Min vecka 26 och 27: Durmaz, Mr. Cool och förintelseförnekande

Juli månad innebär för mig den största, sammanhängande kalendertomheten för hela det här året. Efter ett jobb i Gävle i slutet av juni, och förutom ett jobb i Falkenberg den 18 juli, är jag helt befriad på jobbresor vilket har varit vidunderligt skönt. Jag jobbar fortfarande, men på en annan nivå: hugger på grejer, gör det som är kul, inspireras av saker som händer. Det är en tillvaro man glömmer bort under vår- och höstterminerna, då man åker iväg två-tre gånger i veckan. Jag andas så djupt jag kan dessa dagar, för snart börjas det igen.

Det betyder också att det finns mindre att sammanfatta just nu. Antagligen gör jag mina veckoböcker lite mer sporadiskt i sommar, men det tror jag inte någon av den handfull läsare denna text till äventyrs får har någon invändning mot.

Måndag, den 25 juni. Creepypoddens 91:a avsnitt släpptes, innehållande tio korta lyssnarhistorier och en norsk. Lyssnarsiffrornas utveckling ser fortsatt bra ut, med för första gången över 130 000 unika lyssnare på en vecka och 344 000 lyssningar (även om det krymper betänkligt i jämförelse med Sommar i P1, som samma vecka med Bianca Ingrossos sommarprat rakade ihop över en miljon unika lyssnare).

Jag cyklade till Radiohuset och vi spelade in det femte och för den här gången sista avsnittet av P3 Dystopia. I höst är det möjligt att det kommer ett till, som jag varit huvudansvarig för, men vi får se. Sedan tog jag en springtur och tittade i min mejlinkorg – och där låg något spännande. Jag hade dagen innan skrivit en liten serie tweets om det uppmärksammade hatet i fotbollsspelaren Jimmy Durmaz Instagramkommentarsfält. Jag hade inte mer insyn än någon annan, så den var spekulativ, och den började så här:

En som heter Jon Andersson, som följer mig på Twitter, såg det och tog fram något av det bästa jag vet: sin sakkunnighet. Såvitt jag förstår det automatiserade han det hopplösa scrollandet vi dödliga var tvungna att hålla på med för att få fram fler kommentarer, och hämtade https://all-free-films.net/moneyslot/ hem allt som dök upp. Resultatet blev 39 000 kommentarer som jag med visst besvär konverterade från en json-lista till ett Exceldokument, och sedan fanns det där framför mina ögon: de gäckande första kommentarerna som hade utlöst hela debaclet. Jag läste igenom dem, analyserade dem lite, och skrev ett blogginlägg som sedan kom att prägla resten av veckan.

Tisdag, den 26 juni. TT skrev en blänkare om blogginlägget och researchen, och sedan Aftonbladet, DN och många andra. Dagarna som följde skulle denna research komma att dyka upp i de flesta sammanhang där “hatstormen” – som vi fortfarande, erbarmligt nog kallar sådana här händelser – diskuterades. På förmiddagen pratade jag med radiojournalisten som vill göra något på “Vem är Veronika?”, och på eftermiddagen pratade jag med lite olika radiokanaler om Durmaz. Sedan var jag och såg “My dad wrote a porno”, vilket var en bra show!

Onsdag, den 27 juni. Skriverierna om Durmaz fortsatte. Jag läste mejl till Creepypodden och besvarade dem – sammanlagt nästan 180 stycken – och satt och började fila på ett poddmanus. Såg Sverige-Mexiko och inledde samma förhoppningsfulla resa som alla andra.

Torsdag, den 28 juni. Årets 58:e föreläsning, och vårens sista, var för ett multinationellt källkritiksprojekt på Högskolan i Gävle. Mycket trevligt! Bandade en kort intervju med en podd som fördjupar sig i aktuella ämnen, sammanfattningsvis. Artiklar i Aftonbladet, Fokus och Skånska Dagbladet om Durmaz. Jenny Maria Nilsson skrev bra i SVD om Lena Anderssons märkliga akademiundfallenhet på sistone. Undrar hur länge Andersson kan låtsas som att det är med ryggraden hon försvarar dem?

Fredag, den 29 juni. Skriverier igen, i Aftonbladet och Fokus, där min bok av en plötsligt generös Johan Hakelius kallades “årets bok om journalistik”.

Sedan helg!

Måndag, den 2 juli. Sista P3 Dystopia, som vi bandat veckan innan, kom ut: om kriget.

Mot bättre vetande hade jag tassat in på diskussionen om Mr. Cools tre år gamla pedofiliparodilåt, som varit extremt upprörd sedan den upptäcktes av några debattörer. Först sällade jag mig till laget som väldigt förbehållslöst var “för” låten, men så läste jag en strålande text om hur dagens journalistik inte förmår på riktigt, och konstruktivt, förstå och skildra de konflikter den rapporterar om. Den blev inspiration till en krönika i DN om bråket.

Tisdag, den 3 juli. Bandade podd hos Ludvig, som kommer ut på måndag. Avsnittet heter “Som katt och hund”, och jag hoppas det ska gillas.

Onsdag, den 4 juli. Skrev en text om en faktagranskning som SVT hade gjort av förintelseförnekare. Tesen är att man kan göra faktagranskningarna mycket bättre om man känner till hur faktagranskande journalistik internationellt ser ut och fungerar, och har någon koll på forskningen på området. Hittade samtidigt en öppning till en story som jag ska fortsätta jobba med på måndag…

Samtidigt gick en forskare på Lunds universitet ut med att han trodde att det visst låg något organiserat bakom hatet mot Durmaz, i motsats till vad jag trott, och vi hade lite kontakt. Det visade sig att det bottnade i en spekulation. Jag har all respekt för hans spekulation och tror nog den kan vara väl underbyggd i stor erfarenhet och mycket kunnande, men jag delar den inte. Samtidigt motsäger inte hans och min ståndpunkt i frågan om vad vi kan veta om vad som hände varandra. Forskarens kritik mot medierna var i mångt och mycket att de är för snabba med att dra slutsatser, baserat på för lite. Som en deppig illustration av den kritiken blåstes hans egna ord upp till rubriker om att “Hatstormen inte fanns”. Det är sorgligt att jobba med media ibland.

Torsdag, den 5 juli. Aftonbladet intervjuade mig om forskarutspelet ovan, vilket resulterade i en rubrik jag gillar: ”Inga tecken på att läskiga nätverk är inblandade”. En ny recension av min bok dök helt oförhappandes upp! “En väsentlig insats” kallas den i Skövde Nyheter, vilket var kul. Blev klar med ett till poddmanus, som vi ska banda i nästa vecka.

Fredag, den 6 juli. Ganska lugn dag, men med ett häftigt genombrott i grejen jag ska jobba vidare med på måndag. Mer om den sedan.

Nu, helg och Sverige-England!

Hur man kan – och bör – faktakolla förintelseförnekare

“Det är helt enkelt fakta.”

Med de orden blev det för första gången ett juridiskt ovedersägligt faktum i USA att judar gasades ihjäl i Auschwitz sommaren 1944. Det blev, genom en dom som föll i Kalifornien 1981, ett så kallat judicial notice, ett fakta som på svenska kallas notoriskt. Det är “ett faktum som inte skäligen kan bestridas därför att det antingen är allmänt känt inom domstolens territoriella jurisdiktion eller för att det snabbt och exakt kan fastställas genom att konsultera en källa vars tillförlitlighet inte går att ifrågasätta”, enligt en av få svenska mer insatta arbeten som skrivits på området.

Det betraktas, med andra ord, som en självklarhet.

Fallet började 1979, när den då nystartade amerikanska organisationen Institute for Historical Review (IHR) utlyste en belöning på 50 000 dollar för den som kunde bevisa att gaskamrar användes för att mörda människor i Auschwitz under förintelsen. IHR har sedan dess ganska konsekvent arbetat för att främja förintelseförnekandet i USA och världen, men detta var deras jungfruresa. Förintelseöverlevaren Mel Mermelstein, som hade tagit sig igenom både Auschwitz-Birkenau och Buchenwald, skrev en insändare till ett par tidningar där han med hänvisning till sin självbiografi By Bread Alone – som inte bara innehöll hans egen historia utan också bilder, artiklar och dokumentation som i övrigt stödde historieskrivningen om förintelsen – gjorde anspråk på belöningen. IHR vägrade betala ut pengarna, varpå Mermelstein stämde organisationen. 1981 vann han fallet, och IHR dömdes att betala honom 90 000 dollar.

I domen kan man läsa att domstolen betraktade det som ett faktum att förintelsen inträffade. “It is not reasonably subject to dispute. And it is capable of immediate and accurate determination by resort to sources of reasonably indisputable accuracy”, skrev domstolen och avslutade: “It is simply a fact.”

I vår tid är det emellertid inte alltid så enkelt.

Internet har alltid, sedan dess stapplande första steg, erbjudit utrymme till de som velat förneka den moderna historiens största folkmord. I min bok skriver jag om nazisten George Dietz, som i början av 80-talet var en av de första att få syn på denna potential:

Han såg de framväxande nyhetsgrupperna som ett sätt att kringgå de journalistiska medierna, som han ansåg styrdes av judar, och han insåg att han var före dem på bollen. Det nynazistiska nyhetsbrevet National Socialist Vanguard Report beskrev i sitt fjärde nummer 1992 hur han entusiastiskt hade ropat »Boy, are the Yids going to scream when they learn about this!« där »Yids« är ett antisemitiskt glåpord.

Även i Sverige, på sajter som Nordfront och Flashback, lever och frodas revisionismen. Och den söker någon att rösta på i dessa frågor har i år faktiskt också ett alternativ, i och med att nazistiska och förintelseförnekande Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) kandiderar till riksdagen.

Detta har av allt att döma SVT bedömt som en tillräckligt akut omständighet för att i två artiklar faktagranska deras världsbild, inom ramarna för samarbetet Faktiskt.se. Om något ska bli ett föremål för Faktiskt måste det, enligt samarbetets riktlinjer, bland annat uppnå “en viss spridning och tas upp i samhällsdebatten” och “ha betydelse eller vara intressant för många”. I sina båda artiklar kvalificerar SVT förintelseförnekandet enligt dessa riktlinjer genom att peka på att NMR är generellt uppmärksammade, att de kandiderar till riksdag, kommun och landsting i valet, att en moderat och sedermera avgången politiker köpt material från deras sajt och att deras världsbild beskrivs i en norsk dokumentär som fått över en miljon visningar. Det SVT faktagranskat, mer specifikt, är om judar gasades ihjäl med Zyklon-B i Auschwitz samt om någon förintelse i en egentlig mening alls ägt rum. Detta urval tycks bygga på att man helt enkelt ringt två framträdande nazister inom NMR och frågat dem vad de tror är sant.

