Låt inte politikerna tvätta ur källkritiksdiskussionen

”Ett (vardagligt) samtalsämne som fått en stark (tillfällig) ökning i popularitet”. Så definierade Wictionary-användaren Svenji ordet snackis när hen en höstdag 2008 skapade uppslagsartikeln för begreppet.

Fem år senare fick jag tips om en Facebookstatus där en kvinna påstods ha mördats av invandrare, och kunde efter att ha lagt en kväll på att granska historien stämpla den som falsk i en artikel som blev inspirationen till satsningen Viralgranskaren.

Ytterligare tre år senare inträffade i tur och ordning Brexit och valet av Donald Trump som president, händelser som fram till att de inträffade framstått som helt omöjliga och tvingade en chockad omvärld att famla efter förklaringar. Komplexa förklaringar, som till exempel att amerikanska vita medelklassjobb och -identiteter som ett resultat av samtidens omvälvande sociala och ekonomiska förändringar börjat försvinna eller att EU i decennier varit brittiska politikers syndabock, var dock inte så lockande: som de enkla människor vi är sökte vi de lättbegripliga onelinerförklaringarna.

Som till exempel att folk blivit för usla på källkritik.

Och vips, så blev den som hade turen att prata om källkritik innan junidagen 2015 då Donald Trump åkte ner för rulltrappan i sitt torn på Manhattan för att utropa sig till en av de republikanska presidentkandidaterna plötsligt mycket mer attraktiv att placera i en talarstol, i ett panelsamtal eller i en spalt.

Notera att jag inte klagar på själva omständigheten att många fler pratar om – och tänker på – källkritik, sanningens vara eller icke vara, vad det innebär att publicera sig och att det förekommer påverkansoperationer i det stora och det lilla. På ett personligt plan tycker jag det är bra för oss som samhälle och på ett professionellt plan är jag glad att kunna jobba med det.

Jag menar inte heller att jag eller Viralgranskaren egenhändigt har uppfunnit begreppet källkritik, utan bara att vi fått mer uppmärksamhet tack vare vår tur och vår tajming. Nej, det jag i denna text tänkte påpeka är att det finns en baksida av att ens hjärteämne blir en snackis: det tvättas ur. När en deg kavlas ut täcker den visserligen en större yta, men blir också plattare.

Företag omfamnar plötsligt med haltande trovärdighet källkritiken i sina reklamkampanjer. Opportunister hoppar på tåget för att främja sina egna mål. ”Problem med källkritik? Det kan bara lösas med hjälp av den politiska väg fram som jag slumpartat nog har förespråkat i ett decennium!” Och så politiseras det.

Det sistnämnda är både det som irriterar mig mest, och det mest oundvikliga. Så fort Donald Trump började prata om fake news fällde han en politiserad dödsdom över begreppet och därmed dess användbarhet för att skapa gemensam förståelse kring problemet, men även dessförinnan – när vi började lockas till slutsatsen att de politiska jordbävningarna berodde på att folk inte kunde skilja mellan falskt och sant på internet – dopades diskussionen med politik.

Min egen kortfattade analys av varför det idag är nödvändigt att prata om källkritik och sanningen är att vi 1. går igenom en medieteknologisk revolution med allt vad det innebär av hierarkiska rollförskjutningar och ekonomiska värdeförflyttningar, 2. inte hunnit ikapp med förändringen då andelen av befolkningen som kunde publicera sig gick från promille till majoritet och källkritik och publicistisk etik därmed gick från att vara en traditionellt smal akademisk och ”långsam” kompetens till att behöva bli en vardaglig och praktisk del av allmänbildningen och 3. varken formulerat en gemensam förståelse eller än mindre ett språk för vår kommunikation på sociala medier: när den formell eller informell, privat eller offentlig, bindande eller efemär, bildlig eller bokstavlig, och så vidare.

