Om mig och det jag är intresserad av
Imorse när jag vaknade upp till en ny dag av eget företagande i hemmamiljö (läs: maniskt uppdaterande av “Your tweets, retweeted”-fliken på Twitter) var det något nytt som hade hänt. Jag hade tidigare hört hur det prasslade och fixades i brevinkastet på morgonkvisten, men avfärdat det som tidningen. Det var det inte. Det var däremot ett brev från en granne…
Fortsätt läsa “En hatts korta resa eller Jag fick feeling revisited”
Idag var det årlig seriefestival i Kulturhuset i Stockholm, varför jag slet iväg mitt nördiga arsle från TV-spelandet och gick och mötte giganter som Johan Wanloo och Martin Kellerman. Det var mycket trevligt, men överglänstes i randomness av det som försiggick utanför Kulturhuset, på plattan…
Fortsätt läsa “Masspsykos på Sergels Torg eller Så går det när Justin Bieber finns”
När den stora skäggiga ondingen i sydöst bet i gräset häromdagen hade många nätsvenskar roligt åt den version av skeendet som Kissie, ordföranden för organisationen Okunniga Svenska Tonåringar (OST), publicerade på sin blogg. Personligen har jag ju avgett ett löfte att inte besöka hennes blogg, varför jag inte heller kan återge höjdpunkterna ur hennes text, men jag är övertygad om att den är värd sina svettiga minuter av andrahandspinsamhet. Vad jag idag kan avslöja är att vi svenskar ska vara jävligt glada för att vår lägstanivå är så förhållandevis hög: Twitter har nämligen på sistone blivit översvämmad av amerikanska tonåringars högljudda frågor om vem Osama Bin Laden egentligen är. Kul va? Det visar sig alltså att kunskapsluckorna vi beklagat oss över hos Kissie, d.v.s vad Osama gjort, huruvida USA har dödsstraff eller ej samt hur man inte särskriver när man formulerar ovanstående, framstår som rena Mattias Gardell-avhandlingen i jämförelse med den basala nivå av total urblåsthet som den nya generationen i vårt stora grannland i väst uppvisar. Fortsätt läsa “Det vore roligare om… #2: amerikanska ungdomar visste vem Osama Bin Laden var”
Enligt DN så är det inte bara i Sverige vi ibland utsätts för lite krångel i kollektivtrafiken:
“Ilskan berodde på att tåg ställts in efter en urspårning.”?! Så när ett tåg ställs in i Argentina så går pendlarna bärsärk och eldar upp tågen? Shit, om de skulle ta ett tåg mellan Malmö och Kristianstad sommartid, och sen uppleva den Dantepräglade stämningen som måste infinna sig när tåget stannar och dess resenärer, som inte känner varandra, plötsligt deltar i den obligatoriska övervakningskamerasända dokusåpan “På spontanångbastuspåret”, hur skulle de utforma det utloppet? Den tortyren de lär vilja utsätta konduktören för då lär ju bara gå att återfinna i fantasin hos homosexuella barnsoldater med talibanpäron. Fortsätt läsa “Dagens Oövertänkta galla spydd rakt ut över oskyldiga förbipasserande”
Min absolut enda kommentar till dagens jippo följer:
De som ringde brudnäbbsagenturen borde kanske varit tydligare med att det var små flickor som GILLADE kärlek som eftersöktes…
Jag har länge tänkt skriva något om dagens debattklimat, och hur traditionen att mestadels de som har kunskap i ämnet tillåts debattera det i media är döende till förmån för “skrik högst”-diskussionerna. SVT Debatt, kommentarsfält, Alex Schulman, bloggare, Aftonbladet Live… överallt växer trenden att låta människor komma till tals om ämnen de inte har en aning om. På få ställen växer dock trenden att utbilda dem innan man släpper lös deras fradgade fingrar. Men när jag påmindes om den här gamla fantastiska Kalle & Hobbe-strippen kände jag att det var lugnt. Jag behöver inte skriva tusen ord om ämnet. Jag gör som jag tycker fler borde: lämnar ordet åt någon som vet bättre, och kan uttrycka det bättre, än jag själv. I detta fallet alltså geniet Bill Watterson. Behold.
(Om du vill att den ska bli större finns det ett läckert knep – klicka)
Ovanstående är en autentisk temporär regellista för en golfbana i England under det något hektiska krigsåret 1940. Det fastslås alltså bland annat att man kommer under utan pliktslag, golfens version av straffminuspoäng, med att fly från fallande bomber. Trots att det är under pågående spel. Om ens putt däremot sabbas av en simultan explosion, och man gör omslag, får man ett straffslag.
Bakgrundshistorien är att tyska plan från det ockuperade Norge på väg till uppdrag i norra England ofta hade flugit under kyliga omständigheter, och därför var tvungna att sätta ett skyddande lager vax på eldrörens mynning. Flygarna brukade skjuta ett par rundor mot förbipasserande golfbanor för att få bort vaxen. Detta var golfspelarna varnade för, och hanterade därför omständigheterna med vederbörlig ordning och reda: temporära regler för spel i krigstid i stort.
Jag tycker det är ganska coolt.
Här följer en svada.
Jag läste idag en digitala medier-artikel av Catia Hultquist i DN. Hon skrev om kvinnor som delvis tack vare Facebook och Twitter kunnat börja referera till sig själva som ”snygga”. Hon skrev att detta är något helt nytt, sensationellt, att kvinnor i media kan säga ”jag är minnsann en goding jag”. Sen drar hon fram alla kära framgångsevangelisters favoritexempel Blondinbella – enligt artikeln ”politiker och affärskvinna” – och berättar om hennes nya kassako Egoboost, peppning i bok- och tidningsform. Allt gott så långt. Men vad bygger Catia hela detta resonemang, ja, hela sin krönikas existensberättigande på? Jo, frånvaron av jantelag i ovanstående.
Jantelag. Detta förhatliga jävla pseudoord. Senaste gången en hel jävla befolkning lät sig kuvas och inordnas så brutalt av en simpel jävla floskel var väl ”livet har sina goda stunder”. För vad är jantelagen annat än ett löjligt hjärnspöke, en folktro som borde lämnat vårt kollektiva minne i samband med att vi slutade oroa oss för näcken och älvor nånstans i 1800-talets slut? Ingenting. Jantelagen är ingen-jävla-ting. Annat förstås än något arroganta strebers kan skylla på när de från sitt självutnämnda von oben-perspektiv spottar ner på sina kritiker. Och notera: med ovanstående mening avser jag inte människor som nått framgång i största allmänhet. Jag syftar på de som inte kan hantera kritik i sitt uppsatta läge; de som då måste skrika ”jante” och peka ut människor med rimliga invändningar som småaktiga dagisfascister.
Fortsätt läsa “Jag hatar idén om en existerande “jantelag””
Att Barbie-dockorna har rätt orealistiska midje- och bystmått kommer knappast som en överraskning för någon. Tvärtom, senaste gången något gick så abrupt från att vara älskat av alla till att utgöra den universella klagomuren/skambocken över mänsklighetens låga tolerans var väl när Tyskland föll och lämnade den tidigare solsymbolen svastikan till sitt öde. Nå, en som ville demonstrera Barbiedockans absurda 39-18-33-mått var Hamilton College-studenten Galia Slayen i New York. Hon byggde sin egen lifesize-Barbie, och satte på henne en t-shirt som hon själv använt under sin kamp mot anorexian. Slayen skyller inte sin sjukdom på Barbie, men säger till TODAY.com att hon var en av de miljömässiga faktorerna som fick henne drabbad. “I’m blond and blue-eyed and I figured that was what I was supposed to look like. She was my idol. It impacted the way I looked at myself.”
