where this information points to – a unique prize has been secreted.”

Efter att frågor ställts till Publius om han inte helt enkelt var en vanlig bluffmakare, en tidig version av de troll vi stöter på vardagligen på nätet idag, lovade han att bekräfta sin existens och bevisa att hans enigma var på riktigt genom ett framträdande på konserten den 18 juli. Och mycket riktigt – där på ljustavlan tronade hans signatur, ihopkopplad med namnet på gåtan han pratat om.

Trots att Publius gjorde en del ytterligare framträdanden är gåtan än idag olöst. Pink Floyd-trummisen Nick Mason berättade en gång, under en boksignering av hans självbiografi 2005, att Publius Enigma varit en idé från skivbolaget EMI, men det har aldrig bekräftats. Stämmer det så är det nog det här världens första exempel på viral marknadsföring. Stämmer det inte så är det fortfarande en fascinerande gåta som fått många att slita sitt hår. Oavsett vad har gåtan nu gått ifrån att vara ett lyckat publicity stunt, till att vara en modern sägen, som fortfarande sysselsätter Pink Floyd-fans världen över. Tror du du kan lösa den? Gör ett försök.

Legender som dessa ovan finns det många hundra, säkert tusentals, exempel på. Vissa är, som ovanstående, till för att öka försäljningen av, eller intresset för, något. Här bör också nämnas I Love Bees, det alternativa verklighetsspelet som rullades upp under 2004 och visade sig vara en reklamkampanj för TV-spelet Halo. Numera finns det hela reklambyråer som jobbar enbart med denna sorts marknadsföring, t.ex. de begåvade grabbarna på svenska Tea4Two. Andra legender är helt till för sin egen skull. Om du vill gräva dig ner djupare i ämnet rekommenderar jag samlingssiten Snopes.com, de granskande urban legend-skribenterna jag känner till. Det var här jag hittade den tragiska och fascinerande historien om Charles Peck, en familjefar som förolyckades i Chatsworth-kollisionen 2008, då två tåg krashade med varandra och 24 resenärer förutom Peck fick sätta livet till. Under de timmarna då det var oklart om han hade överlevt eller ej hade hans nära och kära mottagit sammanlagt 35 telefonsamtal – från Pecks egen mobil. Såväl hans son, hans bror, hans styvmor, syster och maka fick samtal. Om de svarade var det bara knäpptyst i luren, och om de försökte ringa upp honom gick samtalet direkt till hans telefonsvarare. Ungefär en timme innan han hittades, efter 12 timmars sökande, slutade telefonsamtalen upp tvärt. När man hittade honom kunde man konstatera att han dött direkt i kraschen. Hans telefon hittades aldrig.

Historien om Peck och hans mobil är på riktigt, det vill säga att händelserna och detaljerna är bekräftade från officiella källor och ingenting större i det hela har kunnat bevisas som fake. Den följer dessutom en tydlig och klassisk dramaturgi: när någon människa förolyckas verkar han försöka nå sina älskade genom den nya tekniken, den vi kanske inte helt och hållet vant oss vid än, och definitivt inte förstår helt och hållet. Om några år, när berättelsen fått gå några varv nätet runt, lär vi se nya varianter på den. Ungefär som den här klassiska Youtubefilmen, som bevisats vara fake, men ändå fortsätter fascinera tittarna. Historien, också den baserad på en gammal klassisk skröna om mystiska personer som står vid vägkanten och försöker fånga de förbipasserandes intresse, ska vara att ungdomarna i bilen tog upp en liftare som var konstig och tyst…

Och trots att dessa historier är sorgliga är de också fascinerande. För så fungerar vi människor: vi söker alltid det bortre av vårt medvetande, letar alltid efter något annat, något okänt. Legendernas ursprung är våra egna tankar, och dess föda är våra rädslor. Nätet är världens bästa sagoberättare. Det finns alltid en ny historia på lut, och det är väl därför det är så lätt att fastna. För nästa gång kanske det är vi själva som postar något självupplevt på ett konstigt spökforum nånstans i det konventionella internätets utkanter.

Vad tycker du om ovanstående tips och tankar? Kommentera gärna med egna upplevelser och erfarenheter av nätets mysterier, och glöm inte att dela med dig på Twitter med dina tips. Hashtaggen #nätmyst finns at your service.

