En dag i maj 2013 ringde Linus Paulsson. Han presenterade sig som chefredaktör för Metro, och undrade om jag ville komma och prata om jobb. Min frilanstillvaro funkade ganska bra då, och Metro hade aldrig funnits med bland arbetsplatserna jag drömt om. Men varför inte, tänkte jag, och föreslog att vi skulle ses på fredagen. I efterhand har dåvarande utvecklingsredaktören, numera redaktionschefen, Linnea Jonjons berättat att hon tyckte jag såg konstig ut när hon såg mig komma in på intervju. “Åh nej, ska jag jobba med honom”, hade hon tänkt.
Det skulle hon. Den 20 mars 2015 kommer jag ha jobbat på Metro i exakt 669 dagar. Det hann inte ens bli två år, bara nästan, men ändå har tiden här varit min karriärs hittills roligaste och mest utvecklande.
Jag anställdes som sociala medier-redaktör, men har varit en värdelös sådan. Enligt det nya schemat över roller på Metro så kommer min kollega Pontus Tengby snart få titeln utvecklingsredaktör för sociala medier, och jag vet att det är ett jobb han kommer göra utmärkt. Själv har jag gjort allt möjligt annat.
Jag var med och beslutade om att slopa tidningens tevetablå, ett beslut som arga pensionärer ringde och begrät i veckor. Istället bereddes det plats i tidningen för en ”nätsida”, som skulle få läsarna att ta upp sina smarta telefoner och fortsätta sina lojala relationer med Metro där. Fåfängt, så här i efterhand. Den genomgripande förändring av arbetssätt som redaktionen nu inlett för att optimera våra publiceringar på sociala medier kommer göra hundrafalt större skillnad.
Jag blev ombedd att kolla upp en anmärkningsvärd kommentar i Guardians kommentarsfält, och satt efter några googlingar på mitt livs märkligaste story. Jag satt kvar på jobbet så länge den första oktober 2013, dagen då ”Vem är Veronika” publicerades, så att städarna hann gå hem före mig. Storyn ledde inte bara till ett hedersomnämnande från Guldspade-juryn, utan fick också en minnesgod läsare att några månader efteråt tänka på mig när hon noterade en viral Facebookstatus där det påstods att Jönköpings-bon Marcia Karlsson hade mördats.
Artikeln om det falska mordet på en ung flicka av samvetslösa invandrare fick enorm respons. Men det hade varit ren tur att det var mig läsaren som upptäckte statusen om Marcia vände sig till, och jag började fundera på om det fanns något att bygga på där. Någon vecka senare föreslog jag för Linnea att vi borde satsa på att granska rykten på sociala medier. Hon kom på namnet ”Viralgranskaren”, och tillsammans gick vi in till dåvarande chefredaktören Mona Johansson och pitchade idén.
När vi fick Stora journalistpriset för Viralgranskaren, jag, Linnea och Åsa Larsson, vårt publicistiska ankare och alldeles egna Ior, fanns det så många att tacka. Men i de där situationerna är man sällan genomtänkta, det blir mer förvirrat glädjebabbel.
Hade jag haft mer tid och sinnesnärvaro hade jag där och då tackat Kristoffer Rengfors för hans ständiga stöd och galna bejakande, Åsa Larsson för hennes humor, reflektioner och kalla huvud, Christofer Ahlqvist för att han tog artikeln om Marcia Karlsson på allvar, Karolina Skoglund för hennes energi och initiativ, Aron Andersson för hans prylkärlek och omistliga skrivbordssällskap, Emma Björkman för hennes obändiga glädje, Tomas Lundin för hans sylvassa Facebookformuleringar och hembryggda öl, Emmelie Wallroth för hennes aldrig sinande journalistiska nyfikenhet, Pontus Tengby för att han ensam gjorde dansgolvet på kickoffen, Anneli Sandberg för att hon på något sätt är hela redaktionens mamma, Viktor Ander för hans geniala cynism, Josefin Berglund för hennes raka rör och ryggrad.
Många andra skulle man naturligtvis också ha nämnt. Pontus Ahlqvist som kommer göra Metros debattsida till Sveriges bästa, Linnea Carlén och Emma Kirkhoff som känns omöjliga att stoppa. Alla de vi miste i sommarens stålbad. De som slutade dessförinnan.
Och så naturligtvis Linnea. Linnea Jonjons, min bästa kollega någonsin. Du må ha tyckt jag såg konstig ut, men själv fick jag från första sekund en väldigt bra känsla av dig, och den har aldrig släppt. Som jag tyckt om att jobba med dig. Som du har förbättrat min vardag och mitt arbete. Som jag hoppas vi springer in i varandra en dag snart igen.
Den 20 mars är min sista dag på Metro. Jag ska köpa en cykel, det är ju bara en tur över Västerbron från där jag bor på Reimersholme till mitt nya jobb i DN-skrapan i Marieberg. Jag kan inte säga allt för mycket om vad som händer där, men skissar gärna upp ramarna. Under Dagens industri kommer jag, tillsammans med min vän och f.d. redaktör Daniel Goldberg, DI:s Viktor Ström och Josefin Jakobsson, och i framtiden säkert en och annan till, starta upp en ny sajt om tech, startups och nätkultur. Jag kommer skriva om internet, jag kommer skriva långa märkliga historier om märkliga människor som gör märkliga saker, och vi kommer försöka göra något nytt.
Det roliga är att Dagens industri för mig är lite som Metro. Jag trodde aldrig jag skulle börja jobba varken här eller där. Men den oväntade ramen på Metro utmanade mig, drog bra grejer ur mig, tillät mig ha kul. Jag tror nästa steg kommer innebära detsamma. Det kommer bli så oerhört roligt, och jag är enormt taggad.
Men jag kommer aldrig glömma Metro. För det vore att glömma varför jag ens är i den här branschen.