Det är måttliga 22 grader varmt, och sommarledigheten visar upp sig på Malmös gator. Kortbyxor, barnvagnar, maklig gångtakt. Någonstans på en innergård, nedanför den öppna balkongdörren på våning tre, leker några barn. Deras skratt blandas med eftermiddagens solstrålar som letar sig in genom de nerdragna persiennerna.
Framåtlutad i sin breda skinnfåtölj sitter 89-årige Nikolaus Grüner.
”Avföringen och pisset rann ner från de övre britsarna, och till slut började mina kläder lösas upp. Sedan kom klådan, och jag blev sjuk. Jag vägde bara 25 kilo när vi befriades.”
Hans gråa hår är bakåtkammat och hans mörkbruna ögon väjer bara när han söker i minnet efter detaljer eller i vokabulären efter ord. Hans gester är breda men precisa. Han kommer ihåg varenda dag i Tysklands koncentrationsläger, säger han. De går inte att glömma.
När amerikanska soldater klev in det av nazisterna nyss övergivna Buchenwald var misären obegriplig. De hade levt i kärnan av andra världskrigets våld i flera år, men var ändå inte förberedda på vad de skulle komma att möta där. 21 000 människor, dubbelt så många som lägret byggts för. De hade en enda latrin att dela på. Döda låg på marken där de fallit ihop. Inget vatten, ingen värme, baracker byggda för några dussin hästar som nu rymde tusentals utmärglade människor. En av dem var Nikolaus, som led svårt av tuberkulos.
Du vet faktiskt redan hur illa däran han var. Du har nämligen sett honom på bild.
Pojken längst nere till vänster med den vakna, rädda blicken och med revbenen synliga, nyss fyllda 16. Det är han.
Det var menige Harry Miller i amerikanska arméns signalkår som tog bilden, den 16 april 1945, fem dagar efter att lägret befriats. De tillbakapressade nazisterna hade börjat evakuera sina läger i Polen i januari samma år, och drivit sina fångar på mördarmarscher till läger i Tyskland. Buchenwald blev tillfälligt störst av alla koncentrationsläger, med över 110 000 fångar. När SS flydde den 11 april hade de dessförinnan, på bara några dagar, hunnit driva iväg 28 000 utmärglade människor på ytterligare dödsvandringar till Dachau och Flossenbürg, samt till ghettot Terezín. Kvar i Buchenwald fanns de man inte hann med.
När amerikanerna kom delade de till att börja med ut sina egna matrationer, men fångarnas matsmältningssystem klarade inte av dem. De utsvultna människorna åt av maten, och sedan dog de. “Jag hade svårt att tro mina ögon när jag såg de som överlevt – deras lår var stora som mina armar, de hade inga skinkor längre, bäckenben som syntes ur alla vinklar”, skrev en soldat hem till sin fru.
Hemma i den ungerska staden Nyíregyháza hade Nikolaus mamma haft en matbutik. I april 1944 deporterades hela hans familj till Auschwitz-Birkenau.
”De packade in oss i tågvagnar utan fönster och låste utifrån. Resan tog fyra dagar och fem nätter. Allt vi hade var två tomma hinkar”, säger han.
När de kom fram togs hans mamma och lillebror åt sidan i den första selektionen de genomgick. Nikolaus, hans far och storebror bedömdes däremot vara arbetsdugliga. Han öppnar skjortärmen, kavlar upp den vita tröjan och visar tatueringen han fick den dagen – A11 104 – och säger att hans far och bror fick numren innan hans, i stigande skala.
Tillsammans med hundratals andra män samlades de i en stor hall, där en officer dök upp. ”Arbetar ni kommer ni klara er”, sade han, och så pekade han ut genom ett fönster på ett stort bål. Där brann alla tillhörigheter de tagit med sig på, och allt annat som funnits i vagnarna. Inklusive spädbarnen, som tagits från kvinnornas armar. Dagen efter fick de veta att hans mamma och lillebror hamnat i gaskammaren. Nikolaus hade precis fyllt 15.
Han frågar om jag vill ha en kopp kaffe, och blir besviken när jag tackar nej till en croissant. Jag tar fram min laptop och öppnar webbläsaren, och säger att jag vill prata om bilden. Första gången Nikolaus själv såg den var på Krigsmuseet i Köpenhamn, någon gång på 50-talet. Han kände igen sig själv omedelbart.
”Jag gick till de i kassan och sade att jag var med på bilden. De tittade på mig och sade ’du?’. De trodde väl jag var galen. Men så visade jag min tatuering, och då blev de helt till sig”, säger han.
Det är i januari 2013 som röster på internet börjar höjas om att fotografiet av Nikolaus och de andra halvdöda offren för Buchenwald är fejkat. Bevisföringen är – som vanligt när det gäller förintelseförnekare – så simpel att alla kan förstå den. I en så gigantisk historia som andra världskriget och förintelsen, där så många miljoner människor med olika motiv, världsbilder och viljor deltog, så många händelser staplats på varandra, anses det vara ett avslöjande att hitta en motsägelsefull detalj.
En blogg vars namn anspelar på Winston Smith, huvudkaraktären i George Orwells 1984, skriver att ”The Most Famous Holocaust Photo a Fraud”. Bloggaren har hittat ett nummer av New York Times Magazine från i maj 1945 där fotografiet publiceras, och konstaterat att mannen som står upp vid pålen till höger inte finns med där. Att det var New York Times Magazine som redigerade den tycks inte falla någon in. Detta räcker för att bloggaren ska kunna övertyga sina läsare.
I kommentarsfältet är de lyriska. ”Thank you very much for the time and money you invest to debunk the holo-forgeries. Great job”, skriver en. Avslöjandet får stor spridning, bland annat på de svenska nazistsajterna Nordfront och Nationell.nu. Den kontroversiella gatukonstnären (eller högerextrema aktivisten, beroende på vem du frågar) Dan Park anspelade på det i en affisch. Den som googlar på ”Buchenwald photo” möter än idag inlägg från människor som tror bilden där Nikolaus Grüner med insjunkna kinder tittar upp på fotografen är fejk. Överallt hänvisar man till bloggaren som någon som gjort ett viktigt avslöjande, som en expert.
Det är han inte. Allt han har gjort är att tolka den redigerade versionen som originalet. Varför New York Times Magazine manipulerade bilden av männen i baracken vet vi inte, men på 40-talet var det inte helt ovanligt att redigera bort anstötliga saker såsom nakenhet ur foton i tidningen. Men amerikanska National Archive har kvar negativet, och skickar det till mig. Där syns sanningen om bilden, så svart och vit som den kan bli.
I Malmö, i hans trerummare med fulla bokhyllor och en öppen balkongdörr ut till solen, sitter Nikolaus drygt 70 år efter att fotografiet togs. När han befriades bars han iväg på bår, och skickades till ett sanatorium i Schweiz. Hans lungor var helt förstörda av kolet han andats in när han tvångsarbetade, men mentalt var han ännu i sämre skick. Det tog tre år för honom att förstå att han inte längre löpte risk att sorteras bort i en selektion, och hamna i gaskammaren.
När han och hans familj samlades ihop av nazisterna i Nyíregyháza sade hans far att de skulle återsamlas där efter kriget. När han väl kunde stå på benen igen var de flesta familjemedlemmarna borta. Han fick åka hem igen ensam.
”Jag knackade på där vi hade bott. En kvinna öppnade och frågade vad jag ville. Jag sade att jag hade bott där. Då sade hon ’Så vad gör du här? Vi skickade ju er för att brinna’, och slängde igen dörren i mitt ansikte”, säger han.
I Sverige har han bott sedan 60-talet, och han är passionerat fokuserad på att hålla sanningen om vad som hände under förintelsen vid liv. När vi pratar om förnekarna som påstår att bilden av honom är förfalskad slår han ut med händerna och höjer rösten. De är ute efter berömmelse, byggt på sitt hat mot judar, säger han. Hans blick, som är så vaken och granskande, mörknar och för ett ögonblick finns ingenting kvar av det varma leendet som mötte mig i hallen.
”Jag tycker synd om dem.”
LÄS OCKSÅ: Hur man kan – och bör – faktagranska förintelseförnekare
[Det här var en kommentar från en person som beskrev sig som nationalsocialist, och som innehöll ett gäng länkar till “bevis” för att förintelsen inte ägt rum. Jag tycker det går emot all sans, vett, hederlighet, god smak och respekt för Nikolaus Grüner att låta den ligga kvar under detta blogginlägg, så jag har tagit bort innehållet. /Jack]