Normally when you hear someone is a pedophile, it’s the #1 worst thing about a person. It makes the person into a pariah and calling someone it is far beyond even Godwin’s Law. However, in the case of Kimmo Johan Alm, he has so many bad things about him that after you finally hear he’s also a pedophile, you think, “Oh, that’s all. If he were merely a pedophile, he wouldn’t be so bad.” Yes, that’s how bad Kimmo Alm is.

Kimmo Johan Alm är 25 år gammal, och fyller 26 den första augusti i år. Han bor i Hägersten, hemma hos sin mamma, och spenderar sina dagar med att baka pizzor på en pizzeria i närheten. På fritiden gillar han att bygga hemsidor. Du har förmodligen aldrig hört talas om honom, och än mindre någonsin träffat honom. Men han är den i särklass mest hatade svensken på hela jävla Internet.

Fortsätt läsa “Internets mest hatade svensk – och du har aldrig hört talas om honom”

För någon vecka sedan satt jag och några vänner på min flickväns arbetsplats, ett mycket trevligt hotell inhyst i en båt på södermälarstrand, och drack några öl i takt med att försommarkvällen övergick i den för årstiden typiskt svalare natten. Samtalsämnena var blandade, delar av minst två olika gäng var representerade och då brukar det inte omedelbart dra igång ett stort rundabordssamtal, utan man pratar snarare med dem man upplever sig känna bäst. Men några öl innanför jackorna senare hade vi hittat ett ämne som skulle framstå som kvällens tema: spökhistorier. Det började som sådana samtal brukar, trevande, man beskriver något tillfälle då man blev ordentligt rädd för något som senare skulle visa sig vara helt ofarligt, och sedan skrattar alla vänligt åt ens nervösa tillkortakommande. Samtalet fortsatte också på det klassiska sättet det brukar, och efter ett tag satt vi alla ganska uppslukade av olika mer eller mindre verklighetstrogna Klintbergare och rös ikapp. Jag njöt i fulla drag.

Anledningen att jag just den här natten var så benägen att prata om moderna myter, dessa ofta så klassiskt upplagda berättelser om våra djupaste mänskliga emotionella reaktioner, skräcken inför det okända eller det alltför väl kända, var att jag några dagar tidigare snubblat på Youtubeserien Marble Hornets. Introduktionen till serien är ett exakt 2 minuter långt filmklipp, bedrägligt stillsamt, där bakgrunden till historien berättas med vit enkel text mot en bakgrund av miljön kring en väg i USA. Hittills har 842.000 personer sett det, och därmed betat av den första delen av en 41 avsnitt lång, fullkomligt remarkabel uppvisning i hur genial skräckstorytelling på nätet kan vara. Se den du också, annars kommer du inte haja vad jag snackar om framöver:

Upplägget är, som ni förstår, lovande. “Burn them”. Och därifrån blir det bara bättre. Historien om hur en lång ansiktslös man börjar förfölja Alex Kralie och efter ett tag också Jay, berättaren och personen som fick filmklippen av Alex, griper tag i en i ens innersta mest ursprungliga del av hjärnan: rädslan för den namnlösa kraften som när som helst kan dyka upp, när som helst föra bort en från det man själv uppfattar som den befintliga världen. Alex och Jay känner sig snart så stressade att de för sitt eget välbefinnandes skull ständigt måste filma sig själva. De måste veta att de alltid, oavsett om de sover eller är vakna, är hemma eller utomhus, har ett elektroniskt vakande öga över sig, en iakttagande kraft som aldrig sover och aldrig ser fel. Men när det visar sig att den långa kostymklädde förföljaren inte bara stör uppfattningsförmågan hos människor, utan även hos videokameror vilkas bilder blir blurriga och inverterade, och vars ljud blir distat och förvrängt, tas inte bara huvudpersonernas trygghet bort i ett svep: även vi tittare försätts i en osäkerhet kring vad som är verkligt och vad som inte är det.

