En avslöjande inställning

För en vecka sedan vädjade jag till svenska medier att vara öppna för den kritik som kommit i kölvattnet av attentatet på Drottninggatan. Jag ansträngde mig för att vara så nyanserad, rättvis och balanserad jag kunde. ”Medierna utgörs av en mängd olika instanser, var och en med många anställda, och alla dessa stod för sin egen insats: vissa bättre, andra sämre”, skrev jag. ”Mediekritik blir inte seriös om inte även de goda exemplen nämns”, skrev jag. Men textens rubrik och textens följaktliga huvudbudskap – fingertoppkänsligt satt av DN själva – gick ut på att medierna måste lyssna på kritiken som fanns. Jag visade delar av kritiken, formulerad i skärmdumpar från läsare och deras SMS-kontakt med sina nära och kära under fredagseftermiddagen.

dump1 dump3 dump2

De litade på oss, och många känner nu att vi svek dem. Det är värt att lyssna på vad de har att säga. Och somliga gjorde faktiskt det. Men inte alla.

DN själva tog kritiken på allvar, inte minst den som kom från mig. Jag och chefredaktören Peter Wolodarski diskuterade saken i ett halvtimmeslångt teveinslag på DN:s webb, och jag tror diskussionen landade i de oundvikliga slutsatserna att saker och ting absolut kan ha gått fel, men att det hade varit ett utomordentligt svårt läge att jobba i. Även Svenska Dagbladets chefredaktör Fredric Karen vidrörde självkritiken, om än bara ett andetag innan han övergick till att kritisera de sociala medierna. Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén medger i en text om arbetet i fredags misstag, men går inte in närmare på vilka eller på hur de ska hanteras i framtiden. Ungefär så lät det även i den enkät som Resume gjorde med mediechefer redan dagen efter attentatet, och som går att läsa som mångas slutsatser kring bevakningen.

Med Expressen var det annorlunda. Tidningen tycktes läsa min debattartikel som ett frontalangrepp riktat mot mjukdelarna: som någonting som behövde pareras och sedan oskadliggöras. Den mest sansade repliken, signerad politikchefen Martin Ahlquist, slog fast att sanningen inte kan vara den enda måttstocken för att bedöma mediers arbete i en krissituation. ”Något absolut sanningskriterium kan inte vägleda publiceringsbeslut. Då skulle vi till exempel aldrig publicera väderleksprognoser”, skriver han apropå pushnotiserna om skottlossning på Fridhemsplan. Ahlqvist tar avstamp i berättelsen om hans egna nära och kära under fredagen, håller med mig om att de troligen blev mer rädda av mediernas rapportering, men når ändå slutsatsen att det var oundvikligt. ”De som befann sig på Fridhemsplan – och deras pappor – blir inte tryggare av att medier väntar med att publicera tills polisens presskonferens tre timmar senare. Då kan det vara alldeles försent”, skriver Ahlquist. Detta mothugg har jag mött från flera håll. Tänk om skottlossningen verkligen ägde rum och medierna tystade ner det? Hade inte det varit värre?

Vad gäller jämförelsen med väderleksprognoser är jag beredd att ställa upp på den när Ahlquist demonstrerat den situation i vilken en pushnotis med en väderleksrapport gett människor intrycket att de befann sig i omedelbar livsfara. Finns ej en sådan situation att peka på är jämförelsen irrelevant. Den är som att säga att man måste få publicera konspirationsteorier eftersom man får publicera horoskop.

När det kommer till det hypotetiska scenariot att skottlossningarna verkligen ägt rum är det omöjligt att besvara, eftersom det nu mig veterligt inte skedde någon skottlossning. Sannolikt är dock att informationen om en verklig skottlossning på en av Stockholms mest trafikerade knytpunkter under ett pågående krisläge hade betett sig annorlunda än den information vi såg nu. Bilder hade sannolikt börjat spridas inom sekunder, filmer inom minuter. Oavsett är det inte bara meningslöst att jämföra en autentisk situation med en hypotetisk dito – det leder också fel. Poängen är inte vad vi skulle ha gjort. Poängen är vad vi faktiskt gjorde.

