Att leva som egen företagare med en tydlig och – i rådande tidsanda – attraktiv profil innebär många sorters lyx, varav en är tveeggad: varje dag innebär en möjlighet att helt styra om hela tillvaron. Det är svårare, som frilans, att bara följa i upptrampade spår eftersom jag i hög grad formar min tillvaro från dag till dag och bara har mig själv att skylla om någonting lämnar mig missnöjd. Ett arbete som går ut på att trampa i de där upptrampade spåren är visserligen sinnebilden av det själ- och glädjelösa harvandet, men det innebär åtminstone att man inte behöver ställa sig frågan om man gör det man verkligen vill. Det svaret är ju så tydligt ”nej”. För mig är svaret, sedan en tid, betydligt mer grumligt och höljt i dunkel. I teorin är ju allt bra. Så varför går jag runt och funderar på vad jag borde göra?
Är det här något att gnälla på? Nej, givetvis inte. Jag har en väldigt lyxig arbetssituation just nu. Den kommer väl inte förbli sådan för evigt, men just nu är den det: om det är det inte tu tal. Men även en lyxig arbetssituation kan kännas obekväm, och just nu vet jag helt enkelt inte riktigt om jag gör det jag verkligen vill. Jag har tänkt att något annat ska hända i vår, men fram till dess är jag i denna tillvaro och letar efter de där tillfällena då man påminns om vad det är man älskar: vad det var som fick en att hamna här. Dessa veckor har några sådana ögonblick funnits, dels hemma i mitt vardagsrum i ett samtal om storyn jag aldrig riktigt lämnat, dels i en hemskt varm skolbyggnad inhyst av en internationell skara faktagranskande journalister i Rom. Vi kommer till båda dessa punkter i min genomgång av veckorna som gått.
Måndag den 11 juni. Veckan inleddes med att Creepypoddens 90:e avsnitt släpptes, en morgonrunda med min nya pulsklocka, samt en fuckup. Jag satt i mitt kök och väntade på en brittisk frilansjournalist, sedan en tid boende i Stockholm, som skulle intervjua mig om ”Vem är Veronika”. Klockan var några minuter i 10, vi hade avtalat träff vid hel, när det plötsligt i Dystopias Slackkanal kommer ett meddelande från min poddkollega Anna som kungjorde att hon var i Radiohuset och väntade på att släppas in. Jag hade dubbelbokat mig: vi skulle banda just då. Jag kastade mig hemifrån, hittade frilansjournalisten som gick runt ute på gatan och letade efter min dörr och bad tusen gånger om ursäkt, och slängde mig sedan iväg på cykeln. En halvtimme sen kom jag fram och vi bandade avsnittet som skulle komma ut senare i veckan under viss tidspress. Genant och dumt.
Under eftermiddagen blev det inte så mycket gjort, för jag hade inga batterier på datorn och knappt tid att hitta ett fik att sätta mig på innan dagens https://freeslots.com.ua/ andra programpunkt tog vid: ett after work med Journalistförbundet, delvis arrangerat av Yttrandefrihetsgruppen som jag ju sitter med i. Sedan cyklade jag hem igen, och köpte flygbussbiljetter.
Tisdag den 12 juni. För den här dagen tillbringade jag nämligen i Köpenhamn. Den blev lite vimmelkantigare än tänkt, eftersom jag av outgrundliga skäl sov jävligt illa natten mellan måndag och tisdag (jag hade varken ångest eller insomnia, det var bara som om ”somna”-mekanismen var satt ur spel) och därför var på gränsen att falla i dvala varje sekund och särskilt på den tidiga flighten ner till Danmark. På flyget tog jag en selfie för att se om jag såg trött ut, och, ja…
Men min uppgift för dagen gick ändå helt okej. Det som ägde rum i Köpenhamn var Radiodays Europes särskilda podcastdag, en dag för poddare världen över. Jag var av Sveriges Radio tillfrågad att berätta lite om Creepypodden, och gjorde så med viss framgång: efteråt har diverse åskådare hört av sig med frågor och liknande. Trevligt, men som sagt: grumlat av sömnigheten.
