Jack Werner

Facebooksidan Politikfakta “ställde bara en fråga” i går:

Fadi Skef, alltså killen på den nedre bilden, är en tonåring som intervjuas i ett nyhetsinslag som SVT gjort om hur grundskolan i Borgholm fått ta emot 250 nya barn och låtit dem gå i egna skolklasser. I nyhetsinslaget kämpar han för att formulera sig på det nya, obekanta språket.

“Jag vill prata på svenska, before…”, säger han, men kommer på sig själv och skrattar förläget.

Han fortsätter: “Nej, FÖR ATT jag vill göra min future här. Jag behöver språk.”

Personen på bilden ovanför då? Kaptenen i den syriska armen som inte bara Politikfakta tycker liknar Fadi, utan som även sajten Exponerat “tveklöst” slår fast som samma person? (Exponerat har i efterhand ångrat denna publicering och publicerat en rättelse – men ändå är det ursprungliga utpekandet fortfarande publicerat och tillgängligt i sin helhet. Politikfakta har ifrågasatts i sitt kommentarsfält, och svarat att de “aldrig påstått att det är samma person” utan kallar sin Facebookpost “en fråga”.)

Att denna kapten i syriska armen och Fadi Skef skulle vara samma person ansåg även självaste Kent Ekeroth, enligt denna privatperson på Facebook. (Att Ekeroth laddat upp denna bild är än så länge obekräftat, men det är svårt att tolka denna kvinnas formulering annorlunda. Och hennes uppgifter ska ses i ljuset av att hon stöder Ekeroth och hans publicering.)

Partikamraten och kommunfullmäktigeledamoten i Kalmar Thoralf Alfsson understryker också han i ett numera raderat blogginlägg att det inte “råder den minsta tvekan om att det handlar om samma person”. I kommentarsfältet till Alfssons blogginlägg skriver någon att SVT inte klarar av att “göra den faktagranskning som ‘hatmedia’ klarar av på någon timma”.

Så. Är Fadi Skef och denna kapten i syriska armen, som Politikfakta, Exponerat, Thoralf Alfsson och Kent Ekeroth i går enades om, verkligen samma person?

Nej.

Mannen med solglasögon är enligt den qatariska nyhetssajten Al-Sharq (Wikipedia) och den amerikanska politikbloggen Suffragio i själva verket Bassel al-Assad, det vill säga den äldsta brodern till Syriens nuvarande president Bashar al-Assad. Bassel al-Assad dog i en bilolycka 1994.

Fast enligt vad Politikfakta, Exponerat, Kent Ekeroth och Thoralf Alfsson var tvärsäkra på i går kväll var han visst inte alls död, utan pluggade svenska i en skola i Borgholm. Sade fel när han försökte förklara hur viktigt det nya språket var för honom, skämdes lite kort för att han inte på några veckor lärt sig tillräckligt för att ge ett perfekt formulerat svar i riksteve, och tittade sedan tillbaka mot reportern fast besluten om att slutföra sin mening på svenska.

Fadi har själv tvingats adressera ryktesspridningen via hans Facebooksida. “Jag är ledsen om människor kommer hit och ljuger om sin ålder. Jag är inte en av dem. Jag är här med min familj för att skapa en ny framtid, då vårt hemland förstörs av krig”, skriver han och sällar sig till raden med barn och unga som ingenting gjort men ändå tvingas försvara sig mot aggressiva horder med idioter som hatar dem.

Det blir mycket sällan som man har tänkt sig.

När jag slutade på Metro i våras och istället gick till Dagens industri för att tillsammans med några av Sveriges mest kompetenta tech- och affärsjournalister dra igång Di Digital såg jag det som ett flera år långt åtagande. Det fanns liksom ingenting som talade mot det.

Daniel Goldberg, som tidigare varit redaktör för mina krönikor på IDG, är en utmärkt arbetsledare och redaktionell samordnare. Viktor Ström kände jag inte sedan innan, men han visade sig snabbt vara en extremt kompetent och hårt arbetande affärsjournalist som glatt lärde mig massor om ekonomi. Josefin Jakobssons förmåga att i rätt ögonblick, åtminstone tills hon klev av för sin mammaledighet, sätta oss som redaktion på rätt riktning och få oss att släppa småaktiga dumheter som annars är lätta att sitta och twittra argt över.

