Min krönika i Medierna i P1 6/2-16. Dra till 26.03 i klippet nedan för att lyssna på den.
Så här sade i förra helgen Skånska Dagbladets chefredaktör Lars Joel Eriksson till Medierna i P1.
”Jag tror den stora breda allmänheten som de försöker vinna sympatier hos inte tycker att Nationell Framtid ska klä ut sig i uniformer och försöka ta på sig polis och kustbevakningens uppgift. Så det här ser jag som en negativ publicitet för deras del.”
Kritiken han fått för tidningens artiklar om att Nationell Framtid patrullerar Öresund visar på att andra tidningar ställer sig på Nationell Framtids sida, menade han. Eftersom de inte exponerade Nationell Framtid som vad de är. Citatet avslöjar att Eriksson antingen gör sig dum, eller inte har förstått hur den organiserade främlingsfientlighetens PR-maskineri fungerar. Låt mig förklara.
Efter att jag i höstas gjorde en P3 Dokumentär om Marcus Jannes, 21-åringen som i en tråd på Flashback livesände sitt självmord, kontaktades jag av en före detta moderator på Flashback som vittnade om händelsen i psykforumet. ”Alla besöksrekord rök den dagen. I efterhand skulle jag säga att det var just den händelsen som gjorde Flashback till vad det är idag”, sade den före detta moderatorn.
En katastrof, en fruktansvärd händelse. Att medierna dessutom berättade om hur forummedlemmar i tråden hade uppmuntrat Marcus Jannes att genomföra självmordet gav inte heller den trevligaste bilden av Flashback. Men ändå ledde händelsen alltså till forumets genombrott. Det är lockande att dra slutsatsen att det helt enkelt fanns tillräckligt många svenskar som tyckte om den sortens mötesplats, och att de bara inte fram till dess hört talas om Flashback.
Ett annat exempel på samma mekanik presenterade Kit-grundaren Fredrik Strömberg på sin blogg i december 2013, under rubriken ”Jag avpixlar avpixlandet av Avpixlat”. I en graf visade Strömberg hur Avpixlats popularitet som sökterm på Google var generellt låg – men drogs upp långt över sin egen axel så fort sajten uppmärksammades i riksmedia. ”Vi gör dem stora genom att bevaka dem men sedan argumenterar vi för deras inflytande genom att säga ’titta vad mycket uppmärksamhet de får, det är klart att det är av allmänintresse’”, noterade Strömberg.
Hans poäng underströks i september, efter att den rasistiska skribentsignaturen Julia Caesar granskades i Expressen. I en webbpanel på drygt 1 000 personer som Novus arrangerade uppgav 55 procent att de kände till Julia Caesar – mot bara sju procent som uppgav att de kände till henne innan granskningen.
Ett tredje exempel på hatande grupper som förut brukat vara ljusskygga såg vi bara för några dagar sedan. ”Maskerade svartklädda personer i rånarhuvor och armbindlar delade på fredagskvällen ut flygblad med uppmaningen att ge sig på gatubarn”, skrev Dagens Nyheter. Men hur skrämmande det än är att våldsamma mobbar omsätter sin hatiska människosyn i konkreta handlingar och uppmaningar är det kanske ännu läskigare att deras aktioner faktiskt applåderas.
På olika främlingsfientliga mötesplatser på Facebook har allt sedan dess mobben hyllats. ”I Sverige är det numera så dumt att om du hindrar en invandrare från att begå ett brott, så är du rasist”, skrev en person och fick 300 likes. Ett blogginlägg med rubriken ”Ett tack till medborgargarden” har gillats av 1200 personer.
Många av granskningarna jag nämnt hittills har varit begripliga, motiverade och rimliga. Men de måste göras med botten i en insikt om att våldsam rasism är god PR för en våldsam rasist. Det tror jag är viktig kunskap för en journalist som ställts inför märkliga påståenden om nazist-anknutna mobbar som vill ta rättvisan i sina egna händer.
Det vill säga inte bara Skånska dagbladets chefredaktör, utan nästan alla i den här branschen just nu.
LÄS OCKSÅ: Därför bör vi införa en grundläggande journalistutbildning i grundskolan
