Kissie är ett namn som i likhet med många andra av samtidens pseudokändisar uppnått kändisskap i den mening att de flesta svenskar känner till, och har bildat sig en tydlig åsikt, om henne. Det är en ny och intressant trend som i överhuvudtaget inte existerade för bara några år sedan, möjligen med undantag för Alice Timander. Att bygga sin offentliga person på korta och snabba insatser, kändisskapens sockerchocker, skandaler och oproportionerligt hårda dissar, är ett nytt sätt att hamna i medias ögon, och vi har inte sett vart det leder än. Det kan hända att en offentlig avbön, ”min blogg har blivit ett monster”, kan rädda den ära som räddas kan, för att sedan ta det tydliga avtrycket man lämnat kvar och bygga en ny och trovärdigare image på resterna av sitt skandalösare förflutna. Självutlämnande kontrastera sitt nya jag med sitt gamla och på så sätt vinna publikens kärlek. Det kan också hända att när man inte orkar provocera längre, och inte har fler kroppsdelar att operera, så hamnar man obönhörligt i kändisskapets bakvatten. De mångna utropstecknena man strösslade över sin karriär hade ingen faktiskt tyngd bakom sig, och när utropstecknena tar slut så glöms man bort.
Alexandra Kissie Nilsson har alltid lyckats provocera mig. Trots att det finns de som skulle hävda att just det gör att hon lyckats i sitt uppsåt så kan jag inte förhindra att jag känner mig hjärtligt provocerad varenda gång hon öppnar käften. Men jag kan också identifiera något bakom den generella provokationen, som ju sällan är någon vidare konstruktiv känsla. Och det är någon form av sorg. Kissie har länge spritt förtal och förolämpningar omkring sig, och det inte sällan riktat till helt oskyldiga, nätets motsvarighet till civila förbipasserande. Hon har outat människor som homosexuella, mot deras vilja, mobbat överviktiga eller på andra sätt avvikande personer, och stulit folks foton utan så mycket som en bisats om vem som tagit dem. Jag tycker att när man reagerar på ren jävla taskighet i jakten på kändisskap handlar det inte längre om provokation – det handlar om ilska och sorg. En ryggmärgsgrej. Bete dig inte sådär för helvete, är allt jag känner för att säga. Jag känner inte att det är en ”bloggbeef”, eller en spännande diskussion om yttrandefrihet eller en kul grej. Allt det där uteblir, och kvar lämnas man bara med vetskapen att någon sitter jävligt ledsen på grund av vad nån annan säger, som råkar ha väldigt många läsare och en uppmärksamhet som hon inte kan hantera.
Det var med dessa känslor i ryggen jag en torsdagskväll i slutet av februari i år satte mig framför datorn och formulerade inledningen på ett blogginlägg som under det att jag skrev det tog formen av ett öppet brev till de som då hade valt att annonsera på Kissies blogg. Anledningen till att jag satte mig för att skriva detta blogginlägg var följande, och jag vill att ni lyssnar noga på nästkommande mening för den kan innehålla flest publicitetsmisstag i en och samma mening någonsin – den utlösande faktorn var att Kissie i ett telefonsamtal hade skällt ut och bögförklarat en Nyheter24-journalist som publicerat en Youtubefilm på henne där hon sa att hon skulle dela ut Nationsocialistisk Front-klistermärken. Inte helt proffsigt, va? Nå, som utlösande faktor räckte ju detta ganska långt. Vad gäller NSF-klistermärkena nöjer jag mig med att hon är dum i huvudet som förklaring. Jag tror inte ärligt talat att Kissie har den historiska allmänbildning som krävs för att kunna hysa äkta nazistiska sympatier – och det är ju alltid bra. Men när hon ringer upp, hotar och sedan beskriver en journalist som bög – solkklart menat som otidsenligt skällsord – tycker jag hon nått någon form av gräns för vad en person med 100.000 veckoliga läsare får göra. Jag började således skriva ett blogginlägg där jag kritiserade Kissie för hennes handlingar. Men nånstans mitt i inlägget insåg jag att jag inte var mer unik än varannan vardagsbloggare här i landet: ingen gillar Kissies dumheter, alla har säkert skrivit eller åtminstone mentalt formulerat någon form av kritik riktad mot henne – men det har inte verkat. Kritik rinner av Kissie obemärkt, på sin höjd bemöter hon det med ett skälmsk fniss om jantelagen och avundsjuka. Så hur kommer man åt en person som är lika van vid att få hyperprovocerad kritik som vi är vana att få sms? Naturligtvis via hennes inkomstkälla – annonsörerna. När jag insåg att vi också är i ett väldigt känsligt skede för nätannonsering – där kraven på annonsörernas egna ansvar för i vilka sammanhang på nätet de syns växer – föll allt på plats. Ett öppet brev där man ställer Kissies annonsörer frågan ”står ni för det här?” skulle räcka för att få fram min poäng. Och där någonstans började inlägget.
