Vad har NASA hittat i rymden?…

NASA säger att de har en “exceptional object in our cosmic neighborhood” att berätta om. Något som deras observatorie Chandra upptäckt. På måndag kl 12.30 pm EST, d.v.s klockan halv sju svensk tid, kommer det streamas ut en presskonferans.

Samtidigt deklarerar kinesiska rymdspanarmyndigheter (?) att de har hittat något väldigt häftigt att berätta om. Om någon kan lite mandarin kan de ju gå in här och se vad de förstår, annars översättet Google Chrome de viktigaste bitarna som såhär:

CPC centralkommittén, Centrala militärkommissionen av Chang’e II Engineering Task meddelande skickas framgång och fest, som hölls kommer att bli en mycket hög standard, och premiärminister Wen Jiabao att närvara vid öppnandet foto. En så hög specifikation, en sån pampig fest, ovanliga, absolut historia.

Grapevine, kom nyheten bröt ut, nyheterna vägkanten community, Chang’e lunar prospektering att NASA upptäckte det mystiska föremålet och samma. Det finns i otroliga månen sak fåglar, producerade en enorm inre skillnader, kom ledarna för staten att se, och det är TMD av chock, rädsla folk vet äntligen vad ris fåglar, som har en tungviktare andra Folk vill öppna, men oppositionen är stark!

Är du lite konspiratoriskt lagd kan du med lätthet koppla allt fågelsnack i den i övrigt svårförståeliga texten ovan som något kopplat till den gamla myten om en ingenjör under Kejsaren Yaos som beslöt sig för att åka till månen, med hjälp av en slags mytisk fågel…

Borås Finest eller Nån verkar ha blivit lite inspirerad av the Social Network…

Okej. Borås Finest.

Here we go. Något geni som sett och fattat tycke för inledningsscenen i The Social Network, den där Zuck blir dumpad av sin tjej och i vredesmod går hem och lägger upp en slags enklare Snyggast.se där man kan rösta på vem som är snyggast av alla tjejer på Harvard, har gått och gjort en egen fast inriktad på Borås.

Ni kan räkna med att det kommer bråkas om den här hemsidan.

Sarkasmera med DN och de ironiserar tillbaka

DN plockar bort “antisemitisk” Rocky-serie

Löjligaste jag läst på jättelänge. I “yttrandefriheten” (den mänskliga rättigheten att få läsa alla Rockystrippar som någonsin ritats) har jag nu tagit det publicistiska beslutet att infoga serien i fråga:

Jag förstår inte hur det inte kan framgå för minsta lobotomioffer hur djupt sarkastisk denna slutkläm är. Martin Kellerman har en historia, nej ett helt konstnärskap, som går ut på att driva med sig själv, och hans alter ego Rocky skyller systematiskt och konstant sin tillkortakommanden på andra, gärna obestämbara och vida generaliserade, krafter. Alla dras över en och samma kam, alla drivs obönhörligen med tills skämtet mött sin egen axel. Man kan dra en parallell till Peter Englunds förord till samlingsvolymen av Charlie Christensens mästerverk Arne Anka: “Ankan själv står fri, hyser i all sin besvikelse och sin välavvägda hysteri inga fördomar om några grupper eller ideologier, utan avskyr alla lika hjärtligt”. I Rockys fall hittar vi t.ex. skuldbeläggande eller i allmänhet svepande kommentarer om australiensare, svanarbrudar, mexikanare och Bingo Rimer. Och då har jag verkligen inte letat långt bak i tiden efter exempel. Allt för att få fram den urmänskliga komiska poängen att vi är så ovilliga att ta på oss något som helst ansvar.

För att uttala mig som den amatörseriekännare jag är: den här seriestrippen är en tydlig drift med A: den allmänna tidsandan i Sverige just nu (Rocky vägrar ta på sig ansvaret för en begränsad kapacitet att hantera en personlig kris, detta i stil med många kända fall av att skylla på någon/något annat som varit uppe i media på sistone), B: kommentarsryttare och internetdebattörer (kommentarerna i ruta nr 2 parafraserar tydligt ett klassiskt knep att gnälla på något utan att befläcka sig själv), och C: huvudkaraktärens oförmåga att hantera relationer (kommentarer överflödiga).

Därför tycker jag att DN:s, eller närmare bestämt kulturchefen Björn Wimans, beslut att ta bort den här Rockystrippen från Påstan-bloggen är superduperastöntigt, fullkomligt omotiverat, och till yttermera visso väldigt bajsnödigt. Inte för att jag är orolig för att judarna censurerar och vill ta över världen, utan bara för att jag tycker det här är ett klassiskt exempel på överdriven känslighet.

Men alla som inte är helt blinda för undertoner måste ju medge att det finns en glimrande guldgruva av ironi att gräva ur här…

Att följa ett självmord

UPDATE:
Förlåt om jag är smaklös, dum och enkel i nedanstående blogginlägg. Jag är fortfarande skärrad, och kände bara att jag behövde skriva. Det kanske är egocentriskt av mig. Jag ska tänka över det hela ett varv till, och om jag bedömer det lämpligast avpublicerar jag detta. Om du tycker jag ska göra det eller inte får du gärna lämna en kommentar. Jag hoppas bara detta kanske kan leda till konstruktiva tankar hos någon som läser detta.

Jag har precis sett ett självmord inträffa, utan att kunna göra annat än att titta.

Jag är en Flashbackare. Minst ett par gånger om dagen går jag in på Flashback, mest för att se vad som händer. Saker sprids snabbt där, och i kraft av dess ämbete som Sveriges största kanal för konstigheter kan man ofta hitta och sprida obskyr information som är svår att få tag i annars där. Nu pratar jag inte om Sverigedemokrati eller LSD-tips, där ligger inte mina huvudsakliga intressen, utan mest annat. Allmänmänskligheter. Jag älskar Flashback, just på grund av dessa perifiera diskussioner, som inte riktigt finns centraliserade någon annanstans.

Ibland används Flashback på extrema sätt, sätt som nästan överraskar forumets egna användare. Vi har ofta sett de tillfällena sprida ut sig över forumets egna gränser: skogsturken blev Sveriges första egna viral, de kapade Facebookgrupperna häromåret, julkort till bortglömda åldringar och så vidare.

Idag användes forumet på ett av de mest extrema, obehagliga, och framför allt sorgliga sätten jag någonsin upplevt.

Har bestämt mig nu för att ta livet av mig genom att hänga mig.
Har testat lite att strypa mig själv och hur det känns.
Tog lite smärtstillande för några minuter sedan (100mg dexofen och 1500mg paracetamol), väntar just nu på att det ska börja verka.

Har satt på min webcam med ett program som gör en dump varannan sekund och slängt upp en ftp där bilderna hamnar, kommer posta IP:Port och inloggningsuppgifter innan jag genomför det.

Så löd inledningen i Flashbacktråden idag kl 11.51 i forumdelen Psykiska problem. En person hade kommit underfund med att han såg sitt liv bäst som avslutat. Trots att han inte var uttalat missnöjd med någonting, snarare tvärtom, (“Tycker inte mitt liv är dåligt alls, det är faktiskt riktigt bra. Men ibland är det helt enkelt för svårt.“) så fann han för gott att den mest extrema av åtgärder var den enda rätta.

Som ni förstår genom den andra delen av förstainlägget la han upp bilder av hela processen – hela hängningen – på nätet. Och bilderna finns. För den som vill leta upp bilderna finns de. Men jag varnar er. De är inte roliga. Det är bilder som ingen ska behöva ta och ingen ska behöva se. Och det är inte för att sprida bilderna och gotta sig i den ödesmättade tragik som jag anar att människor på internet ibland eftersöker som jag skriver detta. För lite längre bak i tråden fanns det länkar till hans Facebooksida.

Och det visar sig att vi har gemensamma vänner. Jag ringde en av dem och pratade lite, han blev naturligtvis chockad. De var inte nära vänner, men det behövs inte i det här läget. Man blir chockad ändå. På personen i frågas facebook hade han också lagt upp ett självmordsbrev, och en avslutande facebookstatus (“tar livet av mig nu, sorry!”). 27 personer har kommenterat den. De är vänner och bekanta till honom, och alla är närmast desperata och tvivlar på att det är sant. Nu är det 40 minuter sedan någon sent kommenterade statusen. För det var sant. Och vad ska man kommentera då?

Klockan 13.32 kom den första idén att någon borde ringa polisen i Flashbacktråden. Snart senare hade någon gjort det. Han hängde, enligt uppgift från Facebook, uppe i 51 minuter innan någon hann fram. Han är död.

Jag vet inte vad jag ska göra av det här. Jag vet inte varför jag skriver om det. Jag vet att jag är djupt skakad av vad jag sett, närheten till ett självmord utan att kunna reagera. Jag har tittat igenom hans Facebook, sett att bara för några dagar sen skrev han saker som “Life is a progress bar and I want to press the cancel button…” och “kan någon låna mig ett rep? behöver hänga mig”. Det kunde varit helt vanlig ångest, hemsk, men förekommande. Sån som du och jag ibland har känt. Vanlig ångest, den som definierar mänsklighetens ankare i melankolin, och kanske till och med ibland behövs. Och inte förebådar ett verkligt självmord.