När jag för första gången satt igenom de 10-15 första avsnitten av serien (vilket gick fort, de håller sig ofta kring tre-fyra minuter i längd), klockan började närma sig två på natten och min flickvän inte hade kommit hem från sin utekväll vilket renderade mig total ensamhet i min lägenhet på Reimersholme, var jag helt ifrån mig. Aningen att antagonisten, den skrämmande ansiktsdragslösa mannen, hade så mycket större styrka än man först insåg, i kombination med att man visste att ljudet och bilden i klippen när som helst kunde slå helt snett och med full kraft slå hela ens perceptionsförmåga ur spel, var tillräcklig för att lämna mig klarvaken tills min flickvän kom hem. Och nu, när jag tittat igenom alla 41 avsnitt, är jag dels halvt sinnessjuk, men mest av allt ruggigt spänd på nästa avsnitt. För det häftiga är att den här serien sker i realtid. När huvudpersonen en gång var borta i sju månader i sträck, och varken hörde av sig via sitt twitterkonto eller sin youtubekanal, gav många upp hoppet om serien. Men plötsligt återkom han och kunde berätta att han den morgonen vaknat upp på ett hotell han inte kände igen, och inte alls visste vad han hade haft för sig det senaste dryga halvåret. Tills han hittade en låda med videokameraband som redde ut hans långa frånvaro… inte för att det var så värst lugnande, av innehållet att döma. Och detta – att serien är i realtid, att man lever i bilden av att huvudpersonen just nu är ute på vägarna, jagad av den trots The Operator, som den ansiktslöse kommit att kallas, är kanske seriens största styrka. Och ett kraftprov som visar vad internet gjort av den urgamla företeelsen att berätta spökhistorier.

Det finns mycket mer att berätta om kring Marble Hornets, massor av fascinerande bakgrundshistoria och inside information, men jag vill faktiskt inte spoila den här upplevelsen för er. Jag tycker ni ska titta igenom hela serien själva. Det tar inte så mycket tid, men kommer om ni delar mina intressen förmodligen ge er en ny favoritserie. Och till skillnad från vanliga TV-serier vet ni aldrig när den här serien ska slå till nästa gång. Titta igenom alla avsnitt, och gör det enligt ordningen som presenteras på den här fansiten. Det är värt det.*

Känslan jag fick av Marble Hornets kände jag igen från när jag för några år sedan upptäckte de två historierna The Dionaea House och Ted’s Caving Page. Båda två är historier om stora fruktansvärda upptäckter i vardagen, med twister i slutet. Det finns dock en avgörande skillnad. Den förstnämnda är en historia som blev populär på nätet 2004, om hur två barndomsvänner upptäcker att en tredje blivit totalknäpp och mördat två personer på ett fik för att sedan vända pistolen mot sitt eget huvud. De spårar ursprunget till vansinnesdådet tillbaka till det hus som deras vän alltid var så livrädd för som barn, och upptäcker att något är hemskt fel med det. Det spännande med The Dionaea House, förutom dess välskrivna och gastkramande plott, är upplägget: här berättas historien genom mailkorrespondens mellan de två huvudpersonerna, för att senare övergå i att visa andra personers uppfattning av skeendet genom deras bloggar. Resultatet blir en stor och bred autencitetskänsla. I Ted’s Caving Page är berättandet mer konventionellt: här följer vi en persons grottutforskardagbok. Ted och hans kompis hittar en grotta som verkar gå djupare än de först trott, och börjar fulla av förväntan och entusiasm inför att vara först med att utforska en ny passage gräva sig djupare. Men efter ett tag inser de att de inte är ensamma i grottan… Det konventionella berättandet är bra, för nya grepp behöver inte alltid vara ett självändamål. Det är utmärkt väl skrivet, och dessutom illustrerat med foton som gör att man undrar var egentligen gränsen för vad som faktiskt hänt och inte hänt går.

Ovanstående historier är alla just det: historier. I vissa av fallen har någon av upphovsmännen gått ut och tydligt förklarat att det bara handlar om fiktion, i andra kan man ana att det finns en alldeles för entusiastisk och duktig författare bakom raderna för att det ska kunna vara på riktigt. Men suget att föreställa sig att det som beskrivs har hänt är stark, och formatet uppmuntrar det. Det är helt enkelt tillräckligt verklighetstroget, och eftersom det är upplagt på nätet, utan foton på skaparna, utan tydlig cred, går fantasin bärsärk. Det här kanske inte har hänt, men något liknande?…