För att inte tala om våra nyare bekantskaper – ambitiösa och chosefria Mimi Billing, duktiga och nyfikne Howard Rimington och inte minst glada, trevliga och gedigna Andreas Pålsson – som alla varit oumbärliga för sajtens fortlevnad hittills.

Året har varit fantastiskt på det sätt som bara ett startupår kan vara. Vi har gjort outsinligt mycket med inte alltid så jättemånga händer. Vi har snabbt tagit oss upp ur nybörjarens förvirrade entusiasm och stabiliserat oss som Sveriges största tech- och startupnyhetssajt. Med mina ibland märkliga och smalt nischade reportage från nätets olika hörnor och skrymslen hoppas jag att jag har kunnat bidra något litet till detta, även om jag vet att de tyngsta lassen dragits av mina obevekligt drivna kollegor.

Mina åtaganden vid sidan av jobbet har dock växt till sig under året. Plötsligt fick jag möjligheten att producera en spökhistoriepodd för Sveriges radio, och på nolltid har Creepypodden växt fram till en omtyckt skräckstund för långt fler lyssnare än jag någonsin hade kunnat föreställa sig. Min P3 Dokumentär om självmordet på Flashback 2010 ledde till enormt mycket starka, gripande och otroligt glädjande meddelanden från lyssnare. Detta tillsammans med flera andra projekt som förhoppningsvis snart kan få möta offentlighetens ljus har mer och mer kommit att ta över min uppmärksamhet och min arbetsglädje.

Och då vore det orättvist mot mina kollegor, mot Dagens industri, mot projektet Di Digital och dess läsare, om jag inte klev ned från jobbet och lät min lön istället gå till människor som på allvar är redo att möta dess förväntningar. Alltså gör jag det enda rimliga och slutar på Dagens industri till förmån för ett liv som frilans. Min sista dag i Bonnierskrapans skugga för den här gången blir den 27 november.

Jag lämnar Dagens industri i det bästa av samförstånd med mina kära kollegor, och med ett varmt lyckönskande inför framtiden som ska bli väldigt spännande att följa. Det blev bara ett halvår men det var å andra sidan ett jävla bra halvår.

Ps. Ja, just det. Nu när jag är frilansjournalist kan jag ju jobba för dig också. Är du intresserad av det? Mejla i så fall mig på jack (at) kwasbeb punkt se.

Min krönika i Medierna i P1 27/6-15. Dra till 12.10 i klippet nedan för att lyssna på den.

Niklas är oskyldigt dömd för människorov. Han heter egentligen inte Niklas, men vi kan kalla honom så. Han är dömd av en mobb på internet, hundratusentals människor på Facebook, Twitter, Instagram och Flashback, som anser att det Niklas som kidnappade Lisa Holm. I bilder och texter pekas han ut som psykiskt störd och farlig, och som den självklart skyldiga. I bilderna och texterna står hans hela namn, personnummer, adress och bild med. Niklas är oskyldig till människorov, han har inte haft någonting med den fruktansvärda historien om Lisa Holm att göra. Men under veckoslutet då Lisa Holm var försvunnen såg hundratusentals, kanske fler, bilder och texter på internet som påstod motsatsen. Niklas bor någonstans i det här landet, och vandrar runt på samma gator, står i samma köer, som alla de människor som minns honom från efterlysningar på sociala medier.

Jag vet inte hur Niklas känner sig, men en gissning är: inte helt trygg.

Efter att historien om försvunna Lisa Holm fick sitt tragiska slut har många diskuterat hur fallet behandlades i media. Polisen har påstått saker, chefredaktörer har sagt emot dem. Att medieetik diskuteras efter ett nationellt drama som det här är naturligt och en del av vår branschs utveckling. Men vad vi inte pratat alls om är mobben som drevat vid sidan av oss journalister, och varför de är ett minst lika stort problem. Jag blir ärligt talat skräckslagen av den gigantiska okunskap som blottats hos de miljontals svenskar som använder sociala medier. Den akutsituation som gäller när det kommer till hur lite som krävs för att vi ska förstöra någons liv.

Ryktet om att Niklas skulle vara inblandad i Lisa Holms försvinnande tycks födas mellan tisdagen och onsdagen på Flashback. Någon gång natten till torsdagen börjar posten där Niklas hängs ut med personnummer och bild spridas för fullt på Facebook. En av bilderna jag hittat med uthängningen i sin helhet har klickats 113 000 gånger bara den – och det är bara en skärmdump av Facebookposten. Så vad hade Niklas gjort för att ha dragit på sig denna uthängning? Bokstavligt talat ingenting. Betett sig lite märkligt på internet, kanske. Men med antydningar om hans psykiska hälsa och brottshistorik byggde man en kidnappare och våldsman av honom, och i den upphetsade stämning som rådde räckte det.

Tidningar, tevekanaler och radiostationer där journalister arbetar lyder efter det pressetiska systemet. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Men på sociala medier – som i många fall kan få en sprängkraft mångdubbelt större än enskilda tidningar – finns inga pressetiska riktlinjer. Trots att en delning i allt väsentligt är detsamma som en publicering ställs inga krav, finns ingen självrannsakan, saknas det en etisk ryggrad.

Pöbelpublicistiken är ett faktum. Svenska folket kan publicera sig, men vet inte hur man gör det på ett ansvarsfullt sätt. Om den här kunskapsluckan skulle täppas till skulle flera problem få sin lösning eller åtminstone möjligheten att diskuteras på ett mer nyanserat sätt. För det första skulle förhoppningsvis uthängningar på sociala medier som riskerade försätta en person eller dess familj i fara upphöra. För det andra pekar det låga förtroendet för vår yrkeskår på att många tror att en journalists jobb bara är att kopiera och klistra in efter diktat från en illa dold partistyrelse. Om fler hade kunskap om de många och komplicerade steg som ligger bakom en bra publicering hade inte bara journalistföraktet fått sig ett knäck, utan läsarens förväntan på oss hade också höjts. Med pålästa läsare kan journalistiken bli bättre. För det tredje skulle vår gemensamma informationsmiljö kunna utnyttjas till dess fulla ack så efterlängtade demokratiska potential.

Vi kan uppnå det här, men då måste vi börja tidigt. Vuxengenerationen är delvis förlorad, så vi måste se framåt. Barn och unga är i dag bättre på att hantera smarta telefoner och sociala nätverk än sin föräldrageneration. De lär sig intuitivt genom att pyssla med dem redan som små barn. Men källkritik och pressetik är ingenting man lär sig automatiskt av att sitta med en Ipad. Här måste vi inse att det finns en lucka i allmänbildningen, och täcka den i grundskolan. Anette Novak, som gör medieutredningen. Gustav Fridolin, utbldningsminister. Anna Ekström, generaldirektör för Skolverket. Vem jag än behöver ropa på, en gång för alla: mitt förslag är att vi inför en grundläggande journalistutbildning i lågstadiet. Alla barn ska veta vad det innebär att sprida vidare en uthängning, för alla kommer hamna inför en. Då är det upp till oss att se till att barnet vet vad som är rätt.

Om inte annat så för Niklas skull. Niklas som är oskyldigt dömd för människorov, för att hundratusentals personer struntar i att kolla den allra enklaste fakta innan de förstör någons liv.

I sin fascinerande genomgång av hur två nyhetsbluffar planterats ut på nätet, den ena genom övertolkad statistik och den andra genom ett stim fjärrstyrda Twitterkonton, citerar skribenten John Borthwick Dmitry Tulchinskiy, chef för den av ryska staten finansierade nyhetsbyrån Rossiya Segodnya:

“Propaganda is the tendentious presentation of facts. It does not mean lying.”

Tulchinskiy borde veta vad han pratar, hans inte så värst subtilt formulerade uppdrag (som kommer direkt från Vladde Putin) är enligt Russia Today att “provide information on Russian state policy and Russian life and society for audiences abroad.” Men om man ändå tvekar på hur korrekt hans beskrivning av propaganda är kan man med fördel betrakta några av det svenska nätets ruggigare hörn i dag.

Den 9 mars rapporterade Skånska dagbladet att en man i Skurup fått avslag på sin ansökan om förlängt tillstånd till registreringsskylten 786. Den besvikne mannen menar enligt Skånskan att det är hans lyckotal, men det råkar också vara antalet tecken som ingår i Koranens inledningstext. Det har lett till att muslimer i Sydostasien och Indien ibland anger talet som symbol för frasen “i Allahs namn, den barmhärtiga och nåderika” (observera att detta är min egen, möjligen knapphändiga, översättning från engelska).

Eftersom siffrorna kan tolkas som ett religiöst statement är de därmed per automatik inte välkomna på svenska registreringsskyltar. Maria Jacobsson, handläggare på Transportstyrelsen, berättade i somras för DN om vad som anses stötande:

– Det är en grupp hos oss som avgör det och det brukar handla om saker som rör droger, sex, svordomar, religion eller kriminalitet.

Följaktligen har naturligtvis också 666 fått avslag, med sin glasklara religiösa koppling. Men enligt DN har också lite mindre självklara bokstavskombinationer nobbats på grund av att de anses stötande – bland annat LMAA (enligt Urban Dictionary en akronym för det tyska uttrycket motsvarande “kyss mig i röven”), NAFKOT (vars betydelse inte Google förtäljer men som någon läsare kanske känner till?) och FQU (som vissa särskilt häftiga uppenbarligen skriver istället för “fuck you”). Tröskeln för vad som får pryda ens kofångare är med andra ord på nivå med en söndagsskolas gästbok.

Avslag på registreringsskyltar brukar generellt vara ganska odramatiska, utan varken medieuppmärksamhet eller ramaskrin. Men i fallet 786 blev det inte så. För här såg vissa hatdirigenter en möjlighet att elda upp en vredessymfoni bland sina läsare.

“Talet ‘786’ förbjuds på registreringsskylten – kan kränka muslimer”, rubricerade sajten Fria Tider. Nyheter idag, som vid varje givet tillfälle understryker sitt oberoende och precis lika ofta publicerar artiklar som är tydligt vinklade för att provocera sina främlingsfientliga läsare till vrede mot etablissemang och invandrare, rewritade Skånska dagbladet men tillägger att Transportstyrelsen “tagit det hela ett steg längre”. Under kategorin “mångkulturen” återpublicerade den vedervärdiga parasitsajten Exponerat hela Skånska dagbladets artikel, kopierad ord för ord, sannolikt utan tillstånd från tidningen de stal ifrån, och sajten Motgift, med kopplingar till nazistiska Svenskarnas parti, skrev en krönika om “de kränktas högborg Sverige” och fastslog att det var den presumtivt asförbannade rasistläsaren som tvingas betala för “industrin kring detta med kränkthet, tjänstemän och utredare som skall sovra genom anmälningarna”.

Ni får ursäkta mig om jag inte länkar till sajterna ovan, men jag vill inte smutsa ner min blogg.

Herrarna ovan lade upp bollen, och sedan, helt efter beräkning, smashade deras läsare. I kommentarsfältet till Nyheter idag kan man läsa människor fråga om Transportstyrelsen inte har något “vettigare för er än att kyssa islams ände”, och oroa sig för om man snart ej heller får “gå i kyrkan heller, eller heta Andersson eller Johansson”. På Twitter skriver deras läsare att “islamiseringen av landet fortgår i stadig takt”.

I en sluten Facebookgrupp där svensk invandringspolitik diskuteras (läs: folk kräks) planterar en av Motgifts skribenter länken till sin krönika med kommentaren “Nu är folk kränkta igen…”. I kommentarsfältet skriver folk bland annat “JÄVLA MUSLIMER,UT ME SKITEN HÄRIFRÅN”, “hur mycket ska vi ta bort när det gäller dom jävla råttorna,ta bort dom för det är VÅRT land”, “Mussarna är ute efter DO-pengar” och “Varför går vi med på det? Rösta SD nästa gång.”

När Facebooksidan med det nyanserade namnet “NEJ till gratis körkort och alla andra särrättigheter för invandrare” publicerade länken till Fria tiders artikel resulterade i liknande tongångar i kommentarsfältet. “Om nu detta stämmer…då är det på tiden att börja fundera över att emigrera..”, suckar någon. “Skit i primaterna. Klart som fan att gubben ska få ha sitt turnummer”, väser någon annan. En person som skriver följande får elva likes: “Borde då inte 666 tas bort? Jävla trams med all religion!”

För det faktum att 666 ju faktiskt är borttaget, tillsammans med en drös mer eller mindre harmlösa obsceniteter i enlighet med Transportstyrelsens gamla vanliga riktlinjer, vet inte dessa läsare. För – som Dmitry Tulchinskiy slår fast – propaganda handlar om att servera vissa fakta och undanhålla andra. Att elda upp en grupp människor så hatet till slut slår över och händerna knyts och lämnar tangentbordet. Att skapa en världsbild där allt hotas, där någon utgör hotet, och där VI måste handla för att stoppa DEM.

Och det är propaganda, och inget annat, som de svenska sajterna som säger sig förmedla “den raka sanningen” ägnar sig åt.

Uppdatering: Folk har frågat hur det kan vara förbjudet med vissa nummer med hänvisning till att de faktiskt sett dem på olika skyltar. Jag vill därför understryka att mitt inlägg ovan, och storyn om 786, berör personliga registreringsskyltar. Mig veterligt är det ingen som förbjudit någon sifferkombination i vanliga skyltar, d.v.s ABC-123.

En dag i maj 2013 ringde Linus Paulsson. Han presenterade sig som chefredaktör för Metro, och undrade om jag ville komma och prata om jobb. Min frilanstillvaro funkade ganska bra då, och Metro hade aldrig funnits med bland arbetsplatserna jag drömt om. Men varför inte, tänkte jag, och föreslog att vi skulle ses på fredagen. I efterhand har dåvarande utvecklingsredaktören, numera redaktionschefen, Linnea Jonjons berättat att hon tyckte jag såg konstig ut när hon såg mig komma in på intervju. “Åh nej, ska jag jobba med honom”, hade hon tänkt.

Det skulle hon. Den 20 mars 2015 kommer jag ha jobbat på Metro i exakt 669 dagar. Det hann inte ens bli två år, bara nästan, men ändå har tiden här varit min karriärs hittills roligaste och mest utvecklande.

Jag anställdes som sociala medier-redaktör, men har varit en värdelös sådan. Enligt det nya schemat över roller på Metro så kommer min kollega Pontus Tengby snart få titeln utvecklingsredaktör för sociala medier, och jag vet att det är ett jobb han kommer göra utmärkt. Själv har jag gjort allt möjligt annat.

Jag var med och beslutade om att slopa tidningens tevetablå, ett beslut som arga pensionärer ringde och begrät i veckor. Istället bereddes det plats i tidningen för en ”nätsida”, som skulle få läsarna att ta upp sina smarta telefoner och fortsätta sina lojala relationer med Metro där. Fåfängt, så här i efterhand. Den genomgripande förändring av arbetssätt som redaktionen nu inlett för att optimera våra publiceringar på sociala medier kommer göra hundrafalt större skillnad.

Jag blev ombedd att kolla upp en anmärkningsvärd kommentar i Guardians kommentarsfält, och satt efter några googlingar på mitt livs märkligaste story. Jag satt kvar på jobbet så länge den första oktober 2013, dagen då ”Vem är Veronika” publicerades, så att städarna hann gå hem före mig. Storyn ledde inte bara till ett hedersomnämnande från Guldspade-juryn, utan fick också en minnesgod läsare att några månader efteråt tänka på mig när hon noterade en viral Facebookstatus där det påstods att Jönköpings-bon Marcia Karlsson hade mördats.

Artikeln om det falska mordet på en ung flicka av samvetslösa invandrare fick enorm respons. Men det hade varit ren tur att det var mig läsaren som upptäckte statusen om Marcia vände sig till, och jag började fundera på om det fanns något att bygga på där. Någon vecka senare föreslog jag för Linnea att vi borde satsa på att granska rykten på sociala medier. Hon kom på namnet ”Viralgranskaren”, och tillsammans gick vi in till dåvarande chefredaktören Mona Johansson och pitchade idén.

När vi fick Stora journalistpriset för Viralgranskaren, jag, Linnea och Åsa Larsson, vårt publicistiska ankare och alldeles egna Ior, fanns det så många att tacka. Men i de där situationerna är man sällan genomtänkta, det blir mer förvirrat glädjebabbel.

Hade jag haft mer tid och sinnesnärvaro hade jag där och då tackat Kristoffer Rengfors för hans ständiga stöd och galna bejakande, Åsa Larsson för hennes humor, reflektioner och kalla huvud, Christofer Ahlqvist för att han tog artikeln om Marcia Karlsson på allvar, Karolina Skoglund för hennes energi och initiativ, Aron Andersson för hans prylkärlek och omistliga skrivbordssällskap, Emma Björkman för hennes obändiga glädje, Tomas Lundin för hans sylvassa Facebookformuleringar och hembryggda öl, Emmelie Wallroth för hennes aldrig sinande journalistiska nyfikenhet, Pontus Tengby för att han ensam gjorde dansgolvet på kickoffen, Anneli Sandberg för att hon på något sätt är hela redaktionens mamma, Viktor Ander för hans geniala cynism, Josefin Berglund för hennes raka rör och ryggrad.

Många andra skulle man naturligtvis också ha nämnt. Pontus Ahlqvist som kommer göra Metros debattsida till Sveriges bästa, Linnea Carlén och Emma Kirkhoff som känns omöjliga att stoppa. Alla de vi miste i sommarens stålbad. De som slutade dessförinnan.

Och så naturligtvis Linnea. Linnea Jonjons, min bästa kollega någonsin. Du må ha tyckt jag såg konstig ut, men själv fick jag från första sekund en väldigt bra känsla av dig, och den har aldrig släppt. Som jag tyckt om att jobba med dig. Som du har förbättrat min vardag och mitt arbete. Som jag hoppas vi springer in i varandra en dag snart igen.

Den 20 mars är min sista dag på Metro. Jag ska köpa en cykel, det är ju bara en tur över Västerbron från där jag bor på Reimersholme till mitt nya jobb i DN-skrapan i Marieberg. Jag kan inte säga allt för mycket om vad som händer där, men skissar gärna upp ramarna. Under Dagens industri kommer jag, tillsammans med min vän och f.d. redaktör Daniel Goldberg, DI:s Viktor Ström och Josefin Jakobsson, och i framtiden säkert en och annan till, starta upp en ny sajt om tech, startups och nätkultur. Jag kommer skriva om internet, jag kommer skriva långa märkliga historier om märkliga människor som gör märkliga saker, och vi kommer försöka göra något nytt.

Det roliga är att Dagens industri för mig är lite som Metro. Jag trodde aldrig jag skulle börja jobba varken här eller där. Men den oväntade ramen på Metro utmanade mig, drog bra grejer ur mig, tillät mig ha kul. Jag tror nästa steg kommer innebära detsamma. Det kommer bli så oerhört roligt, och jag är enormt taggad.

Men jag kommer aldrig glömma Metro. För det vore att glömma varför jag ens är i den här branschen.

Jag har märkt att min viralgranskning av en vansinnig fejknyhet på sajten storkensnyheter.com har varit the butt of some jokes det senaste dygnet. Exempelvis i humorprogrammet Tankesmedjan i P3:s podexklusiva material har det drivits med att vi skrev att vi “avslöjade” sajten som bluff, en bluff som inte fler än “en idiot” kan ha gått på.

Jag vill till att börja med understryka att det inte är något annat än en ära att bli omskämtad i Tankesmedjan. Det är en fyrbåk i humor-Sverige, en institution som väldigt många tycker om och lyssnar på. Jag har inga som helst problem med att vara föremål för skojande hos dem, det är verkligen bara hedrande och roligt.

Men Viralgranskarens enda valuta här i världen är dess trovärdighet. Utan den är vi ingenting. Och därför måste jag bara påpeka att nej – det var inte bara “en idiot” som gick på fejknyheten om Gudrun Schyman. Utgångspunkten för att vi ska granska något är att det faktiskt tycks lura folk. Vi skriver inte om puckat skit på nätet i onödan. Så roligt är det liksom inte.

Artikeln på storkensnyheter.com har i skrivande stund 3 400 delningar på Facebook. Exakt hur många av de som är “på allvar”, det vill säga i tron att Gudrun Schyman verkligen är i akt och mening att förbjuda skägg, är svårt att avgöra. Men de existerar. Och de är verkligen inte bara en.

Här är till exempel de första 70 jag hittade.

Det finns minst 70 till personer där ute som trott på även denna grej. Det garanterar jag.

Men jag vill avsluta denna lilla lista med någon som delade storkensnyheter.com-artikeln om Schyman, och fick ett svar som i all enkelhet sammanfattar varför vi, medan ni gör något vettigt, roligt, vanligt och sansat, sitter och skriver tröstlösa “Nej, idiotisk skit har inte hänt”-artiklar.

För att det faktiskt ibland funkar.

Det började den andra januari 2013.

Och det slutar, i någon mån, i dag.

I någon mån slutar det. I någon annan mån börjar det bara.

I nästa helg är jag på bokmässan i Göteborg och signerar böcker. Då kan ni för första gången köpa boken, om ni vill. Därefter är det några veckor tills den släpps, men tro mig – jag kommer hålla er uppdaterade.

Just nu vill jag bara visa att jag har skrivit en bok. Och att den faktiskt äntligen finns som fysisk sak i mina händer.