En intressant parentes ligger emellertid i det faktum att många påpekat att Svenska Dagbladets reporter Negra Efendić hörde polisen varna för skottlossning. ”När polisen står och ropar ut till folkmassan att det är en möjlig skottlossning på Hötorget, då känner jag att det är en uppgift som vi ska berätta. Det är vår skyldighet”, säger hon i Journalisten. Men samtidigt skickade Svenska Dagbladet, enligt Fredric Karen, inte ut någon pushnotis om skottlossningen. De rapporterade om den i sitt liveflöde, men lät bli att använda sitt starkaste vapen för att sprida uppgifterna. Bara där faller den falska motsättning somliga har ställt upp, att man antingen tiger helt om dylika uppgifter eller att man trumpetar ut dem så högljutt man kan.

För att gå vidare med Expressens bemötande av kritiken skrev kulturchefen Karin Olsson en tämligen raljant text om den kritik jag och kulturdebattören Björn Werner, på varsitt håll, stått för. ”Att ge sig på de etablerade medierna, inte sällan utan särskilt stora förkunskaper, är ett av de lättaste sätten att få uppmärksamhet”, skriver Olsson och utmålar sedan min och Björns kritik som nonchalanta slag under bältet. Jag påstås ha kallat mediernas arbete i fredags ett ”oförbätterligt kaos i motsats till polisens, räddningstjänstens och medborgarnas orubbliga lugn”, trots att alla som läser min text ser att jag skriver att det var så vissa utmålade rapporteringen – inte att jag själv tycker så. ”Att medier, med DN i spetsen, rapporterade att polisen undersökte uppgifter om skottlossning på Fridhemsplan (…) kan och bör diskuteras”, skriver Olsson – vilket alltså är precis vad jag försökt göra – men går sedan vidare med att kalla bl.a min kritik ”rent vilseledande”. Den sorgliga ironin är att jag, med mitt försök att nyansera, ville vända mig mot just den sortens överilade och svartvita mediekritik som bland annat Björn Werner stod för. Olsson kan inte ha läst min text särskilt noga, när hon klumpade ihop den med Björns.

I övrigt är det intressant att Olsson – och flera andra som vänt sig mot min kritik den senaste veckan – har angripit mig som en slapp soffsittare som inte lyft ett eget finger. Mitt brott är att komma med mediekritik när jag själv bara konsumerat journalistik, och inte gjort någon egen sådan. Det vill säga, jag har varit en mediekonsument. Ungefär som de som medierna har som affärsmodell att leverera journalistik till. Det är märkligt att kritik avfärdas, ja, till och med föraktas, för att den kommer från en person man liknar med en läsare. Som Fredrik Strömberg för flera månader skrev i en profetisk text om exakt denna situation: ”Det här med att flasha obekräftade uppgifter är det ingen läsare som har bett om — och det är inte heller så att mediehuset tjänar något på det. Vare sig på kort eller lång sikt.”

Sist men inte minst har Thomas Mattsson, Expressens chefredaktör, i flera inlägg den senaste veckan ägnat sig åt att vifta bort kritik och istället skälla på de sociala medierna. Mellan raderna har han i och för sig gett mig rätt i att ryktesspridningen gjort medierna till opålitliga i krissituationer genom att uppmana till ”källkritik” mot Expressen och påminna om att det alltid kommer bli fel i det tidiga skedet av kriser och att massmedierna har en utpräglad jargong för att dölja dessa misstag. Men andra bitar har varit rent beklämmande. Eftersom flera personer tipsat Expressen om ryktet om skottlossningen är det rimligt att publicera, är slutsatsen av denna text – bland annat med en luddig hänvisning till ”uppgifter från polisen”. Hur dessa uppgifter från polisen sett ut är än så länge fullständigt oklart: vad som fått många medier att sprida felaktigheter under en brinnande kris vet vi ännu inte. Mattsson har blandat floskeln ”vi är inte perfekta” med att – som vanligt – skjuta ifrån sig av all konkret kritik, den som människor faktiskt velat ha svar på. ”Betänk att de seriösa nyhetsmedierna faktiskt inte ens gick ut med efterlysningen av den 11-åriga flickan”, skriver Mattsson också om en flicka som dog i attentatet. Meningen är surrealistisk, eftersom