Dessutom tror jag att vi dras med ännu ett evigt problem, nämligen att dålig källkritik alltid är lättast att peka ut när den förekommer på andra sidan spelplanen. Det är däremot få som uppmanar till en bred diskussion om vikten av källkritik, om hur sanningen ska försöka utrönas och kunskapen som krävs för processen, föranlett av att de själva gjort bort sig. Dålig källkritik är stickan i vår broders öga och bjälken i vår egen.

Min egen kortfattade analys är däremot inte att källkritik blivit viktigt för att sanningen plötsligt har slutat spela roll, eller den politiska kommunikationen plötsligt blivit fulare eller mer lögnaktig, för det tror jag inte stämmer, åtminstone inte i Sverige. De utgångspunkterna tror jag är för simpla, för godtyckliga och för enkelriktade för att kunna leda någonstans. Men det är ändå med dessa utgångspunkter den politiska diskussionen om källkritik förs.

”Svenska folket utsätts för propaganda och våra motståndare far med osanning.” Så kan man, med en våldsam förenkling, sammanfatta politikers nulägesbeskrivning. ”Fake news”, säger politikern, och pekar sedan med sitt fuktade finger på något den andra sidan sagt. De hade gjort det ändå, helt oavsett om ”fake news” var ett begrepp som gjorts aktuellt av samtiden, för det är det politik går ut på. I sin renaste form är ju politik att vilja, till skillnad från journalistik som är att konstatera. Det är att utforma en vision på basis av en ideologi och med andra ord i grund och botten att agera i en konflikt: att säga att min värld är bättre.

Det finns ingen fruktbar politisk diskussion som inte utgår från två konkurrerande verklighetsbeskrivningar och därför är källkritiken – i betydelsen jakten på osanningen – lika oemotståndlig som tillhygge för politikern som ett äpple som ruttnar när hen rör det. Konsekvensen är enkel: i de viljandes värld är sanningen relativ.

Om vi låter politikern kidnappa diskussionen om källkritik kommer det upplösas i ett angrepp, direkt utbytbart mot gårdagens ”du ljuger!” och morgondagens motsvarighet. ”Din sanning är inte min sanning, och du är inte källkritisk som inte förstår det. Och du säger ju att källkritik är viktigt!”

Mitt engagemang i källkritik bottnar i intrycket att det är toppen av det isberg som internetrevolutionen inneburit, och att det kommer krävas ett så långt och djupt och självrannsakande samtal om våra roller och rutiner att vi knappt ens påbörjat det. Politikerns engagemang bygger på att det är synonym till deras vanligaste anfallsstrategi. Det är inte vägen fram.

Inte alla politiker, givetvis. Det finns många som förstår vad som händer och kan formulera det klokare än jag även inom det partipolitiska systemet. Men det är, här som i alla andra fall inom politiken, slagen under bälten som får uppmärksamheten.

Jag är rädd för att möjligheten att hitta ett bekvämt användningsområde i vardagen för detta viktiga ämne ska stjäla dess luft och bleka bort dess innebörd i vardagen. Att källkritik ska upphöra att vara det breda, sammanfattande verktygslådesbegrepp för den öppna och nyfikna jakten på att försöka belägga något, och gå ännu längre in i mörkret där dess betydelse är binär och tråkig: antingen är något sant eller så är det osant och den som håller på med det senare är alltid någon annan.

Att källkritik är en snackis är som att internet gjort alla till publicister: i grunden det bästa som någonsin hänt, men samtidigt också dess största urvattningen någonsin. Det förtjänar mer än att bli ett skällsord, bortglömt imorgon.

3 reaktioner på ”Låt inte politikerna tvätta ur källkritiksdiskussionen

  1. Hej Jack!

    Tack för en läsvärd text. Jag undrar vad originalkällan är till bilden du illustrerar det här inlägget med? Jag syftar alltså på bilden där en folkmassa håller upp bärbara datorer mot skyn. Är den under copyright eller fri att använda?

    Med vänlig hälsning,
    Janne

    • Jag vet faktiskt tyvärr inte för jag har inte lyckats spåra den till en trovärdig förstapublicering! Om du hittar en sådan är jag mycket intresserad av var den är.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *