Den grekiska gentlemannadiplomaten Vassilios Bakalis
Häromdagen fick en högt uppsatt grekisk diplomat sparken från sitt jobb på den grekiska ambassaden i Sverige. Sånt händer ibland. Man har för mycket gurka i tzatsikin och presidenten lackar, man trimmar moppen lite för hårt – eller ännu värre: inte alls. Man deltar inte i de stora glada sjungande paraderna nerför de pittoreska bygatorna. Den här gången var det emellertid en smula mer befogat, och på grund av en lite tråkigare fördom om greker, som den gode diplomaten fick packa ihop souvlakin och dra. Han var nämligen inte så värst diplomatisk.
Bakgrundshistorien är att en svensk kvinna, i media refererad till som Anna (jag menar, hon är ju svensk), anmälde ett övergrepp begånget i Grekland till polisen. Detta ledde förpaffande nog inte till någon som helst påföljd för mannen anklagad för brottet, utan istället till att Anna blev åtalad för förtal. En svensk man som läste om denna affär reagerade och mailade den grekiska ambassaden, bara för att få ett spefullt ”lång näsa” till svar. Ambassadören skrev att det inte var Grekland och grekerna som skulle skämmas, utan snarare Sverige och svenskarna över ”svenska kvinnors uppträdande, på semester i alla delar av världen och med utländska medborgare i sitt eget land!”. Per Ström och Flashback nickar medhållande.
Jag och en vän, på en mycket typisk hemmafest med mexikanskt tema.
Jag var på en hemmafest i helgen. Det är inget konstigt, jag är 22 år, då är det väldigt naturligt att gå på hemmafester. Åtminstone som jag resonerar – min logik är som sådan att man vid ca 15-16-årsåldern (åtminstone i mitt fall, ni morska jävlar som ska komma med ert eviga kosmetiskt livserfarna “mnjääee jag började nog gå på hemmafester när jag var närmare 12 – ja alltså, sådär några veckor innan jag förlorade oskulden och rökte braj för första gången”, ni kommer få pungcancer och förtvina ca imorrn så håll käften) nervöst började testa på lite cidersippande i andra ungdomars på värdesaker undantagstillståndsartat rensade hem. När man sedan fyllde arton var man hjärtligt trött på att hänga i vardagsrum med fulköpt folköl, så då kom hela gå ut-grejen som en gift from above och man hälsade den med att smälla samtliga ens kronor på stor stark (notera, inte öl – “stor stark”). Några år senare, typ nu, är man så jävla trött på att betala alldeles för mycket pengar för att bli alldeles för varm i ett alldeles för trångt ställe som spelar alldeles för dålig musik på alldeles för hög ljudnivå. Entré igen hemmafesterna. Vad sa du? Dricka sjukt god öl som man köpt för 25 kronor styck, halvliggandes i fantastiskt mjuka soffor samtidigt som en “best of chillwave och svensk knarkhiphop”-spellista från Spotify går på högtalarna? Where do I sign up?
Sverigedemokrater. Så många infallsvinklar, så lite tid. Eftersom att den senaste gången en så stor samling utskällda människor hamnat i maktposition var när ”livsstilsbloggare” blev ett uttryck i vars man mun har dissar mot SD sedan de i september förra året kom in i riksdagen varit närmast att betrakta som en nationalsport (och där måste man väl tillägga ”the laugh’s on you” åt filmjölksnationalisterna i partiet i fråga själva). Det har ifrågasatts åt höger och åt vänster och upp och ner, och knappt en dag går utan att ett grävande reportage om någon blekfet skånsk SD-kommunfullmäktiges bakgrund inom våldsporrsorganisationen ”Negerkross” rullas upp i dagspressen. Och solen har sin gång.
Det enda frågetecknet som egentligen finns kvar att medelst hårda nypor räta ut är det som jag nedan tänker ta upp. Sverigedemokraternas komplicerade relation till sociala medier. För om det är någonting vi sett bevis på det senaste halvåret är det att Facebook, bloggar och Twitter har samma inverkan på våra kära folkhemsbevarare som uppföljare har på klassiska 80-talsfilmer: det lockar det absolut värsta ur dem. Fortsätt läsa “Sverigedemokraterna och Facebook: en komplicerad relation”
Tipp-Ex har gjort det, Nintendo Wii har gjort det, och nu gör det tequilasmakande ölmärket Desperado det. Att ta över Youtubes visningsfönster och utnyttja det på helt nya sätt är på tillväxande i reklamvärlden. Skillnaden mellan Desperado här och de tidigare kampanjerna, kreativa as they may be, är att den förstnämnde tar det hela ett steg vidare och inkorporerar din Facebook. Det gör att du i denna reklamfilm inte bara har förmånen att få besöka en riktig brakfest – du kan också se bilder och porträtt på dina riktiga vänner ståendes överallt! Och i slutet av reklamfilmen visar en snygg brud eller en snygg dude, beroende på vad du valt i början, att hon eller han taturerat in en bild av din profilbild på Facebook på skuldran! Det blir inte bättre.
Det intressanta med den här formen av reklam är naturligtvis att den bryter förväntningarna totalt. Men kan den, trots sin till ytan större häftighet, konkurrera med en lyckad viral video t.ex. Old Spice?
Youtubaren thebestvm fick härom veckan ett samtal från ett okänt nummer, som han därmed lät gå till telefonsvararen. När han sen skulle kolla vem det var som ringde upptäckte han att det var en smått berusad gentleman som, eftersom han trodde att han ringde sin flickvän, valde att erkänna sin otrohet med dennes syster. And who can blaim him? Hon hade ju större bröst.
På en promenad förbi Södermälarstrand i helgen upptäckte jag att båten Siljan under någon av de senaste blåsiga veckorna gått en ledsam halvdöd till mötes. Herman Gruber, f.d kajansvarig för Södermälarstrand i Stockholms Skeppsförening, berättar över telefon att hon varit i detta skick i åtminstone fyra veckor.
Författarens tillägg, januari 2017: Den här texten skrevs i april 2011, då jag var 22 år gammal. Som alla andra 22-åringar tog jag i ordentligt utan att bekymra mig för saker som nyanser och vem som egentligen är Nemis målgrupp. I efterhand tycker jag att jag var för hård, särskilt som texten nu för tiden hamnar väldigt långt upp bland sökresultaten när man googlar på “Nemi” och den därmed har en del läsare även idag, men samtidigt tycker jag texten har ett värde som kritik och tidsdokument. Därför låter jag den ligga kvar publicerad, men med detta tillägg. Så här sex år senare vill jag emellertid gärna komplettera den med tillägget att Nemi har sin målgrupp, som alla inte kan förväntas vara en del av, och att den målgruppen säkert tycker mycket om serien. Det tycker jag att ni ska fortsätta göra om ni vill, och ni får gärna avfärda mig som en surpuppa. Slut på tillägg.
Killar vill bara knulla. Eller hur?
Jag har många starka känslor kring serier. Beundran, som första gången jag läste Maus av Art Spiegelman, där jag insåg hur starkt mediet är för att på ett sympatiskt sätt kunna framställa, och till förmån för förståelsen avdramatisera, horribla hemskheter. Kärlek, som varje gång jag öppnar ett Rockyalbum och blir paff av insikten att Martin Kellerman i över tio år lyckats leverera på en sådan extremt hög lägstanivå. Fascination, som när jag betraktar en teckning av Robert Crumb och inser hur serietecknandet hjälpt honom igenom den svårmanövrerade korridor som allas tonår i allmänhet, och hans tonår i synnerhet, utgör. Total hängivenhet, som när forumet Reddits användare av några olika känslorelaterade ansiktsmallar kan pyssla ihop en miljon helt unika berättelser. Förståelse, som när jag läser Jago eller Den frigjorda mannen av Ralf König och förbehållslöst älskar och respekterar hans struliga vackra relationsdramer mellan homosexuella.
Men negativa känslor ingår också bland de ovanstående. När jag inte begriper varför Tony Cronstam slutade teckna Bamse för att gå över till sitt egna bleka Arne Anka-försök, Elvis, blir jag frustrerad. När jag med stigande förvirring inser att SvD inte gjort sig av med förtvivlat trötta Zits och Baby Blues än, trots att det finns så många extremt lovande svenska serietecknare att välja bland. Och när jag dagligen läser seriesidan i min favorittidning DN och lika dagligen blir förvånad över att Nemi, denna norska skenhelighet, denna seriernas vandrande döde, denna skamfläck i den ständigt pånyttfödda nordiska serieboomen, faktiskt varje dag kan överträffa sig själv i fantasilöshet.
Marcus Birro är tillbaka. Inte bara i Sverige (jag instämmer i ”U2 på blixtbesök”-liknelsen såtillvida att de båda är megalomana föredettingar vars existensberättigande som offentliga personer inte längre känns helt självklart), utan som misantropisk ”krönikör” (läs ”ångestbloggande”) hos Expressen. Läs krönikan, kräks om behov uppstår, och återkom sedan hit för min ”analys” (läs ”RAGE!!!”).
Härmed introducerar jag en ny kategori inlägg på bloggen: Det vore roligare om…, en avdelning där jag kan låta min fantasi spinna lite på aktuella händelser och framställa en egen idé av hur saker och ting kunde få ske och utformas.
Nån Per-Anders jag inte vet vem det är.
Jag börjar med dagens beslut att sätta bl.a Astrid, Dag och Greta på de nya sedlarna (däribland en 200-lapp som framöver kommer få min dagliga konsumtion att kännas betydligt mer som ett parti Monopol). Haja hur ballt det vore om alla som var svenska medborgare ett givet datum fick varsin sedel! Det vill säga att du, jag och alla andra vi kände skulle få sitt ansikte upptryckt på någon slumpmässigt utvald sedel. Det hela kan skötas via en kampanjsite där man får skicka in den bilden på sig man vill ska användas. Enligt Riksbanken fanns det vid 2010 års slut 350 miljoner sedlar i cirkulation – det skulle nästan räcka till fyra sedlar per svensk medborgare. Fortsätt läsa “Det vore roligare om… #1: Svenska sedelmotiv”
Vilka filmer som blir virala är inte alltid lätta att förutse, men oftast behöver de ha något med typ kattungar, galna pajaskonster på offentlig plats eller autotune att göra. Den här filmen har inget av ovanstående men lyckas så bra ändå. Yonathan Elias, en 26-årig halvkändis från Washington, går efter en lång dag på jobbet på t-banan hem – bara för att upptäcka att den är fullkomligt tom. Resten är historia (historia som på en vecka fått 100.000 views på Youtube). En intervju med den glada jäveln finns redan att läsa här. Och javisst – Yonathans entusiasm när han får möjligheten att äntligen balla ur totalt på tunnelbanan är det väldigt svårt att titta på utan att le.