flash1

Min egen inställning har inte förändrats. Jag tycker fortfarande inte det är lätt att sätta ner foten i att säga att medier inte ska sprida rykten – för rykten är en integrerad del av den mänskliga kommunikationen. Problemet med obekräftade uppgifter i en krissituation är inte lätt att lösa och kommer fortsätta lysa oss i ansiktet när vårt behov av klar sikt är som störst.  Men – och det är detta jag sagt från början – det är helt centralt att medierna, i en tid då alla kan publicera sig, på allvar diskuterar vad som ska skilja dem från alla andra. Ska det vara att också sprida rykten? Eller ska det vara någonting annat? Hur Expressen besvarar denna fråga vet vi inte, för de har varit fullt upptagna med att blunda för den.

Detta påverkar åtminstone mitt medieval inför nästa gång – må dagen aldrig komma – skiten träffar fläkten. Allt jag bad om var ju någon som lyssnade.

mutilatedboytext

Den lemlästade pojken: ett rykte och hur tidningarna hanterade det

Community » Groups » Hot Topics » Archives » Ung pojke på damernas

Från: ourspecialboy
Publicerad: Apr-14 12:48 PM (1 av 106)

Min son fyller fem den elfte maj. Jag har just kommit underfund med att det numera vore olämpligt att ta med mig honom in på damtoaletterna när han behöver gå på toa. När vi är ute med hela familjen så får han såklart gå med min make på herrtoan. Men säg att vi är ute tillsammans ensamma, är det bara jag eller är han för ung för att ensam på in på herrarnas (där det är mer folk)? Om det inte är en ensam toalett där man kan låsa om sig, förstås, för då är jag inte lika oroad. Finns det en lämplig ålder då det är dags att sluta?

Från: Halfpint87
Till: ourspecialboy
Publicerad: Apr-15 11:37 AM (58 av 106)

Mamma kände en kvinna som lät hennes femåring använda herrtoan ensam och så tog han lång tid på sig så hon bad en man kolla om allt var bra och den stackars pojken låg i en blodpöl med penisen avskuren. Så för att ge ett svar så kan du ge dig fan på att de följer med mig in på damernas tills de är åtminstone 11-12, då de kan börja gå på herrarnas själva.

___________________________________

Användaren Halfpint87 visste det nog inte, men berättelsen hon i april 2015 publicerade på forumet What To Expect – en amerikansk version av Familjeliv – är nästan 2 000 år gammal. Folkloristen Bill Ellis har spårat vandringssägnen om den kastrerade pojken, eller ”Den stympade pojken” som den ibland också kallas, till antisemitiska ritualmordsanklagelser som berättades i det gamla Rom 63 år före Kristi födelse. Historien har i allt väsentligt varit densamma ända sedan dess. En ung pojke tillåts av sin mamma att gå på toaletten ensam när de är ute och shoppar eller gör ärenden, men pojken kommer inte ut igen. Till slut ber mamman en vakt eller förbipasserande man att gå på toaletten, varpå pojken upptäcks medvetslös och kastrerad på golvet. Ofta slutar historien med att ett gäng tonårskillar av den hudfärg eller etnicitet som för tillfället framstår som mest suspekt för historieberättaren tidigare hade lämnat toaletten, och att det framkom att det var de som angrep pojken.

Den här berättelsen, som trots att den är äldre än kristendomen själv, lever fortfarande i högsta välmåga och används ännu för att skildra och symbolisera allt från rasistiska föreställningen om hotet från den andra till den fruktan föräldrar kan känna inför att släppa ut sina små i den stora världen, som fallet var på What To Expect. I antiken var det judar som stod för kastrerandet, och i dag är det hotfulla vuxna män. Men inte nog med det. ”Den stympade pojken” har faktiskt också en läxa att lära samtida medier.

1987, lagom till att hinna presenteras på det årliga mötet för organisationen Association for Education in Journalism and Mass Communication, utkom Lee Brown, student på San Diego State-universitetet, med forskningsarbetet The Mutilated Boy and the Press: A Rumor Study. I texten återvände han till 60-talets raskravaller, då vandringssägnen om att en pojke skulle ha blivit överfallen och kastrerad av ett ungdomsgäng – svarta ungdomar om det var vita människor som berättade historien och vice versa – fick så stor spridning att den skapade panik och oro i delar av den amerikanska befolkningen. Flera gånger under perioden 1964 till 1981, som var den han undersökte, hade ryktet färdats från amerikansk kust till kust och i dess spår följde tusentals oroade telefonsamtal och brev till myndigheter och tidningar. Det fanns aldrig, inte i något enskilt fall, någon sanning bakom ryktet, men det gjorde detsamma – och tidningar som inte skrev om det anklagades för att delta i en ”mörkläggning” av händelsen.

”Jag tror på det här eftersom jag vet att sådana här saker händer”, hade en kvinna sagt till en tidning som publicerade en artikel om ryktet år 1980. En annan hade sagt att ”alla pratar ju om det, så jag vet inte. Det är svårt att tro att det inte är sant.” Lee Browns mål med forskningsarbetet var att definiera och förstå ryktesspridning när den tar form av en vandringssägen, men också att undersöka hur tidningsredaktioner hanterade situationen. Det var nämligen långt från självklart att uppmärksamma att ett falskt rykte spreds, även om det orsakade social oro. När Waterloo Daily Courier, en lokaltidning i Iowa, bestämde sig för att försöka lugna sina läsare genom att beskriva ryktet som falskt inledde de sin text med ett konstaterande:

Vanligen är det bästa sättet att behandla ett illasinnat och grundlöst rykte att ignorera det. Men Couriers reportrar har upptäckt att ett särskilt rykte har fått stor spridning i Black Hawk County, och att det olyckligtvis tas som sanning.

En lång text, där det bland annat påpekades att varken polis eller sjukhus hade någon uppgift som tydde på att ryktet var sant, följde. Året därpå återpublicerades hela artikeln då University of Iowa arrangerade ett seminarium om rykten, och en respekterad före detta redaktör för lokaltidningen Des Moines Registry kommenterade den så här: ”Texten ovan är en tidningsledare som faktiskt publicerades i en dagstidning i Iowa den sjunde november 1967. I den finns bara en mening som förtjänar medhåll. Det är den första meningen.” Att bemöta rykten genom att lyfta upp dem och trycka dem på nyhetsplats var tydligen etablerat som så kontroversiellt att redaktören inte bemödade sig att skriva mer än så. Men ju mer ryktet spreds, desto mer tvingades journalisterna anpassa sig. I en artikel i lokaltidningen Wichita Eagle-Beacon intervjuades en psykolog, som förklarade att de som spred ryktet tidigare hade känt tveksamhet och rädsla inför människor med annan hudfärg, men inte riktigt vetat varför. Ryktet gav dem, enligt psykologen, en konkret anledning att känna den rädslan och gjorde den därmed socialt acceptabel. Sådant vill inte en journalist stå passiv och betrakta. Artiklar där ryktet tillbakavisades började dyka upp.

