Min vecka 20 och 21: Svensexa och vårterminsslutspurt

I förra helgen var jag kidnappad på svensexa. Det var fantastiskt – mina vänner är alldeles för snälla för att hålla på med någon pennalism, så det elakaste som hände var att jag fick löpa ett snabbt gatlopp under en omgång paintball och att jag med förbundna ögon släpades ombord på en Ålandsfärja. Allt som allt var det en helg jag aldrig kommer glömma och som lämnade mig med en sådan enorm kärlek till mina vänner, för hur omtänksamma, smarta, roliga och påhittiga de är. Dessa ömhetsbetygelser låter kanske fåniga men det är jag helt okej med. I skrivande stund är min blivande fru ute och möhippas, och jag – inte helt utan ett stygn av avundsjuka men framför allt glad för att jag vet hur kul de kommer ha – har då möjligheten att recappa de senaste veckorna lite. Så då gör jag det.

Måndag den 14 maj. Creepypoddens 88:e avsnitt utkom och möttes av 126 000 lyssnare, enligt Poddindex. Lyssnarkurvan har av någon anledning börjat peka upp igen nyligen, efter att ett tag planat ut lite. Hur som helst innehöll avsnittet två historier, båda på temat att resa genom natten, och mottagandet uppfattade jag som blandat: både folk som ogillade, gillade och kände väldigt lite inför båda berättelserna. Nå, även avsnitt som när de sänds möter avmätt mottagande kan i efterhand komma att växa i lyssnarnas öron, har jag märkt.

En annan rolig Creepypoddsak var den dryckeslek en lyssnare utvecklade på Twitter, och hur den växte ytterligare i kommentarsfälten när jag tipsade poddens lyssnare på Facebook och Instagram. Att ha sådana här lyssnare är en sådan lyx.

Tisdag den 15 maj. Jag jobbade med Dystopia på förmiddagen, och föreläste för en skara SO-lärare i Sollentuna vid lunch (föreläsning nummer 44 för i år).

bild1

Eftermiddagen gick åt besvara mejl.

Onsdag den 16 maj. Dagen började tidigt med ett frukostseminarium som Gullers grupp arrangerade. Det var jag, representanter från Malmö stad, Folkhälsomyndigheten och FOI som tillsammans målade en bild av felaktigheter på internet och hur man kan förhålla sig till dem. Sedan cyklade jag till A-One igen, för ännu en intervju i ett av P3 Spels extremt hörvärda minidokumentärer, varpå dagen erbjöd lunch med pappa. På eftermiddagen jobbade jag med Dystopia, fastnade i några småstorys (det händer ganska ofta att jag upptäcker något konstigt och sitter och halvresearchar på det i någon timme eller mer, bara för att oftast landa i att det inte är värt att göra något på saken) och fick sedan tips om en märklig story om Sverige som tydligen cirkulerade i Sydamerika. Återkommer till den.

Torsdag den 17 maj. På morgonen: 2018 års 45:e föreläsning, denna gång för medlemmarna i co-workingspacet United Spaces vid T-centralen. En av mina böcker lottades ut.

På eftermiddagen jobbade jag vidare med tipset jag hade fått om Sverigestoryn, och kunde vid tre på eftermiddag skicka in den till DN som veckans krönika. Den gick i tryck dagen efter – om ryktet i de spansktalande delarna av världen att svenska mormödrar börjat få betalt för att ta hand om sina barnbarn. Falskt, givetvis, men intressant: det är inte den vanliga sortens missförstånd som brukar cirkulera om Sverige. Finns det något att lära sig av det? Ja, det tror jag.

Sedan skickade jag massa mejl, och på kvällen panelsamtalade jag för Förlagsklubben på deras årsmöte.

Fredag den 18 maj. Snubblade över en story i Aftonbladet som fångade min uppmärksamhet.

Den kanske är autentisk denna gång, kanske inte. Poängen med att uppmärksamma den är egentligen att vandringssägner ju ofta ligger verkliga händelser nära, och att det inte är konstigt om vandringssägensliknande saker inträffar i verkligheten. Men det finns absolut anledning att vara åtminstone lite skeptisk till storyn, eftersom den följer en så vanlig mall av att dyka upp i Kina och via brittiska tabloider ta sig till internationella medier…

Aja, dagen gick i övrigt ut på att besvara mejl till Creepypodden och sätta ihop början till ett nytt avsnitt. Sedan på kvällen hade Tredje statsmakten fest!

Pingsthelgen gick som sagt ut på att svensexas, och sedan började nästa vecka…

Måndag den 21 maj. På förmiddagen bandade vi nästa avsnitt av Dystopia, som kommer ut nu i dagarna – om antibiotikaresistens. Ett inte riktigt lika avgrundsdjupt mörker i det avsnittet, för där kan vi faktiskt förhoppningsvis vända på utvecklingen. Men ingen munter lyssning i stort, såklart.

En TT-intervju där jag pratade om att inte läsa texter man delar publicerades, och i övrigt gick dagen ut på att jobba vidare med Creepypoddens avsnitt. Här hade Filter börjat hinta om sitt “stora scoop”, så det satt man ju och skvallrade lite om också… Och så var det första dagen av att ratta Bokmässans Instagramkonto, vilket jag gjorde hela denna vecka ut.

Men hej där! Jag heter Jack, @kwasbeb på internet, och mitt liv just nu handlar i mångt och mycket om denna bok. Därmed kommer även denna er vecka handla om den, för nu är det jag som rattar Bokmässekontot! – (Det är andra gången i mitt liv jag tar över ett konto för en vecka – första gången var på Twitter, när jag var först ut att ratta kontot @sweden. Den gången slutade det med att mitt ansikte visades upp som ett avskräckande exempel i Colbert Report – vi får se vad som händer denna gång.) – Jag är frilansjournalist, har varit med och grundat Viralgranskaren på tidningen Metro och driver SR-podden Creepypodden. Jag skriver krönikor i DN, och föreläser en hel massa om källkritik och vandringssägner på sociala medier. Och så har jag skrivit en bok om sådant vi har fel om på nätet – den jag håller i. Det ska bli så kul att bekanta mig med er denna vecka! Hoppas ni ska känna detsamma. Allt gott / Jack Werner, gästinstagrammare of the week. #bokmässan

Ett inlägg delat av Bokmässan (@bokmassan)

Tisdag den 22 maj. Lugn dag. P3 Dystopia, Creepypoddens manus och lite mejl.

Onsdag den 23 maj. Började titta lite på det faktum att en story om en man som förgrep sig på en häst i Uppsala utvecklats till en regelrätt häxjakt på sociala medier. Diverse personer som antogs vara mannen hängdes ut till höger och vänster, och jag visste att jag behövde skriva något om saken men inte riktigt vad. Ringde lite på det men kom ingenvart. Svarade på en massa mejl. Bandade Creepypodden hos Ludvig.

Hade en föreläsning på kvällen (46), för en sparsam skara skolbibliotekarier i Stockholm.

Torsdag den 24 maj. Deklarationsmöte på förmiddagen, och P3 Dystopia-arbete till lunch. Sedan fick jag ihop en text om uthängningarna i hästfallet:

En kort tågresa senare var jag i vackra Norrköping och föreläste där (47) på Bright East, en tillställning för unga förmågor i området. Roligt!

Fredag den 25 maj. Väckte min blivande fru på morgonen med frukost på sängen för att fira hennes 28-årsdag, och åkte sedan till området kring Riksdagshuset för mitt första åtagande i statens tjänst den dagen. En föreläsning (48) för utresande diplomater senare återvände jag hem, gjorde ett Systembolagetärende, åt lunch och satt och pysslade med lite småsaker. Därefter återvände jag till Riksdagshuset för att medverka i “Politik i bokhyllan”, ett kvartslångt intervjuprogram som går i SVT. Länk kommer nog så småningom.

Därefter gjorde en lite rolig sak: min första intervju på länge där intervjuoffret inte var jag själv. Jag pratade med en forskare i existensiella risker för det Dystopiaprogram om “unknown unknowns” jag bygger upp manus till. Vi pratade i en timme men om det ämnet hade man kunnat prata i två. Oerhört intressanta frågor.

Sedan missade jag att se att SvD recenserat min bok – “underhållande och folkbildande” – och gick istället på fest. Imorse vaknade vi klockan nio av att möhippan vällde in, och nu skriver jag det här. Imorgon bitti är jag med i Nyhetsmorgon om boken. Ses då, och tack för två bra veckor!

Låt inte politikerna tvätta ur källkritiksdiskussionen

”Ett (vardagligt) samtalsämne som fått en stark (tillfällig) ökning i popularitet”. Så definierade Wictionary-användaren Svenji ordet snackis när hen en höstdag 2008 skapade uppslagsartikeln för begreppet.

Fem år senare fick jag tips om en Facebookstatus där en kvinna påstods ha mördats av invandrare, och kunde efter att ha lagt en kväll på att granska historien stämpla den som falsk i en artikel som blev inspirationen till satsningen Viralgranskaren.

Ytterligare tre år senare inträffade i tur och ordning Brexit och valet av Donald Trump som president, händelser som fram till att de inträffade framstått som helt omöjliga och tvingade en chockad omvärld att famla efter förklaringar. Komplexa förklaringar, som till exempel att amerikanska vita medelklassjobb och -identiteter som ett resultat av samtidens omvälvande sociala och ekonomiska förändringar börjat försvinna eller att EU i decennier varit brittiska politikers syndabock, var dock inte så lockande: som de enkla människor vi är sökte vi de lättbegripliga onelinerförklaringarna.

Som till exempel att folk blivit för usla på källkritik.

Och vips, så blev den som hade turen att prata om källkritik innan junidagen 2015 då Donald Trump åkte ner för rulltrappan i sitt torn på Manhattan för att utropa sig till en av de republikanska presidentkandidaterna plötsligt mycket mer attraktiv att placera i en talarstol, i ett panelsamtal eller i en spalt.

Notera att jag inte klagar på själva omständigheten att många fler pratar om – och tänker på – källkritik, sanningens vara eller icke vara, vad det innebär att publicera sig och att det förekommer påverkansoperationer i det stora och det lilla. På ett personligt plan tycker jag det är bra för oss som samhälle och på ett professionellt plan är jag glad att kunna jobba med det.

Jag menar inte heller att jag eller Viralgranskaren egenhändigt har uppfunnit begreppet källkritik, utan bara att vi fått mer uppmärksamhet tack vare vår tur och vår tajming. Nej, det jag i denna text tänkte påpeka är att det finns en baksida av att ens hjärteämne blir en snackis: det tvättas ur. När en deg kavlas ut täcker den visserligen en större yta, men blir också plattare.

Företag omfamnar plötsligt med haltande trovärdighet källkritiken i sina reklamkampanjer. Opportunister hoppar på tåget för att främja sina egna mål. ”Problem med källkritik? Det kan bara lösas med hjälp av den politiska väg fram som jag slumpartat nog har förespråkat i ett decennium!” Och så politiseras det.

Det sistnämnda är både det som irriterar mig mest, och det mest oundvikliga. Så fort Donald Trump började prata om fake news fällde han en politiserad dödsdom över begreppet och därmed dess användbarhet för att skapa gemensam förståelse kring problemet, men även dessförinnan – när vi började lockas till slutsatsen att de politiska jordbävningarna berodde på att folk inte kunde skilja mellan falskt och sant på internet – dopades diskussionen med politik.

Min egen kortfattade analys av varför det idag är nödvändigt att prata om källkritik och sanningen är att vi 1. går igenom en medieteknologisk revolution med allt vad det innebär av hierarkiska rollförskjutningar och ekonomiska värdeförflyttningar, 2. inte hunnit ikapp med förändringen då andelen av befolkningen som kunde publicera sig gick från promille till majoritet och källkritik och publicistisk etik därmed gick från att vara en traditionellt smal akademisk och ”långsam” kompetens till att behöva bli en vardaglig och praktisk del av allmänbildningen och 3. varken formulerat en gemensam förståelse eller än mindre ett språk för vår kommunikation på sociala medier: när den formell eller informell, privat eller offentlig, bindande eller efemär, bildlig eller bokstavlig, och så vidare.

Dessutom tror jag att vi dras med ännu ett evigt problem, nämligen att dålig källkritik alltid är lättast att peka ut när den förekommer på andra sidan spelplanen. Det är däremot få som uppmanar till en bred diskussion om vikten av källkritik, om hur sanningen ska försöka utrönas och kunskapen som krävs för processen, föranlett av att de själva gjort bort sig. Dålig källkritik är stickan i vår broders öga och bjälken i vår egen.

Min egen kortfattade analys är däremot inte att källkritik blivit viktigt för att sanningen plötsligt har slutat spela roll, eller den politiska kommunikationen plötsligt blivit fulare eller mer lögnaktig, för det tror jag inte stämmer, åtminstone inte i Sverige. De utgångspunkterna tror jag är för simpla, för godtyckliga och för enkelriktade för att kunna leda någonstans. Men det är ändå med dessa utgångspunkter den politiska diskussionen om källkritik förs.

”Svenska folket utsätts för propaganda och våra motståndare far med osanning.” Så kan man, med en våldsam förenkling, sammanfatta politikers nulägesbeskrivning. ”Fake news”, säger politikern, och pekar sedan med sitt fuktade finger på något den andra sidan sagt. De hade gjort det ändå, helt oavsett om ”fake news” var ett begrepp som gjorts aktuellt av samtiden, för det är det politik går ut på. I sin renaste form är ju politik att vilja, till skillnad från journalistik som är att konstatera. Det är att utforma en vision på basis av en ideologi och med andra ord i grund och botten att agera i en konflikt: att säga att min värld är bättre.

Det finns ingen fruktbar politisk diskussion som inte utgår från två konkurrerande verklighetsbeskrivningar och därför är källkritiken – i betydelsen jakten på osanningen – lika oemotståndlig som tillhygge för politikern som ett äpple som ruttnar när hen rör det. Konsekvensen är enkel: i de viljandes värld är sanningen relativ.

Om vi låter politikern kidnappa diskussionen om källkritik kommer det upplösas i ett angrepp, direkt utbytbart mot gårdagens ”du ljuger!” och morgondagens motsvarighet. “Din sanning är inte min sanning, och du är inte källkritisk som inte förstår det. Och du säger ju att källkritik är viktigt!”

Mitt engagemang i källkritik bottnar i intrycket att det är toppen av det isberg som internetrevolutionen inneburit, och att det kommer krävas ett så långt och djupt och självrannsakande samtal om våra roller och rutiner att vi knappt ens påbörjat det. Politikerns engagemang bygger på att det är synonym till deras vanligaste anfallsstrategi. Det är inte vägen fram.