För detta har Faktiskt och SVT fått ganska hård kritik, från både höger och vänster. Kristina Lindquist i DN skriver att “SVT låter nazister sätta dagordningen”, och faktagranskningen kallas “horribel” av Marcus Bohlin i NA och ett “dunderhaveri” av Malin Krutmeijer i Sydsvenskan.

Det är inte första gången Faktiskt kritiseras. Redan innan lanseringen var flera debattörer skeptiska, och dagen efter den kom igång var kritikerkören rätt unison. Satsningen har sedan dess publicerat ett 60-tal granskningar, och många har kritiserats från både höger och vänster.

Att faktagranskande journalistik kritiseras generellt är inte konstigt: formatet har generellt stött på misstänksamhet när det har introducerats. Frågan “ska journalister avgöra vad som är sant och falskt?” ställdes även när vi lanserade Viralgranskaren och när man i Norge lanserade Faktisk.no.

Jag har själv varit avvaktande gentemot Faktiskt.se, eftersom jag har velat att satsningen ska tillåtas komma igång och hitta formerna innan man sågar det. De publiceringar som hittills har kritiserats har jag inte heller själv sett så stora problem med, annat än att rubrikerna och klassificeringsstämplarna – som går från “faktiskt helt fel” till “faktiskt helt sant” – ibland kokat ner nyanserade och välresearchade texter till hårddragna rubriker och att de ibland tvingats gå lite väl djupt i ett påstående för att hitta något att stämpla, som till exempel när DN stämplade det som “faktiskt helt fel att Ulf Kristersson (M) aldrig haft ett jobb utanför politiken” för att han mellan år 2000 och 2003 var kommunikationsdirektör och -konsult.

Jag har också från början tyckt att det varit synd att Faktiskt inte följde den norska modellen, och skapade en gemensam och självständig redaktion istället för att sprida ut faktagranskarna på samtliga samarbetande redaktioner. Men lika hårt som andra debattörer har jag inte velat döma dem.

Den här gången får jag emellertid också sälla mig till kritikerna.

Att ringa en nazist och be den prata lite är inte ett bra sätt att inleda en faktagranskning. Nazister tror på nazism, vilket torde vara allom bekant, och det är enligt alla sätt att mäta det på en djupt världsfrånvänd ideologi. Där finns en outtömlig källa att hälla ur, utan att det egentligen finns några skäl. Att ställa en nazists fabulerande mot Nationalencyklopedin, som man gör i den ena SVT-artikeln, faller på sin egen orimlighet. “Man argumenterar inte med människor som hävdar att månen är gjord av vit ost”, som professor Yehuda Bauer, vid International Holocaust Remembrance Alliance och Yad Vashem säger till SVT.

Men det största kardinalfelet i publiceringen är ändå att man i den ena artikeln lyfter upp myten i rubriken: “NMR har helt fel om Zyklon B – användes visst för att massmörda människor”. Risken när man formulerar sig så är att man för de som tidigare inte kände till myten föreslagit den som en möjlighet, och för de som redan var övertygade om den bara befäst den. Denna fallucka är mycket välkänd inom den faktagranskande journalistiken.

Jag menar dock inte att en faktagranskning av en antisemitisk världsbild är fel. Tvärtom. Anledningen att George Dietz hojtade så glatt när han upptäckte internet var för att han såg möjligheten att förbigå granskande ögon och propagera direkt för publiken. Nazister har, som sagt, utnyttjat den möjligheten från första början. Ett annat case jag tar upp i min bok är sajten martinlutherking.org, upprättad av före detta Ku Klux Klan-medlemmar men utformad som en neutral kunskapsbank om Martin Luther King. Länge låg den sajten långt upp bland Googleresultaten på en sökning om King, vilket var avsikten: man ville snärja sig in bland intet ont anande elever som researchade på nätet. (Jag har själv gått i en sådan fälla. När jag i mellanstadiet gjorde ett arbete om Estonia var en konspirationssajt bland det första jag hittade i researchen på nätet, och jag minns känslan av att ha upptäckt något inte ens mina lärare kände till. Resultatet är en livsfarlig kombination av att vara stolt och lurad.)

För den som ställs inför revisionismen på nätet är det inte alltid helt lätt att hitta seriösa motbilder. Tidigare nämnda Mel Mermelsteins bok, By Bread Alone, har på omslaget en känd bild på överlevande judar i Buchenwald. Du har säkert sett den – men i en annan version:

Den stående mannen till höger finns alltså inte med på Mermelsteins omslag, något som förintelseförnekare på nätet tagit fasta på som bevis för att bilden i sin helhet är fejkad. Jag själv tror det finns en annan logisk förklaring, och har skickat ut lite trådar på temat och hoppas kunna reda ut frågan senare. Poängen just nu är att peka på den här diskrepansen, och notera att det inte verkar finnas någon lättillgänglig – ja, inte ens tillgänglig – kunskap om den här bildens historia på nätet. (Uppdatering: Nu gör det det, och den omsätter den här bloggpostens tankar om tillbakavisande av förintelseförnekare i konkret handling.)

Förintelsen är en obegripligt omfattande berättelse. Det finns miljontals händelser, bilder, vittnesmål, artefakter, kvarlevor och dokument. Några kommer säga emot andra, utan att det utmanar hela bilden, men det är det som går att utnyttja. Det går snabbare för nazisterna, här såväl som i fallet martinlutherking.org, att uppfinna och tillgängliggöra sina förklaringar än det går för journalisterna att researcha fram dem och presentera dem.

Med justerad vinkel, presentation och rubrik hade SVT:s granskning av nazisternas lögner kunnat vara sådan här tillgängliggjord kunskap. Ledtrådar till hur det kunnat se ut då finner vi i Denialism: what is it and how should scientists respond?, en artikel av Pascal Diethelm och Martin McKee i European Journal of Public Health från januari 2009. Diethelm och McKee skriver att förnekare – oavsett om de drivs av ekonomiska eller ideologiska motiv – generellt inte spelar enligt samma regler som vetenskapen (eller journalistiken). De är ovilliga att acceptera vissa bevis, de använder avvägda och medvetna förvrängningar och de blundar för logik när det passar dem. I en kamp mot lögnare är sanningssägaren alltid handikappad. Alltså menar Diethelm och McKee att det viktiga är att byta fokus från dem till publiken, och istället för att argumentera mot dem visa och lära ut vilka taktiker de använder. Bara så är vi redo inför den propaganda de ännu inte hittat på.

Diethelm och McKee pekar ut fem varningsflaggor vi måste lära känna i propagandan:

  1. Konspirationsformandet. Det faktum att det finns en vetenskaplig konsensus pekas i sig ut som ett tecken på att en konspiration existerar. Alla som säger emot propagandan pekas automatiskt ut som en del av denna konspiration.
  2. Falska experter. Man hänvisar ofta och mycket till enskilda, upphöjda experter vars beskrivningar går stick i stäv med vetenskapligt konsensus. Man misstänkliggör experter som säger emot dessa.
  3. Selektivt urval. Man hänvisar ofta och mycket till ett fåtal enskilda forskningarbeten, rapporter, uttalanden, skildringar eller vittnesmål som går emot vetenskapligt konsensus, och framhäver de svagaste styckena i de svagaste forskningsarbetena som går i linje med vetenskapligt konsensus.
  4. Orealistiska förväntningar på forskning. Man använder det faktum att forskning inte kan bevisa allt exakt som belägg för ens egen världsbild. Diethelm och McKee använder som exempel klimatförnekares poäng att det inte finns exakta belägg för hur världstemperaturen sett ut – från den tid då termometern ännu inte var uppfunnen.
  5. Dålig argumentation. Man byter ämne när ens poäng utmanas, besvarar andra argument än de som framställts och använder falska motsättningar.

Diethelm och McKee fokuserar i sin artikel på förnekare inom tobaksindustrin, men deras fem varningsflaggor är fullt användbara även på förintelseförnekare. Alla som någon gång klivit in i ett revisionistforum på nätet känner igen dem. Man kan till och med peka ut några av dem i nazisternas citat i SVT:s artiklar.

Att snubbla över förintelseförnekande på nätet är verklighet för förfärligt många. Det måste vara lättare för den som söker en motbild inför propagandan att hitta kunskap och svar. En publicering där man, utan att framhäva den felaktiga myten, visar hur den revisionistiska propagandan fungerar, och tillbakavisar förekommande argument, vore inte bara bra – den vore att börja ta igen ett försprång som antisemitismen tillåtits allt för länge. SVT:s publiceringar idag hade kunnat vara sådana. I framtiden hoppas jag de är det.

En närläsning av de 3 000 första kommentarerna på Jimmy Durmaz Instagraminlägg

En som heter Jon Andersson var hygglig och hjälpte mig få fram en arkiverad databas som innehöll alla 39 000 kommentarer på fotbollsspelaren Jimmy Durmaz senaste Instagraminlägg. Han beskriver det som att han “hämtade ner dem genom anropa endpointen som laddar in mer kommentarer på instagram-siten, (och) efter några rate-limits så sparade jag ner resultatet”.

Med hjälp av detta dokument har jag kunnat gå igenom de 3 000 första kommentarerna på Durmaz Instagrambild. Databasen skapades emellertid vid lunchtid i dag måndag, varför kommentarer som tagits bort dessförinnan inte finns med. Eftersom det är ett helt dygn efter att Svenska fotbollförbundet gått ut med att de ska polisanmäla hoten kan de kommentarer vars innehåll varit värst rimligen alltså tänkas ha raderats innan de fastnade i min databas. Dessa kan uppskattas till mellan 500 och 1000 kommentarer. Polisen säger i dag i Aftonbladet att 2 000–3 000 kommentarer på Instagram räknas som kränkande, och de har inlett en förundersökning. Bilden ni får i denna genomgång ska alltså inte betraktas som ett facit, och kompletteras med andra skärmdumpssamlingar och vittnesmål om hat och hot. Mer om det nedan.

Hur som helst, Durmaz publicerar sitt inlägg på Instagram på eftermiddagen den 23 juni, och får den första kommentaren klockan 16:41:57. Den lyder “Stort Lycka till brorsan”. 60 sådana här kommentarer följer: vänskapliga, peppande, glada. Runt klockan 21.52 gör Durmaz sin olycksaliga tackling, vilket följs av den första upprörda kommentaren i hans kommentarsfält: “Idiot!!!”, skrivet klockan 21.53.16 av en användare med svenskt användarnamn som följer 503 personer och som har 955 följare.

Så här ser kommentarerna som följer ut, och då är det bara de som hunnit skrivas fram till 21.54.39. Det är bara för att ge er en känsla av hur det ser ut i kommentarfältet de allra första minuterna.

Samtliga dessa kommentarer är skrivna av konton som vid en snabb anblick förefaller autentiska, och som tillhör unga svenska män och pojkar. En och annan utländsk användare förekommer, men även de verkar autentiska. Ett par tre konton har skrivit fler kommentarer än en, men inte mer än tre.

I samma sekund som händelseförloppet utspelar sig på teve kommer alltså de första kommentarerna in på Durmaz Instagramkonto, och de kommer från till synes autentiska konton. Vreden verkar vara organisk: svensk på riktigt, i brist på bättre ord.

Sedan, i mitt urval, kommer följande kommentarer som man kan klassificera som rasistiska, och som skrivits av människor som verkar autentiska, in. Samtliga har det gemensamt att de återigen skrivits av unga män och pojkar.

De lyder enligt följande:

21.54.47: LANDSFÖRRÄDARE
21.55.00: Är du ens svensk
21.56.31: Åk hem din jävla sopa
21.58.40: Dra hem!
21.58.54: Jävla sopa är du, bergsturk
21.59.27: Tack för inget din inkvoterade jävla skäggiga sopa! Dra åt helvete!!!
22.00.26: O du är fan inte Sverige
22.00.28: Så jävla värdelös klarar inte av närkamper för fem öre skicka hem dig själv för Sveriges skull
22.00.29: Åk hem
22.01.00: Äru svensk eller???
22.01.40: Du är så jävla kass din fitta!!! Raka av det där jävla äckliga IS-skägget!!!!!!!!
22.01.50: Landsförrädare
22.02.16: Betala Tyskland bra till isis eller ??
22.02.18: Ska fan skicka hem dig i en flyttkartong din jävla sopa, du är hemsk
22.02.29: #sd2018🇸🇪
22.02.45: Åk hem snälla

Vid det här laget har det gått nio minuter sedan tacklingen och ytterligare ungefär 600 kommentarer har publicerats i kommentarsfältet. Av dem är det ovanstående de jag själv hittar som är direkt rasistiska, på ett eller annat sätt. (Kommentarer om att rösta på SD klassificerar jag som rasistiska med anledning av att de inte rimligen i sammanhanget kan handla om något annat än att peka ut Durmaz som icke-svensk och just därför icke önskvärd.)

Övriga är allt mellan irriterande till – med ganska stor marginal – direkt hatiska, om än inte med en glasklar rasistisk överton. Många kommentarer är öppet homofobiska och sexistiska. “Bög” och “fitta” är återkommande skällsord. Ännu ett urdrag, bara så att ni ska förstå hur det ser ut:

Vid 22.04 börjar det emellertid komma in kommentarer som ger Durmaz stöd, även om de fortfarande är i klar minoritet. Det är också ganska många utländska kommentarer, skrivna på framför allt spanska och turkiska. De konton jag klickar upp för att granska ser alltjämt autentiska ut. Vi fortsätter med de kommentarer som är glasklart rasistiska:

22.05.17: Din jävla idiot hur fan kan du dra en jävla glidtackling 6 cm från strafflinjen. Jag har redan bokat flygbiljett hem för dig
22.06.21: Hur fan går det an? Ta av tröjan, du är inte svensk
22.06.25: Cykla hem t din hemland
22.07.14: SD2018
22.11.20: Vafan gör du ens i Svenska landslaget du är inte ens svensk
22.12.48: Ta snabbaste flyget hem hoppas man aldrig ser dig på en fotbollsplan
22.14.11: Raka av d där fula skägget och ta först flygg hem
22.17.44: Där vann ju fan SD valet
22.19.01: Och där vann SD valet #Jimmy Dumbass
22.21.07: Förhelvete , spela med Turkiet istället idiot
22.21.08: Borde han inte utvisas från Sverige efter detta
22.21.31: Glöm inte att det är val i år #SD2k18

Drygt 1 200 kommentarer har vid det här laget publicerats sedan tacklingen, och de flesta är nu antingen svar på tidigare publicerade kommentarer, allmänt tramsande eller stöd riktat till Durmaz. Hatet har blivit en minoritet av kommentarerna, men finns fortfarande kvar och det dyker emellanåt också upp i dialogen som uppstår när människor svarar på kommentarer och därmed bildar trådar.

Bilden av att hatvågen är över blir ännu starkare efter ungefär 2 000 skrivna kommentarer, vid klockan 22.40. Nu ser kommentarsfältet ut ungefär så här:

Jag läste ytterligare 1 000 kommentarer, och i dem förblev stämningen mycket mindre hatisk och mer stödjande.

En annan detalj. När klockan är 22.46 publicerar Twitterkontot @woridcupupdates en tweet om att Durmaz fått nästan 3 000 kommentarer. I det arkiv över kommentarer jag har tillgång till är antalet drygt 2 150.

https://twitter.com/WorIdCupUpdates/status/1010625114029875201

Det här kontot är inte officiellt, och bär ett kännetecken för konton som ofta är dubiösa som källor betraktade: det har ett i istället för L i ordet “world” i användarnamnet. Kan det ändå stämma att det vid tidpunkten för tweeten i fråga fanns nästan 3 000 kommentarer på Durmaz Instagrambild? Ja, det tror jag. Jämför med en skärmdump daterad 23.14:

https://twitter.com/ZagrosHama/status/1010632190596657153

Här står det att det vid tillfället fanns 3 944 kommentarer på fotot. I mitt arkiv finns det vid samma tidpunkt bara drygt 3 150 kommentarer. Med andra ord har runt 800 kommentarer sannolikt raderats sedan dess.

Slutsatser. Jag har gått igenom de första 3 000 av de 39 000 kommentarer som skrivits på Jimmy Durmaz då senast publicerade Instagrambild med start kvällen den 23 juni.

  • Durmaz har definitivt utsatts för hundratals om inte till och med tusentals hatiska kommentarer.
  • Särskilt de första drygt 1 000 kommentarerna är på skalan mellan upprörda, förbannade och hatiska, och använder sig av grovt nedsättande och inte sällan sexistiska och homofoba skällsord. De kommentarer som – i min databas, med mina ögon, i min definition – kan betraktas som rasistiska är ett drygt 30-tal. I dokumentet har jag inte sett några hot.
  • Kommentarerna har genomgående skrivits av unga, svenska män med till synes autentiska konton. De verkar också autentiska i och med när och hur de dyker upp i kommentarsfältet. Andra språk som förekommit i kommentarsfältet är framför allt spanska och turkiska, och de kommentarerna har jag inte läst. Det verkar inte som att en trollfabrik eller rasistisk kampanj ligger bakom hatet mot Durmaz.
  • Så mycket som 800 kommentarer kan ha raderats av antingen Durmaz (eller den som hanterar hans Instagramkonto) eller deras författare själva, mellan det att de skrevs och att databasen mitt inlägg bygger på skapades, vid lunchtid idag måndag. För att få en uppfattning av hur de kan ha sett ut rekommenderas bland annat det här blogginlägget eller skärmdumparna som publicerades på Twitter samma kväll, där ytterligare ett 30-tal kommentarer som definitivt är rasistiska men inte finns med i min databas finns bevarade.

Denna databas kan du själv ladda ner och gå igenom här, om du vill dubbelkolla det jag hittat eller sortera på något annat sätt. Notera tidsskillnaden i kommentarernas timestamps – de ligger av någon anledning två timmar före.

Min vecka 24 och 25: Fact-checking och pasta i Rom

Att leva som egen företagare med en tydlig och – i rådande tidsanda – attraktiv profil innebär många sorters lyx, varav en är tveeggad: varje dag innebär en möjlighet att helt styra om hela tillvaron. Det är svårare, som frilans, att bara följa i upptrampade spår eftersom jag i hög grad formar min tillvaro från dag till dag och bara har mig själv att skylla om någonting lämnar mig missnöjd. Ett arbete som går ut på att trampa i de där upptrampade spåren är visserligen sinnebilden av det själ- och glädjelösa harvandet, men det innebär åtminstone att man inte behöver ställa sig frågan om man gör det man verkligen vill. Det svaret är ju så tydligt ”nej”. För mig är svaret, sedan en tid, betydligt mer grumligt och höljt i dunkel. I teorin är ju allt bra. Så varför går jag runt och funderar på vad jag borde göra?

Är det här något att gnälla på? Nej, givetvis inte. Jag har en väldigt lyxig arbetssituation just nu. Den kommer väl inte förbli sådan för evigt, men just nu är den det: om det är det inte tu tal. Men även en lyxig arbetssituation kan kännas obekväm, och just nu vet jag helt enkelt inte riktigt om jag gör det jag verkligen vill. Jag har tänkt att något annat ska hända i vår, men fram till dess är jag i denna tillvaro och letar efter de där tillfällena då man påminns om vad det är man älskar: vad det var som fick en att hamna här. Dessa veckor har några sådana ögonblick funnits, dels hemma i mitt vardagsrum i ett samtal om storyn jag aldrig riktigt lämnat, dels i en hemskt varm skolbyggnad inhyst av en internationell skara faktagranskande journalister i Rom. Vi kommer till båda dessa punkter i min genomgång av veckorna som gått.

Måndag den 11 juni. Veckan inleddes med att Creepypoddens 90:e avsnitt släpptes, en morgonrunda med min nya pulsklocka, samt en fuckup. Jag satt i mitt kök och väntade på en brittisk frilansjournalist, sedan en tid boende i Stockholm, som skulle intervjua mig om ”Vem är Veronika”. Klockan var några minuter i 10, vi hade avtalat träff vid hel, när det plötsligt i Dystopias Slackkanal kommer ett meddelande från min poddkollega Anna som kungjorde att hon var i Radiohuset och väntade på att släppas in. Jag hade dubbelbokat mig: vi skulle banda just då. Jag kastade mig hemifrån, hittade frilansjournalisten som gick runt ute på gatan och letade efter min dörr och bad tusen gånger om ursäkt, och slängde mig sedan iväg på cykeln. En halvtimme sen kom jag fram och vi bandade avsnittet som skulle komma ut senare i veckan under viss tidspress. Genant och dumt.