Jag kan inte ställa krav på hur eller om (Kissie) ska blogga, och det gör jag inte heller. Däremot säger jag att jag ogillar hennes respektlösa sätt mot andra människor. Att det förmodligen kommer slå tillbaks mot henne själv en vacker dag är en historia för sig – den dagen, den sorgen. Vad jag kan göra är att informera er, Tele2, Interflora, Webtraffic, Bubbleroom, GratisBio, Netonnet, Kia Motors, Telenor, Adtech, StylesOfSweden och SMSGULD, om att nu strunta i hur dåligt Kissie gång på gång beter sig mot sin omgivning och glatt börja annonsera där igen – det är ett utmärkt bra sätt att visa att ni bara bryr er om klick och pageviews och hjärtligt skiter i vilka sammanhang ni syns i. Och jag lover er – det kommer sätta spår i min bild av er som företag. Min och förmodligen många andras.
När jag hade skrivit klart blogginlägget sparade jag det, publicerade och andades ut. De bästa texterna jag nånsin skrivit har alltid varit under emotionell emfas, d.v.s jag har alltid varit upprörd eller arg och skrivit först och tänkt och redigerat sen. Det här var ett sånt tillfälle, och resultatet blev att texten präglades av illa dold ilska. Eftersom det funkade bra i det här sammanhanget så var jag nöjd. Jag twittrade några rader om blogginlägget, nån svarade och föreslog att jag skulle skicka ut en länk till alla företag som nämndes i inlägget och be om deras respons, vilket jag hastigt och lustigt gjorde – sen smällde jag ihop datorn och lämnade mitt dåvarande kontor för en familjemiddag. Jag hade inte heller haft några egentliga förväntningar – jag såg det mest som en liten avreagering som kanske någon skulle läsa och känna igen sig i, men utan att egentligen göra nåt av det. Det var väl delvis därför som jag med stigande förvåning noterade att inlägget den kvällen plötsligt började retweetas och spridas vidare. Innan kvällen hade tagit slut hade 500 personer läst blogginlägget, och det hade twittrats om bortåt 50 gånger. Helgen som följde blev knäpp. Blogginlägget nämndes på Twitter bortåt 600 gånger, och fler än 800 personer like:ade det på Facebook. Det togs under den följande veckan upp på ett tjugotal olika bloggar, Newsmill hörde av sig och ville ha en version av det som debattartikel, och det omnämndes i radio såväl som i dagstidningar. Efter en vecka hade ca 17-20.000 personer läst min ilskna gnälltext. Efter två veckor hade jag hört av alla företag som då annonserade hos Kissie, och alla utom två hade valt att ta bort sina annonser. De som tog bort sina annonser har till dags dato inte heller återkommit. Dessutom fick debatten om annonsöransvar en kick, och jag tror mig se att medvetenheten om vad man stödjer med annonsering efter tittarsiffror snarare än kvalitétsinnehåll efter dess är högre. Någon reaktion från Kissie själv fick jag dock aldrig.
Inget av ovanstående hade naturligtvis varit möjligt utan sociala medier. Jag lyckades med mitt blogginlägg uppenbarligen pricka in vad många kände, varför att länka till det blev ett sätt att manifestera sin åsikt för de som var trötta på Kissie utan att ha formulerat varför. För många har, som sagt, varit arga på Kissie förut – men det här kanske var första gången någon på ett tydligt sätt kunde berätta vad exakt som objektivt sett var orätt i hennes beteende, och dessutom kanske första gången någon gav dem ett konkret sätt att slå till där det kändes: mot hennes annonsörer. Utan Twitter eller Facebook hade det här blogginlägget inte heller fått sin publik – Twitter var absolut nödvändigt för blogginläggets initiala spridning, eftersom det är ett så att säga mer lättfotat medie, medans Facebook var tokviktigt för den långsiktiga spridningen eftersom folk hänger längre på varandras Facebooksidor är Twittersidor. I en sidnot kan man säga att detta illustrerar Twitters respektive Facebooks styrkor och svagheter – på Twitter kan en länk spridas extremt fort, men har inte så lång livslängd. På Facebook kan en länk upptäckas av folk veckor efter att man lagt upp den, men det går inte alltid så fort.
Efter att allt hade blåst över skrev jag ett sammanfattande inlägg om vad som hade hänt, vad det hade lärt mig och vad jag trodde skulle hända i framtiden. Jag avslutade med att konstatera att även om vi ”vunnit” den här striden så var atmosfären Kissie och hennes gelikar skapat på intet viss borta. Taskiga bloggare kommer finnas så länge det finns bloggar, oavsett hur mycket och hur smart man agerar mot dem. Därför avgav jag sedan ett löfte att personligen göra vad jag kan för att motarbeta den attityden: jag lovade mig själv att aldrig mer besöka Kissies blogg. Och det löftet har jag hållit sedan dess. Vilket dels har lett till att mitt liv blivit betydligt behagligare, men också att jag faktiskt inte vet om hon skärpt sig eller inte. Jag har åtminstone inte hört något om någon skandal i paritet med Nyheter24-historien. Se där, lite förändring tack vare ett blogginlägg och en tweet.
Det här är del 4 av 5 av mitt bidrag till #mintwitter. Första delen, ”Helt unika möjligheter”, finns att läsa här och andra delen, ”Hashtaggar, jobbsök och möten som förändrar liv”, finns att läsa här. Tredje delen, “Flashback – mycket mer än näthat”, finns att läsa här, och den femte och sista delen av den här serien kommer upp imorgon.
2 reaktioner till “Min twitter: Kissiegate eller Hur det känns när ens blogginlägg blir viralt”