Under statusen “kan någon låna mig ett rep? behöver hänga mig” diskuterar personen i fråga med sina vänner vad han kan hänga sig med. Det blir inget rep, någon kommer på en slips, och någon annan föreslår en nätverkskabel. På skämt, naturligtvis. Du kan ju hänga dig i nätverkskabeln. Vem säger så som inte skämtar?

Han hängde sig i sin nätverkskabel. Det svartnar för mina ögon när jag föreställer mig den ångest personen som kom med förslaget snart känner. Trots att han inte har gjort något fel, någon han visste var en dålig idé. Han kan inte skuldbeläggas på något område alls.

Vad kunde jag göra? Det går så oerhört fort att inse att något dåligt håller på att hända, likaså att fråga sig vad man kan göra för att förhindra det. Men det går inte alltid fort att svara. Jag kunde inte göra något. Jag visste inte var han var. Lyckligtvis hittade några på Flashback hans hemort via FTP-servern han laddade upp bilder på, men då hade jag redan tryckt bort tråden i panik. Panik över att ha något att agera mot och inte agera. För det trots det fysiska avståndet mellan oss bara är några mil, var min väg till ett rationellt beslut ljusår lång. Och mitt i alltihop vill man inte agera, bara ta in. Det är en så monumental bottenlös tragik i alltihopa så det blir nästan mäktigt. Även om det känns vidrigt att erkänna. Tro mig, jag belastar mig själv för att jag känner så. Men det gör jag. Inte minst i hans ambivalenta sista kommentarer. Det sista han skrev på Flashback var “alright lets do it”. Det är så kort, så alldagligt, så ingenting.

Nu virrar jag bort mig. Jag har väldigt svårt att fokusera. Jag vet inte varför jag skriver om detta. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Vad ska man göra? Hur ska man bära sig åt? Och vad hade man kunnat göra? Vad hade vi kunnat göra?

Sverigedemokraterna.se hackad – screenshots och bakgrundsinfo

Så,

Sverigedemokraterna.se och SDkuriren.se hackas, såhär dagen innan valet. Hyperaktuell hack, som enligt många bara gynnar SD:s redan befästa underdogposition. Jag kan hålla med. Men samtidigt är det snyggt gjort – och kul.

Från Flashback får jag veta att texten längst upp, “Seccueh Lusbmadat”, är på “ett fiktionellt språk som kreerades av Square i och med Final Fantasy X. Språket kallas, i avsaknad av en formell beteckning, för Al Bhed och talas av folkslaget med samma namn. Ur lingvistiskt perspektivt är det blott ett substitutionschiffer och syntaktiskt analogt med engelska.”. Genom en enkel dekodningsmatris förstår vi att “Seccueh Lusbmadat” betyder “Mission Complete”.

Texten längst ner, som lyder “Anyway, this cake is great. It’s so delicious and moist. Look at me still talking when there’s Science to do.” kommer från slutet på datorspelet Portal, vilket också bakgrundsmusiken (uppladdad igår på Youtube av en MrJimmieakesson) gör. Bilden som kodats i mitten föreställer en tårta. Enligt hashen längst ner så ligger några som kallar sig ”cats” bakom hacket (och man kan förmoda att de även har med den här sidan att göra).

En bättre vetande anonym kommentator upplyser mig om att texten som står i fönstrets titel, “the cake is a lie”, är nyckeln till kopplingen till Portal. Uttrycket “the cake is a lie”, myntat i spelet, betyder nämligen ungefär “det utlovade priset är bara ett icke-existerande lockbete” – vilket måste tolkas som kritik mot SD och politiken de för.

Google-cachen av hacket: om man markerar koddelen i mitten, tårtan, så kommer en gömd text fram. Den lyder “Borde inte JÅ få röda ögon på bilder”. Med JÅ avses förmodligen Jimmie Åkesson.

Moderater på häxjakt

De senaste dagarna har dragit in mig i en rätt underlig cirkus, som kan upplevas som rätt festlig, men i grunden känns lite hotfull.

I somras, strax efter hela skandalen med Sven Otto Littorins påstådda sexköp, uppstod på Twitter ett konto som hette just SvenLittorin. Personen bakom kontot påstod sig vara den nyligen avgångna arbetsmarknadsministern, och deklarerade att “då media inte vill ha sanningen försöker jag nå ut här. Svarar bara på frågor kring händelsen.”. En del tvivlade öppet på att det verkligen skulle vara den tidigare moderata riksdagspolitikern bakom kontot, bl.a för att han förmodligen inte skulle stavat sitt eget namn fel (med bindestreck mellan Sven och Otto). Själv ville jag ge honom en chans, för om det nu mot alla odds skulle vara han skulle en lista med svaren han levererade varit guld värd. Jag tog en risk, och torskade. Men äsch. Det var naturligtvis fejk.

Senare visade det sig att jag kände personen bakom fejkkontot, jag berömde personen i fråga för en snygg rick’roll och vi lämnade det där. Men lite senare började Littorin-kontot följa mig. Inget särskilt, tänkte jag om det, och twittrade vidare.

Lite senare skapade någon kontot Leijonborg, och började skojtwittra. Helt vanligt förfarande på twitter – jag anser att man får vänta sig skojfriska typer på internet, och helt enkelt ha överseende med dem om man tröttnar. En som inte höll med mig om det var Judit Burda, “moderat fritidspolitiker i Göteborg”, hon fann driften med den f.d folkpartiledaren fruktansvärd. Hon hotade t.o.m med polisanmälan (på oklara grunder). Detta fann jag lite löjligt, så jag frågade henne en smula raljant hur hon tänkte det skulle fungera? Därifrån föddes visst en livslång antagonism, för….

…häromdagen noterade jag att Twitterkontot all_insane, ett Allianskonto, lagt till mig på en Twitterlista som heter “apa efter”, och går ut på att samla satiriker som låtsas vara kända politiker på Twitter i en lista. Jag frågade varför jag hamnat där, varpå en lustig konversation följde:

Läs nedifrån och upp

Senare märkte jag hur tidigare nämnda Judit Burda och detta konto all_insane börjat diskutera vem jag är, och om jag kan tänkas vara den som härmar politiker på Twitter. I en ganska otrevlig ton, om jag får säga det själv: 1 2 3 4

Slutsatsen är att jag kanske t.o.m är ansvarig för den dekal med Moderaterna-logga och texten “Arbete ger frihet” som cirkulerat på nätet de senaste dagarna.

Jag vet inte, jag tycker bara det är så obehagligt när folk (särskilt anonyma politiska konton) ger sig ut på häxjakt efter något som de själva anser är världens skandal. Särskilt som de väljer helt godtyckligt vilka de ska ge sig på. För ni vet, Judit Burda och All_Insane: jag är helt oskyldig till alla tre konton ni undrar om – och dessutom till Moderataffischen. Jag har ingen som helst aning om någonting kring den, med undantag för att jag råkar känna personen bakom SvenLittorin-kontot.

Men det borde jag inte behöva säga.

Jag önskar mig användare som gör uppror mot mig

Idag rapporterar bl.a Gawker om hur hemsidan Digg.com upplever ett frustande aggressivt uppror från dess användare. Digg, som är en hemsida där länkar delas och “diggas”, vilket innebär att ju fler personer som tycker länken är läsvärd, desto högre upp på förstasidan hamnar den, har i en deal gjort det väldigt mycket enklare för annonsörer att posta och popularisera länkar. Detta innebär att större medier, som t.ex. tidningen Time, väldigt lätt kan få in sina länkar utan att användarna får något att säga till om. Eftersom Diggs användare då inte längre genom att uppskatta länkar kan styra innehållet på webbplatsen ser de då rött, eller för att låna en skribents ord: “When facebook changes, everyone complains, but the difference is they stay because the BASIC FUCKING function still exists.”

Men Diggs användare nöjer sig inte med att vara asförbannade. Nej, istället agerar de på det mest produktiva sättet de kan: de slår sig samman med en konkurrent. Mina fienders fiender är mina vänner. Reddit.com, siten som länge slagits med Digg om medaljplats på listan “Världens populäraste länkdelningssite”, står just nu för en majoritet av länkarna på Diggs förstasida. Framröstade av Diggs egna medlemmar. Det visar att om du knullar Diggs användare i röven så håller de fan inte inne med diarrén.

Detta är min urbild av hur en hemsidas användare ska se ut. Detta är drömmen för mig. Människor som besöker ens hemsida, använder den och slåss med näbbar och klor för den – för att den grundläggande tjänsten är så oerhört värdefull. Om jag någonsin skulle slitas i stycken av en arg mobb så önskar jag att det var för att jag ägt och saboterat en hemsida de en gång älskade.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Är du sugen på en ny avatar eller bakgrund till ditt Twitterkonto? Använd #twimpme

Fellow twittrare,

På Twitter ryms det som vi alla vet väldigt mycket kunskap och hantverkskunnande. Designers, PR-människor och fotografer samsas med många andra skrån och yrken. Det är en formlig atombomb av kreativitet och idéer.

