Kategori: “Nyheter”

Visste ni att jag varit med i en del tecknade barnfilmer? Jomen visst. Som barn och ung tonåring jobbade jag för en dubbningsstudio, ett lukrativt sidoknäck för en slyngel med ett omättligt begär efter nya Lego-modeller. Har ni sett Nickelodeon-serien Hey Arnold? Jag var hans, Arnolds, svenska röst i två säsonger samt en långfilm. Pedagogikexplosionen Dora utforskaren? Jag spelar den glättigt sjungande ryggsäcken. “Ryggsäckar kan packas ned med mer en blott en grej, allt som du behöver kan jag skaffa fram åt dig”. Inte min karriärs stoltaste ögonblick, men det betalade som sagt bra. Hur som helst, därför borde ni veta att hålla käft när jag har utläggningar om franska adelskalendern. Skulle jag vara okunnig om det? Nej. Skulle inte tro det.

Det är med denna logik Thomas Mattsson, chefredaktör för svenska kvällspressens ständiga lillebror Expressen, avfärdar kritiken som i går kväll riktades mot en text signerad tidningens kolumnist Cecilia Hagen. Hagen hade tagit avstamp i de bilder som nyligen fått enorm spridning, föreställande den offentliga misshandeln av tevekocken Nigella Lawson, och landat i en rubrik som handlade om – och här utfärdas frågeteckensvarning – hennes val av kärlekspartner. “Bara ett par månader efter makens död flyttade Nigella ihop med en vän till familjen“. (Bara ett par månader? Vilken slinka.) Efter detta tog en tämligen förvirrad text vid, envis upphakad vid hur snygg och erotisk Lawson alltid varit, och på något märkligt sätt levereras vid satt punkt slutklämmen att det minsann kanske är hon som är knäppisen i förhållandet. Hon som på bilderna försökte hantera att inför öppen ridå strypas av sin livskamrat. “Eller så är det på ett helt annat vis. Slutsats? Knappt någon. Utom: Intet är vad det synes vara,” enligt Hagen. Se där, en knivskarp tes värd publiken som Sveriges andra största tidning kommer med.

Om detta pratades det i går kväll om på Twitter. När Thomas Mattsson så omsider begick blogginlägg om texten och dess respons satsade han på en för honom patenterad försvarsstrategi: “Spotta i Twittermotvind”. Enligt Mattson “pågick en ‘Twitter-storm’ och det antyddes i detta sociala media att Expressen minsann rättfärdigat kvinnomisshandel”, något som det faktiskt står i tidningens policy att de är emot. Kritiken då? Ja, den kom som sagt från Twitter, och det konstaterandet räcker gott och väl för att Mattsson ska kunna kväva den som en ynklig nysning. Underligt för en chefredaktör vars mest glänsande stjärna – den politiska reportern Niklas Svensson – använder sitt följarantal som daglig och oantastlig påminnelse om hans enastående kvalitet. Nå, och här återkommer vi till inledningen, sedan frågar han sig om kvinnovåld verkligen skulle vara något för den Cecilia Hagen som efter både “Handelshögskolan och Journalisthögskolan skrivit i Expressen sedan 1973? Som gett ut hyllade böcker och vunnit ‘På spåret’ i SVT?” Ryggsäck ryggsäck, sådär, truten på dig. Jag pratar faktiskt om Bernadottarna här.

Jag skulle kunna fastna vid detta, det tvångsmässiga goddag yxskaft-försvaret av en medarbetare som en chefredaktör av plikten dras med. Hur det påverkar kvaliteten i en debatt. Jag skulle kunna prata om att Cecilia Hagens text saknade mycket av det som man trodde krävdes för publicering i en av Sveriges stoltaste publikationer – upplägg, teori, stringens och idé. Att det mest verkat som resultatet av en tom hjärna och en deadline. Att det inte är att, som Mattsson säger, “problematisera” utan att svamla. Att sånt inte borde kunna gå på direktlina ut till svenska folket. Det hade jag kunnat skriva om. Men vet ni vad som känns viktigare? Jo, normaliseringen av detta:

“Fler än en kvinna av tre i världen utsätts för våld i hemmet, och problemet är utbrett i alla typer av länder, visar en ny studie från världshälsoorganisationen WHO. Värst är problemet i Asien, följt av Mellanöstern, där fler än en kvinna av tre misshandlas av sin partner. Men även i höginkomstländer i till exempel Nordamerika och inom EU misshandlas nästan en av fyra kvinnor, visar studien som gjorts i 81 länder. Siffrorna beskrivs som chockerande.”

– TT

Nå, jag vet inte hur chockad jag är. För om inte bilder, en lång rad grafiska fotografier, på hur en av västvärldens mest respekterade yrkesperson med blekt ansiktsuttryck och mitt bland middagsätande medmänniskor försöker värja sig från ett dödsgrepp chockar – varför skulle siffrorna? Om en respekterad debattör – en vinnare av det program som utgör tevesoffans svar på Nobelpriset – utan att någonstans stoppas, någonstans ifrågasättas, tillåts spekulera i om offret för offentlig misshandel kanske mellan hemmets fyra väggar var en sådan jävla satmara att ett hederligt strypgrepp var det enda raka, är det då konstigt att kvinnor världen över riskerar våld och övergrepp från den som står de närmast? Om en chefredaktör som inte vill “offentligt recensera krönikörer och kolumnister” kan bolla bort diskussionen om en text som följer det mest uråldriga formuläret för misstänkliggörande av misshandlade kvinnor, varför skulle något ansvar för något alls hamna på… Någon alls? Det är inte konstigt alls. Deppigt, däremot.

Mattsson beskriver i sitt blogginlägg ett särdeles obehagligt fall av en mans förföljelse och tortyr av en kvinna, och berättar hur noga tidningen bevakat den historien. För, som han fastslår, “kvinnovåldet fortsätter vi att uppmärksamma”. Och ja visst, motsatsen är det väl ingen som trott. Historien han berättar låter väldigt klickvänlig, varför skulle han låta den gå oskriven? Saken är bara den att ett rätt inte gör noll fel – och jag tycker inte Cecilia Hagens text var värd det hur uppvägd av utmärkt journalistik den än är. Den. Var. Inte. Bra. Och en chefredaktörs tunga plikt är inte bara att försvara sina medarbetare, utan också att inse när det är dags att sluta göra det. Eller förhindra att situationen ens uppstår. Att, för att tala i På spåret-terminologi, dra i nödbromsen. Det är ju ingen omöjlighet – hans kollega på Aftonbladet, Jan Helin, gjorde det när en krönikör drog spekulationer ur arslet. Jag vet, jag publicerar också saker på nätet. Skulle jag då vara okunnig om Expressens hållning mot att göra det? Nej. Skulle inte tro det.

Jag har i hela mitt liv skrivit ihop idag, imorgon och igår. Det vill säga, låtit orden vara ett. Men under det senaste halvåret har jag börjat skriva i dag, i morgon och i går. Det började som ett nödvändigt ont, ett krav ovanifrån, men har övergått till något jag nästan skulle kalla en estetiskt saknad pusselbit. Klart det ska särskrivas. Det ser ju dumt ut annars.

Sedan augusti förra året har jag för andra gången i mitt liv varit en del av en nyhetsredaktion. Förra gången var det SR Alltid Nyheter som gällde, den här gången var det Nyheter24. Att säga att jag utvecklats genom de båda erfarenheterna är en underdrift.

Men SR-tiden tog slut, så även den med Nyheter24. I morgon fredag gör jag min sista dag i det runda kontoret ovanför Sturegallerian. Jag gör det med den största respekt för mina kollegor, de hårt slitande och på varsitt område kompetenta vännerna på nyhets-, sport- och nöjesredaktionen. Jag gör det med förhoppningar och visshet om att en vacker dag få återse dem alla ute i yrkeslivet.

Men jag gör det. Nyheter24 är en plats med en självklar publik och därutöver en viktig roll i svensk mediasfär, men det är inte platsen för mig just nu. Delvis för att jag saknat möjligheten att hoppa på projekt, att dela min vardag mellan många idéer och platser och utöva dem på. Jag vill gå vidare till nya möjligheter. Därför stundar en frilansande vardag för mig.

Framtiden? Jo, till att börja med kommer ni inte slippa mitt ansikte på Nyheter24 bara för att jag inte längre jobbar där. En gång i veckan kan ni förvänta er en krönika signerad yours truly. Typ varannan lördag kommer jag vara med och snacka i Morgonpasset i P3, sänt såväl i radio som i SVT2 och på SVT Play. Vidare återgår jag till att skriva om veckans nätsnackisar för SR-bloggen Medieormen, något jag gjorde under hela våren. För vardagsnyheter och liknande blir Ajour min hembygd. Och som alltid kan ni fortsätta lyssna på mitt skitsnack på Twitter.

Andra idéer, lite lösare i kanterna men ack så tydliga i hjärtat, finns. Däri ingår en bok, ett par olika teveformat och en uppsjö podcasts. Något av dessa uppslag kan realiseras så tidigt som i januari, andra lite senare. Och, som vanligt här i livet, bör man vara beredd på att vissa inte blir av alls.

Men, det viktigaste: alla möjligheter finns. I dag såväl som i morgon.

Ps. Vill du som läser detta diskutera möjligheten att jobba med mig? Det vore så trevligt så. Läs mer här.

Jag har fått förtroendet att skriva en helsida i andra numret av magasinet Miss World. Den handlar om ett vrak som lagt sig till vila vid den grekisk ön Amorgos, men också Voyager 1 vid solsystemets utkant och min egna oförmåga att se igenom deras symbolik. Sidan ser ut såhär:

Formgett sidan har den oefterhärmlige Olof Naucler gjort, och själva texten skrev jag under någon sorts inspirationsrus efter ett besök av vraket i fråga, sittandes på en uteservering i kuststaden Katapola på Amorgos. De som har läst den har gillat den, till exempel min vän Margit Richert som kommenterade den så här:

“Oj. Den där texten gav mig precis den sortens svindel som du skriver om. Jag har alltid sett min rädsla för haven som någon slags perverterad variant av den där känslan när man tittar ut i rymden och drabbas av själsslukande panik och vemod och ett hisnande underbart sug någonstans bakom hjärtat.

Jag kan ärligt talat säga dig att det var den bästa text jag läst på väldigt länge.”

Skulle du, som nu läser detta, också råka läsa denna text får du hemskt gärna återkomma med dina eventuella tankar och känslor, oavsett de följer Margits eller intar en motsatt ställning. Miss World nummer 2 finns i din välsorterade tidningsbutik.

Annars då? Jo, jag kämpar på. Rutinerna som internetreporter på Nyheter24 börjar sniffa på sina platser och lägga sig till ro, och jag är hittills mycket nöjd med min intervjuserie Flashback Talks – även om viss oro rått i kommentarsfälten, som följd av en infekterad debatt mellan en kvinna och skribenterna i en Flashback-tråd om henne. Stora tack utgår till Humbug, Vänlige Viktor och Ruskigbuss som låtit sig intervjuas. Vidare är jag med i P3 Browser, radioprogrammet om internet, som går varje torsdag denna höst. Radiomakandet är alltjämt något av det jag tycker bäst om att göra, varför Browser blir en välkommen veckolig ventil.

Apropå radio är jag så o-orginell att jag såhär i slutet av detta podcastår planerar en egen. Idéerna har legat och grott i nästan ett år, och jag hoppas komma igång inom någon månad. Sällskapet i vilket podcasten ska producerar tillhör det bästa jag vet, och jag har höga förhoppningar. Stay tuned.

Och slutar är ett lite väl starkt ord, i sammanhanget. Man skulle nästa kunna tänka sig att jag skrev det bara för att du skulle klicka på min bloggpost och läsa den. Jag flyttar nämligen över min huvudsakliga närvaro från @kwasbeb till @sweden i veckan som ligger framför oss.

Jaha, och det kanske också bör förklaras. Så här stod det i det första informationsmaterialet jag fick.

Under hösten 2011 blir Sverige det första landet i världen som släpper kontrollen över sitt officiella Twitterkonto och ger bort det till sina medborgare. Projektet heter Curators of Sweden och är ett initiativ från Svenska Institutet och VisitSweden som båda ingår i NSU, Nämnden för Sverigefrämjande i Utlandet. Varje vecka får en ny person med anknytning till Sverige ensamrätt över Twitterkontot @Sweden. I sju dagar får personen visa sitt Sverige för tiotusentals läsare, kanske berätta om sina favoritplatser, rekommendera natur, kultur eller driva frågor som hon eller han tycker är särskilt viktiga.

Så. Jag är Sverige nu i några dagar. You can run an’ tell that, home boy! Men ni som vill ha länkar till det jag skriver på Ajour eller annorstädes behöver inte oroa er: jag kommer fortsätta lägga ut det även på mitt privata konto. Det enda jag flyttar över är egentligen mina dagliga länktips, mitt kallprat och en och annan krystad vitsighet. Kanske klarar ni er utan det i en vecka.

”If you wish to make an apple pie from scratch, you must first invent the universe”.

Efter en lång scen med ett äpple som symboliserar världsrymden och där världsrymden symboliserar ett äpple, där den skivade frukten i slow motion ramlar ner i en ugnsform i ett vaselinsuddigt blått sken och slutligen presenteras för tittaren som den mest metaforiska äppelpaj hon någonsin sett, är det den replik som den amerikanska astronomen, astrofysikern, författaren och kosmologen Carl Sagan använder för att ge oss den slutliga verbala uppercuten. Det är inledningen av avsnitt nio, “The Lives of the Stars”, av hans TV-serie Cosmos: A Personal Voyage, och Sagan blickar efter att ha levererat denna minst sagt förstenande insikt kvar in i kameran någon halvsekund, som för att försäkra sig om att vi förstått allvaret bakom det retoriska stryptaget. Sedan vänder han sig om mot servitören som just levererat hans symbolpaj, och tackar. Vi vet att framför oss har vi en timme av andlös insikt, av pedagogiska triumfer, lika lågmälda som effektiva, och framför allt av tidlös beundran inför vetenskapen.

Carl Sagan gjorde sitt mästerverk, TV-serien Cosmos: A Personal Voyage, under två år i slutet av 70-talet, för att sedan se den gå upp på TV-kanalen PBS under hösten 1980 och bli USA’s mest sedda serie, ett rekord den höll i 10 år. Den är fortfarande TV-kanalens mest sedda serie någonsin, och den gav upphov till ett pånyttfött intresse för vetenskap i en tid mest präglad av upprustning och outtalade hot. Carl Sagan blev symbolen för breddad syn på tillvaron, en renässansartad syn på populärvetenskap och framför allt en gränslös kärlek till kunskap i allmänhet. Och ingen kunde väl vara lämpligare för den rollen. Sagan är förmodligen den mest pedagogiska person jag någonsin upplevt. Hans rörelsemönster och sätt att prata på är rytmiskt, inlevelsefullt och på något kufiskt men djupt sympatiskt sätt roligt. Det viktigaste och mest unika i hans uppenbarelse är dock att den präglas av viljan att berätta. Och detta med en otrolig passion.

Carl Sagan dog den 20:e december 1996, som för att understryka teodicéproblemet (kan Gud existera som både god och allsmäktig när det finns ondska och lidande i världen?), endast 62 år gammal av en komplicerad form av benmärgscancer. Jag tror inte det finns en enda person vars för tidiga bortgång jag beklagar så ofta. Ni förstår, när Carl Sagan gjorde sin fantastiska TV-serie var det hela med utgångspunkten att det kalla kriget pågick mellan stormakterna, och stressade dess invånare. Cosmos: A Personal Voyages själva kärna var den envisa önskan Sagan hyste att folk skulle släppa den trångsynta idén att krig och konflikter ens var nödvändigt. Istället ville han vi skulle titta utåt, se vår omgivning, inse vår litenhet och med en livsglädje präglad av ödmjukhet använda våra liv till att ha det så trevligt som möjligt istället för att sitta med fingret darrandes ovan den röda knappen. Det må låta löjligt och naivt. Men ingen kan säga emot att det är vettigt. Som Carl själv säger, fem minuter in i det första avsnittet, betitlat ”The Shores of the Cosmic Ocean”:

”For the first time, we have the power to decide the fate of our planet and ourselves. This is a time of great danger, but our species is young, and curious, and brave. It shows much promise.”

Vilket för oss till dagens läge. En tidsperiod utan det överhängande världskrigshotet, men med många andra orosmoment som tagit dess plats. Vi tampas mot en livsstil som inte är hållbar längre, men som trots det just introducerats till en mängd högproduktiva soon to be i-länder som inget hellre vill än att köra stadsjeep och röka cigaretter. Vi har ett samhälle där jämställdhetsproblemen just upptäckts, där de traditionella rollerna precis börjat skärskådas och diskuteras. Vi har en offentlig debatt som mer och mer präglas av det höga tonläget snarare än den höga kunskapsnivån. Vi har mindre tid för att lära oss saker men samtidigt högre krav på att kunna ställa upp på allt och ständigt vara tillgänglig för att i överhuvudtaget vara sociala och yrkesmässiga alternativ. Min generation, den som är kring 20 år gammal idag, är den som är i störst behov av Carl Sagan någonsin – men som inte ens vet vem han är.

Vi behöver nämligen någon som på ett naturligt sätt berättar för oss om hur världen i allmänhet och allt bortom den i synnerhet ser ut. Vi behöver någon som breddar våra vyer, men spetsar till vår insikt. Vi behöver en person som tar sig tid för att få fram ett ordentligt budskap, en person som inte är rädd för att prata långsamt eftersom han vet att det bara är då vi verkligen förstår. Vi behöver dessutom en person som inte argumenterar för behovet att kvotera in kvinnor i samtalet och historieskrivningen – utan istället på ett högst naturligt sätt bara gör det. Som tar för givet att det förväntas av honom.

I statens sändningstillstånd utfärdat till Sveriges Television för perioden 1 januari 2010 till 31 december 2013 står det att läsa i paragraf 8 att ”SVT ska erbjuda ett mångsidigt programutbud som omfattar allt från det breda anslaget till mer särpräglade programtyper. Hög kvalitet och nyskapande form och innehåll ska utmärka programverksamheten. Programmen ska utformas så att de genom tillgänglighet och mångsidighet tillgodoser skiftande förutsättningar och intressen hos befolkningen i hela landet”.  Dessa kriterier uppfylls av Carl Sagan och hans högaktuella berättelse Cosmos: A Personal Voyage, enligt ovanstående argumentation.

Därför uppmanar jag nu SVT: Visa Cosmos: A Personal Voyage!

Vill du också se Carl Sagan på SVT? Gilla vår Facebook-sida, och dela det här blogginlägget på Twitter, på Facebook eller skriv ut och posta det till din mormor. All hjälp mottages djupt tacksamt!

Forumet Reddits användare har i ett textboksfall av vad internet kan åstadkomma kommit fram till en eventuell lösning på den legendariska Zodiacmördarens sista olösta gåta.

Det var för en månad sedan som användaren bpoag startade en diskussionstråd på sidan Reddit, ett slags användargenererad länktipsningstjänst med tillhörande diskussionsforum. Han skrev att han hade tagit tre dagar ledigt från sitt jobb för att kunna sätta en monsterdator på att lösa den sista olösta gåtan som Zodiacmördaren lämnat efter sig. Igår kväll återkom han, konstaterade att han inte haft någon lycka i försöken, och lämnade över uppgiften till Reddits samlade hjärnor.

Några timmar senare, vid ettiden inatt svensk tid, rapporterade användaren jwilson02 i tråden att han kan ha löst gåtan. Med hjälp av selektivt utval av tecken i brevet, och lite arbete med olika pilar som verkade dirigera omkring läsaren, fick han fram texten “Will shot [förmodligen ’shoot’, reds.anm] boy, Zodiak”. Detta kan anspela på mordet på 18-åringen Robert Domingos som sköts till döds den 4:e juni 1963.

Zodiacmördaren, som härjade i norra Kalifornien under 60- och 70-talet, hävdade att han dödade sammanlagt 37 personer under sin ”karriär”, men bara 5 mord går att koppla ihop med honom. Mördaren, vars identitet är fortfarande okänd, skickade ett antal brev med tillhörande gåtor till olika tidningsredaktioner i området. Gåtan som jwilson02 hävdar att han löst är den enda kvarvarande olösta av dessa.

[Efter tips av @tobbe_j]

En av alla de fantastiska följder som mitt Anlita Mig-inlägg hade var att jag för några månader sedan blev DM:ad av Jennifer Bark, eller @thejennie. Hon ville äta lunch. Lyckligvis gillar jag lunch, varför jag ställde upp. I stil med en liftare som fungerar som lockbete så att en bil ska stanna och liftarens fem polare kan stjäla den presenterade då Jennie att vi skulle bli tre på lunchen – “min blivande byråkollega @matslindborg är gärna med om han får”, som hon skrev. Hon avslutade DM:et med en smiley, vilket fick mig att känna mig sugen på att byta bransch totalt (jag lovar att någon gång skriva ett långt brödigt inlägg om mina känslor för smiley… but not today). Men inte är jag väl den som är den tänkte jag sen och ställde upp. Jennie och denna nya Mats skulle charmas brallorna av. Fortsätt läsa “Sentimentala tankar om livet och döden eller Välkommen, Bloggbyrån”

I en perfekt värld hade jag inte läst Tomas Lappalainens Martin Kellerman-intervju i DN som fan läser bibeln. Jag borde ha läst den med samma glädje som en dokusåpekändis läser en doktorsavhandling om det popkulturella fenomenet hon själv utgör: med stor entusiasm och glädje över att ha blivit uppförd från det folkliga sex-och-prutthumorsmörkret till en skärskådad kvalitétsmärkning. Jag menar, hur många serier och serietecknare har fått privilegiet att vika ut sig och drälla i en femsidors djupintervju mitt i en av Sveriges största dagstidningar, inklusive hela förstasidan? Martin Kellerman och hans generationsformande karaktär Rocky har nu med all önskvärd tydlighet kanoniserats, även om det råkar vara i samma tidning som dagligen trycker han alster (och därmed har en tydlig slant att tjäna på att Rocky creddas). Och det borde ju jag som serieentusiast älska. Fortsätt läsa “Den bästa Kellermanintervjun kan bara Rocky göra”