Under eftermiddagen blev det inte så mycket gjort, för jag hade inga batterier på datorn och knappt tid att hitta ett fik att sätta mig på innan dagens https://freeslots.com.ua/ andra programpunkt tog vid: ett after work med Journalistförbundet, delvis arrangerat av Yttrandefrihetsgruppen som jag ju sitter med i. Sedan cyklade jag hem igen, och köpte flygbussbiljetter.

Tisdag den 12 juni. För den här dagen tillbringade jag nämligen i Köpenhamn. Den blev lite vimmelkantigare än tänkt, eftersom jag av outgrundliga skäl sov jävligt illa natten mellan måndag och tisdag (jag hade varken ångest eller insomnia, det var bara som om ”somna”-mekanismen var satt ur spel) och därför var på gränsen att falla i dvala varje sekund och särskilt på den tidiga flighten ner till Danmark. På flyget tog jag en selfie för att se om jag såg trött ut, och, ja…

Men min uppgift för dagen gick ändå helt okej. Det som ägde rum i Köpenhamn var Radiodays Europes särskilda podcastdag, en dag för poddare världen över. Jag var av Sveriges Radio tillfrågad att berätta lite om Creepypodden, och gjorde så med viss framgång: efteråt har diverse åskådare hört av sig med frågor och liknande. Trevligt, men som sagt: grumlat av sömnigheten.

Jag åkte hem igen samma eftermiddag och gick och lade mig tidigt, efter att lite lealöst suttit och undersökt en suspekt Facebookpost där en man påstod sig ha blivit misshandlad för att han bar några supportergrejer för svenska landslaget. Den var märklig i detaljer och helhet, men Samhällsnytt hann ändå göra en grej på den innan den försvann från Facebook. Det blev ännu en av alla de där grejerna man kollar in, men som det inte blir något av.

Onsdag den 13 juni. Klockan nio kom den brittiska frilansjournalisten, som vi avtalat under min panikslagna måndagsmorgon, och vi satte oss och pratade om ”Vem är Veronika” samtidigt som några karlar genomförde en stamspolning i vår lägenhet. Det var här ett av ögonblicken jag nämnde ovan infann sig. När jag pratade om Veronika kände jag verkligen att fan, det är de här berättelserna jag vill berätta. Det var verkligen kul. Jag behöver hitta tillbaka till dem. Vi hann nätt och jämnt prata igenom första hälften av storyn, och har sagt att vi ska ses igen. Vi får se om det blir något av hans intervjuer, men det hoppas jag verkligen och han verkar vara en sådan som får saker gjorda.

Nå. Efter en springtur vid lunch cyklade jag till Lundagatan för en intervju med en podd som UR gör om källkritik, vilket var kul och trevligt. Sedan satt jag till långt in på natten och skrev krönika till DN, som publicerades senare i veckan.

Torsdag den 14 juni. Gjorde lite olika saker – köpte en tågresa, besvarade mejl, slösade bort en del tid på internet, och sedan cyklade jag till Gamla stan för att delta i Saco-evenemanget Sacosoffan (som många undrat varför den inte heter Sacosäcken, men som jag nu slås av kanske anspelar på sagosoffan?). Det går att se här:

Fredag den 15 juni. Satt och undersökte ett supermärkligt Twitterkonto, enligt vad som påstods tillhörande en ung exmuslimsk kvinna men vars story delvis föll isär ju längre dagen fick. Kom knappt någon vart med det, dock, tyvärr. Däremot publicerades min DN-krönika, om spetsade pålar nedanför badbryggor. Sedan var jag med i Lantzkampen i en mysig liveversion på Kulturhuset, vilket man kan behöra här:

Sedan var det helg!

Måndag den 18 juni. Tog en springtur och ett tåg till Varberg, där jag föreläste för frivilliga skolungdomar – med andra ord, inte jättemånga. Men det var trevligt ändå, och därtill årets 57:e föreläsning! Sedan publicerade jag ett inlägg om folkberättandet på nätet om muslimer.

Tisdag den 19 juni. Packade på förmiddagen – såg P3 Dystopias senaste avsnitt, om totalitarismen, släppas vid lunch – åkte till Rom på eftermiddagen! I Rom ägde nämligen Global Fact V rum, en konferens om faktagranskande journalistik som lockar deltagare från hela världen.

Jag skriver detta söndagkvällen den 24 juni, och nu är jag hemma igen från Rom. Jag tänker sammanfatta dessa dagar med att det var varmt och svettigt, bitvis mycket intressant och hela tiden väldigt hjärtligt. Mest användbart var dragningarna om avancerad nätresearch, faktagranskning i skolbänken och samtal om folklore och fejknyheter – det är vid de tillfällena jag också spritter till, som att jag inser något om vad det är jag vill hålla på med. En annan liten rolighet var att ett filmklipp jag gjorde för en tid sedan, om en illasinnad propagandabild mot flyktingar, var nominerad till bästa filmanvändning. Men vann gjorde jag inte. Här kan ni se det om ni vill, med engelska undertexter om det behövs:

Och det var den veckan!

Berättelsen om den parasiterande muslimen

Saudiarabien har bett Finland få bygga några moskéer i landet. Finlands regering kontrade med att fråga om Finland fick bygga kristna kyrkor i Saudiarabien. Detta kunde inte Saudiarabien acceptera. “Då blir det inga moskéer i vårt land heller”, sa vårt rakryggade fosterlandsvärnande grannland.

Folklorister som ägnar sig åt studier av vandringssägner är ganska ointresserade av deras sanningshalt. När vi tycker en berättelse låter sannolik är den ofta det, inte minst då nästan varenda tänkbar händelse i en värld med miljarder invånare faktiskt lär ha inträffat. Någon gång har det mesta hänt, helt enkelt. Därför fokuserar folklorister snarare på varför just vissa historier sprider sig, när, var och bland vilka. Teorin är att detta ska öppna en osynlig dörr och avslöja vår tids mer eller mindre dolda fördomar, motsättningar, grupptillhörigheter och rädslor.

Berättelsen ovan, till exempel, har inträffat – fast med vissa, ganska viktiga variationer. Byt ut Finland mot Moskva, “Finlands regering” mot “tre ryskortodox grupper i Moskva” och ta bort det “rakryggade fosterlandsvärnande” svaret, så hittar vi en liknande händelse 2008 då den saudiska kungen Abdullah erbjöd sig finansiera en moské i Moskva och en mindre skara ryskortodoxa kristna kom med motbudet att de samtidigt också borde få bygga kyrkor i Saudiarabien.

Det är möjligt att det egentligen var denna händelse, fast av tiden förvriden till sin nuvarande form, den anonyma twittraren @jyliden59 berättade om i sin tweet från den 12 juni. Eller så var det – kanske ännu mer tänkbart – en liknande situation i Norge 2010. Det är inte det intressanta – det intressanta är att den fått sin nuvarande form. En berättelse blir bättre ju närmre den utspelar sig oss, och särskilt om den inträffar på en plats vi kan använda som kontrast till vår egen, och därför är det kanske inte så konstigt att @jyliden59 presenterar en version där det är i Finland det utspelar sig och att det slutade på ett för moskémotståndare så attraktivt sätt. Funkade gjorde det hur som helst – @jyliden59 har fått över 500 retweets och 2000 gillamarkeringar på sin tweet. Trots att hen själv, i en senare tweet, medger att anekdoten är “en liten saga”.

För berättelsen är välbekant. Den som tillbringar mycket tid på internet känner igen denna bild av muslimer från oräkneliga anekdoter, nyhetsliknande artiklar och berättelser som cirkulerar på sociala medier. På sajten Urban Dictionary, ett uppslagsverk för nätets vokabulär, kan man rösta på vilken definition man tycker passar bäst för ett begrepp. Definitionen “Someone who follows Islam” för begreppet muslim är det 178 personer som röstat på. Den ledande definitionen har över 57 000 röster, och den lyder enligt följande:

Somebody who goes to live in other peoples countries but refuses to integrate with or tolerate their way of life. At the same time they demand we tolerate them and make all the changes to accomodate their stoneage way of life.

I stora delar av nätets folklore är muslimer synonyma med kulturella parasiter. De inte bara missionerar för sin egen religion, utan kräver att den ska beredas utrymme i samhället, ja, ända in i vardagsrummet. De beskrivs genomgående som ett homogent kollektiv som kommer hit utan att foga sig efter vår livsstil eller våra normer, utan tvärtom med egna, medvetna strategier för att antingen smuggla eller institutionalisera in sina egna.

Inte för att det är första gången vi applicerar den beskrivningen på nykomlingar.

Att den använts mot judar är så välkänt att jag knappast behöver påminna om det. Mindre känt är kanske hur kineser som arbetskraftsinvandrade till Amerika på 1850-talet misstänkliggjordes. Julia G. Young i Journal on Migration and Human Security:

Native resentment of the Chinese arose from the perception that they were an “unassimilable, even subversive group, [whose] vicious customs and habits were a social menace”. Their perceived inability to assimilate was blamed on their appearance — not only their physical characteristics, but also their traditional dress and the hairstyle of male migrants — as well as their tendency to preserve the cultural practices and language of their home country. Their culture was cast not only as primitive and backward, but also as an existential threat to US democratic institutions (…)

ODonovan-Rossa-Gorilla-Warfare-Puck-1884-copyDe katolska emigranterna från Irland som samtidigt kom till Amerika behandlades lika illa. I satirteckningar avbildade man dem som gorillor. Det kulminerade i bildandet av det politiska partiet Know Nothing, det första stora tredje politiska alternativet i USA, som fick sitt namn efter vad de inblandade skulle svara om de fick frågor om rörelsen: jag vet ingenting. De trodde att de katolska invandrarna i hemlighet var fotsoldater i en religiös invasion, styrd av påven, och den bilden passade väl in i den protestantiska allmänhetens intryck. Historikern Douglas Kierdorf i Boston Globe:

In the popular press, the Irish were depicted as subhuman. They were carriers of disease. They were drawn as lazy, clannish, unclean, drunken brawlers who wallowed in crime and bred like rats. Most disturbingly, the Irish were Roman Catholics coming to an overwhelmingly Protestant nation and their devotion to the pope made their allegiance to the United States suspect.