Alla försök var inte lyckade. I Detroit vintern 1967, några månader efter ett upplopp som krävt 43 människors liv och förstört mer än 2 000 byggnader, gick tidningsredaktionerna i staden in i en strejk på grund av låga löner som fortsatte ända till augusti året därpå. Det fanns därför inga lokala tidningar i staden när ryktet började härja, och befolkningen fick vända sig till de andra tidningar som fortfarande gick att få tag på i stan. En av dessa var kanadensiska Windsor Star, som den nionde mars publicerade en helsideskolumn om ryktet. Kolumnen pryddes av en stor rubrik som utgjordes av ordet ”RYKTE”, men inleddes med en lång och levande beskrivning av händelsen som ryktet handlade om, och ett entydigt tillbakavisande av ryktet kom inte förrän efter flera textstycken. Resultatet var att ryktet fick ännu större spridning. Ett ryktescentrum i Detroit, där telefonister mottog oroliga medborgares telefonsamtal och försåg dem med korrekt information, rapporterade att 1 600 personer ringde om dagen. Ofta, noterade ryktescentret, hänvisade inringarna till en artikel de hade läst i Windsor Star.

Där rapporteringen sköttes bättre, och det fastslogs tidigare och tydligare i artiklarna att ryktet var just bara ett rykte, fanns det å andra sidan en tydlig effekt. I en uppföljande forskningsrapport som Lee Brown publicerade, i augusti 1989, hade över 200 nyhetsredaktioner fått frågor om hur de hanterade, eller teoretiskt sett skulle hantera, ett liknande rykte. Svar från 86 nyhetsredaktioner redovisades, och där visade det sig att det generellt hade en positiv effekt på ryktesspridningen att tidningar uppmärksammade och tillbakavisade ryktet. Av de 20 redaktioner som uppgav att de hade fått frågor från läsarna om ryktet och som en följd publicerat artiklar uppgav 14 att det hade haft en dämpande effekt på ryktesspridningen. Antalet svarande som sade att det istället hade jagat upp och pumpat liv i ryktet var noll.

”De flesta rubriker som citerats i denna studie gjorde klart och tydligt att ryktet var falskt, och så även brödtexten. De flesta återfanns på förstasidan och hade rubrik med flera kolumner. I de flesta artiklarna citerades ett flertal auktoriteter för att tillbakavisa ryktet”, skriver Brown i sin uppföljande studie Debunking the Mutilated Boy: A Study of Newspaper Editors and an Inflammatory Rumor. Dessa kännetecken hos artiklar som framgångsrikt tillbakavisar rykten understryka även i bland annat en handbok i debunking, skriven och utgiven av John Cook på University of Queensland och Stephan Lewandowsky på University of Western Australia. Rubriken ska vara fakta i målet, och i bästa fall inte återupprepa myten eller ryktet. Myten ska inte beskrivas detaljerat och levande och inte få större plats i texten än nödvändigt. En alternativ förklaring, som ger läsaren en ersättning till den bild myten eller ryktet tidigare gav, ska presenteras. I fallet med den stympade pojken lät journalisterna folklorister och psykologer komma till tals, och beskriva metastoryn bakom ryktet. Historier om falska rykten och legender är ofta spännande, och lätta att komma ihåg. Varför inte erbjuda det läsnöjet, istället för att helt enkelt bara nöja sig med en intetsägande falsk-stämpel?

Lee Brown fortsätter: ”Kombinationen av tydlighet i skrift och synlighet i tidningen bidrog helt säkert till att ryktet om den stympade pojken tillbakavisades. Här och där, då och då, kommer emellertid han och hans besläktade berättelser som den om den kidnappade flickan leva vidare bortom tidningarnas avslöjanden. Det bästa sättet att korta ner tiden på deras besök tycks vara ett snabbt, noggrant och prominent vederläggande i pressen.”

Sociala medier är ryktesmaskiner. De bönar och ber dagligen om våra subjektiva upplevelser av världen, och de uppmuntrar oss att dela vidare bilder, filmer och texter som berör oss emotionellt. Den spridningen kan sedan omedelbart ske över hela världen. Det enda som förändrats sedan 1989 är med andra ord att rykten nu kan få betydligt större spridning, utan de begränsningar som geografi och avstånd tidigare inneburit. Det finns inga anledningar att tro att Lee Browns slutsats, snart 30 år gammal som den är, tappat sin aktualitet.


Det här är ett utdrag ur min kommande bok om felaktigheter, rykten, vandringssägner och myter på sociala medier. I debatten av mediernas hantering av de rykten som cirkulerade efter attentatet på Drottninggatan i fredags tyckte jag att det behövdes en påminnelse om att vår tid på intet vis är den första då journalistiken tvingas hantera explosiva men obekräftade uppgifter som får stor spridning i en orolig tid.

Jag rekommenderar alla journalister att läsa Lee Browns två forskningsarbeten, och vill understryka att slutsatserna han drar är lika relevanta idag: om medierna ska skriva om rykten ska de göra det arbete som andra inte kan, har tid eller resurser till att göra för att bekräfta eller tillbakavisa dem – för vad skiljer annars medier från de spekulationer på sociala medier som många mediechefer idag kritiserar – och sedan i publiceringen göra det tydligt att det är just rykten. För en journalist bör detta sitta i ryggmärgen.

slenderman

I delningssägnernas tid – varför vandringssägner blir virala

När allmänheten i och med internet och sociala medier fick tillgång till egna publiceringskanaler utan gatekeepers resulterade det i en explosion av folkligt berättande. Vandringssägner, rykten, anekdoter och myter sprids om det vi för tillfället bekymrar eller oroar oss mest över, och genom att jämföra vår tids berättande med det för bara några decennier sedan kan vi dra viktiga slutsatser om 2000-talets människa och hennes omvärld. Trots det är det först nu som folklorister börjat upptäcka och utforska dessa nya plattformar som scener för det folkliga berättandet. Frågan är när samhället i övrigt ska börja tillvarata det.

I det senaste numret av Nordicom-Information, en tidskrift om medie- och kommunikationsforskning utgiven av Göteborgs universitet med bl.a Ingela Wadbring som redaktör, medverkar jag med texten som följer. För den som läst och haft utbyte av mina texter om clownskräcken som ett folkloristiskt fenomen kanske den kan vara intressant.

År 1954 sjöng Alice Babs och Charlie Norman in sången ”Käre John”. Det är en svensk version av en amerikansk countrysång från 1953, som handlar om en inkallad ung man. Soldaten får ett brev från sin trolovade, där flickan ber soldaten skicka hem bilden han har på henne. ”Min blivande man vill ha det”, skriver hon. (Den svenska texten är ändå nådig mot soldaten, jämfört med den engelska. Här fick vi inte veta vem flickan skulle gifta sig med. På engelska avslöjades det att det var soldatens bror.)

Soldaten gråter ut på sina vänners axlar, varefter Charlie Norman suckar ”ni vet hurdana grabbar är”. De har en plan på hämnd. Sången slutar med att killarna på luckan samlar in alla foton på flickor de har, och får huvudpersonen att skriva tillbaka till sin före detta: ”Jag kommer inte ihåg hur du såg ut. Var god välj ut din bild, och skicka tillbaka övriga. Undertecknat, din käre John.”

Sången bygger på berättelser som började spridas under andra världskriget, och som tar fäste i de artigt formulerade farvälbrev hemifrån som då och då faktiskt hamnade i amerikanska soldaters händer. Det är lätt att föreställa sig sångens klangbotten i ett svenskt 1950-tal, då Sverige hade 40 000 inkallade. Man hade en anhörig i militären och kunde lätt föreställa sig tragedin det innebar att få ett sådant brev hemifrån – ”eftersom jag alltid bara levat för henne”, som en allvarsam Norman mässar i ”Käre John”. I dag, med tunt försvar och lös koppling mellan det militära och det civila samhället, skulle samma berättelse troligen inte bli lika populär.

Men USA har fortfarande soldater posterade utomlands. Och sedan åtminstone 2012 har berättelsen om brevet till John där åter börjat berättas. Under mitt arbete med boken Creepypasta – spökhistorier på internet (2014) snubblade jag över berättelsen i form av en bildfil. I överkanten av bilden syns en amerikansk soldat hukad över ett brev, som bildtext är själva historien återgiven, och längst ner står det ett muntert ”LIKE A BOSS” – 2010-talets nätmotsvarighet till det ”Chuckert, kisen!” som 1950-talets lyssnare kan tänkas ha utbrustit. Bilden inrymmer nästan ordagrant samma berättelse, fast den här gången om en amerikansk marinsoldat posterad i Afghanistan. Och så skiljer den sig på en till detalj. I bildens berättelse ska flickan där hemma inte längre gifta sig med en annan man. Istället har hon legat med två andra killar. Förutom detta har historien bibehållits intakt i sextio år. Vad beror förändringen på?

militaryintelligencethisguy_61e6a7_4345500

Folklore på nätet – en oupptäckt pärla
För att förstå det måste man förstå att vi pratar om folklore, de symboler, motiv, föreställningar och berättelser vi berättar för att förstå varandra eller oss själva. Bland akademiska ämnen är folkloristiken, rent historisk, kanske det som ivrigast dödförklarat sig själv.

Med varje tekniskt skifte har nya mörka moln dragit in över folkloristerna: det här, har de tänkt, är folklorens död. Och varje gång har domedagsprofetiorna kommit på skam. Som Richard Bauman och Charles L. Briggs noterar i Voices of Modernity: Language Ideologies and the Politics of Inequality (2003) har folkloristiken “been reportedly on the verge of dying for more than three centuries, [men ändå fortsätter den att] … provide useful means of producing and legitimizing new modernist projects, sets of legislators, and schemes of social inequality”. Och även nätet har sent omsider utforskats.

De sista fem till tio åren har amerikanska folklorister upptäckt och kommit igång med att betrakta och beskriva nätet som en folkloristisk scen, som den yta, uppsamlingsplats och det arkiv för kommunikation och berättelser det naturligtvis alltid varit. Robert Glenn Howard har myntat begreppet vernacular web, den folkliga webben, för att beskriva de icke-institutionella mötesplatserna där vandringssägner sprids och berättas, Trevor J. Blank pratar om hybridization, hybridiseringen mellan analogt och digitalt berättande som utmynnar i markörer som LOL, och Jeff Tolbert menar att myterna på nätet innebär omvänd ostension, att vi istället för att utagera befintliga vandringssägner och myter uppfinner nya där vi tycker de borde finnas. I Sverige ligger vi fortfarande lite efter, men även här skrivs nyfikna artiklar och uppsatser och runt om i landet ligger olika projektidéer i startgroparna.

Det är på tiden. Redan 1984 utvecklades ett aprilskämt till ett av det gryende nätets första vandringssägner. Det var den holländska internetgudfadern Piet Beertema som, i en epok då frosten vägde tung över den amerikansksovjetiska relationen, loggade in på en Usenetgrupp och låtsades vara ryska kommunistpartiets dåvarande generalsekreterare Konstantin Tjernenko. ”Well, today, 840401, this is at last the Socialist Union of Soviet Republics joining the Usenet network and saying hallo [sic] to everybody”, skrev han, och de följande veckorna skapade ryktet att sovjeterna kommit svallvågor över nätet.

Några veckor senare avslöjade Beertema att det var ett skämt. Först flera år senare fick han veta att ryktet oroat Pentagon så till den grad att de övervägde att kapa den helt centrala kabeln i Atlanten som kopplade ihop USA med Europa, allt för att förhindra sovjetisk insyn i amerikanska affärer.