Inte alla politiker, givetvis. Det finns många som förstår vad som händer och kan formulera det klokare än jag även inom det partipolitiska systemet. Men det är, här som i alla andra fall inom politiken, slagen under bälten som får uppmärksamheten.

Jag är rädd för att möjligheten att hitta ett bekvämt användningsområde i vardagen för detta viktiga ämne ska stjäla dess luft och bleka bort dess innebörd i vardagen. Att källkritik ska upphöra att vara det breda, sammanfattande verktygslådesbegrepp för den öppna och nyfikna jakten på att försöka belägga något, och gå ännu längre in i mörkret där dess betydelse är binär och tråkig: antingen är något sant eller så är det osant och den som håller på med det senare är alltid någon annan.

Att källkritik är en snackis är som att internet gjort alla till publicister: i grunden det bästa som någonsin hänt, men samtidigt också dess största urvattningen någonsin. Det förtjänar mer än att bli ett skällsord, bortglömt imorgon.

Ny rapport: Journalistiken och felaktigheterna sitter i samma båt

Jag har för Fojos räkning skrivit en rapport om felaktigheter på internet, och hur de kan motarbetas. Rapporten släpptes igår under rubriken “Ett svenskt kunskapscenter för att hantera felaktigheter på internet”, och jag tänkte här gå igenom och sammanfatta lite av vad jag skriver i den.

I grunden handlar rapporten om en bransch som aldrig haft ett helt okomplicerat förhållande till sanningen, men som plötsligt – av både sig själv och andra – målats in i ett hörn där den låtsas som det. Skillnader mellan journalistiken och felaktigheterna målas upp och anammas som symbolvärden, trots att de i praktiken sällan har existerat. Tillsammans med ekonomiska och existensiella kriser argumenterar jag i rapporten för att detta i sig, oförmågan att se hur vi betraktas utifrån och hur det påverkar vårt arbete, är ett hot mot vår trovärdighet.

Jag beskriver kort den nätburna journalistikens historia, från 70-talets Teletext till den inverkan terrorattackerna den 11 september 2001 hade på CNN, och ett par symboliskt viktiga bluffar som journalistiken inte förmått genomskåda under de år som lett oss fram till idag. Jag ger en kortfattat bild av ekonomin idag, och våra nya konkurrenter.

De intäkter som prenumerationer och printannonsering hämtat hem går inte längre att ta för givna. Och resten av annonspengarna hamnar, som vi ska komma in på, i Googles och Facebooks fickor. Detta skapar en ond och stressad cirkel bland annat i lokalpressen, där den pressade ekonomiska situationen leder till nedskärningar, där nedskärningarna leder till konsolidering och centralisering och där konsolidering och centralisering leder till mindre och mindre lokalt material. Och bristen på lokalt material gör att ännu fler prenumeranter tappar intresset för tidningen.

Sid 6.

Ni får er även en liten översikt över mediehusens roll, samt IT-jättarnas relation till felaktigheterna.

I debatten kan det det tyckas som en perfekt uppgift för medierna att sköta faktagranskning av påståenden på sociala medier. Men sanningen är att de inte sällan sätter krokben för sig själva.

Sid 7.

Efter detta försöker jag definiera hur propagandan idag ser ut, hur den sprids av sådana som har intressen och vilka samhälleliga följder de har. Därefter försöker jag definiera den faktagranskande journalistiken, som den ser ut idag:

All journalistik ska vara faktagranskande. Det som utmärker den faktagranskande journalistiken som genre är att den är reaktiv. Istället för att på eget initiativ undersöka eller granska ett samhällsförhållande reagerar den faktagranskande journalistiken på någonting som påståtts av tredje part, oavsett om det är en Facebooksida eller en president, och presenterar sin egen uppfattning kring dess sanningshalt.

Sid. 11-12.

I rapporten presenterar jag också ett par modeller för att försöka förstå felaktigheternas spridning i journalistiska medier och på sociala medier. Två av dem bygger på Claire Wardles värdefulla arbete, och ytterligare en är föreslagen av Kristoffer Holt, medieforskare på Linnéuniversitetet. Därefter föreslår jag en egen modell, eller åtminstone skelettet till en sådan.

Utgångspunkten för modellen är att diskussionen om felaktigheter på internet ofta nöjer sig med att utgå från begreppen ”fake news” eller fejknyheter, som i sig innefattar en lång rad olika, sedan tidigare etablerade begrepp, och därefter omedelbart inleda en diskussion om hur det kan bekämpas eller bemötas. Problemet är att de som deltar i samtalet inte vet exakt vad det är som diskuteras. Är det propaganda, missförstånd, rykten eller lågkvalitativt men ändå journalistiskt arbete?

Sid. 16.

Modellen delas upp i fyra kategorier, utefter om felaktigheten är publicerad av opinionsbildare, allmänhet, journalistiska aktörer eller klickaktörer, och gör skillnad mellan felaktigheter som publiceras i krislägen respektive i vardagen samt om man är medveten eller ej om att felaktigheten är felaktig. Så här ser modellen ut:

modell

Sid. 17.

Den bygger på en skiss jag publicerade på Twitter i slutet av september, som i sin tur inspirerades av diskussionerna på ett expertmöte med Nordiska ministerrådet som jag då deltog i. (Även denna kloka debattartikel av mina norska kollegor utmynnade ur samma möte.) Fredrik Strömberg var då mycket behjälplig med att räta ut mina tankar, och ska ha tack för det.

Läs gärna om hur vi tänkt kring denna modell i rapporten, och återkom ännu mer gärna med feedback. Poängen är att möjliggöra en förståelse för varför felaktigheter publiceras, beroende på när och av vem de publiceras, och jag skulle gärna definiera varför oavslöjade respektive avslöjade felaktigheter publiceras av de fyra olika grupperna men än kändes det lite för tidigt. Det här skissar emellertid, tror jag, upp en tydlig väg framåt.

Rapporten som jag och Fojo publicerat kan läsas här, och den utmynnar i att Fojo föreslår ett svenskt kunskapscentrum för faktagranskning motsvarande Poynters International Fact-Checking Network. Ett sådant projekt skulle jag också vara mer eller mindre inblandad i. Jag hör hjärtans gärna era tankar om det, eller om rapporten och dess idéer i stort.

 

Avpixlat ljuger om skylt i Skövde – blir viral i USA

“Stadsdel i Skövde övergår till samhällsinformation på arabiska.”

Så skrev före detta Avpixlat, som nyligen bytt namn till Samhällsnytt, i ett inlägg publicerat den 10 november. Texten bygger av allt att döma på en insändarbild till Samhällsnytt och föreställer en skylt med arabisk text samt Skövdes logotyp.

“Enligt vad Samhällsnytt erfar har texten i svensk översättning följande ordalydelse: Tillsammans bygger vi om torget i Ryd! Under tiden kan vi njuta av platsen som är fylld av exotiska färger. Bygget beräknas vara klart juni 2018″, skriver Samhällsnytt. De fortsätter:

“Enligt uppgift till Samhällsnytt från den boende i området som tagit bilden, finns inte motsvarande information på svenska eller något annat språk – endast arabiska.”

Påståendet om skylten har tack vare den kristna fundamentalisten PeterSweden, som hänvisar till Samhällsnytt som källa, fått spridning bland amerikanska högerextremister, som även han utmålar skyltarna som bara på arabiska:

PeterSweden (som man kan läsa mer om här) vistas för närvarande i Norge, men ägnar sin tid åt att lyfta fram olyckshändelser, brott och oroligheter i Sverige för en amerikansk publik och utmåla dem som representativa för tillståndet i landet. Hans tweet har bland annat uppmärksammats av Infowars-redaktören Paul Joseph Watson, och har fått netto flera tusen retweets.

Påståendet är emellertid fel. På skyltens ena sida står det på arabiska, men kommunikatören Anna Hartung på Skövde kommun upplyser mig om att det på den andra sidan av skylten i fråga står samma text på svenska.

skyltar

Södra Ryd är ett miljonprogramsområde i Skövde, som man kan läsa och höra lite mer om här, här och här.

Nej, Michael Moore har inte sågat “den feministiska regeringen Löfven”

Det är lustigt, för det tycks som att sexuella övergrepp för vissa är ett brott som bara förtjänar att uppmärksammas ibland. Facebooksidan Politikfakta, till exempel, har varit knäpptysta om den mycket uppmärksammade härvan kring den före detta SD-politikern Hanna Wighs övergreppsanklagelser mot en partikollega i riksdagen. Trots att Facebooksidan sedan nyheten kom om Wighs avhopp och anklagelser har hunnit publicerat 18 andra statusar har just den storyn ännu inte alls adresserats. Vem vet varför – den har knappast gått att missa.

Detta frågetecknet reser jag eftersom Politikfakta emellertid idag markerat hårt mot sexuella övergrepp i Sverige på en helt annan front: med udden mot Stefan Löfven. “Den vänstervridna filmmogulen Michael Moore sågar den feministiska regeringen Löfven vid fotknölarna”, skrev Politikfakta i en status vid 21-tiden på måndagkvällen, och länkade till en debattartikel signerad Moore i Huffington Post. Då, plötsligt, tycker Politikfakta att det är rimligt att diskutera ett samhällsproblem vi alla är överens om är förfärligt.

Politikfakta är inte ensamma om att uppmärksamma denna debattartikel – även Egor Putilov, uppmärksammad hamnskiftare och medarbetare på sajten som tills nyligen hette Avpixlat och numera kallar sig Samhällsnytt, twittrar om den, och lägger samma fokus på att det är mot regeringen Löfven kritiken riktas.

putilov

Ytterligare en och annan värd att nämna har uppmärksammat Moores debattartikel det senaste dygnet, däribland Jan Sjunnesson, Infowarsfiguren Paul Joseph Watson, finanssajten Dagens PS, och Youtubemonologhållaren Arg Blatte Talar (som också förutspår att “svensk media kommer ignorera det hela”).

Det lär förvåna Arg Blatte Talar att svensk media inte alls ignorerat anklagelser, utan att DN, SVT, Nyheter24, Aftonbladet, Expressen och alla tvärtom rapporterat om dem flitigt,…

…ja, det vill säga, år 2010. När Stefan Löfven fortfarande var IF Metalls förbundsordförande. När det var regeringen Reinfeldt som styrde över Sverige.

Och när – vilket ingen av de ovan nämna dignitärerna ens verkar ha lyft ett finger för att kolla upp – Michael Moore skrev den där jäkla artikeln.

Svärmen

I slutet av augusti uppmärksammade jag ett fejkat konto på Twitter, som stulit sin profilbild från en riktig tjej och använde den unga, kvinnliga personan för att sprida ett antifeministiskt budskap som gick hem bland sverigevänner. Ni kan läsa den tråden genom att klicka upp tweeten nedan.

Kontot försvann, av allt att döma i samband med att det anmäldes för bildstöld, men dök sedan upp i ny form med ett nytt namn – LdaLinn95, som om man skriver L:et gement ser ut som IdaLinn95: ldaLinn95. Jag trodde det var något troll som registrerat kontot, eftersom det mest ägnade sig åt att skriva okvädesord till sin omgivning. Men kanske är det något större som pågår kring vår avsiktligt felstavade vän.

Fortsätt läsa “Svärmen”

Jag, Ryggsäck

Ett fun fact om mig som ofta får småbarnsföräldrarna i min omgivning att känna en blandning av avsmak och fascination är att jag gör den svenska rösten till karaktären Ryggsäck – vilket är, håll i er nu, en ryggsäck – i barnteveserien Dora Utforskaren. Dora Utforskaren tillhör kategorin barnteveserier som är menade att skapa en sorts dialog med barnen framför skärmarna, om så bara genom att ställa oerhört enkla frågor och lämna några sekunder tysta då barnen kan ropa ut svaren. Generöst (eller nedlåtande, beroende på hur högt man håller barns kognitiva kompetens) nog öppnar man till och med ibland för att barnen ska svara fel på dessa frågor, genom att säga till exempel “Nej, det där är ju en paprika! Dora bad dig ju att peka ut en kvastfening” och liknande.

Om ni inte antingen är väldigt unga i sinnet eller har småbarn själva är det möjligt att ni inte sett Dora Utforskaren, och i så fall kan ni bekanta er lite med inte bara min karaktär utan också hur min röst lät i puberteten genom att klicka er fram till 03.29 i Youtubeklippet nedan, där två killar spelar spelet om Doras äventyr med… eh, mig.

Min tid som dubbare i barnteveserier är inte den mest kända aspekten av min karriär kanske, men varje gång det framkommer är det någon som tycker det är kul. 2013 skrev journalisten Andreas Jennische ett blogginlägg där han nämnde Dora Utforskaren, och en av hans följare påpekade då för honom att jag var Ryggsäck. Jennische bloggade då om saken, och i hans kommentarsfält skrev jag en mindre roman om hur det hade varit.

Jennisches blogginlägg har, tillsammans med hans blogg i övrigt, försvunnit (men går ändå fortfarande att läsa här), men den där romanen hittade jag faktiskt nyss sparad via kommentarssystemet där den skrevs. Och eftersom jag är övertygad om att det fortfarande finns småbarnsföräldrar där ute som plågas av Ryggsäcks enahanda och fullständigt atonala sång, och därför kanske skulle kunna stå ut lite lättare om de hade något roligt att associera den med, tänkte jag här återpublicera den.

Alltså: hur det var att dubba rollen Ryggsäck i Dora Utforskaren, skrivet av mig den 12 september 2013:

Min dubbning inleddes vid kanske 11 års ålder, med att jag – ett mycket uppmärksamhets- och framgångstörstande barn – började se mig om efter andra sätt att tjäna pengar än the occasional utförsäljning av halvt uttjänta McDonaldsleksaker i Bofils båge. Min gudmors pojkvän jobbade då, om jag minns rätt, som studioman på dubbningsstudion Eurotroll, och mamma tipsade om att höra av mig till honom med förslaget “Ge mig pengar så pratar jag”. Så gjordes och jag åkte in till studion, som då låg några kvarter från min dåvarande skola Adolf Fredriks, på audition.

När lönen diskuterades dök fantasisummor som 350:- i timmen upp. Jag var såld, och min sopranstämma verkade tillfredsställa även den jovialiska men businessinriktade studiochefen Lasse Svensson (som kuriöst nog är bror till ingen annan än Lill-Babs).

Kort därefter var jag inblandad i flera Snobben-produktioner, bland annat “Bon Voyage Charlie Brown” (eller “Lycklig resa, Charlie Brown” som den sedvanligt kosmopolitiska svenska titeln lyder) och delar av en senare producerad Snobben-serie. Det är nog de roligaste sakerna att se så här i efterhand – min röst är så fixerat illjus och samtidigt på något sätt sorgsen att det känns som att höra ett kassetband som reflekterar över att det snabbspolas för mycket och snart kommer vara utslitet. De följdes upp av en sådan mängd serier och filmer under åtminstone sju års tid att jag antagligen inte kunde rabbla upp hälften, ens om jag fick en dags betänketid. De flöt liksom ihop.

Men Dora utforskaren minns jag. Det var ingen audition, de hörde bara av sig någonstans kring 2004-05 och sade “Vi har en till roll för dig”. Eftersom mitt arvode då hade stigit till typ 500-600 i timmen tackade jag ja utan närmare betänketid, och sattes strax i det ljudisolerade inspelningsrummet med hörlurarna på och endast det tjocka fönstret ut till studiomannen och hans spakar som utblick till verkligheten.

När man dubbar läser man i princip bara upp repliker från ett papper lagt framför en på bordet, utan idé om story eller kontext, så jag kan inte säga att jag någonsin fick chansen att djupare dyka ner i Doras eller någon av hennes stallbröders innersta. Jag hörde aldrig ens signaturmelodin, tror jag. Men på manuset var i alla fall åtminstone fyra karaktärer överstrukna med märkpenna och därmed mina: Ryggsäcken, tjuren Benny, den desperat intetsägande Diego Márquez och så de outgrundliga “Tre små insekter”.

De senares bidrag till serien var rätt så ringa – de materialiserades närhelst Dora var på väg någonstans och skanderade maniskt målet för resan i fråga tillsammans med henne (De styckena fick vi alltid banda om gång på gång, medan studiomannen irriterad bad mig låta pipigare men samtidigt mer bestämt entusiastisk. Resultatet minns jag som något i stil med om mössen i Askungen hade deltagit i en vänsterdemonstration på 70-talet) för att sedan lika raskt försvinna ut i periferin, till sina antagligen fläckfria insektsliv.

Ryggsäcken, som ju helt klart är min brorslott i Dora-universat, skulle låta “ung men cool”. Detta löstes genom att jag satte ner min då 15-åriga röst i ett grötigt mellanregister, med ett brett leende påklistrat (“Det hörs genom rutan om du ler när du säger det!”). Genom dessa beskrivningar kanske du förstår att mängden inflytande jag hade på hur Ryggsäckens porträtt skulle målas var begränsad – jag hade så att säga fått soppan upphälld och kunde själv bara salta den. Skälet till att ord som exempelvis “de-licio-uuuus” är så märkligt uppdelade är helt enkelt att i orginalversionen är det spanska de uttryckslösa barnen framför TV:n skulle lära sig, och på spanska säger han “delicioso” – fem stavelser istället för engelskans (med god vilja) fyra. Då är man så illa tvungen att sanktionerat av trötta studiomän hojta lite extra på det sista uuus:et.

En liten extra fun fact är att de inte kunde nöja sig med att återanvända en och samma inspelning av den så fängslande “Ryggsäck, ryggsäck”-sången. Nä, till min plånboks glädje men hjärnas utnötning bandade vi den varenda. Jävla. Gång den återkom i serien. Jag kan den fortfarande, jag skulle sannolikt kunna rabbla den fläckfritt om du så ryckte upp mig mitt i natten. Inte för att jag föreställer mig att du blir så imponerad – om du, som det verkar, är småbarnsförälder antar jag att just det scenariot inte längre är teoretiskt.

Se där, en mindre uppsats. Det var i sammanfattning ett kul kapitel av mitt liv som dessutom var tungt inkomstbringande. Jag kan rapportera att jag smällde samtliga pengar på Lego och havrebollar i skolans fik.

En av soppans alla ingredienser

I slutet av april publicerades i DN en läsvärd artikel av Måns Mosesson och Anders Hansson, om den anarkofrihetliga utopidrömmen Liberland. Där, längs Donau mitt emellan Kroatien och Serbien, vill en brokig grupp aktivister skapa en ny nation, fri från plågorna de upplever i sina fosterland.

Det enda människorna som sökte sig till Liberland hade gemensamt var egentligen att alla hade sina egna skäl. “Någon är övertygad om att invandringen håller på att knäcka Europa, en annan menar att bankväsendet är korrupt, en tredje vill placera sin förmögenhet i en jurisdiktion med frivillig skatt, en fjärde vill ta sina droger i fred, en femte är sur för att man snart inte får röka ens på uteserveringarna i hemlandet längre”, skriver Mosesson. En svensk ung man, fastlåst i ett liv han är missnöjd med i Visby, drömmer i artikeln om att åka till Liberland och kan inte föreställa sig att någon konflikt skulle uppstå där.

– De som bor i Liberland kommer att vara väldigt överens med varandra. Alla har sökt sig dit av en anledning, alla har ett gemensamt mål. Kommer man från ett muslimskt land så tror jag inte att man är särskilt förtjust i sharialagar, till exempel. Så det kommer inte att bli några motsättningar, säger mannen.

Om Liberland någon gång blir verklighet, och en grupp människor som på grund av sina unika och egensinniga politiska övertygelser gjort sig omöjliga i sina hemländer bosätter sig tillsammans i ett träsk, får vi se om den förhoppningen infrias.

Det spännande med stora delar av den missnöjda nätburna främlingsfientligheten i allmänhet, och muslimfientligheten i synnerhet, är hur som helst att den påfallande ofta utgörs av en ohelig röra olika bevekelsegrunder. Än så länge trivs de hyfsat bra ihop (även om Donald Trumps bombningar i Syrien och degradering av Steve Bannon skapat hotfulla sprickor i fasaden), men om slutmålet är någon sorts nytt samhällsbygge är det svårt att föreställa sig hur det ska ske i samförstånd.

I dagarna har en person dykt upp i mångas flöden, och han symboliserar på ett träffande sätt detta.

Den 30 april fick en som kallar sig PeterSweden7 på Twitter syn på en tweet signerad Avpixlat-krönikören Jan Sjunnesson. Sjunnesson hade kommit över en reklamlapp från McDonalds i Södertälje, på vilken det stod på arabiska. Peter tog illa upp.

https://twitter.com/PeterSweden7/status/858446838847983618

Hade Peter vetat att lappen hade samma information på svenska på andra sidan, och att McDonalds – som precis som alla andra företag gärna vill ha nya kunder, oavsett varifrån de kommer – hade delat ut den i områden med mycket nyanlända, är det möjligt att han hade sparat sina tårdrypande emojis. Men poängen är att den första tweet Peter skrev om lappen fick stor spridning: över 4300 retweets. För första gången dök han även upp i svenska flöden.

I den amerikanska alt-right-rörelsen är det annorlunda. Där har han sedan i höstas skapat sig en allt större genomslagskraft, och nyligen passerade han 40 000 följare. Efter att ha skaffat ett konto på Twitter i mars 2016 och ett par månader fört en ganska tystlåten tillvaro började han sprida, översätta och kontextualisera handplockade nyheter som alla utmålade samma bild: Sverige stod inför kollapsen och det var invandringens och flyktingarnas fel. Ofta kommer nyhetslänkarna från SVT och andra proffsmedier, vilket dock inte hindrar honom från att klaga över medial mörkläggning i nästa andetag. I december lyftes han upp som “reporter” för Twitter- och Facebookkontot Voice of Europe, en nationalistisk, muslimfientlig och konservativ alt-right-kanal för amerikaner som undrar över utvecklingen i Europa, och fick då många fler följare. Sedan dess har han uppmärksammats av alt-right-affischnamn som Ann Coulter, Milo Yiannopoulos och Mike Cernovich, och intervjuats av Laura Ingraham.

Så vem är då denna Peter? Jo, av hans sociala medier-aktivitet att döma har han en rätt egensinnig uppsättning övertygelser.

Han är en asylsökare i England, på flykt från Sveriges syn på… hemskolor.

peter1

peter2Varifrån kommer då detta existensiella krav på hemskolor? Jo, från synen på att skolan är ett hjärntvättningsverktyg…

peter3

…som står i vägen för kristendomen.

Och här landar vi i Peters kärna. Han är jätte-jätte-kristen.

Alltså kreationistkristen.

peter4

Hårmodekristen.

peter13

Gammeltestamentskristen.

peter5

Homofobkristen.

peter6 peter7 peter8

peter14

Antisemitkristen.

peter9

peter11

peter10

Ja, faktiskt till och med revisionistkristen.

peter17

Antifeministkristen.

peter15

peter16

Månlandningen-är-en-frimurarbluff-kristen.

peter12

Okej, det är kanske inte en grej annat än i denna killes huvud. Men poängen är att han verkligen är väldigt kristen.

Alt-right-rörelsen i sin helhet är ganska okristen. Visst, den är schauvinistisk, antifeministisk och antisemitisk, konspiratorisk och homofob. Men den utgörs som sagt av en mängd olika subkategorier av åsikter. Och hur Peter går ihop med Ann Coulter – som han anser borde ta en tillbakadragen moderlig roll och klä sig proprare – eller Milo Yiannopoulos – som han anser bör straffas med döden för sin homosexualitet – är minst sagt oklart. Fast inte just nu, just nu är alt-right-rörelsen fortfarande delvis berusad av höstens framgångar och enade i sitt övergripande mål, att påverka makten i deras riktning. Kanske kommer de lyckas, kanske inte. Det enda vi kan vara säkra på är att om de, i sin magnifika brokighet, inte har särskilt goda möjligheter att bygga ett samhälle tillsammans.

Även om Liberland blir verklighet kommer det fortsätta vara ett ordentligt träsk, så länge det bebos av sådana som Peter.

En avslöjande inställning

För en vecka sedan vädjade jag till svenska medier att vara öppna för den kritik som kommit i kölvattnet av attentatet på Drottninggatan. Jag ansträngde mig för att vara så nyanserad, rättvis och balanserad jag kunde. ”Medierna utgörs av en mängd olika instanser, var och en med många anställda, och alla dessa stod för sin egen insats: vissa bättre, andra sämre”, skrev jag. ”Mediekritik blir inte seriös om inte även de goda exemplen nämns”, skrev jag. Men textens rubrik och textens följaktliga huvudbudskap – fingertoppkänsligt satt av DN själva – gick ut på att medierna måste lyssna på kritiken som fanns. Jag visade delar av kritiken, formulerad i skärmdumpar från läsare och deras SMS-kontakt med sina nära och kära under fredagseftermiddagen.

dump1 dump3 dump2

De litade på oss, och många känner nu att vi svek dem. Det är värt att lyssna på vad de har att säga. Och somliga gjorde faktiskt det. Men inte alla.

DN själva tog kritiken på allvar, inte minst den som kom från mig. Jag och chefredaktören Peter Wolodarski diskuterade saken i ett halvtimmeslångt teveinslag på DN:s webb, och jag tror diskussionen landade i de oundvikliga slutsatserna att saker och ting absolut kan ha gått fel, men att det hade varit ett utomordentligt svårt läge att jobba i. Även Svenska Dagbladets chefredaktör Fredric Karen vidrörde självkritiken, om än bara ett andetag innan han övergick till att kritisera de sociala medierna. Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén medger i en text om arbetet i fredags misstag, men går inte in närmare på vilka eller på hur de ska hanteras i framtiden. Ungefär så lät det även i den enkät som Resume gjorde med mediechefer redan dagen efter attentatet, och som går att läsa som mångas slutsatser kring bevakningen.

Med Expressen var det annorlunda. Tidningen tycktes läsa min debattartikel som ett frontalangrepp riktat mot mjukdelarna: som någonting som behövde pareras och sedan oskadliggöras. Den mest sansade repliken, signerad politikchefen Martin Ahlquist, slog fast att sanningen inte kan vara den enda måttstocken för att bedöma mediers arbete i en krissituation. ”Något absolut sanningskriterium kan inte vägleda publiceringsbeslut. Då skulle vi till exempel aldrig publicera väderleksprognoser”, skriver han apropå pushnotiserna om skottlossning på Fridhemsplan. Ahlqvist tar avstamp i berättelsen om hans egna nära och kära under fredagen, håller med mig om att de troligen blev mer rädda av mediernas rapportering, men når ändå slutsatsen att det var oundvikligt. ”De som befann sig på Fridhemsplan – och deras pappor – blir inte tryggare av att medier väntar med att publicera tills polisens presskonferens tre timmar senare. Då kan det vara alldeles försent”, skriver Ahlquist. Detta mothugg har jag mött från flera håll. Tänk om skottlossningen verkligen ägde rum och medierna tystade ner det? Hade inte det varit värre?

Vad gäller jämförelsen med väderleksprognoser är jag beredd att ställa upp på den när Ahlquist demonstrerat den situation i vilken en pushnotis med en väderleksrapport gett människor intrycket att de befann sig i omedelbar livsfara. Finns ej en sådan situation att peka på är jämförelsen irrelevant. Den är som att säga att man måste få publicera konspirationsteorier eftersom man får publicera horoskop.

När det kommer till det hypotetiska scenariot att skottlossningarna verkligen ägt rum är det omöjligt att besvara, eftersom det nu mig veterligt inte skedde någon skottlossning. Sannolikt är dock att informationen om en verklig skottlossning på en av Stockholms mest trafikerade knytpunkter under ett pågående krisläge hade betett sig annorlunda än den information vi såg nu. Bilder hade sannolikt börjat spridas inom sekunder, filmer inom minuter. Oavsett är det inte bara meningslöst att jämföra en autentisk situation med en hypotetisk dito – det leder också fel. Poängen är inte vad vi skulle ha gjort. Poängen är vad vi faktiskt gjorde.

En intressant parentes ligger emellertid i det faktum att många påpekat att Svenska Dagbladets reporter Negra Efendić hörde polisen varna för skottlossning. ”När polisen står och ropar ut till folkmassan att det är en möjlig skottlossning på Hötorget, då känner jag att det är en uppgift som vi ska berätta. Det är vår skyldighet”, säger hon i Journalisten. Men samtidigt skickade Svenska Dagbladet, enligt Fredric Karen, inte ut någon pushnotis om skottlossningen. De rapporterade om den i sitt liveflöde, men lät bli att använda sitt starkaste vapen för att sprida uppgifterna. Bara där faller den falska motsättning somliga har ställt upp, att man antingen tiger helt om dylika uppgifter eller att man trumpetar ut dem så högljutt man kan.

För att gå vidare med Expressens bemötande av kritiken skrev kulturchefen Karin Olsson en tämligen raljant text om den kritik jag och kulturdebattören Björn Werner, på varsitt håll, stått för. ”Att ge sig på de etablerade medierna, inte sällan utan särskilt stora förkunskaper, är ett av de lättaste sätten att få uppmärksamhet”, skriver Olsson och utmålar sedan min och Björns kritik som nonchalanta slag under bältet. Jag påstås ha kallat mediernas arbete i fredags ett “oförbätterligt kaos i motsats till polisens, räddningstjänstens och medborgarnas orubbliga lugn”, trots att alla som läser min text ser att jag skriver att det var så vissa utmålade rapporteringen – inte att jag själv tycker så. ”Att medier, med DN i spetsen, rapporterade att polisen undersökte uppgifter om skottlossning på Fridhemsplan (…) kan och bör diskuteras”, skriver Olsson – vilket alltså är precis vad jag försökt göra – men går sedan vidare med att kalla bl.a min kritik ”rent vilseledande”. Den sorgliga ironin är att jag, med mitt försök att nyansera, ville vända mig mot just den sortens överilade och svartvita mediekritik som bland annat Björn Werner stod för. Olsson kan inte ha läst min text särskilt noga, när hon klumpade ihop den med Björns.

I övrigt är det intressant att Olsson – och flera andra som vänt sig mot min kritik den senaste veckan – har angripit mig som en slapp soffsittare som inte lyft ett eget finger. Mitt brott är att komma med mediekritik när jag själv bara konsumerat journalistik, och inte gjort någon egen sådan. Det vill säga, jag har varit en mediekonsument. Ungefär som de som medierna har som affärsmodell att leverera journalistik till. Det är märkligt att kritik avfärdas, ja, till och med föraktas, för att den kommer från en person man liknar med en läsare. Som Fredrik Strömberg för flera månader skrev i en profetisk text om exakt denna situation: ”Det här med att flasha obekräftade uppgifter är det ingen läsare som har bett om — och det är inte heller så att mediehuset tjänar något på det. Vare sig på kort eller lång sikt.”

Sist men inte minst har Thomas Mattsson, Expressens chefredaktör, i flera inlägg den senaste veckan ägnat sig åt att vifta bort kritik och istället skälla på de sociala medierna. Mellan raderna har han i och för sig gett mig rätt i att ryktesspridningen gjort medierna till opålitliga i krissituationer genom att uppmana till ”källkritik” mot Expressen och påminna om att det alltid kommer bli fel i det tidiga skedet av kriser och att massmedierna har en utpräglad jargong för att dölja dessa misstag. Men andra bitar har varit rent beklämmande. Eftersom flera personer tipsat Expressen om ryktet om skottlossningen är det rimligt att publicera, är slutsatsen av denna text – bland annat med en luddig hänvisning till ”uppgifter från polisen”. Hur dessa uppgifter från polisen sett ut är än så länge fullständigt oklart: vad som fått många medier att sprida felaktigheter under en brinnande kris vet vi ännu inte. Mattsson har blandat floskeln ”vi är inte perfekta” med att – som vanligt – skjuta ifrån sig av all konkret kritik, den som människor faktiskt velat ha svar på. ”Betänk att de seriösa nyhetsmedierna faktiskt inte ens gick ut med efterlysningen av den 11-åriga flickan”, skriver Mattsson också om en flicka som dog i attentatet. Meningen är surrealistisk, eftersom

flash1

Min egen inställning har inte förändrats. Jag tycker fortfarande inte det är lätt att sätta ner foten i att säga att medier inte ska sprida rykten – för rykten är en integrerad del av den mänskliga kommunikationen. Problemet med obekräftade uppgifter i en krissituation är inte lätt att lösa och kommer fortsätta lysa oss i ansiktet när vårt behov av klar sikt är som störst.  Men – och det är detta jag sagt från början – det är helt centralt att medierna, i en tid då alla kan publicera sig, på allvar diskuterar vad som ska skilja dem från alla andra. Ska det vara att också sprida rykten? Eller ska det vara någonting annat? Hur Expressen besvarar denna fråga vet vi inte, för de har varit fullt upptagna med att blunda för den.

Detta påverkar åtminstone mitt medieval inför nästa gång – må dagen aldrig komma – skiten träffar fläkten. Allt jag bad om var ju någon som lyssnade.

Den lemlästade pojken: ett rykte och hur tidningarna hanterade det

Community » Groups » Hot Topics » Archives » Ung pojke på damernas

Från: ourspecialboy
Publicerad: Apr-14 12:48 PM (1 av 106)

Min son fyller fem den elfte maj. Jag har just kommit underfund med att det numera vore olämpligt att ta med mig honom in på damtoaletterna när han behöver gå på toa. När vi är ute med hela familjen så får han såklart gå med min make på herrtoan. Men säg att vi är ute tillsammans ensamma, är det bara jag eller är han för ung för att ensam på in på herrarnas (där det är mer folk)? Om det inte är en ensam toalett där man kan låsa om sig, förstås, för då är jag inte lika oroad. Finns det en lämplig ålder då det är dags att sluta?

Från: Halfpint87
Till: ourspecialboy
Publicerad: Apr-15 11:37 AM (58 av 106)

Mamma kände en kvinna som lät hennes femåring använda herrtoan ensam och så tog han lång tid på sig så hon bad en man kolla om allt var bra och den stackars pojken låg i en blodpöl med penisen avskuren. Så för att ge ett svar så kan du ge dig fan på att de följer med mig in på damernas tills de är åtminstone 11-12, då de kan börja gå på herrarnas själva.

___________________________________

Användaren Halfpint87 visste det nog inte, men berättelsen hon i april 2015 publicerade på forumet What To Expect – en amerikansk version av Familjeliv – är nästan 2 000 år gammal. Folkloristen Bill Ellis har spårat vandringssägnen om den kastrerade pojken, eller ”Den stympade pojken” som den ibland också kallas, till antisemitiska ritualmordsanklagelser som berättades i det gamla Rom 63 år före Kristi födelse. Historien har i allt väsentligt varit densamma ända sedan dess. En ung pojke tillåts av sin mamma att gå på toaletten ensam när de är ute och shoppar eller gör ärenden, men pojken kommer inte ut igen. Till slut ber mamman en vakt eller förbipasserande man att gå på toaletten, varpå pojken upptäcks medvetslös och kastrerad på golvet. Ofta slutar historien med att ett gäng tonårskillar av den hudfärg eller etnicitet som för tillfället framstår som mest suspekt för historieberättaren tidigare hade lämnat toaletten, och att det framkom att det var de som angrep pojken.

Den här berättelsen, som trots att den är äldre än kristendomen själv, lever fortfarande i högsta välmåga och används ännu för att skildra och symbolisera allt från rasistiska föreställningen om hotet från den andra till den fruktan föräldrar kan känna inför att släppa ut sina små i den stora världen, som fallet var på What To Expect. I antiken var det judar som stod för kastrerandet, och i dag är det hotfulla vuxna män. Men inte nog med det. ”Den stympade pojken” har faktiskt också en läxa att lära samtida medier.

1987, lagom till att hinna presenteras på det årliga mötet för organisationen Association for Education in Journalism and Mass Communication, utkom Lee Brown, student på San Diego State-universitetet, med forskningsarbetet The Mutilated Boy and the Press: A Rumor Study. I texten återvände han till 60-talets raskravaller, då vandringssägnen om att en pojke skulle ha blivit överfallen och kastrerad av ett ungdomsgäng – svarta ungdomar om det var vita människor som berättade historien och vice versa – fick så stor spridning att den skapade panik och oro i delar av den amerikanska befolkningen. Flera gånger under perioden 1964 till 1981, som var den han undersökte, hade ryktet färdats från amerikansk kust till kust och i dess spår följde tusentals oroade telefonsamtal och brev till myndigheter och tidningar. Det fanns aldrig, inte i något enskilt fall, någon sanning bakom ryktet, men det gjorde detsamma – och tidningar som inte skrev om det anklagades för att delta i en ”mörkläggning” av händelsen.

”Jag tror på det här eftersom jag vet att sådana här saker händer”, hade en kvinna sagt till en tidning som publicerade en artikel om ryktet år 1980. En annan hade sagt att ”alla pratar ju om det, så jag vet inte. Det är svårt att tro att det inte är sant.” Lee Browns mål med forskningsarbetet var att definiera och förstå ryktesspridning när den tar form av en vandringssägen, men också att undersöka hur tidningsredaktioner hanterade situationen. Det var nämligen långt från självklart att uppmärksamma att ett falskt rykte spreds, även om det orsakade social oro. När Waterloo Daily Courier, en lokaltidning i Iowa, bestämde sig för att försöka lugna sina läsare genom att beskriva ryktet som falskt inledde de sin text med ett konstaterande:

Vanligen är det bästa sättet att behandla ett illasinnat och grundlöst rykte att ignorera det. Men Couriers reportrar har upptäckt att ett särskilt rykte har fått stor spridning i Black Hawk County, och att det olyckligtvis tas som sanning.

En lång text, där det bland annat påpekades att varken polis eller sjukhus hade någon uppgift som tydde på att ryktet var sant, följde. Året därpå återpublicerades hela artikeln då University of Iowa arrangerade ett seminarium om rykten, och en respekterad före detta redaktör för lokaltidningen Des Moines Registry kommenterade den så här: ”Texten ovan är en tidningsledare som faktiskt publicerades i en dagstidning i Iowa den sjunde november 1967. I den finns bara en mening som förtjänar medhåll. Det är den första meningen.” Att bemöta rykten genom att lyfta upp dem och trycka dem på nyhetsplats var tydligen etablerat som så kontroversiellt att redaktören inte bemödade sig att skriva mer än så. Men ju mer ryktet spreds, desto mer tvingades journalisterna anpassa sig. I en artikel i lokaltidningen Wichita Eagle-Beacon intervjuades en psykolog, som förklarade att de som spred ryktet tidigare hade känt tveksamhet och rädsla inför människor med annan hudfärg, men inte riktigt vetat varför. Ryktet gav dem, enligt psykologen, en konkret anledning att känna den rädslan och gjorde den därmed socialt acceptabel. Sådant vill inte en journalist stå passiv och betrakta. Artiklar där ryktet tillbakavisades började dyka upp.

Alla försök var inte lyckade. I Detroit vintern 1967, några månader efter ett upplopp som krävt 43 människors liv och förstört mer än 2 000 byggnader, gick tidningsredaktionerna i staden in i en strejk på grund av låga löner som fortsatte ända till augusti året därpå. Det fanns därför inga lokala tidningar i staden när ryktet började härja, och befolkningen fick vända sig till de andra tidningar som fortfarande gick att få tag på i stan. En av dessa var kanadensiska Windsor Star, som den nionde mars publicerade en helsideskolumn om ryktet. Kolumnen pryddes av en stor rubrik som utgjordes av ordet ”RYKTE”, men inleddes med en lång och levande beskrivning av händelsen som ryktet handlade om, och ett entydigt tillbakavisande av ryktet kom inte förrän efter flera textstycken. Resultatet var att ryktet fick ännu större spridning. Ett ryktescentrum i Detroit, där telefonister mottog oroliga medborgares telefonsamtal och försåg dem med korrekt information, rapporterade att 1 600 personer ringde om dagen. Ofta, noterade ryktescentret, hänvisade inringarna till en artikel de hade läst i Windsor Star.

Där rapporteringen sköttes bättre, och det fastslogs tidigare och tydligare i artiklarna att ryktet var just bara ett rykte, fanns det å andra sidan en tydlig effekt. I en uppföljande forskningsrapport som Lee Brown publicerade, i augusti 1989, hade över 200 nyhetsredaktioner fått frågor om hur de hanterade, eller teoretiskt sett skulle hantera, ett liknande rykte. Svar från 86 nyhetsredaktioner redovisades, och där visade det sig att det generellt hade en positiv effekt på ryktesspridningen att tidningar uppmärksammade och tillbakavisade ryktet. Av de 20 redaktioner som uppgav att de hade fått frågor från läsarna om ryktet och som en följd publicerat artiklar uppgav 14 att det hade haft en dämpande effekt på ryktesspridningen. Antalet svarande som sade att det istället hade jagat upp och pumpat liv i ryktet var noll.

”De flesta rubriker som citerats i denna studie gjorde klart och tydligt att ryktet var falskt, och så även brödtexten. De flesta återfanns på förstasidan och hade rubrik med flera kolumner. I de flesta artiklarna citerades ett flertal auktoriteter för att tillbakavisa ryktet”, skriver Brown i sin uppföljande studie Debunking the Mutilated Boy: A Study of Newspaper Editors and an Inflammatory Rumor. Dessa kännetecken hos artiklar som framgångsrikt tillbakavisar rykten understryka även i bland annat en handbok i debunking, skriven och utgiven av John Cook på University of Queensland och Stephan Lewandowsky på University of Western Australia. Rubriken ska vara fakta i målet, och i bästa fall inte återupprepa myten eller ryktet. Myten ska inte beskrivas detaljerat och levande och inte få större plats i texten än nödvändigt. En alternativ förklaring, som ger läsaren en ersättning till den bild myten eller ryktet tidigare gav, ska presenteras. I fallet med den stympade pojken lät journalisterna folklorister och psykologer komma till tals, och beskriva metastoryn bakom ryktet. Historier om falska rykten och legender är ofta spännande, och lätta att komma ihåg. Varför inte erbjuda det läsnöjet, istället för att helt enkelt bara nöja sig med en intetsägande falsk-stämpel?

Lee Brown fortsätter: ”Kombinationen av tydlighet i skrift och synlighet i tidningen bidrog helt säkert till att ryktet om den stympade pojken tillbakavisades. Här och där, då och då, kommer emellertid han och hans besläktade berättelser som den om den kidnappade flickan leva vidare bortom tidningarnas avslöjanden. Det bästa sättet att korta ner tiden på deras besök tycks vara ett snabbt, noggrant och prominent vederläggande i pressen.”

Sociala medier är ryktesmaskiner. De bönar och ber dagligen om våra subjektiva upplevelser av världen, och de uppmuntrar oss att dela vidare bilder, filmer och texter som berör oss emotionellt. Den spridningen kan sedan omedelbart ske över hela världen. Det enda som förändrats sedan 1989 är med andra ord att rykten nu kan få betydligt större spridning, utan de begränsningar som geografi och avstånd tidigare inneburit. Det finns inga anledningar att tro att Lee Browns slutsats, snart 30 år gammal som den är, tappat sin aktualitet.


Det här är ett utdrag ur min kommande bok om felaktigheter, rykten, vandringssägner och myter på sociala medier. I debatten av mediernas hantering av de rykten som cirkulerade efter attentatet på Drottninggatan i fredags tyckte jag att det behövdes en påminnelse om att vår tid på intet vis är den första då journalistiken tvingas hantera explosiva men obekräftade uppgifter som får stor spridning i en orolig tid.

Jag rekommenderar alla journalister att läsa Lee Browns två forskningsarbeten, och vill understryka att slutsatserna han drar är lika relevanta idag: om medierna ska skriva om rykten ska de göra det arbete som andra inte kan, har tid eller resurser till att göra för att bekräfta eller tillbakavisa dem – för vad skiljer annars medier från de spekulationer på sociala medier som många mediechefer idag kritiserar – och sedan i publiceringen göra det tydligt att det är just rykten. För en journalist bör detta sitta i ryggmärgen.