Anhängare av en annan religion, som misstänkliggörs för att man tror deras lojalitet till religionen är starkare än till det nya hemlandet? Det känns igen.

The_American_River_Ganges_(Thomas_Nast_cartoon)

Det här är en satirteckning från 1876, av den anti-katolska och anti-irländska tecknaren Thomas Nast, som visar hur biskopar i form av krokodiler anfaller de allmänna skolorna medan irländska politiker i övre högra hörnet medvetet vänder ryggen till. Det är en satirteckning vi behöver en historisk kontext för att kunna förstå.

Den här bilden, däremot, behöver vi inte någon kontextbeskrivning för att förstå. Vi lever nämligen i dess kontext.

skola

I vår tid är det, för de som delar denna världsbild, islam och kommunism som inte bara hotar skolorna utan redan infiltrerat dem. Och återkommande i berättelserna är just arketypen av en muslim som, med stöd från antingen blinda, godtrogna eller onda makthavare, tvingar på en kuvad omgivning sin egen livsstil. Det dyker upp hela tiden. På den folkloristiskt orienterade faktagranskarsajten Snopes.com finns en hel underkategori som heter “Muslims Offended”, som exklusivt innehåller vandringssägensliknande berättelser om tillfällen då majoritetssamhället böjt sig för det kränkta islam. Historier om att Tyskland ska ha förbjudit korv, att julfirandet ska ha ställts in i en stad i Michigan, ja, till och med att en gammal grav skulle ha grävts upp, allt för att olika kränkta muslimer skulle krävt det.

Historieberättandet har gått så långt att muslimerna i berättelserna ofta inte ens längre är dess subjekt längre. I de mycket spridda berättelserna om att kedjan Target skulle ha infört en separat kö där man fick stå om man köpte alkohol eller griskött finns inga kravställande muslimer alls med – bara ett storföretag som i någon sorts förebyggande syfte sägs vilja smeka dem medhårs. Muslimerna fungerar i dessa berättelser nästan som zombies gör i skräckfiktionen: egentligen bara ett verktyg för att sätta andra grupper mot varandra. En biroll i självbiografin.

Så här har folkberättandet alltid behandlat människor med annan tro och livsstil än majoritetssamhällets. Berättelserna är lockande och livskraftiga, och går hand i hand med övrig politisk utveckling. “Det är en förenkling att endast tillskriva invandringsfrågan tillväxten hos Sverigedemokraterna. (…) Invandringsfrågan verkar ha blivit en symbol för att samhällets fokus och resurser vänds till andra än mig själv“, skriver Kantar Sifo i en nylig undersökning som visar att Sverigedemokraternas väljare känner sig mindre hörda och mer förfördelade än andra. Gissa vilka de där “andra” antagligen är?

Men rent historiskt har det nästan alltid slutat med att vi upptäcker att de flesta människorna i de där grupperna är precis som vi. Det tog tid, men i dag tjänar asiat-amerikaner som grupp mer än vita amerikaner och irländare har varit president i USA. Båda grupper – den förstnämnda i högre grad än den sistnämnda – utsätts fortfarande för rasism, men deras hemmahörighet i USA är inte på något sätt lika ifrågasatt. Detsamma kommer gälla muslimer och människor från Mellanöstern, i sinom tid. Tills dess måste vi, när vi ser dem, komma ihåg att dessa historier är frukter av vår tid och minnas att de i framtiden kommer framstå som lika groteska som 1800-talets historier om kineser och irländare. Historiepodden In the Past Lane:

These days, no one seems to remember a time not that long ago when Americans looked at a St. Patrick’s Day parade and saw Irish terrorists. We should keep this in mind as we listen to the vitriolic rhetoric about immigration and terrorism in this election year. And you might keep it in mind should you choose to celebrate St. Patrick’s Day.

Min vecka 22 och 23: Giftermål

Jag försöker vänja mig vid att kalla Linnea “min fru”. Det är inte helt lätt, eftersom jag kallat henne “sambo” eller “flickvän” i åtta år, men det är ingen fara – jag har tid på mig att vänja mig. Förra helgen gifte vi oss i Stadshuset, vilket vi följde upp med en hemmafest med familj och vänner. Nästa år har vi – för att kunna förlänga denna fantastiska grej så mycket som möjligt – själva bröllopsfesten. Jag ser fram mot att fira oss utan att behöva plocka pant efteråt.

Det är svårt för andra yrkesrelaterade saker att konkurrera med detta, såklart, men ändå ska det in i krönikan vad dessa veckor erbjudit.

Måndag den 28 maj. Jag bloggade ihop två inlägg om Creepypoddens senaste avsnitt, inklusive avsnitt 89: “Gömt i kod”, som kom ut samma natt. Creepypodden är alltjämt, enligt Poddindex, Sveriges tredje eller fjärde största podd med drygt 120 000 lyssnare veckor då nya avsnitt utkommer.

stats

Lunch åt jag med en trevlig man från ett kommunikationsföretag som ville skriva något mer djuplodande om troll på nätet, ungefär, och sedan skrev jag frågor till intervjuer för P3 Dystopia och skickade fakturor på kvällen. Dessutom publicerades en TT-text där jag pratade om vikten av att läsa artiklar innan man delar vidare dem (så jävla kul kille Linnea gift sig med).

(Den dagen bråkade vi om en intervju med en kille som hade mycket för sig, om jag någon gång i framtiden undrar vad som upptog mina tankar.)

Tisdag den 29 maj. Jag cyklade till Slussen men hann inte köpa frukost.

Det var hemskt men gick över när jag kom fram till kaffet och mackorna på konferenshotellet Djurönäset, där Unionen hade en större konferens och jag var anlitad för att göra två föreläsningar. De två föreläsningarna gick fint, och sedan satte jag mig på bussen https://accords-land.top/azartnye-igry/ in till Slussen igen och cyklade vidare till Gröna Lund, där SVT Sport hade en seminariedag och jag gjorde ytterligare en föreläsning. Nettomängden föreläsningar under året efter denna dag var alltså 51. Och så publicerades mitt samtal i “Politik i bokhyllan”, som man kan se här.

Onsdag den 30 maj. Föreläsning nummer 52 för året var för Finansdepartementets anställda, vilket var väldigt kul om än i en lokal där det underbara solinsläppet var så omfattande att min Powerpointpresentation tvättades ut till ett vitt ludd på väggen. Nåväl, de verkade nöjda, och så var även jag. Därefter skrev jag en DN-krönika, om det extremt märkliga fallet med den återuppståndna “mördade” ryska journalisten Arkadij Babtjenko, och på kvällen var det författarmingel i Villa Manilla för Albert Bonniers författare, vilket var speciellt men trevligt. Och i Umeå Tidning dök en trevlig krönika om min bok upp!

ut

Torsdag den 31 maj. P3 Dystopias nya avsnitt, om antibiotikaresistens, publicerades.

Viktor Hariz, som är producent för vår podd, tycker detta är det bästa avsnittet hittills så har ni inte hört det än är det dags. Det är ett rätt akut ämne.

Dagen inleddes annars med en föreläsning (53) på Riksdagsbiblioteket, anrika och oerhört vackra lokaler, där en skara intresserade samlats för att förkovra sig i källkritik och vandringssägner på sociala medier. Sedan åt jag lunch med Linnéa Jonjons och hennes son Allan, satt och försökte ta reda på vem som låg bakom en skum opinionsbildande sajt, och deltog därefter i ett panelsamtal apropå Mediestudiers nya bok Fejk, filter och faktaresistens där jag medverkar med en bearbetad version av detta blogginlägg. På panelsamtalet deltog också Jan Ericson, röststark moderatpolitiker på Twitter, och det var särskilt intressant att höra honom prata om att vara mediekritisk makthavare på sociala medier.

Fredag den 1 juni. Den här dagen jobbade jag nästan inte alls, utan använde till att förbereda inför bröllopet och vår hemmafest. Det som kan vara värt att nämna i professionella sammanhang är möjligen att min podd omnämndes i Folkbladet, och min bok i Fokus. Sedan blev det helg med giftermål, fest och hotellvistelse, och där jobbade jag verkligen inte ett dyft!

IMG_0689

Så:

Måndag den 4 juni. Efter hotellfrukost med min fru (!) och en fika med ett bokförlag för vilket jag ska föreläsa i höst åkte jag till Arlanda och satte mig sedan på ett flygplan till Madrid, där jag skulle föreläsa på ett evenemang som bland andra Svenska ambassaden i Spanien och Kreab samarrangerade. På flyget jobbade jag med att läsa mejl och manus till Creepypodden, och sedan den kvällen hade ambassadören en middag där jag förärades med en inbjudan.

Jag har insett att jag inte tog någon bild under middagen, men däremot kan jag visa en tavla jag hittade på ambassaden som faktiskt har en koppling till mig – nämligen en på Fiskebäckskil i vinterskrud. Fiskebäckskil på västkusten, det råkar vara precis där min mormor bodde i merparten av hennes liv som pensionär och jag själv tillbringat många somrar. Tavlan representerar en obekant sida av en välbekant plats i mitt liv, och den var lätt att fastna i.

IMG_0702

Tisdag den 5 juni. Ytterligare en TT-intervju publicerades, denna gång om så kallade “hatstormar” och hur man kan se på dem. Dagen gick åt till att vänta in min föreläsning på evenemanget, som jag tyvärr inte kunde hänga med på uppmärksamt i på grund av min dåliga spanska och de smärtsamma tolkhörlurarna som skar in i öronen. Min föreläsning (54) gick fint, och det twittrades mycket spanskt och snällt om mig.

På eftermiddagen köpte jag springgrejer, eftersom jag inte kunde motstå frestelsen att ta en vända i Madrid och behövde nya skor och joggingkläder ändå, och sedan satt jag och fick två poddmanus till Creepypodden färdiga. Därefter åt jag restaurang på en fin indisk restaurang, där min första upplevelse olyckligtvis blev att se en annan gäst hitta en skalbagge i sin mat. När jag skämtsamt sade “I do not want a bug in my food” till servitören (jag vet, drygt, jag skulle inte ha gjort det men var lite ställd och pappakommentarsgenen slog till) tolkade han det visst som att jag inte ville ha någon mat alls och följaktligen väntade jag på den fruktlöst i en halvtimme. När jag väl frågade var det för sent för den meny jag beställt, för köket hade börjat stänga, men jag fick en Tikka Masala i alla fall. Och den var god.

Onsdag den 6 juni. Denna nationaldag tillbringade jag med att jogga i en stor park i Madrid, och sedan göra Dystopiaresearch på flyget hem igen.