Jag åkte hem igen samma eftermiddag och gick och lade mig tidigt, efter att lite lealöst suttit och undersökt en suspekt Facebookpost där en man påstod sig ha blivit misshandlad för att han bar några supportergrejer för svenska landslaget. Den var märklig i detaljer och helhet, men Samhällsnytt hann ändå göra en grej på den innan den försvann från Facebook. Det blev ännu en av alla de där grejerna man kollar in, men som det inte blir något av.
Onsdag den 13 juni. Klockan nio kom den brittiska frilansjournalisten, som vi avtalat under min panikslagna måndagsmorgon, och vi satte oss och pratade om ”Vem är Veronika” samtidigt som några karlar genomförde en stamspolning i vår lägenhet. Det var här ett av ögonblicken jag nämnde ovan infann sig. När jag pratade om Veronika kände jag verkligen att fan, det är de här berättelserna jag vill berätta. Det var verkligen kul. Jag behöver hitta tillbaka till dem. Vi hann nätt och jämnt prata igenom första hälften av storyn, och har sagt att vi ska ses igen. Vi får se om det blir något av hans intervjuer, men det hoppas jag verkligen och han verkar vara en sådan som får saker gjorda.
Nå. Efter en springtur vid lunch cyklade jag till Lundagatan för en intervju med en podd som UR gör om källkritik, vilket var kul och trevligt. Sedan satt jag till långt in på natten och skrev krönika till DN, som publicerades senare i veckan.
Torsdag den 14 juni. Gjorde lite olika saker – köpte en tågresa, besvarade mejl, slösade bort en del tid på internet, och sedan cyklade jag till Gamla stan för att delta i Saco-evenemanget Sacosoffan (som många undrat varför den inte heter Sacosäcken, men som jag nu slås av kanske anspelar på sagosoffan?). Det går att se här:
Fredag den 15 juni. Satt och undersökte ett supermärkligt Twitterkonto, enligt vad som påstods tillhörande en ung exmuslimsk kvinna men vars story delvis föll isär ju längre dagen fick. Kom knappt någon vart med det, dock, tyvärr. Däremot publicerades min DN-krönika, om spetsade pålar nedanför badbryggor. Sedan var jag med i Lantzkampen i en mysig liveversion på Kulturhuset, vilket man kan behöra här:
Sedan var det helg!
Måndag den 18 juni. Tog en springtur och ett tåg till Varberg, där jag föreläste för frivilliga skolungdomar – med andra ord, inte jättemånga. Men det var trevligt ändå, och därtill årets 57:e föreläsning! Sedan publicerade jag ett inlägg om folkberättandet på nätet om muslimer.
Tisdag den 19 juni. Packade på förmiddagen – såg P3 Dystopias senaste avsnitt, om totalitarismen, släppas vid lunch – åkte till Rom på eftermiddagen! I Rom ägde nämligen Global Fact V rum, en konferens om faktagranskande journalistik som lockar deltagare från hela världen.
Jag skriver detta söndagkvällen den 24 juni, och nu är jag hemma igen från Rom. Jag tänker sammanfatta dessa dagar med att det var varmt och svettigt, bitvis mycket intressant och hela tiden väldigt hjärtligt. Mest användbart var dragningarna om avancerad nätresearch, faktagranskning i skolbänken och samtal om folklore och fejknyheter – det är vid de tillfällena jag också spritter till, som att jag inser något om vad det är jag vill hålla på med. En annan liten rolighet var att ett filmklipp jag gjorde för en tid sedan, om en illasinnad propagandabild mot flyktingar, var nominerad till bästa filmanvändning. Men vann gjorde jag inte. Här kan ni se det om ni vill, med engelska undertexter om det behövs:
Och det var den veckan!