Åtminstone Marble Hornets gör mig inte bara skiträdd – utan också entusiastisk. Det här är bara början på ett helt nytt sätt att göra skräckfilm på. Den har redan gjort lika stort intryck på mig som någonsin första gången jag såg t.ex. Exorcisten. Men den filmen var en engångsupplevelse. Att som här väva in tittarna i livet genom att låta dem följa med på Youtube och Twitter är ett fantastiskt sätt att skänka närhet till storyn, och dessutom lägga in den i bakhuvudet på oss som följer med. Jag kollar ofta till Twittern – har Jay sagt något nytt? Har den mystiska Youtubeanvändaren Totheark, som efter de första inläggen började skicka kryptiska inlägg till Jay som ofta antydde att han var under uppsikt, gjort något nytt? På det här sättet lämnar aldrig historien om den misslyckade filminspelningens fruktansvärda konsekvenser mitt undermedvetna.

Framtiden är alltså ljus. Eller, mörk menar jag. Om ingen annan gör något sånt här på svenska lovar jag att personligen ge mig ut i skogen med en handhållen kamera och skrämma skiten ur slösurfare med suddiga bilder på skrämmande skepnader långt borta. För det finns en fantastisk grundläggande lärdom att ta vara på här: det är alltid läskigare att ana formerna av sin skräck än att ställas inför den i all sin löjliga enkelhet. Jag minns ett sekvens ur den urtrista skitskräckisen Jeepers Creeper, där monstret som man dittills bara anat plötsligt filmades när han satt och körde herrgårdsvagn. Hur läskigt är det när ett monster med tentakler och grejer sitter och växlar och lägger i friläge och öppnar handskfacket och kollar om det finns några Vicks kvar? Precis, inte alls. Och eftersom det är mycket billigare att inte bygga en enorm dräkt, eller animera stora delar av filmerna, så finns alla möjligheter för glada amatörer att göra egna fantastiska konstverk, fruktansvärt läskiga i sin enkelhet, framöver – särskilt som tekniken blir billigare och billigare. Jag ser fram mot att skrämmas gråtfärdig framför min dator klockan två på morgonen igen. Gärna så snart som möjligt.

Vad tycker du om ovanstående tips och tankar? Kommentera gärna med egna upplevelser och erfarenheter av nätets storytelling, och glöm inte att dela med dig på Twitter med dina tips. Hashtaggen #nätmyst finns at your service.

 

 

 

* En sidnot här är att när man pratar om Marble Hornets brukar ofta boken House of Leaves nämnas i samma andetag. Jag har inte själv läst den, och kan således varken rekommendera eller avråda från att läsa den, men konsensus bland allt jag läst om den verkar vara att den är fruktansvärt läskig och väldigt bra. Är du nyfiken är det bara att köpa den på Adlibris, och återkom gärna hit med en kommentar!

Egentligen börjar ju veckor traditionellt på måndagar, varför jag kanske borde vänta med att dra igång inläggen i min serie Internets största mysterier tills dess. Men jag har aldrig varit särskilt bra på att hålla mig. Således skiter jag i konventionella träiga illusioner om när veckor börjar och startar – konceptet tid är ändå bara en social konstruktion!!! – och tjuvstartar med det här inlägget om en urban legend som var en av de första jag upptäckte via internet.

1975 kom det amerikanska funkbandet Ohio Players ut med sin tredje skiva, Honey, på skivbolaget Mercury. Omslaget, med en bild på en naken kvinna som på ett synnerligen erotiskt sätt slabbade i sig honung från en stor burk, var rätt provocerande för sin tid och väckte en del debatt (inte minst på grund av att kvinnan på omslaget, en fröken Ester Cordet, var oktober månads Playmate of the Month i magasinet Playboy, 1974). Med på skivan fanns låten Love Rollercoaster, en väldigt sedvanlig 70-talsfunklåt vars titel anspelar på hur relationer kan gå upp och ner som bergochdalbanor. Men det var inte för sina intellektuella vardagsexistentialistiska metaforer som den här låten, från ett gansk funkband som i sig kanske inte var något att skriva hem om, skulle hänga med ända in till 2010-talet. Nej, det var tack vare en helt annan sak…

Fortsätt läsa “Death Rollercoaster eller Hur en 35-årig legend fortfarande är läskig”