Den bästa Kellermanintervjun kan bara Rocky göra

I en perfekt värld hade jag inte läst Tomas Lappalainens Martin Kellerman-intervju i DN som fan läser bibeln. Jag borde ha läst den med samma glädje som en dokusåpekändis läser en doktorsavhandling om det popkulturella fenomenet hon själv utgör: med stor entusiasm och glädje över att ha blivit uppförd från det folkliga sex-och-prutthumorsmörkret till en skärskådad kvalitétsmärkning. Jag menar, hur många serier och serietecknare har fått privilegiet att vika ut sig och drälla i en femsidors djupintervju mitt i en av Sveriges största dagstidningar, inklusive hela förstasidan? Martin Kellerman och hans generationsformande karaktär Rocky har nu med all önskvärd tydlighet kanoniserats, även om det råkar vara i samma tidning som dagligen trycker han alster (och därmed har en tydlig slant att tjäna på att Rocky creddas). Och det borde ju jag som serieentusiast älska.

Så varför läser jag intervjun med samma blick som fan skulle läst, om inte bibeln själv, så åtminstone apokryferna? Jag tror att det i grunden beror på min egen relation till Rocky. I över 10 år, sedan Rocky var en stökig inneboende i det sena 90-talets Metro, har jag nästan dagligen läst eller reflekterat över Rocky. Som kulturell figur har Kellerman och hans alter ego haft en oerhörd inverkan på mitt, och många av mina generationskamraters, liv. Det yttrade sig bland annat när jag för första gången mötte Kellerman (eller inte egentligen första gången – eftersom jag är en galning har jag naturligtvis hälsat på Kellerman de gånger jag sprungit på honom förut, men aldrig kommit längre än till ungefär ”hej, tack för allt, du är bäst”), på en seriefestival på Kulturhuset för några veckor sedan. Han blev först intervjuad på scen av Thomas Olsson, själv seriefigur i Rocky, och sedan signerade han böcker. När jag fick hans senaste bok signerad kommenterade Kellerman att jag hade ställt väldigt många frågor själv under intervjun, vilket jag skamset kommenterade med typ ”Tja, har hängt med sedan starten har det hunnit bli en del frågor…”. Min personliga relation till Rocky överstiger i mitt huvud alla andras, helt enkelt eftersom jag ”känt” honom längre än jag känt flera av mina syskon. Ingen kan göra den intervjun jag helst av allt skulle vilja läsa, eftersom ingen kan gå in med min vinkel. Och frågan är om inte Kellerman själv har gjort intervjuer med honom onödiga genom sitt verk: hela hans karriär bygger ju på ständiga intervjuer med honom själv, hans tankar direkt ut genom fingrarna och ned på mitt matbord. Någonstans här formas min andra huvudsakliga invändning mot Lappalainens text: hur kan man göra en intervju med en person som bygger sin konst på att ständigt berätta allt? Vilken ny vinkel kan man hitta? Vilka nya frågor kan man ställa? Var ska man börja? Och vem ska egentligen kunna göra det bättre än Rocky själv?

Ett annat exempel på hur en annan persons infallsvinkel ställer sig i vägen för min egen är Lappalainens experiment att ställa Kellerman inför ”Nietsches tanke att ett skämt är ett epigram över en känslas död”. Jag är övertygad om att detta är något som Lappalainen länge velat prata med Kellerman om, men själv begriper jag inte relevansen. Visst är det så att stora tankar förblir stora oavsett vems namn man sätter dem till, och i vilka ord man klär dem, och eftersom Kellerman i all sin retoriska anspråkslöshet tydligt framstår som en av vår samtids största tänkare så är en jämförelse med t.ex. Nietsche varken orättvis eller irrelevant. Men när Kellerman svarar ”Ja, det är ett plåster på såren”, och inget mer av den dialogen redovisas framstår problemet tydligt. Det blir som att be Tarantino recensera Luis Bunuel – båda mästare på sina håll, men med ett språk så vitt skilt från varandra att det blir svårt att få ut något mer konstruktivt än vad du och jag tycker från det. Det stannar gärna vid ”Ja, jo, så är det nog.” Senare skriver Lappalainen ett långt stycke om språket som maktverktyg, och där en jämförelse med en anonym klottrare från Romarriket gör det mycket tydligt att detta resonemang lider av samma problem. Kellermans begränsade reaktion gör hela passagen ovidkommande. Han är ju nu en gång för alla inte Sveriges mest talträngda offentliga person, då tror jag den bästa möjliga intervjun bör ha anpassat sig efter det och inte ställt den här sortens totalöppna referensfrågor. Åtminstone den bästa intervjun ur min synvinkel och det är återigen där problemet infinner sig. Jag kan inte läsa i ro, jag vill baksätesintervjua! Ställ inte den där frågan, vem fan bryr sig, fråga istället om han någonsin läst Flashbacktråden om honom själv och vad han tycker om metavärdet i en serie om en serie som när han skrev om Sloggy och fråga det och det och det…

Det enda jag såg på Twitter om Kellermanintervjun igår var när @medelklassman tolkade ”tystnaden om den skitnödiga Rockytexten i DN som att ingen orkade läsa igenom den”. Och jag tror det också är en illustration av problemet. Jag tycker visserligen inte Lappalainens text går att avfärda som ”skitnödig”, den är faktiskt verkligen finstämd och respektfullt skriven ur ett intressant, intellektuellt perspektiv. Jag tror också den är ärligt menad. Men @medelklassman såg kontexten som skitnödig, vilket jag och säkert många andra fans av Rocky förstår. Kan det bero på att Lappalainen försöker ge Rocky skjuts uppåt i kulturklasserna, och därför försöker prata ett annat språk än det som Kellerman vanligtvis använder? Att han med denna referenstäta skildring av serien vill öppna dörren för de som vanligtvis inte ger serier en chans, om det nu finns så många så trångsynta kulturkonsumenter kvar. Om fallet är så är det ett allvarligt misstag. Som serie tjänar inte Rocky på att jämföras med Stig Larsson och Lars Norén, eftersom det förringar seriens unika styrka som medie. Vill man sätta sig in i Rocky gör man det återigen bäst genom att läsa Rocky själv.

Men jag vet inte. Nu när jag skrivit allt ovanstående slår det mig att det inte är några större fel på intervjun. Möjligen borde någon kulturredaktör insett att Rocky, som Peter Englund en gång skrev om hans föregångare i samtidsskildrande serier Arne Anka, ”själv står fri, hyser i all sin besvikelse och välavvägda hysteri inga fördomar om några grupper eller ideologier, utan avskyr alla lika hjärtligt. Det är väl därför visa har svårt för honom: han går inte att bruka, inte att ladda i gevär”. Att intervjua Rocky gör Kellerman bäst, och vice versa, vilket också är orsaken att det jag just nu ser fram mot mest är hans egen bild av hur mötet med Tomas Lappalainen förflöt. Jag tror till och med den sistnämnde kan komma att läsa den med ett sting av besvikelse över att inte ha varit den vassaste pennan runt bordet.

Ps: I slutet av intervju frågade DN tre konstnärer om deras åsikter om Rocky, varav en var Stig Larsson. Hans kommentar:
Serien är en av mycket få giltiga samtidsskildringar. Men jag tror att i framtiden kommer serietecknare inte att använda sig av djur, utan av människor. Det ser man på finliret i ansiktsuttrycken när man läser ’Nemi’, ’Medelålders Plus’ och ’Doris’. Annars går alltför mycket kraft åt i tecknandet av nosar och sådant där.”

Det där känslan man får när Alex Schulman på frågan “va ä Twitter egentligen bra för?” svarar “Äh, inget särskilt, oneliners och trams” kommer smygande…

2 reaktioner till “Den bästa Kellermanintervjun kan bara Rocky göra”

  1. Hej, tack för välskriven kritik som jag på något sätt tycker att det ligger något i. Jag är liksom du fylld av beundran inför Kellermans Rocky och jag försökte på ett liksom skramlande vis hitta en kärna i min upplevelse: smärtan, dialogen, kulturkritiken etc. Det är ju heller ingen regelrätt intervju, snarare så att vi hängt lite och så har jag dragit nytta av sådant som sas för att kunna hålla på med mina egna grejer i texten, där jag ju tagit mig friheten att flippa iväg i vilken riktning som helst. Kanske blir intrycket lite annorlunda om man läser boken som det här var ett utdrag ur. Där blir det kanske tydligare vilken sorts text jag har försökt skriva, bland annat citeras Rocky s a s procentuellt mycket mer i boktexten jämfört med utdraget. Så i den är det massor med exempel på sånt jag tycker är lysande, vilket kanske gör min närvaro mindre skrymmande i texten. Jo, och det där med plåster på såren – vi tyckte att den retoriska anspråkslösheten var det som gjorde det kul när man kom dragande med Nietzsche! Hursomhelst: intressant att läsa din kritik!
    Bästa hälsningar
    Tomas Lappalainen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *