Månad: juni 2011

Vissa googlingar känner man på sig att de helt enkelt måste leda till massor av spännande, om än orealistiska i en skala som sträcker sig ända från lite suspekt hela vägen till till helt jävla otroligt, grejer. En sådan är ”haunted painting”. Hemsökta tavlor är ett kärt tema i spökhistorier, och jag har sett uppslag om det i såväl kvällstidningar som TV-program – och naturligtvis i klassiska spökhistorier. Det är antingen att de trillar ner från väggen av sig själva, att motivet förändras eller tycks hålla koll på en, eller att de reflekterar någon läskighet när man fotograferar dem.

Till och med jag har en erfarenhet av en så smått spökande tavla – en på mitt sommarställe på västkusten, en sekelgammal stuga utanför Fiskebäckskil. På väggen där finns en tavla som föreställer mor Anna, den första som bodde i torpet, och hennes i förtid avlidne make. Och det är något läskigt med makens blick. Den är dimmig, obestämd, riktad rakt mot en men om man tittar närmare med en avdrift uppåt, över ens huvud. Den tavlan har satt många griller i huvudet på mig. Precis som många andra tavlor förmodligen satt griller i huvudet på andra.

Men om man googlar ”haunted painting” hittar man inte en uppsjö av historier. Man hittar inte gamla folksägner eller blogginlägg där folk som hellre tror än ifrågasätter beskriver sina hårresande möten med rörliga motiv. Nej, istället fylls ens google-resultatsida av berättelser om en och samma tavla – The Hands Resist Him, en oljemålning från 1972, målad av amerikanen Bill Stoneham. Den första ägaren av tavlan blev skådespelaren John Marley’s (känd från filmer som bl.a Gudfadern), som hade den fram till sin död. Det är då historien bakom tavlan blir luddig. Den ska ha hamnat i händerna på ett kaliforniskt par. I februari 2000 lade de upp tavlan på eBay, och tillsammans med den en historia om tavlans mystiska egenheter (rättat och översatt av mig, originalversionen av annonsen finns att läsa här):

”När vi först fick denna tavla tyckte vi den var väldigt fin. Den hade hittats övergiven bakom ett gammalt bryggeri, och vi undrade varför en till synes vacker målning lämnats på det sättet (idag undrar vi inte längre!). En morgon berättade vår 4,5-åriga dotter att barnen på tavlan bråkade med varandra om nätterna, och till och med kunde stiga ut ur tavlan. Jag är inte en sån som tror på UFO’n, men min make blev ganska upprörd. Till min stora förtjusning satte han upp en rörelseaktiverad kamera i vår dotters rum, för att spela in vad som egentligen hände. Efter tre nätter hade vi fått ett antal foton. Vi kunde klart och tydligt se hur pojken på tavlan verkade stiga ut ur tavlan, in i rummet. Vi beslöt oss för att tavlan måste bort. Det är upp till er att avgöra vad ni tror om saken.”

Det blev stor uppståndelse. eBay-annonsen spreds som en löpeld, och annonsen fick fler än 30.000 visningar (vilket på den tiden var mycket). Det första budet på $199 överstegs snart, och tavlan skulle till slut säljas för $1025. Oavsett om pojken på tavlan kunde lämna sin egen dimension för att besöka vår egen eller inte hade stämningen kring tavlan byggts upp så ordentligt att den fick ett nytt värde. Visst, tavlan är ju i sig utomordentligt obehaglig att titta på. Första gången jag såg den var jag ensam framför datorn på natten (jag börjar för övrigt genom den här bloggserien notera att det är väldigt ofta jag är det…), och jag var tvungen att klicka ner fönstret på en gång. Den går verkligen igenom skärmen. Men en sammanhangslös tavla kan vara hur läskig den vill: det är när den tillfogas en bakgrundshistoria som den blir verkligt intressant. Och det var det som det anonyma paret bosatt i Kalifornien lyckades med.

Det här var ett tidigt exempel på hur en urban legend kan stryka nätet runt och förändra den publika bilden av något – men det finns faktiskt ännu äldre exempel. Ett av dem börjar vid halv elva-tiden på kvällen den 18 juli 1994, då ungefär 45000 glada fans på Giants Stadium var i full färd med att uppleva den 59:e konserten som Pink Floyd gjorde under sin Division Bell Tour. Plötsligt, mitt emellan låtarna Sorrow och Keep Talking, formulerades två ord på den stora ljustavlan som sträckte sig över framsidan av scenen: Enigma Publius. Kring tre minuter in i den här Youtubefilmen kan man se hur orden förändras, och vid 3.30 får vi en, smått skymd, helbild av frasen:

De i publiken som redan då hade internet, och förstod sig på det, stelnade förmodligen till vid åsynen av dessa två ord. Två dagar innan hade nämligen en skribent som gick under pseudonymen Publius postat ett mystiskt inlägg på en Pink Floyd-newsgroup (en newsgroup var den tidens nätforum, slutna grupper där folk med samma intressen kunde diskutera saker över nätet). Samma användare hade tidigare, via kryptiska formuleringar i fåordiga postningar, gjort Pink Floyd-fansen uppmärksamma på att det fanns en gåta kopplad till deras musik. Från början var det enbart via antydningar – ” You have heard the message Pink Floyd has delivered, but have you listened?” – men med tiden blev det mer och mer uppenbart vad det handlade om. En hemlighet gömde sig i Division Bell-turnén.

”AS SOME OF YOU HAVE SUSPECTED, “The Division Bell” is not like its predecessors. Although all great music is subject to multiple interpretations, in this case there is a central purpose and a designed solution. For the ingenious person (or group of persons) who recognizes this – and where this information points to – a unique prize has been secreted.”

Efter att frågor ställts till Publius om han inte helt enkelt var en vanlig bluffmakare, en tidig version av de troll vi stöter på vardagligen på nätet idag, lovade han att bekräfta sin existens och bevisa att hans enigma var på riktigt genom ett framträdande på konserten den 18 juli. Och mycket riktigt – där på ljustavlan tronade hans signatur, ihopkopplad med namnet på gåtan han pratat om.

Trots att Publius gjorde en del ytterligare framträdanden är gåtan än idag olöst. Pink Floyd-trummisen Nick Mason berättade en gång, under en boksignering av hans självbiografi 2005, att Publius Enigma varit en idé från skivbolaget EMI, men det har aldrig bekräftats. Stämmer det så är det nog det här världens första exempel på viral marknadsföring. Stämmer det inte så är det fortfarande en fascinerande gåta som fått många att slita sitt hår. Oavsett vad har gåtan nu gått ifrån att vara ett lyckat publicity stunt, till att vara en modern sägen, som fortfarande sysselsätter Pink Floyd-fans världen över. Tror du du kan lösa den? Gör ett försök.

Legender som dessa ovan finns det många hundra, säkert tusentals, exempel på. Vissa är, som ovanstående, till för att öka försäljningen av, eller intresset för, något. Här bör också nämnas I Love Bees, det alternativa verklighetsspelet som rullades upp under 2004 och visade sig vara en reklamkampanj för TV-spelet Halo. Numera finns det hela reklambyråer som jobbar enbart med denna sorts marknadsföring, t.ex. de begåvade grabbarna på svenska Tea4Two. Andra legender är helt till för sin egen skull. Om du vill gräva dig ner djupare i ämnet rekommenderar jag samlingssiten Snopes.com, de granskande urban legend-skribenterna jag känner till. Det var här jag hittade den tragiska och fascinerande historien om Charles Peck, en familjefar som förolyckades i Chatsworth-kollisionen 2008, då två tåg krashade med varandra och 24 resenärer förutom Peck fick sätta livet till. Under de timmarna då det var oklart om han hade överlevt eller ej hade hans nära och kära mottagit sammanlagt 35 telefonsamtal – från Pecks egen mobil. Såväl hans son, hans bror, hans styvmor, syster och maka fick samtal. Om de svarade var det bara knäpptyst i luren, och om de försökte ringa upp honom gick samtalet direkt till hans telefonsvarare. Ungefär en timme innan han hittades, efter 12 timmars sökande, slutade telefonsamtalen upp tvärt. När man hittade honom kunde man konstatera att han dött direkt i kraschen. Hans telefon hittades aldrig.

Historien om Peck och hans mobil är på riktigt, det vill säga att händelserna och detaljerna är bekräftade från officiella källor och ingenting större i det hela har kunnat bevisas som fake. Den följer dessutom en tydlig och klassisk dramaturgi: när någon människa förolyckas verkar han försöka nå sina älskade genom den nya tekniken, den vi kanske inte helt och hållet vant oss vid än, och definitivt inte förstår helt och hållet. Om några år, när berättelsen fått gå några varv nätet runt, lär vi se nya varianter på den. Ungefär som den här klassiska Youtubefilmen, som bevisats vara fake, men ändå fortsätter fascinera tittarna. Historien, också den baserad på en gammal klassisk skröna om mystiska personer som står vid vägkanten och försöker fånga de förbipasserandes intresse, ska vara att ungdomarna i bilen tog upp en liftare som var konstig och tyst…

Och trots att dessa historier är sorgliga är de också fascinerande. För så fungerar vi människor: vi söker alltid det bortre av vårt medvetande, letar alltid efter något annat, något okänt. Legendernas ursprung är våra egna tankar, och dess föda är våra rädslor. Nätet är världens bästa sagoberättare. Det finns alltid en ny historia på lut, och det är väl därför det är så lätt att fastna. För nästa gång kanske det är vi själva som postar något självupplevt på ett konstigt spökforum nånstans i det konventionella internätets utkanter.

Vad tycker du om ovanstående tips och tankar? Kommentera gärna med egna upplevelser och erfarenheter av nätets mysterier, och glöm inte att dela med dig på Twitter med dina tips. Hashtaggen #nätmyst finns at your service.

Normally when you hear someone is a pedophile, it’s the #1 worst thing about a person. It makes the person into a pariah and calling someone it is far beyond even Godwin’s Law. However, in the case of Kimmo Johan Alm, he has so many bad things about him that after you finally hear he’s also a pedophile, you think, “Oh, that’s all. If he were merely a pedophile, he wouldn’t be so bad.” Yes, that’s how bad Kimmo Alm is.

Kimmo Johan Alm är 25 år gammal, och fyller 26 den första augusti i år. Han bor i Hägersten, hemma hos sin mamma, och spenderar sina dagar med att baka pizzor på en pizzeria i närheten. På fritiden gillar han att bygga hemsidor. Du har förmodligen aldrig hört talas om honom, och än mindre någonsin träffat honom. Men han är den i särklass mest hatade svensken på hela jävla Internet.

Fortsätt läsa “Internets mest hatade svensk – och du har aldrig hört talas om honom”

För någon vecka sedan satt jag och några vänner på min flickväns arbetsplats, ett mycket trevligt hotell inhyst i en båt på södermälarstrand, och drack några öl i takt med att försommarkvällen övergick i den för årstiden typiskt svalare natten. Samtalsämnena var blandade, delar av minst två olika gäng var representerade och då brukar det inte omedelbart dra igång ett stort rundabordssamtal, utan man pratar snarare med dem man upplever sig känna bäst. Men några öl innanför jackorna senare hade vi hittat ett ämne som skulle framstå som kvällens tema: spökhistorier. Det började som sådana samtal brukar, trevande, man beskriver något tillfälle då man blev ordentligt rädd för något som senare skulle visa sig vara helt ofarligt, och sedan skrattar alla vänligt åt ens nervösa tillkortakommande. Samtalet fortsatte också på det klassiska sättet det brukar, och efter ett tag satt vi alla ganska uppslukade av olika mer eller mindre verklighetstrogna Klintbergare och rös ikapp. Jag njöt i fulla drag.

Anledningen att jag just den här natten var så benägen att prata om moderna myter, dessa ofta så klassiskt upplagda berättelser om våra djupaste mänskliga emotionella reaktioner, skräcken inför det okända eller det alltför väl kända, var att jag några dagar tidigare snubblat på Youtubeserien Marble Hornets. Introduktionen till serien är ett exakt 2 minuter långt filmklipp, bedrägligt stillsamt, där bakgrunden till historien berättas med vit enkel text mot en bakgrund av miljön kring en väg i USA. Hittills har 842.000 personer sett det, och därmed betat av den första delen av en 41 avsnitt lång, fullkomligt remarkabel uppvisning i hur genial skräckstorytelling på nätet kan vara. Se den du också, annars kommer du inte haja vad jag snackar om framöver:

Upplägget är, som ni förstår, lovande. “Burn them”. Och därifrån blir det bara bättre. Historien om hur en lång ansiktslös man börjar förfölja Alex Kralie och efter ett tag också Jay, berättaren och personen som fick filmklippen av Alex, griper tag i en i ens innersta mest ursprungliga del av hjärnan: rädslan för den namnlösa kraften som när som helst kan dyka upp, när som helst föra bort en från det man själv uppfattar som den befintliga världen. Alex och Jay känner sig snart så stressade att de för sitt eget välbefinnandes skull ständigt måste filma sig själva. De måste veta att de alltid, oavsett om de sover eller är vakna, är hemma eller utomhus, har ett elektroniskt vakande öga över sig, en iakttagande kraft som aldrig sover och aldrig ser fel. Men när det visar sig att den långa kostymklädde förföljaren inte bara stör uppfattningsförmågan hos människor, utan även hos videokameror vilkas bilder blir blurriga och inverterade, och vars ljud blir distat och förvrängt, tas inte bara huvudpersonernas trygghet bort i ett svep: även vi tittare försätts i en osäkerhet kring vad som är verkligt och vad som inte är det.

När jag för första gången satt igenom de 10-15 första avsnitten av serien (vilket gick fort, de håller sig ofta kring tre-fyra minuter i längd), klockan började närma sig två på natten och min flickvän inte hade kommit hem från sin utekväll vilket renderade mig total ensamhet i min lägenhet på Reimersholme, var jag helt ifrån mig. Aningen att antagonisten, den skrämmande ansiktsdragslösa mannen, hade så mycket större styrka än man först insåg, i kombination med att man visste att ljudet och bilden i klippen när som helst kunde slå helt snett och med full kraft slå hela ens perceptionsförmåga ur spel, var tillräcklig för att lämna mig klarvaken tills min flickvän kom hem. Och nu, när jag tittat igenom alla 41 avsnitt, är jag dels halvt sinnessjuk, men mest av allt ruggigt spänd på nästa avsnitt. För det häftiga är att den här serien sker i realtid. När huvudpersonen en gång var borta i sju månader i sträck, och varken hörde av sig via sitt twitterkonto eller sin youtubekanal, gav många upp hoppet om serien. Men plötsligt återkom han och kunde berätta att han den morgonen vaknat upp på ett hotell han inte kände igen, och inte alls visste vad han hade haft för sig det senaste dryga halvåret. Tills han hittade en låda med videokameraband som redde ut hans långa frånvaro… inte för att det var så värst lugnande, av innehållet att döma. Och detta – att serien är i realtid, att man lever i bilden av att huvudpersonen just nu är ute på vägarna, jagad av den trots The Operator, som den ansiktslöse kommit att kallas, är kanske seriens största styrka. Och ett kraftprov som visar vad internet gjort av den urgamla företeelsen att berätta spökhistorier.

Det finns mycket mer att berätta om kring Marble Hornets, massor av fascinerande bakgrundshistoria och inside information, men jag vill faktiskt inte spoila den här upplevelsen för er. Jag tycker ni ska titta igenom hela serien själva. Det tar inte så mycket tid, men kommer om ni delar mina intressen förmodligen ge er en ny favoritserie. Och till skillnad från vanliga TV-serier vet ni aldrig när den här serien ska slå till nästa gång. Titta igenom alla avsnitt, och gör det enligt ordningen som presenteras på den här fansiten. Det är värt det.*

Känslan jag fick av Marble Hornets kände jag igen från när jag för några år sedan upptäckte de två historierna The Dionaea House och Ted’s Caving Page. Båda två är historier om stora fruktansvärda upptäckter i vardagen, med twister i slutet. Det finns dock en avgörande skillnad. Den förstnämnda är en historia som blev populär på nätet 2004, om hur två barndomsvänner upptäcker att en tredje blivit totalknäpp och mördat två personer på ett fik för att sedan vända pistolen mot sitt eget huvud. De spårar ursprunget till vansinnesdådet tillbaka till det hus som deras vän alltid var så livrädd för som barn, och upptäcker att något är hemskt fel med det. Det spännande med The Dionaea House, förutom dess välskrivna och gastkramande plott, är upplägget: här berättas historien genom mailkorrespondens mellan de två huvudpersonerna, för att senare övergå i att visa andra personers uppfattning av skeendet genom deras bloggar. Resultatet blir en stor och bred autencitetskänsla. I Ted’s Caving Page är berättandet mer konventionellt: här följer vi en persons grottutforskardagbok. Ted och hans kompis hittar en grotta som verkar gå djupare än de först trott, och börjar fulla av förväntan och entusiasm inför att vara först med att utforska en ny passage gräva sig djupare. Men efter ett tag inser de att de inte är ensamma i grottan… Det konventionella berättandet är bra, för nya grepp behöver inte alltid vara ett självändamål. Det är utmärkt väl skrivet, och dessutom illustrerat med foton som gör att man undrar var egentligen gränsen för vad som faktiskt hänt och inte hänt går.

Ovanstående historier är alla just det: historier. I vissa av fallen har någon av upphovsmännen gått ut och tydligt förklarat att det bara handlar om fiktion, i andra kan man ana att det finns en alldeles för entusiastisk och duktig författare bakom raderna för att det ska kunna vara på riktigt. Men suget att föreställa sig att det som beskrivs har hänt är stark, och formatet uppmuntrar det. Det är helt enkelt tillräckligt verklighetstroget, och eftersom det är upplagt på nätet, utan foton på skaparna, utan tydlig cred, går fantasin bärsärk. Det här kanske inte har hänt, men något liknande?…

Åtminstone Marble Hornets gör mig inte bara skiträdd – utan också entusiastisk. Det här är bara början på ett helt nytt sätt att göra skräckfilm på. Den har redan gjort lika stort intryck på mig som någonsin första gången jag såg t.ex. Exorcisten. Men den filmen var en engångsupplevelse. Att som här väva in tittarna i livet genom att låta dem följa med på Youtube och Twitter är ett fantastiskt sätt att skänka närhet till storyn, och dessutom lägga in den i bakhuvudet på oss som följer med. Jag kollar ofta till Twittern – har Jay sagt något nytt? Har den mystiska Youtubeanvändaren Totheark, som efter de första inläggen började skicka kryptiska inlägg till Jay som ofta antydde att han var under uppsikt, gjort något nytt? På det här sättet lämnar aldrig historien om den misslyckade filminspelningens fruktansvärda konsekvenser mitt undermedvetna.

Framtiden är alltså ljus. Eller, mörk menar jag. Om ingen annan gör något sånt här på svenska lovar jag att personligen ge mig ut i skogen med en handhållen kamera och skrämma skiten ur slösurfare med suddiga bilder på skrämmande skepnader långt borta. För det finns en fantastisk grundläggande lärdom att ta vara på här: det är alltid läskigare att ana formerna av sin skräck än att ställas inför den i all sin löjliga enkelhet. Jag minns ett sekvens ur den urtrista skitskräckisen Jeepers Creeper, där monstret som man dittills bara anat plötsligt filmades när han satt och körde herrgårdsvagn. Hur läskigt är det när ett monster med tentakler och grejer sitter och växlar och lägger i friläge och öppnar handskfacket och kollar om det finns några Vicks kvar? Precis, inte alls. Och eftersom det är mycket billigare att inte bygga en enorm dräkt, eller animera stora delar av filmerna, så finns alla möjligheter för glada amatörer att göra egna fantastiska konstverk, fruktansvärt läskiga i sin enkelhet, framöver – särskilt som tekniken blir billigare och billigare. Jag ser fram mot att skrämmas gråtfärdig framför min dator klockan två på morgonen igen. Gärna så snart som möjligt.

Vad tycker du om ovanstående tips och tankar? Kommentera gärna med egna upplevelser och erfarenheter av nätets storytelling, och glöm inte att dela med dig på Twitter med dina tips. Hashtaggen #nätmyst finns at your service.

 

 

 

* En sidnot här är att när man pratar om Marble Hornets brukar ofta boken House of Leaves nämnas i samma andetag. Jag har inte själv läst den, och kan således varken rekommendera eller avråda från att läsa den, men konsensus bland allt jag läst om den verkar vara att den är fruktansvärt läskig och väldigt bra. Är du nyfiken är det bara att köpa den på Adlibris, och återkom gärna hit med en kommentar!

Egentligen börjar ju veckor traditionellt på måndagar, varför jag kanske borde vänta med att dra igång inläggen i min serie Internets största mysterier tills dess. Men jag har aldrig varit särskilt bra på att hålla mig. Således skiter jag i konventionella träiga illusioner om när veckor börjar och startar – konceptet tid är ändå bara en social konstruktion!!! – och tjuvstartar med det här inlägget om en urban legend som var en av de första jag upptäckte via internet.

1975 kom det amerikanska funkbandet Ohio Players ut med sin tredje skiva, Honey, på skivbolaget Mercury. Omslaget, med en bild på en naken kvinna som på ett synnerligen erotiskt sätt slabbade i sig honung från en stor burk, var rätt provocerande för sin tid och väckte en del debatt (inte minst på grund av att kvinnan på omslaget, en fröken Ester Cordet, var oktober månads Playmate of the Month i magasinet Playboy, 1974). Med på skivan fanns låten Love Rollercoaster, en väldigt sedvanlig 70-talsfunklåt vars titel anspelar på hur relationer kan gå upp och ner som bergochdalbanor. Men det var inte för sina intellektuella vardagsexistentialistiska metaforer som den här låten, från ett gansk funkband som i sig kanske inte var något att skriva hem om, skulle hänga med ända in till 2010-talet. Nej, det var tack vare en helt annan sak…

Fortsätt läsa “Death Rollercoaster eller Hur en 35-årig legend fortfarande är läskig”

Jag har alltid påverkats starkt av historier från den andra sidan mänsklig uppfattande. Från barndomen, då jag lärde känna min hemstad genom klassikerboken Stockholms Spökhus, via fascination inför TV-serier som Arkiv X, till ett stort och brinnande intresse för vilka möjligheter avsändarfriheten på nätet medför för de som vill skrämma, eller åtminstone sätta myror i huvudet på, sina medmänniskor.

De två första områdena är väl täckta av nördbloggar och intressegrupper, och är dessutom inte så jättesexiga att i överhuvudtaget prata om. Serietecknaren Johan Wanloo berättade nån gång i sin nu avsomnade podcast The Johan Wanloo Show om en fundering han hade kring hur det skulle se ut om en såndär gubbe som inte direkt tror på övernaturligheter, men ändå är fascinerad av dem, ni vet ”höhö ja vem vet om vi fått besök från yttre rymden, man vet ju ändå inte riktigt vad UFO’s är, bla bla bla”, blev våldtagen i rumpan av en alien. Trots den barnsliga vulgohumorn som präglar den fantasin har den faktiskt ett värde: det finns alltför många löjliga farbröder som uppehåller ett hobbyintresse för photoshoppade spökbilder från kyrkogårdar för att ämnet ska få någon egentlig kredabilitet. Bort med dem. Fortsätt läsa “Presenterar stolt ny bloggserie: Nätets största mysterier”