Ett lyssningstips från nationaldagen är för övrigt P3 Spels kortdokumentärer, som denna gång handlade om Lavender Town Syndrome där yours truly intervjuades.

Torsdag den 7 juni. Tåget gick pisstidigt till Borlänge, och erbjöd jobb med Dystopia tills jag kom fram. Väl i Borlänge föreläste jag (55) för en liten skara tappra åhörare, arrangerat av en elevförening. Sedan åkte jag hem medan jag researchade den här bilden, som cirkulerat på Facebook i veckan. Vet du något om den som ingen annan vet, förresten? Hör då av dig till mig.

På kvällen bandade jag och Ludde två avsnitt av Creepypodden, och sedan fick väl den jäkla dagen vara klar.

Fredag den 8 juni. Sprang, intervjuades, intervjuade. Först av Elinor Strand på Sydsvenskan, som är bra på att fånga upp sociala medier-rykten, om bilden ovan (vilket sedan plockades upp av 24-nätverket), och sedan Quinn Norton om hennes gamla artikel Everything is broken som jag verkligen kan rekommendera. Sedan stack jag till Radiohuset där jag, Viktor och Anna Davour pratade om vårt arbete med Dystopia.

Sedan var det helg, och jag åkte ut till min pappa och träffade min bror Simeon som äntligen kommit hem efter ett år i USA!

Finé.

Min vecka 20 och 21: Svensexa och vårterminsslutspurt

I förra helgen var jag kidnappad på svensexa. Det var fantastiskt – mina vänner är alldeles för snälla för att hålla på med någon pennalism, så det elakaste som hände var att jag fick löpa ett snabbt gatlopp under en omgång paintball och att jag med förbundna ögon släpades ombord på en Ålandsfärja. Allt som allt var det en helg jag aldrig kommer glömma och som lämnade mig med en sådan enorm kärlek till mina vänner, för hur omtänksamma, smarta, roliga och påhittiga de är. Dessa ömhetsbetygelser låter kanske fåniga men det är jag helt okej med. I skrivande stund är min blivande fru ute och möhippas, och jag – inte helt utan ett stygn av avundsjuka men framför allt glad för att jag vet hur kul de kommer ha – har då möjligheten att recappa de senaste veckorna lite. Så då gör jag det.

Måndag den 14 maj. Creepypoddens 88:e avsnitt utkom och möttes av 126 000 lyssnare, enligt Poddindex. Lyssnarkurvan har av någon anledning börjat peka upp igen nyligen, efter att ett tag planat ut lite. Hur som helst innehöll avsnittet två historier, båda på temat att resa genom natten, och mottagandet uppfattade jag som blandat: både folk som ogillade, gillade och kände väldigt lite inför båda berättelserna. Nå, även avsnitt som när de sänds möter avmätt mottagande kan i efterhand komma att växa i lyssnarnas öron, har jag märkt.

En annan rolig Creepypoddsak var den dryckeslek en lyssnare utvecklade på Twitter, och hur den växte ytterligare i kommentarsfälten när jag tipsade poddens lyssnare på Facebook och Instagram. Att ha sådana här lyssnare är en sådan lyx.

Tisdag den 15 maj. Jag jobbade med Dystopia på förmiddagen, och föreläste för en skara SO-lärare i Sollentuna vid lunch (föreläsning nummer 44 för i år).

bild1

Eftermiddagen gick åt besvara mejl.

Onsdag den 16 maj. Dagen började tidigt med ett frukostseminarium som Gullers grupp arrangerade. Det var jag, representanter från Malmö stad, Folkhälsomyndigheten och FOI som tillsammans målade en bild av felaktigheter på internet och hur man kan förhålla sig till dem. Sedan cyklade jag till A-One igen, för ännu en intervju i ett av P3 Spels extremt hörvärda minidokumentärer, varpå dagen erbjöd lunch med pappa. På eftermiddagen jobbade jag med Dystopia, fastnade i några småstorys (det händer ganska ofta att jag upptäcker något konstigt och sitter och halvresearchar på det i någon timme eller mer, bara för att oftast landa i att det inte är värt att göra något på saken) och fick sedan tips om en märklig story om Sverige som tydligen cirkulerade i Sydamerika. Återkommer till den.

Torsdag den 17 maj. På morgonen: 2018 års 45:e föreläsning, denna gång för medlemmarna i co-workingspacet United Spaces vid T-centralen. En av mina böcker lottades ut.

På eftermiddagen jobbade jag vidare med tipset jag hade fått om Sverigestoryn, och kunde vid tre på eftermiddag skicka in den till DN som veckans krönika. Den gick i tryck dagen efter – om ryktet i de spansktalande delarna av världen att svenska mormödrar börjat få betalt för att ta hand om sina barnbarn. Falskt, givetvis, men intressant: det är inte den vanliga sortens missförstånd som brukar cirkulera om Sverige. Finns det något att lära sig av det? Ja, det tror jag.

Sedan skickade jag massa mejl, och på kvällen panelsamtalade jag för Förlagsklubben på deras årsmöte.

Fredag den 18 maj. Snubblade över en story i Aftonbladet som fångade min uppmärksamhet.

Den kanske är autentisk denna gång, kanske inte. Poängen med att uppmärksamma den är egentligen att vandringssägner ju ofta ligger verkliga händelser nära, och att det inte är konstigt om vandringssägensliknande saker inträffar i verkligheten. Men det finns absolut anledning att vara åtminstone lite skeptisk till storyn, eftersom den följer en så vanlig mall av att dyka upp i Kina och via brittiska tabloider ta sig till internationella medier…

Aja, dagen gick i övrigt ut på att besvara mejl till Creepypodden och sätta ihop början till ett nytt avsnitt. Sedan på kvällen hade Tredje statsmakten fest!

Pingsthelgen gick som sagt ut på att svensexas, och sedan började nästa vecka…

Måndag den 21 maj. På förmiddagen bandade vi nästa avsnitt av Dystopia, som kommer ut nu i dagarna – om antibiotikaresistens. Ett inte riktigt lika avgrundsdjupt mörker i det avsnittet, för där kan vi faktiskt förhoppningsvis vända på utvecklingen. Men ingen munter lyssning i stort, såklart.

En TT-intervju där jag pratade om att inte läsa texter man delar publicerades, och i övrigt gick dagen ut på att jobba vidare med Creepypoddens avsnitt. Här hade Filter börjat hinta om sitt “stora scoop”, så det satt man ju och skvallrade lite om också… Och så var det första dagen av att ratta Bokmässans Instagramkonto, vilket jag gjorde hela denna vecka ut.

Men hej där! Jag heter Jack, @kwasbeb på internet, och mitt liv just nu handlar i mångt och mycket om denna bok. Därmed kommer även denna er vecka handla om den, för nu är det jag som rattar Bokmässekontot! – (Det är andra gången i mitt liv jag tar över ett konto för en vecka – första gången var på Twitter, när jag var först ut att ratta kontot @sweden. Den gången slutade det med att mitt ansikte visades upp som ett avskräckande exempel i Colbert Report – vi får se vad som händer denna gång.) – Jag är frilansjournalist, har varit med och grundat Viralgranskaren på tidningen Metro och driver SR-podden Creepypodden. Jag skriver krönikor i DN, och föreläser en hel massa om källkritik och vandringssägner på sociala medier. Och så har jag skrivit en bok om sådant vi har fel om på nätet – den jag håller i. Det ska bli så kul att bekanta mig med er denna vecka! Hoppas ni ska känna detsamma. Allt gott / Jack Werner, gästinstagrammare of the week. #bokmässan

Ett inlägg delat av Bokmässan (@bokmassan)

Tisdag den 22 maj. Lugn dag. P3 Dystopia, Creepypoddens manus och lite mejl.

Onsdag den 23 maj. Började titta lite på det faktum att en story om en man som förgrep sig på en häst i Uppsala utvecklats till en regelrätt häxjakt på sociala medier. Diverse personer som antogs vara mannen hängdes ut till höger och vänster, och jag visste att jag behövde skriva något om saken men inte riktigt vad. Ringde lite på det men kom ingenvart. Svarade på en massa mejl. Bandade Creepypodden hos Ludvig.

Hade en föreläsning på kvällen (46), för en sparsam skara skolbibliotekarier i Stockholm.

Torsdag den 24 maj. Deklarationsmöte på förmiddagen, och P3 Dystopia-arbete till lunch. Sedan fick jag ihop en text om uthängningarna i hästfallet:

En kort tågresa senare var jag i vackra Norrköping och föreläste där (47) på Bright East, en tillställning för unga förmågor i området. Roligt!

Fredag den 25 maj. Väckte min blivande fru på morgonen med frukost på sängen för att fira hennes 28-årsdag, och åkte sedan till området kring Riksdagshuset för mitt första åtagande i statens tjänst den dagen. En föreläsning (48) för utresande diplomater senare återvände jag hem, gjorde ett Systembolagetärende, åt lunch och satt och pysslade med lite småsaker. Därefter återvände jag till Riksdagshuset för att medverka i “Politik i bokhyllan”, ett kvartslångt intervjuprogram som går i SVT. Länk kommer nog så småningom.

Därefter gjorde en lite rolig sak: min första intervju på länge där intervjuoffret inte var jag själv. Jag pratade med en forskare i existensiella risker för det Dystopiaprogram om “unknown unknowns” jag bygger upp manus till. Vi pratade i en timme men om det ämnet hade man kunnat prata i två. Oerhört intressanta frågor.

Sedan missade jag att se att SvD recenserat min bok – “underhållande och folkbildande” – och gick istället på fest. Imorse vaknade vi klockan nio av att möhippan vällde in, och nu skriver jag det här. Imorgon bitti är jag med i Nyhetsmorgon om boken. Ses då, och tack för två bra veckor!

Min vecka 18 och 19: Bigfoot och Trollhättan

Efter förra gångens veckosammanfattning följde en kort vecka, och det kändes fånigt att sammanfatta tre dagar. Så jag sammanfattar två veckor nu istället, med start samma dag som jag publicerade förra sammanfattningen!

Onsdag den 2 maj. En rätt schemalagd dag, som började på förmiddagen hos produktionsbolaget A-One, där Tobias Norström och jag pratade om Bigfoot i GTA för en av P3 Spels mycket lyssningsvärda kortdokumentärer. Myten om Bigfoot är en av spelvärldens mest charmiga mysterier, och jag nämner den och andra liknande historier i min bok om creepypasta. Dokumentären kom ut veckan därpå, och här kan ni lyssna på den:

Därefter satte jag mig på tunnelbanan, och höll en föreläsning (nummer 41) för delar av skolpersonalen på södra delarna av röda linjen på St Botvids gymnasium, varpå jag åkte hem igen och gjorde en Skypeintervju om #metoo och publicistik med några gymnasiestudenter. Alla delar av dagen var mycket roliga!

Torsdag den 3 maj. Catchade up med Viktor Hariz, producenten för P3 Dystopia, som återkommit till jobbet efter tio dagars pappaledighet och pratade lite om vägen fram för projektet. Sedan åkte jag till Umeå, för att vara med i det ytterligt trevliga programmet Go’kväll! Det kan ni se här, fram till den 2 juni.

Fredag den 4 maj. Efter möte med Journalistförbundets yttrandefrihetsgrupp över förmiddagen och lunchen cyklade jag till en kompis vernissage, och sedan cyklade jag hem och ägnade mig åt att pyssla med Creepypoddens manus. Det drog ut lite, men morgonen därpå hade jag en idé till ett avsnitt som jag hoppas ska uppskattas. Det har rubriken “Natt utanför fönstret”… Dessutom publicerades denna dag en kort intervju med mig om mina läsvanor i svb.se, med anledning av att jag ÄR AKTUELL (älskar att VARA AKTUELL) med “Ja skiter i att det är fejk…” (som för övrigt uppmärksammades i en ledare för Centerpressens nyhetsbyrå). Sedan var det helg!

Måndag den 7 maj. Jobb i Gävle, på Polhemsskolan för ett gäng gymnasietreor (som jag verkligen imponerades av bara i och med att de dök upp – fan, de har en månad kvar av skolgången. Om de hade slappnat av lite med närvaron vid det här laget hade det verkligen inte varit särskilt konstigt. Nå, det var mitt nöje att få föreläsa för dem). Föreläsning nummer 42 för i år.

Dessutom fick ett av mina gamla skämt äntligen upprättelse! Den här tweeten…

…ledde till att skämtet togs in i Nya Wermlands-tidningen. Fint att de också fick med min profilbild på ett så tydligt sätt.

bild

Mycket glädjande för Sverige! På eftermiddagen hade vi telefonmöte om Dystopia inför släppet av avsnitt två, som kom senare i veckan.

Tisdag den 8 maj. Senaste krönikan i DN publicerades, en liten betraktelse om mytbildningen om den svenska köttbullen med anledning av härvan på @swedense. Jag tror min poäng fångas bäst av en kommentator på min Facebooksida: “Ja, här har man trott i snart 50 år att Köttbullar egentligen är från Turkiet och så twittrar nån det och så ba ‘näää, det är de ju inte'”. Ibland leder det rätt när någon har fel.

Dagen gick mestadels ut på att intervjuas, av en tidning för seniorer på förmiddagen och en student i PR över lunch. Sedan svarade jag på en miljon mejl (okej, inte en miljon, men seriöst 105 stycken).

Onsdag den 9 maj. En liten fördjupande intervju om boken publicerades i tidningen Civilekonomen. Jag bandade Creepypoddens senaste avsnitt, och intervjuades av två elever på Globala gymnasiet för deras skoltidning. Och konstaterade en liten rolighet:

Torsdag den 10 maj. Föreläsning nummer 43 för i år, den här gången på biblioteket Kronan i Trollhättan. Att resa dit och hem igen tog merparten av dagen (det enda jag hann med i övrigt var att skicka en del mejl och att prata med Feeden i P3 om incels) men det var det värt för det var så roligt att få träffa och prata med de goda Trollhättianerna.

Och så har topplistan på Poddindex förändrats lite, i och med att en podd som sänts ett tag nu inträtt på listan.

Det är sannolikt så att det finns ännu fler poddar där ute med fler lyssnare än vi har, men det vet vi inte förrän de vågar sig ut på Poddindex. I nuläget är jag bara glad över att vi stadigt klättrar i antal lyssnare!

Fredag den 11 maj. Här jobbade jag inte, som en sorts kompensation för min missade kristi himmelfärds. Men det hände lite jobbgrejer: avsnitt två av Dystopia släpptes, som ni kan höra här:

Och så publicerades en helgkonsumentgrej med mig i DN, som gjordes för att uppmärksamma att “Under Slussen” nu finns ute. Bilden togs av Anna Svanberg på uppdrag av LL-förlaget, och jag tyckte den var fin så den fick pryda detta blogginlägg. Och så har mina senaste två veckor varit!

Min vecka 17: Stora journalistpriset och heldag i Åtvidaberg

Lite sen veckosammanfattning denna gång, av samma anledning som nästa veckas sammanfattning kommer bli betydligt kortare: det har varit en ledig helg och för en gångs skull har jag tagit vara på det. Jag var i Madrid över helgen för att hälsa på en vän, och tiden gick i princip helt och hållet åt att äta och dricka olika saker och trava runt på stan. Med det sagt var min föregående vecka ungefär så här:

Måndag. Jag inledde dagen med ett tidigt tåg västerut, för att vid elvatiden landa i Göteborg. När jag satt på tåget publicerades min krönika i DN, om bacon och varför det blir en symbol för kulturkriget mellan GAL och TAN, ungefär. I Göteborg regnade det givetvis men ändå tog jag beslutet att promenera åtminstone halva vägen till Nya Varvet, där Medicinska bibliotekskonferensen ägde rum och sådana som jag, Agnes Wold och Emma Frans var med och föreläste om att på olika sätt vara skeptisk men intresserad.

Efter denna föreläsning, min 37:e för året, åkte jag hem igen och på tåget satte jag ihop en Twittertråd om den snaskstory som i förra veckan flög upp i SD:s ansikte till nystartade Alternativ för Sveriges fördel. Den har inte blivit omskriven i medierna, antagligen för att den är för snaskig och marginell, men en tråd på Twitter tyckte jag den kunde vara värd. Ni hittar och läser tråden genom att klicka här.

Tisdag. När jag och min sambo flyttade in i vår nya lägenhet hade flyttstädningsfirman gjort ett lite slarvigt arbete, och som kompensation hade försäljarna fått firman att erbjuda oss en ny gratisstädning vid tillfälle. Denna utnyttjade vi på tisdagen och jag höll mig därmed hemifrån, och lade dagen på att läsa mejl till Creepypodden och sätta ihop det nya avsnittets manus. Jag skrev några rader om det arbetet på Instagram:

Manuset till avsnitt 87 växer fram, som det brukar göra varannan vecka. Varje gång är det samma sak: en idé om sammanhang tar form, jag sitter och väger av och an om jag tror ni kommer gilla det, och jag landar i en stomme till avsnittet – ofta en eller två historier. Jag skriver det jag själv vill säga om historierna, i hopp om att kunna sätta dem i en kontext eller peka ut något jag själv fascineras av i dem. Och så bandar vi, och så släpps avsnittet, och så håller jag tummarna. För att jag ska ha gissat rätt om vad det är ni tycker om och blir rädda för. Ibland funkar det bättre, ibland sämre. Jag antar att det är en del av tjusningen – att ni som lyssnar på den här podden aldrig blir förutsägbara. Att ni ser till att jag själv varje gång, på ett lite nytt sätt, tänker: hur ska jag försöka göra så det här blir det bästa avsnittet vi någonsin sänt? Kommer jag någonsin lyckas? Antagligen inte. Är det det som gör arbetet värt att fortsätta med? Antagligen. ❤️

Ett inlägg delat av Creepypodden (@creepypodden)

Samma eftermiddag åkte jag hem till Ludde för att banda avsnittet, och det hela gick sedvanligt smidigt till.

Dessutom pysslade jag lite med ett av Dystopias avsnitt, det kanske mest svårarbetade som ska handla om “unknown unknowns”. Problemet där är ju att det inte riktigt finns en sammanhängande story man kan berätta om helheten genom, annat än just osäkerheten inför vad som skulle kunna hända. Hur berättar man om det på ett bra och medryckande sätt? Jag läser lite böcker och mejlar lite folk men kommer inte jättemycket närmare ett svar, men något ska jag nog lyckas framställa!

Onsdag. På förmiddagen möte med Stora journalistprisets jury, som jag nu är en del av i utskottet för arbetet med Årets nyskapare. Vet du en kandidat till priset? Hör av dig och nominera!

Kvällen, och större delen av natten, gick åt till att skriva ett blogginlägg om händelsen i Toronto där en man körde ihjäl ett antal fotgängare. Det visade sig att mannen definierade sitt eget utanförskap med att han var en sådan som inte fick ligga och att han därför hatar kvinnor, och det finns ett community för sådana på internet som jag ville beskriva. Sålunda postade jag blogginlägget som fick rubriken En kort introduktion till ett absolut mörker, och det väckte visst intresse och fick kring 20 000 läsare. Läs det du också, om du vill veta mer om denna skrämmande och tragiska grupp män.

Torsdag. Dags att åka hemifrån igen! Denna gång till Åtvidaberg, för tre föreläsningar för högstadie- och gymnasieelever samt en öppen på biblioteket.

Det förde alltså mitt antal föreläsningar för året upp till 40.

Fredag. Inget i schemat denna dag, så den gick åt att skicka fakturor och jobba med Dystopia. Av möjligt intresse i övrigt denna vecka är att ett program i P1 sändes med rubriken “Ordvalet”, vars första avsnitt handlade om begreppet “fake news”. Jag fick möjlighet att säga några sanningens ord om vad det begreppet egentligen innebär. Lyssna gärna:

Dessutom publicerade Litteraturmagazinet en recension av min bok som var mycket fin och vänlig, bland annat i följande formulering: “Varenda liten textsnutt är läsvärd, särskilt i en tid när den traditionella journalistiken tappar mark och förtroende”. Och så fortsätter Creepypodden gå bra med 113 000 lyssnare veckan då vi publicerade förra avsnittet, och min bok hamnade på SvD:s boklista, vilket var glädjande.

Och det var den veckan!

En kort introduktion till ett absolut mörker

Skärmavbild 2018-04-25 kl. 18.31.54
Alek Minassians Facebookpost.

Den här Facebookstatusen – bekräftad som autentisk av en anonym Facebookkälla, men ännu inte hela vägen ut av polisen – säger så mycket, om man talar språket. Talar du inte språket? Gratulerar, det finns en hel värld av smärta och elände du har sluppit komma nära. Men om du nu är här så antar jag att du vill veta. Så låt mig bryta ner det.

bild11Alek Minassian, 25 år gammal, presenterar sig. Han är åtalad för tio mord och 13 försök till mord, efter att i måndags i full fart ha kört en van upp på en trottoar full av människor i Toronto.

(Observera att det inte är Alex Minassian, som tydligen haft problem med sitt snarlika namn de senaste dagarna eftersom han på Facebook skriver “Not me. No connection”, och ber medier sluta kontakta hans familj.)

alek-minassian

Alek Minassian är kanadensare, bor i Richmond Hill, född till Vahe och Sona Minassian. Han har en bror. Sona intervjuades av en lokaltidning 2009, med anledning av att hennes son riskerade gå miste om ett hjälpprogram som hjälpte honom till möjligheter hans Aspergers annars hade stått i vägen för. Det är inte känt vilken av hennes söner hon pratade om, för hon nämner inget förnamn. Människor med Aspergers är inte mer benägna till våld än andra.

Alek Minassian presenterar sig som “Private (Recruit)” eftersom han 2017 gick med i den kanadensiska armen. “00010” är den kanadensiska militära koden för infanterist. Han lämnade det militära livet efter att ha tränat som rekryt i 16 dagar.

(Observera att det inte hos Alek Minassian finns några kända kopplingar till religiös extremism eller till årsdagen av det armeniska folkmordet, trots de många spekulationer som med anledning av dådets metodik och Aleks armeniska efternamn velat antyda detta.)

bild2

Alek Minassian anropar “sergeant 4chan”, och anger det som tros vara hans militära identitetsnummer.

4chan.org är ett av världens största nätforum, ett så kallat bildbräde där användarna i regel är helt anonyma. 4chan har varit den kanske enskilt mest inflytelserika nätinstitutionen i vår tid, åtminstone vad gäller nordamerikanska unga män. Senaste gången ni läste om sajten här på bloggen var i fjol, då dess användare låg till grund för ryktesspridning om vem som låg bakom bildådet i Charlottesville.

Bland 4chans underforum finns /b/, där Anonymous föddes, /pol/, där man är som på Flashback fast kreativare, och /r9k/. /r9k/ har fått sitt namn från ett experiment som seriestrippssajten XKCD föreslog, en mötesplats på nätet som man blev utsparkad från om man publierade en formulering som en gång redan publicerats. Målet var att skapa en plats där användarna tvingades till mer genomtänkta och unika inlägg.

Användarna på /r9k/ anpassade sig efter omständigheterna. De började stava fel på ord avsiktligt för att lura systemet, eller lägga till nonsens på slutet av sina inlägg. Men de tog till vara på mötesplatsen genom att berätta om sig själva och sina liv. Ur experimentet steg istället en underlig miljö, där användarna började kalla sig robots och fokusera allt mer på att beklaga sig över hur ensamma, impopulära och fula de var. Här samlades de som inte mådde bra, och det märktes.

På /r9k/ publicerades en ökänd varning inför en skolskjutning 2015, som svenska användare av appen Jodel parodierade kort därefter. “Some of you guys are alright, don’t go to school tomorrow”, skrev skolskytten.

Man definierade sig själv genom att jämföra med de som verkade ha det lätt och soligt, och tyckte sig i sin egen tillvaro se en outhärdlig skärseld. Man lånade ett slanguttryck från 90-talets Chicago, Chad, för att beskriva sin kontrast: de lyckade killarna. Chad var den vältränade, populära, självsäkra och framgångsrika brudmagneten som mobbat robotarna under hela skolgången.

Man jämförde sig med Chad med ett närmast perverst självhat. Man gjorde det till en dygd.

e83

Men martyrskapet var inte djupt nog: till och med helt vanliga människor framstod som ouppnåeliga mönster av stabilitet och bekymmerslöshet när /r9k/  jämförde sig med dem. Man började kalla dem normies. I den dystert skämtsamma berättelsen om sig själv började 4chans unga killar allt mer konstruera en världsbild där man var offer för en oförstående omvärld.

Framför allt hatade man kvinnorna, de som ständigt dumpade en till förmån för Chad. De som kanske tyckte man var en bra vän, men inte pojkvänsmaterial. De som inte ville ligga med en. De man trodde sig ha rätten till. Det är så märkligt och samtidigt så viktigt att komma ihåg: detta handlar bara om att inte få ligga.

bild3

Alek Minassian utnämner sig till en av härförarna i incelrevolten.

Incel: involuntary celibate. Ofrivilligt celibat. Inte helt nytt, som begrepp. Uppfunnet på 90-talet. Titta här, ett blogginlägg från 2009 där det presenteras igen. “INCEL support groups are everywhere—from MySpace to YouTube”, skriver skribenten. Här är ett foruminlägg från 2007 där en person beklagar sig över att vara en sådan. Sedan 2003 har sajten Love-Shy.com funnits på nätet, baserad på en bok där fenomenet kärleksblygsel föreslås: att vissa män helt enkelt inte vågar ta första steget. “Det riktigt svåra är just könsrollerna som säger att mannen ska ta initiativet. Kärleksblyga tjejer behöver bara vänta tills en ickeblyg man tar kontakt, (…) och enligt samhället så är det ok för en tjej att vara singel medan män ses som konstiga”, kan man läsa på en svensk, numera försvunnen blogg där en ung man skriver att han känner sig väldigt träffad av beskrivningen. På Love-Shy.com får man läsa boken gratis, och det finns ett forum, fast det är inte där de som känner sig träffade hänger.

Samtidigt växer något som kallar sig pua-rörelsen fram: pick-up artists. Raggarnas alkemi. Boken The Game av Neil Strauss presenterar dem, männen som brutit ner och skärskådat de sociala interaktionerna som leder fram till ett samlag i jakten på ett recept. En serie nyckelord, en ordbok i kroppspråk, en parlör för nedbrytning och anknytning, för män som ser sina interaktioner med det andra könet som i alla aspekter en sexuell maktkamp. Pojkarna och männen som är tillräckligt självsäkra och tävlingsinriktade kan ge sig på att bli pick-up artists, de andra söker sig till martyrrollen. De som snarare söker en livsfilosofi i linje med detta hittar Reddits underforum r/theredpill, där man diskuterar hur världen blivit kvinnans och mannen måste förbereda sig för strid.

Ett annat underforum, /r/incels, uppstår. Man skämtar under snaran om sin egen ensamhet, konceptualiserar den, renodlar den till en sexfixerad offerroll som inte behöver ta ansvar för sitt eget liv. Att människor i omgivningen har normala, sociala liv framstår för dem i bubblan som en personlig förolämpning. De hatar människor som har sex, och de hatar sig själva tillräckligt mycket för att inte bry sig om sin egen framtid. Jag antar att man kan kalla det en radikalisering.

Det finns ett uppmärksammat blogginlägg som heter Confessions of a Reformed InCel, där en person beskriver hur han gick från att vara sig själv och inte få ligga, till att bli egocentrisk och manipulativ och få ligga. Det är menat som en inspirerande solskenshistoria. Unga killar har läst det för igenkänningen och för instruktioner om vägen framåt. Om sin syn på kvinnor innan sin omvändning skriver personen så här:

 these are the THINGS I FEEL (and yes, i know ‘feelings’ are the domain of a woman)

  • When i hear a woman tell me that she’s gone through a dry spell and not had sex in over X weeks/ months.. i feel like putting my fist through her face.

  • When i hear a woman tell me that she feels ugly or unloved or unwanted because her partner hasn’t touched her in over 6 months, i feel like laughing loudly 3 inches from her face.

  • When i hear a woman tell me that she just picked up a random guy for a night of fun because she was lonely, i feel like i’m glad i don’t own a gun.

  • When i hear a woman tell me that i shouldn’t feel bad about having gone without for so long, after all it’s only just sex, i feel like disfiguring her face with a scalpel.

Detta är vad han – de – känner när de lyssnar på kvinnor.

Någon skriver på /r/incels om när han står i en kö, och kassörskan börjar gråta. “A roastie and a cuck comes up to her and starts talking to her”, skriver han och använder därmed det etablerade begreppet roastie för att beskriva en kvinna som haft så mycket sex att hennes vagina börjat likna två skivor rostbiff och cuck för att beskriva en toffelhjälte. En annan kassörska kommer och ersätter den gråtande kvinnan, postaren hör hur roastien frågar vad som hade hänt och kassörskan svarade att kvinnans syskonbarn dött. Skribentens poäng är att han knappt kunde hålla sig för skratt när han hörde detta. “Such life fuel. Women crying makes me happy”, skriver en person i kommentarsfältet. Och ungefär sådan här är stämningen i /r/incels. “Today I spit in a woman’s drink”, skriver någon och fortsätter: “What other little things can we do to get back at women?” Underforumet får 40 000 medlemmar.

“The Incel Rebellion”? Tja, en snarlik revolt har diskuterats även tidigare – då för betamännen. De underlägsna. Även detta har ingått i varningarnas språk förut. Revolten finns bubblande i dessa platsers blod.

bild4

Alek Minassian förklarar krig mot Chads, som vi redan presenterat, och Stacys, som är Chads flickvän. Hatet som vuxit i dessa pojkar och män när de inte fått det sex – de kvinnor – de trott varit deras garanterade egendom har vänts först inåt, lagrats och byggts upp. På /r/incels börjar man prata om självmord, och uppmuntra varandra. Men hat som vänts inåt studsar lätt. Paren som håller hand på stan är lätta att hata, om man låter den inre filmrullen spela upp hur de går hem och hånskrattande över ens ensamhet knullar vilt. Samtalet på /r/incels övergår till att handla om våldtäkt, övergrepp och mord på de som har fungerande sociala liv. /r/incels stängs ner av Reddit.

Vem avslutar Alek Minassian sitt inlägg med att hylla? Jo, det här är inte första gången incels kräver omvärldens uppmärksamhet. 2014 mördar Elliot Rodger i Kalifornien sex människor och lämnar efter sig ett manifest där han erkänner sig till ungefär den ideologi jag skissat upp ovan. Det var han som gick i täten i den inbillade armé av missanpassade, ensamma och hatiska unga män som Alek Minassian anslöt sig till.

På nätet finns det många fler. “We cannot think about online violence as being cordoned off from physical violence that can take lives,” säger Whitney Phillips, som studerar nätkommunikation, till New Record.

Alek Minassians inlägg på Facebook har fått en like.

Mer läsning: