Nej, en ”superdator” har inte förutspått att Trump kommer vinna

Jag har aldrig sagt det till någon förut, men genom att analysera vad som skrevs på nätet förutspådde jag hur det skulle gå i valet 2006, 2010 och 2014. Jag hade rätt varje gång – Alliansen, Alliansen, sossarna och Miljöpartiet – och nu är jag här för att säga hur det kommer gå i valet 2018. Sossarna vinner igen. Vilken grej, va?

Va?

Ett land under valrörelsetillstånd är, rent medialt, en speciell plats. Vissa nyheter, som annars hade slutat som notiser, slås upp på förstasidor. Andra nyheter, som annars hade fått enormt genomslag, når knappt genom bruset alls. Under de stressiga, intensiva och ständigt föränderliga sista dagarna innan valurnorna stängs hinner knappt någon fundera kring vad de läser, än mindre göra en källkritisk granskning av det.

Allt ovan stämmer överens på USA just nu. På tisdag är det val och varje timme är nyhetsmässigt just nu lika lång som en vanlig vecka. Ibland läcker denna nyhetsbulimi igenom, och en story vars märklighet är närmast självlysande publiceras i en svensk tidning. Så till exempel nu.

trumpbildett
Dagens Media om MogIA.

”Trump vinner valet”. Sådan är Dagens Medias avsiktligt provokativa rubrik på en nyhet om ett artificiellt intelligens-program som ska ha förutspått valresultatet till Trumps fördel. Det handlar om den indiske entreprenören Sanjiv Rais AI-program MogIA (som Dagens Media två gånger felaktigt kallar MogAI), som ”använder enorma mängder data från online-plattformar som Google, Youtube och Twitter för att förutspå framtiden”.

Varför ska vi bry oss? Jo, för att ”MogAi [sic] har tidigare förutsett utgången vid de senaste tre presidentvalen liksom tidigare demokratiska och republikanska primärval.” Låt oss återkomma till det.

Dagens Media och sajten Nyheter24, som förvirrat skriver om ”superdatorn MogIA”, är de enda svenska tidningarna som lyft MogIA:s förutspåelse. I övrigt är det bara bloggen Feber, nazistsajten Nordfront och en avhoppad före detta sverigedemokrat i Mönsterås som uppmärksammat den. I engelsktalande länder är nyheten desto större. Daily Mail, New York Post, International Business Times, Business Insider (där den fått stor spridning på Facebook), Yahoo! Sports, brittiska The Independent och Express, Toronto Sun, Daily Dot och, naturligtvis, Breitbart News har uppmärksammat AI-förutspåelsen.

trumptva
Nyheter24 om MogIA.

Och här börjar det intressanta: deras rapportering, liksom Dagens Medias, bottnar alla – alla! – i en artikel som CNBC publicerade den 28 oktober. I CNBC:s artikel intervjuas Sanjiv Rai om hans program, och det är därifrån alla fakta och citat i alla andra artiklar kommer. CNBC tycks vara det enda mediet som fått tillgång till Rais dokumentation, till en intervju med honom själv, och till MogIA:s resultat. Detta spelar en viktig roll.

Men först: det har varit mycket snack om förutspåelser detta valår. Mer än vanligt, till och med. Alla är förbluffade över hur långt Donald Trump, som i början inte ens togs på allvar, har kommit. Experterna och analytikerna som inte gav honom en chans att vinna primärvalen har fått smäll på fingrarna. ”De hade fel då, varför skulle de ha rätt nu?”, frågar sig entusiastiska Trump-fans inför opinionsmätningarna som konsekvent visat Clinton i ledning. Istället vänder de blickarna mot förutspåelser som talar till Trumps fördel.

En professor som haft rätt i sina prognoser i 30 år och som nu utropat Trump som vinnare har fått stort genomslag. Michael Moore, som inte stödjer Trump, har icke desto mindre förutsagt att han ska vinna. Båda dessa herrar har fått frikostigt utrymme i såväl Trumppropagandan som i traditionella medier. Att en tredje förutspåelse, denna gång en artificiell intelligens, säger samma sak glider helt enkelt snabbt genom matsmältningssystemet – paradoxalt nog eftersom det säger motsatsen till vad siffrorna visar. Det är spännande, dramatiskt och perfekt medialt.

Men förutspåelser handlar om trovärdighet, och trovärdighet handlar om meriter. Professorn som haft rätt i 30 år väger tyngre än Michael Moore, eftersom Michael Moore under valet mellan Barack Obama och Mitt Romney felaktigt påstod att Romney skulle vinna. Just därför är det centralt i nyheten om MogIA att systemet ”tidigare förutsett utgången vid de senaste tre presidentvalen liksom tidigare demokratiska och republikanska primärval”, som Dagens Media skriver.

Här dyker mina stora frågetecken kring nyheten upp. Var någonstans finns dessa lyckade förutspåelser historiskt belagda? En Google-sökning på Sanjiv Rai och MogIA visar att programmet aldrig tidigare nämnts på internet, innan CNBC uppmärksammade det. Sökningar på MogIA tillsammans med nyckelorden Obama, Romney och McCain är också resultatslösa, trots att verktyget alltså ska ha förutspått även deras valresultat. Sanjiv Rai själv har själv aldrig nämnt programmet, varken på hans Twitterkonto eller på hans LinkedIn. Så, har Sanjiv Rai skickat historiska belägg för hans förutspåelser till CNBC? Det vet vi inte – all information CNBC, som alltså är hela storyns enda källa, delar med sig av är citat ur en ”rapport” av, och en telefonintervju med, Rai själv.

Jag fick tag i reportern som skrev artikeln på CNBC, och skickade honom ett mejl där jag frågade vilka bevis han fått för att MogIA:s förutspåelser faktiskt funnits. Han har inte återkommit.

En förutspåelse som levereras i efterhand är inte värd mer än en försäkring tecknad dagen efter en bilolycka. Frågan är om det är att definiera som en förutspåelse alls, om den inte högt och tydligt offentliggjorts innan det förutspådda inträffat. Att denna analys ändå tillmäts nyhetsvärde är resultatet av att medielogiken just nu kräver nyheter om en Trump i otippad ledning. Att analysen och dess förutspåelser verkligen existerar har vi inga bevis på, och även om den finns och fungerar enligt beskrivningen Sanjiv Rai levererat så är dess metodologi högst tveksam. Kevin Murnane på Forbes berättar varför, men i korta ordalag är det för att den verkar räkna omnämnanden på sociala medier och de säger lite om popularitet men mycket om kändisskap.

Vad har Sanjiv Rai att tjäna på uppmärksamheten? Tja, den som läser nyheterna om hans AI-program noterar att han återkommande beskrivs som ”grundare av den indiska startupen Genic.ai”, en AI-baserad hälsotjänst. Genic.ai verkar i sin tur, enligt Internet Archives arkiverade skärmdumpar av sajten, inte ha registrerats förrän helt nyligen (på grund av den märkliga toppdomänen .ai går inte registreringsdatumet att hitta i en whois-sökning). Det gör inte ont att med hjälp av ett AI-dragplåster få sin nya AI-startup omnämnd i massa amerikanska medier. Sanjiv Rai verkar vara en hygglig snubbe, som startat massa företag och som 2008 fick ett arbetsstipendie på $100 000 av NASA, men samtidigt verkar han mycket angelägen om att putsa på sitt eget varumärke. Hans Wikipediasida är lång och utförlig, men mestadels tack vare användaren Exist2015:s hårda arbete med att uppdatera och fylla ut den. Exist2015 har publicerat flera bilder av Sanjiv Rai på Wikipedia, och alla betecknas som ”egna arbeten”, det vill säga att det är användaren själv som tagit dem.

Ja, jag kan lika gärna säga rakt ut vad det är jag antyder: Att Sanjiv Rai själv fixat till sin Wikipediasida. Inget fel i det, men det ger bilden av någon som gärna tar chansen att synas. Och storyn om MogIA har helt klart även den erbjudit samma möjlighet.

Varför denna långa utläggning om någonting som knappt resulterat i mer än en notis i Sverige? För er som läst så här långt så är det ju uppenbart att jag fallit in i ett kaninhål. Ju mer man gräver i saker och ting, desto mer tenderar man att hitta. Och det intressanta som kvarstår är egentligen att alla dessa tveksamheter bara kommer ur en enda story, en enda artikel på CNBC, som snart kommer vara glömd. En spännande nyhet om AI och politik, en story som doftar framtid såväl som ett hoppfullt löfte att hålla i för Trumpfans. Ett tomtebloss i stjärnhimlen som troligen aldrig mer kommer märkas. Kanske får den någon att gå och rösta på antingen Trump eller Clinton, kanske inte.

Sannolikt är hela storyn en tom tunna. Men tänk så många sådana som tumlar nerför branten dessa dagar. Och tänk så många som ingen faktiskt tittar in i.

Clownerna och folkloren – varför här, varför nu?

Den vanligaste frågan jag fått idag har levererats i ett smått frustrerat tonläge och lydit: ”Varifrån kommer det här?”

De som har frågat har varit journalister, för detta har varit dagen då mina två enda kompetensområden – källkritik och spökhistorier – faktiskt mötts i en märklig harmoni. Clownerna, de jäkla clownerna, har skapat en perfekt storm av skrämmande sociala medier-poster och folktro, och många journalister verkar ha trott att det är lilla jag som sitter på nyckeln till att förstå det hela. Så, varifrån kommer clownerna? Det är fråga som journalister har inprogrammerad i sitt själva DNA. Den är ofta praktisk och logisk, men idag har mitt ständiga svar varit att den nästan är meningslös. En gång på 70-talet adresserade den ikoniska folkloristen Jan Harold Brunvand orsaken, när han (i min översättning) skrev:

Problemet med de flesta massmediala undersökningar av sägners ursprung är att de grävande reportrarna intresserar sig för huruvida en återgivning av ett händelseförlopp är sann eller falsk, snarare än dess historia eller vad långlivade traditioner betyder i sammanhanget.

Resultatet blir att journalistens vanliga teknik är att intervjua kunniga människor, dels i jakt på användbara citat och dels i ett försök att hitta tillbaka till vad man skulle kunna kalla storyns autentiska källa. Folklorister, å sin sida, vet från första början att en sägens källa sedan länge försvunnit, och samlar istället på sig av alla tänkbara versioner av sägnen de kan hitta.

”Follow the money”, som journalister brukar säga. Jakten på ursprunget, på källan. De finns ofta längst ner i kassa polisutredningar och korrupta politikers kvittohögar, men vandringssägners vaggor är allt som oftast höljda i dunkel. Många journalister vet inte detta, och de bankar sina huvuden blodiga i väggen i sina försök att förstå storyn på det sätt de brukar förstå den. Resultatet är att det inte pratats mycket om vandringssägner dessa dagar. Det är synd, för det finns mycket att tjäna på att prata om just folklore just nu. Precis denna kombination av nyhet och vandringssägen har nämligen varit aktuell många gånger förut.

Till exempel 1968 i USA. Citatet från Jan Harold Brunvand hittade jag nämligen i ett fascinerande konferenspapper som en Lee Brown skrev 1987. Konferenspappret, ett tal som Brown höll under årsmötet för Association for Education in Journalism and Mass Communication samma år, handlade om det urgamla ryktet som under de oroliga åren i slutet av 60-talet blossade upp igen. Enligt ryktet hade en liten pojke, under ett besök på en shoppinggalleria, bett sin mamma om att få gå på toaletten. Hon hade släppt iväg honom, men sedan hade han inte kommit tillbaka igen. Till slut bad hon en vakt gå in på toaletten och se efter, och där på golvet låg pojken – kastrerad och avsvimmad. Vittnen hade senare berättat att de sett ett gäng tonårspojkar följa efter honom in i badrummet.

mutilatedboytext
Ett exempel på en nyhetsartikel om ”Mutilated boy”-ryktet, som det kom att kallas.

Det var samtidigt som Martin Luther King mördades, samtidigt som raskravaller blossade upp i amerikanska städer och vissa fruktade inbördeskrig, som denna berättelse fick gigantisk spridning i USA. Berättelsens stora sprängkraft låg i att pojken och tonårsgänget hade olika hudfärg beroende på vem som berättade: pojken var vit och tonåringarna svarta om det var en vit som berättade, men omständigheterna var tvärtom om berättaren var afroamerikan. Människor trodde på berättelsen och var upprörda, delvis eftersom det inte stod något om det i tidningen. Vissa började misstänka en mörkläggning. En tidning i North Carolina, The News & Observer, fick på kort tid 200 telefonsamtal om storyn. Journalisterna och redaktörerna var rådvilla. Vanligen publicerade de bara sådant som var sant. Skulle de lugna sin publik genom att avslöja berättelsen som påhittad, med risk för att förstärka den, eller försöka tiga ihjäl den?

Lee Browns konferenspapper kom som en uppenbarelse när jag hittade det. Dels för att det handlade om problemet vi dagligen hanterade när jag jobbade med Viralgranskaren, och dels för att det slutade med det bestämda rådet att betrakta, rapportera om, och beskriva historier som dessa som just vandringssägner. ”När ett rykte blir en nyhet delas den av en hel befolkning, och den som berättar historien får inte längre samma sensationella reaktioner. Kort och gott kan en berättelses attraktion gå ner om den desarmeras av medierna”, lyder ett citat i Lee Browns text. Kanske finns det någonting där som dagens journalister, överhopade av mer eller mindre sanningsenliga clownrapporter, hade kunnat dra nytta av.

Den folkloristiska vinkeln var nyckeln som öppnade upp storyn, som lät oss förstå och hantera den. Med samma verktyg kan clownhysterin bearbetas. ”När kulturer är stressade syns det i deras folklore”, som Jeannie Thomas vid Utah State University säger. Citatet kommer från en högintressant artikel om olika folkloristers syn på clownerna, och där drar Jeannie Thomas paralleller såväl till satanistpaniken i USA på 90-talet, där det gick rykten om att satanister som kidnappade blonda, blåögda oskulder från skolbalar, som till häxprocesserna i amerikanska Salem under 1600-talets slut.

I artikeln intervjuas också Lynne McNeill (som skrivit ”Folklore Rules!”, en superfin liten introduktion till folklore som jag verkligen kan rekommendera). I texten utbrister hon glatt att clownpaniken ”äntligen gjort vår kunskap användbar!”, och beskriver vidare hur hon ser det hela som en kombination av moralpanik och ostension. Ostension är, som jag nämnde i min redogörelse för clownhysterins historia, ett folkloristiskt begrepp som ungefär beskriver utagerandet av en vandringssägen. I fallet med de läskiga clownerna fungerar ostension genom att människor ser ryktet om läskiga clowner, och bestämmer sig för att själva sätta på sig en mask och skrämmas i ett gathörn. Beteendet är alltså en följd av ryktet, och inte tvärtom. I Sverige har vi sett exempel på ostension bland annat 2013, då tidningarna var fulla med nyheter om spetsade pålar som satts upp vid badbryggor vid olika badställen – ett beteeende som länge beskrivits i vandringssägner.

Här pratar jag och Bengt af Klintberg om ryktet i Studio ett 2013:

Varför dyker då dessa clowner upp just nu? Den frågan ställs i texten på HJNews.com, och svaret från de olika folkloristerna är allt från att hösten är en kuslig tid och att Halloween är runt hörnet, till att det amerikanska folket är mitt uppe i en synnerligen stressig och aggressiv valkampanj. ”Det är en galen tid, och vilket sätt att förkroppsliga det kan väl tänkas vara bättre än en läskig clown?”, frågar sig Jeannie Thomas.

Själv har jag en tanke jag inte riktigt kunnat släppa det senaste dygnet. På sociala medier sprids just nu rapporterna om clownerna sida vid sida med hot om våld. Här, ett av många typiska kommentarsfält:

valdclown

Och det fortsätter. ”Jag tänker försvara mig i förebyggande syfte om jag får syn på en”, säger en kille. ”Bär vapen och pepparspray, be safe”, skriver en kvinna. ”Nu blir det basebollträ och hagelbössa”, skriver en ung man. Facebookgrupper har startats som snarast liknar medborgargarden mot clowner. I tidningar beskrivs våldshandlingar mot människor utklädda till clowner som hämndaktioner.

I denna våldsbenägna stämning tycker jag det formligen ekar av främlingsfientlighet. Under våren har vi hört rapporter om Soldiers of Odin. Förra veckan skakades Gotland av ett rasistiskt medborgargarde. Den upplevda otryggheten i vårt samhälle är hos vissa hög, särskilt hos de som anser att invandrare är skrämmande, tickande IS-bomber. Det finns nog en del svenskar där ute som länge velat deklarera sin avsikt att försvara sig mot hoten, men kanske avstått, tystade av det stigma som fortfarande vilar över öga-mot-öga-tand-mot-tand-rättskipning och främlingsfientlighet.

Vi har alltid varit rädda för skrämmande clowner, och som jag varit inne på i min mediekritik har medierna gjort ett utmärkt jobb med att blåsa upp hotet i filmiska proportioner. Men för vissa kom kanske clownerna också som en ventil – ett välkommet tillfälle att utan risk för att uppfattas som våldsamma rasister få understryka sin vilja att med våld skydda det som är deras.

Kanske, kanske har vi genom clownhysterin skymtat en mörk och aggressiv del av den konflikt som just nu sliter Sverige i stycken.

Bild: CC BY-NC 2.0 Thomas Hawk på Flickr.

Våldsam rasism är god PR för en våldsam rasist

Min krönika i Medierna i P1 6/2-16. Dra till 26.03 i klippet nedan för att lyssna på den.

Så här sade i förra helgen Skånska Dagbladets chefredaktör Lars Joel Eriksson till Medierna i P1.

”Jag tror den stora breda allmänheten som de försöker vinna sympatier hos inte tycker att Nationell Framtid ska klä ut sig i uniformer och försöka ta på sig polis och kustbevakningens uppgift. Så det här ser jag som en negativ publicitet för deras del.”

Kritiken han fått för tidningens artiklar om att Nationell Framtid patrullerar Öresund visar på att andra tidningar ställer sig på Nationell Framtids sida, menade han. Eftersom de inte exponerade Nationell Framtid som vad de är. Citatet avslöjar att Eriksson antingen gör sig dum, eller inte har förstått hur den organiserade främlingsfientlighetens PR-maskineri fungerar. Låt mig förklara.

Efter att jag i höstas gjorde en P3 Dokumentär om Marcus Jannes, 21-åringen som i en tråd på Flashback livesände sitt självmord, kontaktades jag av en före detta moderator på Flashback som vittnade om händelsen i psykforumet. ”Alla besöksrekord rök den dagen. I efterhand skulle jag säga att det var just den händelsen som gjorde Flashback till vad det är idag”, sade den före detta moderatorn.

En katastrof, en fruktansvärd händelse. Att medierna dessutom berättade om hur forummedlemmar i tråden hade uppmuntrat Marcus Jannes att genomföra självmordet gav inte heller den trevligaste bilden av Flashback. Men ändå ledde händelsen alltså till forumets genombrott. Det är lockande att dra slutsatsen att det helt enkelt fanns tillräckligt många svenskar som tyckte om den sortens mötesplats, och att de bara inte fram till dess hört talas om Flashback.

Ett annat exempel på samma mekanik presenterade Kit-grundaren Fredrik Strömberg på sin blogg i december 2013, under rubriken ”Jag avpixlar avpixlandet av Avpixlat”. I en graf visade Strömberg hur Avpixlats popularitet som sökterm på Google var generellt låg – men drogs upp långt över sin egen axel så fort sajten uppmärksammades i riksmedia. ”Vi gör dem stora genom att bevaka dem men sedan argumenterar vi för deras inflytande genom att säga ’titta vad mycket uppmärksamhet de får, det är klart att det är av allmänintresse’”, noterade Strömberg.

Hans poäng underströks i september, efter att den rasistiska skribentsignaturen Julia Caesar granskades i Expressen. I en webbpanel på drygt 1 000 personer som Novus arrangerade uppgav 55 procent att de kände till Julia Caesar – mot bara sju procent som uppgav att de kände till henne innan granskningen.

tackmedborgargarde

Ett tredje exempel på hatande grupper som förut brukat vara ljusskygga såg vi bara för några dagar sedan. ”Maskerade svartklädda personer i rånarhuvor och armbindlar delade på fredagskvällen ut flygblad med uppmaningen att ge sig på gatubarn”, skrev Dagens Nyheter. Men hur skrämmande det än är att våldsamma mobbar omsätter sin hatiska människosyn i konkreta handlingar och uppmaningar är det kanske ännu läskigare att deras aktioner faktiskt applåderas.

På olika främlingsfientliga mötesplatser på Facebook har allt sedan dess mobben hyllats. ”I Sverige är det numera så dumt att om du hindrar en invandrare från att begå ett brott, så är du rasist”, skrev en person och fick 300 likes. Ett blogginlägg med rubriken ”Ett tack till medborgargarden” har gillats av 1200 personer.

Många av granskningarna jag nämnt hittills har varit begripliga, motiverade och rimliga. Men de måste göras med botten i en insikt om att våldsam rasism är god PR för en våldsam rasist. Det tror jag är viktig kunskap för en journalist som ställts inför märkliga påståenden om nazist-anknutna mobbar som vill ta rättvisan i sina egna händer.

Det vill säga inte bara Skånska dagbladets chefredaktör, utan nästan alla i den här branschen just nu.

LÄS OCKSÅ: Därför bör vi införa en grundläggande journalistutbildning i grundskolan

Hur bilden på Alan tvingat journalistiken att leta lösningar istället för problem

Min krönika i Medierna i P1 12/9-15. Dra till 8.01 i klippet nedan för att lyssna på den.

På min vägg, hemma i köket, har jag ett foto på mig själv som liten. I flera år har bilden hängt där. Precis som med all inredning har jag blivit hemmablind för den. Men för någon dag sedan fångade den min blick, som om den hade ersatts av en ny bild och bara en liten skillnad avslöjade bytet. Jag stod länge och tittade och undrade vad det var jag letade efter. Sedan insåg jag att det var i mitt eget lilla ansikte som jag kände igen något. Något jag sett nyligen.

Något jag sett i bilderna på treåriga Alan. När han fortfarande levde.

Jag tror många fastnat inför gamla bilder på sig själva, eller inför sina egna små barn, de senaste veckorna. Bilden på Alans livlösa kropp på en turkisk strand utlöste en enorm och internationell reaktion, som om hans död fick en överfylld bägare av sorg att till slut tippa över. Sedan skiftade tonen på löpsedlarna. Rapporter om stegrande främlingsfientlighet, om attacker och hat mot människor med annan hudfärg än min, har försvunnit för en stund. I dess ställe ser vi berättelser om välkomnande, kärlek och acceptans. Vad har hänt?

I veckan var jag på en föreläsning med experten på modern terrorism och Mellanösternfrågor Hagai M. Segal. Vi i publiken var journalister, och han riktade sig direkt till oss med sitt budskap. Vårt jobb har alltid byggt på antagandet att vi är neutrala, sa han, att vi lyckats vara flugan på väggen. Men ingen kan vara neutral inför en pistolmynning, och inför IS är inte journalister fredade, utan tvärtom hett villebråd. Därmed tvingar terroristerna oss att ta ställning. De strävar efter att bygga en värld under deras kontroll, byggd på deras idéer och dogmer, och sedan ställa den emot den värld där vår yttrandefrihet råder. I denna värld kan vår journalistik existera, baserat ett antal värden som vi i varje publicering försvarar. Demokrati, jämlikhet, öppenhet. Hur rapporterar man då om en organisation som stolt och öppet förklarar krig mot just dessa värden? Vad händer när vår rapportering uppfattas som ett försvar av de värden som terroristerna attackerar?

Dessa frågor ställde Hagai M. Segal, och jag kände igen mig från funderingar jag själv gått i tidigare apropå svenska medier och Sverigedemokraterna. Innan vissa lyssnare nu kastar sig på tangenborden vill jag understryka att jag inte jämför mördarsekten IS med ett demokratiskt framröstat riksdagsparti i Sverige – en sådan jämförelse går inte att göra. Men i det grundläggande samspelet finns det paralleller.

medier

Då och då, i Facebookposter och tweets, dryckesvisor och filmade förolämpningar sena kvällar på Kungsgatan, skymtar något mörkt bakom Sverigedemokraternas blågula fasad. Rasism, sexism, hat. Det är krafter som rangrordnar människor efter godtyckliga skalor. Sådant har alltid den moderna journalistiken avskytt, eftersom det är demokratins själva motsats. Naturligtvis har dessa händelser rapporterats i medierna. Och lika logiskt har Sverigedemokraterna tagit åt sig. Partiet har sagt att journalisterna hatar dem, vill tysta dem, vill trycka ner dem. Dess sympatisörer har nickat instämmande och slutat lyssna på oss. Journalistiken har genom att försvara sina kärnvärden plötsligt börjat förlora fotfästet, eftersom en motpart trätt fram och börjat kalla den vinklad.

Men så kom bilderna på Alan, och en dramatisk brytpunkt nåddes. Medierna lämnade för ett ögonblick sin dödsdans med Sverigedemokraterna, och började istället fokusera på världen utanför.

I sin bok ”Constructive News” argumenterar den danska publicisten Ulrik Haagerup för en ny sorts journalistik, som inte fokuserar på problemet utan på dess lösningar. Det må låta naivt, men det är en verklig trend som redaktioner här och var provar på. De senaste dagarna har nästan alla stora svenska medier lanserat kampanjer för att hjälpa och bygga upp, och gensvaret har varit gott.

Och kanske hände allt detta för att många av våra kollegor, precis som jag, tvingats stanna upp när de skymtade Alans reflektion i sina egna barns ansikten. Efter en sådan bild orkar vi inte bara se problem. Utan vi tvingar oss själva att också börja titta efter lösningar.

LÄS OCKSÅ: I en tid av våld och hat – vilken makt har våra ord på internet?

LÄS OCKSÅ: Därför bör vi införa en grundläggande journalistutbildning i grundskolan

I en tid av våld och hat – vilken makt har våra ord på internet?

Min krönika i Medierna i P1 15/8-15. Dra till 16.25 i klippet nedan för att lyssna på den.

På internet, vad är våra ord värda? Det är en fråga vi alla ställt oss sedan första kvällen vi stod bredvid våra fulla chipsskålar och uppradade bålglas i orolig väntan på de som med ett musklick på Facebook lovat att komma på vår fest. I de de nya vardagsrummen, kring våra nya immateriella köksbord, pratas förmodligen lika mycket strunt som någonsin förr i Sveriges historia. Men i dag är allt det pratet, som ni redan vet, offentligt, sökbart och tillgängligt på ett sätt som fullständigt revolutionerat dess betydelse.

I Facebookgrupper ser jag dagligen människor prata om samhällsproblem som de kanske hade gjort över en öl, med sina arbetskamrater eller familjemedlemmar. ”Tiggarna”, skriver de, ”är ett tjuvpack som saknar existensberättigande.” ”Stena dom jävlarna.” ”Nu dödar jag snart idioterna”. Alla dessa citat kommer från människor som skriver under med namn och bild på Facebook. Men vilka är det egentligen som skriver det här? Är det, som vissa vill få det att verka, ett utbrett svenskt folkligt fenomen att hata tiggare? Är svenskarna ett folk som vill skjuta fattiga som tigger på deras gator?

Eller är det tvärtom så att dessa åsikter bara finns hos ett fåtal svenskar, några som emellertid vet att effektivt blåsa upp sin internetnärvaro så de verkar månghövdade? I veckan twittrade journalisten Markus Jerräng om ett inlägg han hade hittat på Flashback, ett inlägg som pekar på det sistnämnda. I inlägget skriver en anonym person om hur hen agerar genom en handfull olika konton på Twitter. ”Jag tar initialt vänsterns sida, men håller mig saklig och låter högerns poänger få lysa med sin riktighet”, skrev personen om hur hen arbetar med ett av sina konton.

Det är anekdotiskt, men målar upp samma bild som vi tidigare fått av en främlingsfientlighet som gärna klär ut sig i mängder av olika Facebook- och Twitterkonton. 2013 presenterade Researchgruppen en kartläggning som visade att kommentatorer från högerextrema sajter utgjorde en minoritet av SVT Debatts kommentatorer – men stod för över hälften av sajtens samlade kommentarer. Här blir orden vi rör oss mellan på nätet plötsligt meningslösa, en sorts propagandistisk kanonmat. Buller i bakgrunden.

Samtidigt vet vi att brottslingar, terrorister som Peter Mangs och Anders Behring Breivik, suttit framför sina datorer och läst sina likasinnade innan de rest sig och handlat. Enligt Expo var Mangs en återkommande besökare på bloggen Avpixlats föregångare Politiskt Inkorrekt, och Breivik en medlem av det nazistiska forumet nordisk.nu. Här marinerades de i hat, här såg de likartade utfall och vredesutbrott och våldsuppmaningar överallt och kunde till slut styrkta av känslan att inte vara ensam ladda upp inför sina mord. Och här blir orden något annat, här blir de skarp ammunition i ett osäkrat vapen.

Namnlös

Så, vad är våra ord på nätet värda i dessa tider? Är det fejkade sociala media-profilers tomma tunnor, eller är de mjuka puttar som en efter en faktiskt för någon närmare stupets kant? Och i så fall, vad betyder det att tonläget som lurade Mangs och Breivik att opinionen stödde deras mord nu har förflyttat sig från obskyra nazistforum till Facebook-grupper med tusentals medlemmar?

Det är en fråga man kanske borde ställa sig en vecka som denna.

LÄS OCKSÅ: Därför bör vi införa en grundläggande journalistutbildning i grundskolan

Jag googlade på ”gynnar SD”…

…och oavsett vad man tycker om Politism måste man ju ge rubriken på deras inlägg – som verkar vara väl sökmotoroptimerat – rätt:

sd

Notera gärna att jag alltså inte vågat prova sökningen ”gynnar Sverigedemokraterna” än. Den… skrämmer mig.

Gillar du det här inlägget så har jag skrivit ett annat liknande som du hittar här:

Jag googlade ”läckberg instagram site:expressen.se”…

Min sammanfattning: Kissiegate

Mitt öppna brev till Kissies annonsörer fick oproportionerligt mycket uppmärksamhet, och var förmodligen en av anledningar till att alla företag utom ett valde att dra sig ur Kissies blogg. På en vecka har lite drygt 25.000 personer läst det. Det togs upp i radio, på Newsmill och en mängd bloggar. Det har delats på Facebook runt 800 gånger och snart 400 personer har twittrat om det – ett tag var det rent löjligt hur mycket det spreds…

Min teori till orsaken bakom den stora spridningen är att en trötthet över Kissie genom detta inlägg fick ratifikation och ord. Tidigare har all irritation över Kissies utspel och dumheter lätt kunnat avfärdas som provokation, och Kissie själv har kunnat möta kritiken med ett spefullt leende; ”Gick ni på den lätte?”. Men ogenomtänkta nazistyoutubefilmer och hot mot journalister har äntligen givit oss något att hänga upp kritiken på – och med den, en väg att gå: via annonsörerna. I likhet med filmrättegångar mot mafiosos, där bara ett formellt brott behöver bevisas, hur litet det än är, för att den åtalade ska kunna dömas till ett hårt och långt straff, har sedan resten av kritiken fått dignitet.

Nyvakenheten som etablerade media med SVT Debatt och Aktuellt i spetsen visat upp inför den kategori kändisar som Kissie ingår i har varit anslående. Kissie har kallats modebloggare och jämförts med Kenza, vilket naturligtvis är som att jämföra Paris Hilton med Natalie Portman bara för att de båda varit med i filmer. Det är som att gammelmedia har svårt att acceptera Kissies offentliga existens om hon inte är en modebloggare. Vad mer finns det för kändiskategorier i bloggträsket, liksom? Vad mer kan småflickorna tänkas blogga om? Men skandalbloggarna finns faktiskt. De som får publik genom att gadda ihop sig mot varandra, i hånfulla blogginlägg exponera varandras svagheter och sedan till allas förvåning posera på mingelfoton kärleksfullt omfamnandes varandra, för att sedan återupprepa ritualen med någon annan sminkad antagonist. Skandalbloggarna finns, utgör en egen kategori nätskribenter, och det borde inte vara till någons förvåning – de ger utrymme till snaskigheten, mänsklighetens typ äldsta drift näst mat och sex.

Kissiegate har fått oss att inse mycket. Det är snart dags att sluta annonsera med sidvisningar som fokus, och börja tänka omgivning och kontext. Affiliateannonsering har säkert en framtid, men bara om man börjar garantera kvalitén på sina annonsplatser. Företag avkrävs ett ansvar och en vitalitet som de inte ens kände till fanns.

Men också att det kommer snart inte längre gå att i enlighet med Alex Schulman en gång och Kissie idag bara slänga upp en blogg, börja förolämpa allt som rör sig och plötsligt ha en stabil och lätt inkomstkälla. Så länge samhällets moraliska preferenser huvudsakligen går ut på att vara hyggliga mot varandra kommer det finnas folk som stör sig på det tillräckligt mycket för att göra motsvarigheten till att gå till läraren och skvallra på mobbarna: gå till annonsörerna och ifrågasätta att de stöder sånt där. Skandalbloggarna kommer säkert alltid ha läsare, men förmodligen inte annonsörer så länge till.

Med detta sätter jag punkt för mina inblandning i den här historien, och lovar mig och mina moraliska preferenser att i enlighet med min princip att pengar ska tjänas på ett respektabelt sätt ej längre stötta Kissies blogg med besök. Visst, det kan kännas maniskt att på detta sätt processa mot en stackars ensam bloggare som inget annat gjort än brutit mot mina personliga moraliska kodexar, men samtidigt: efter alla mina umbäranden för att få hennes annonsörer att lämna henne vore allt annat än att jag avslutade detta med ett starkt personligt ställningstagande ologiskt och inkonsekvent. För i takt med att ropen på ett ansvarstagande annonserande höjs måste även de individuella krafttagen mot företeelser man inte tycker om tas. Man kan inte kräva stordåd från namnlösa företagstoppar för att lätta ens webbläsarhistoriks dåliga samvete – man måste också själv dra sitt strå till stacken.

Från Kissies blogg kring februaris slut
Från Kissies blogg kring februaris slut

För en månad sedan gick Kenza om Kissie som Sveriges största blogg. Efter tre raka veckor på toppen gjorde sedan all uppmärksamhet efter Nyheter24-affären att Kissie med en ledning på ett par tusen läsare plötsligt gick upp i toppen igen. Men nu är hon nere på andra plats. Jag tror vi har sett hennes storhetstid. Provokationerna blir allt tröttare, läsarna blir allt mer blasé. Och annonsörerna allt mer nervösa. Kenza, som faktiskt bloggar om mode och sin existerande och spännande karriär, går en lysande framtid till mötes, Kissie har ledsamt nog ingenting att falla tillbaka på. Vem vet, i framtiden kanske hon gör avbön, säger att hennes blogg blivit ett monster och, förlåten av en mediasfär som älskar sina svarta får, hyllas för en bok om hennes svåra farsa. Men i skrivande stund ligger Kissies blogg symboliskt nog nere. Mig gör det ej längre någon skillnad. Jag har med detta blogginlägg för den sista gången uppmärksammat det meningslösa.

Bloggportalens topplista idag
Bloggportalens topplista idag

Are you wondering about Sonja Plaggenlapp?

Well, it’s a good thing that you searched for her online, then.

Because I made her up. She doesn’t exist.

The benefit of googling stuff you hear does exist, though!

AVT_Jeanne-Marie-Leprince-de-Beaumont_5449

But then who is the woman I showed during my TedX-presentation, you may ask. Well, her name was Jeanne-Marie Leprince de Beaumont and her exiting life spanned from April the 26th 1711 to September 8th 1780. She was one of the first to write fairy tales for kids.

Kinda suiting for my purpose, right?

Now, if you’re curious about me, here’s some more information.