Men alla är inte kreativa på samma sätt. Även om vissa människor är enastående copys behöver inte det innebära att de för fem öre kan utforma schyssta loggor, och vice versa. Därför tänkte jag framställa ett förslag till ny hashtag, for better or worse.

Nya twittrare kommer hela tiden, och en av de första sakerna alla gör/bör göra är att fixa sig en schysst avatar (d.v.s Twitter-profilbild) och bakgrund. Men som fastslagit ovan är alla inte jättebra på det. Däremot finns det garanterar folk på Twitter som både har talanger på det området och dessutom ibland har några minuter över, och gillar att göra sina twitterkompis en tjänst. Vorde det inte smart då om de som ville ha en designtjänst gjord, lätt och snabbt kunde hitta de som ville göra dem den tjänsten? Som “betalning” kan man ju få lägga in en liten “made by @twittrare”-text nånstans på bakgrunden, få en #FF eller en annan gentjänst eller vad vet jag. Poängen är att det är bra att ha en hashtag – så att såna som formger vet vad de ska söka på om de har fem minuter över, och såna som vill ha något formgivet vet vad de ska tagga med.

Mitt förslag på hashtag är #twimpme, en “festlig” förtwittring av programtiteln “Pimp my ride”. Twimp my ride, liksom, höhö.

Vad tycker ni?

Stockholm Twitter Hunt

Tjena dudes,

Jag fick en idé härom dagen. En slags heltäckande Stockholmslek, för alla twittrare. Någonting för att höja stämningen oss emellan, när vi är inkognito ute på stan, någonting för att faktiskt också aktivera oss Twitterledes AFK.

Jag kallar det Stockholm Twitter Hunt.

Teorin är att det ska fungera genom att man fotograferar varandra för att döda varandra. Den som fotograferar en annan och twitpicar bilden först, tillsammans med den man dödats namn samt hashtaggen typ #sthunt har dödat vederbörande. Leken pågår en månad i taget, och den som dödat flest i slutet på månaden vinner. Jag har startat ett öppet googledokument där ni kan skriva in era namn, twitteralias samt ungefär vilket område i Stockholm ni bor i (för att skänka mer intensitet till leken), i vilket man måste skriva in sig varje månad för att vara med.

Vad tycker ni om detta? Hur låter reglerna? Låter idén bra och leken kul?

Hör av er med feedback!
/ Jack, @kwasbeb

Beatrice Ask och facebookarna

“Nu kan man följa Beatrice Ask i hennes vardag!” utropar Moderaterna glatt via sin Twitter. Och ja, den så kraftigt kritiserade justitieministern har skaffat sig en fan page på Facebook. Den är inte helt snygg, t.ex ser profilbilden på henne hyfsat tafflig ut (och kommentaren som en viss Erik Heggestad har lagt på den, “fett! en sån där halsduk har jag också! är jag bög?”, förstärker det intrycket). Dessutom har inte Beatrice Ask själv proklamerat något på sidan, varför folks kommentarer faller rätt planlöst. Ingen konstruktiv diskussion förs – eftersom ingen styrande hand satt igång någon. Ett ganska intetsägande citat om att Sverige ska vara tryggt för alla o.s.v är den enda officiella åsikten som presenteras. Återigen känns det alltså som att någon har skaffat sig social medianärvaro utan att alls tänka igenom målet, syftet och nyttan först.

Det intressanta här är alltså inte Beatrice Asks själva nätvaro, utan det folk väljer att skriva på hennes sida. Och det är desto intressantare. De tidigaste kommentarerna, från oktober 2009, är mest glada konstateranden i stil med “Det är klart att man är ett fan av Beatrice.. Hon är ju cool!!“. Lite udda är visserligen kommentarerna som en Kipkosgei Kibusa lägger (“U hav a new friend kenyan male”), men egentligen är där inget ögonbrynshöjande. Men sen…

På sistone har det knappt kommit in några positiva kommentarer till Beatrice Asks fan page alls. Och ingen finns uppenbarligen där att besvara de negativa. Det skulle inte förvåna mig om kommentarerna raderades och hela sidan togs ned. Detta är hittills bara ett kapitalt misslyckande – snälla Moderater, om ni ska lansera någon som ni VET blivit så tungt sågade av Anonymous: gör det bättre än såhär.