I början av 1990-talet återuppväcktes en gammal vandringssägen om en kvinna som bett om receptet på en kaka på kedjan Neiman-Marcus kafé i Dallas. Med notan i handen insåg hon sedan att servitrisen lagt på 250 dollar för receptet. Historien fick stor spridning i mejl och i primitiva forum, och tvingade företaget att utfärda en offentlig dementi. Just den här ryktesspridningen fick 1995 Barbara och David Mikkelson, ett äkta par som träffats genom Usenet-gruppen alt. folklore.urban, att lansera sajten Snopes.com – ett uppslagsverk över vandringssägner och bluffar på nätet som i dag troligen är världens mest inflytelserika sajt på området. Och 1994 fick en fejkad nyhetsartikel gigantiskt genomslag, med sitt anmärkningsvärda påstående att Microsoft skulle köpa katolska kyrkan. ”Programvarujätten Microsoft har de senaste dagarna haft visst besvär med att dementera påståendet om att koncernen överväger att köpa katolska kyrkan”, skrev TT i en notis om ryktet i december 1994 och fortsatte: ”Jo, du läste rätt. Det stod nämligen i tidningen och då måste det ju vara sant. Visserligen var det en elektronisk tidning på det omsusade datornätverket Internet, men i alla fall”.

Vårt berättandes motiv
Bengt af Klintberg definierar vandringssägner som berättelser med stildrag som ska göra innehållet trovärdigt. För att överleva tidens tand har dessa vandringssägner alltid flirtat med sin samtids föreställningar och våndor. Det var inte otänkbart att det hemlighetsfulla Sovjet skulle ansluta sig till internet i mitten av 80-talet, men det framstod som hotfullt och skrämmande för en omvärld som inte litade på ryssarna. Kakreceptshistorien är en klassiker som anspelar på vår rädsla att bli blåsta och på bilden av storföretag som i botten onda och giriga, och berättelsen om Microsoft fungerade i sin tid eftersom Microsoft var sin tids Facebook, Apple eller Google: en enorm IT-makthavare som verkligen tycktes köpa upp halva världen.

Historierna har varit ömsint utformade för att fungera med sin publik, kroka i deras föreställning och åka ruschkana utmed deras fördomar. Utformningen har skett i utbytet av berättelserna, allt eftersom de förts vidare. En berättelse som inte tilltalar sin samtid kommer antingen förändras eller dö.

Och här återkommer vi till John och hans brev. Varför hade Johns flickvän, som på 1950-talet bara ville gifta sig med en annan man, plötsligt på 10-talet legat med två andra killar? Jo, sannolikt för att den har anpassats efter sin målgrupp. För att uppskatta berättelsen ska vi som hör den tycka illa om flickan, och känna sympati för soldaten. Ett knep för att få en publik att tycka illa om kvinnor har i åtskilliga tusen år varit att framställa henne som en slampa. För att uppnå detta mål räckte det på 1950-talet att en kvinnlig karaktär skulle vilja skilja sig eller bryta en förlovning.

Men tiderna har förändrats, och i dag måste samma kvinna vara otrogen med två andra killar för att vi ska se henne som lösaktig. Genom att jämföra dessa två vandringssägner har vi inte bara identifierat berättelsens bevekelsegrunder – vi har också sett en skymt av oss själva, tecknat en graf över samhällets syn på kvinnan över tid. Jag kallar det ett slampindex.

Många av de klassiska vandringssägnerna, de som Bengt af Klintberg samlat i sina tre böcker Råttan i pizzan (1986), Den stulna njuren (1994) och Glitterspray (2005), dyker då och då fortfarande upp, och på samma sätt anknyter de alla till sin tid och sin publik. Förutom ”Käre John” har jag sett hånfulla gliringar om att jeans med häng uppstod i amerikanska fängelser hos fångar som signalerade att de var homosexuella, och varningar om att importerade frukter skulle ha injicerats med HIVsmittat blod.

hanggrej

Detta är historier som cirkulerat i årtionden. Men de har fått sällskap av nya berättelser, framprovocerade av sin samtid. Under de yttre och inre poliskontroller som gjordes i Sverige 2014, brett uppmärksammade under namnet ”super-Reva”, florerade till exempel flera rykten om mer eller mindre gränsöverskridande tillslag och övergrepp. Ett av dessa rykten, som tog vandringssägnens mer narrativa form, var uppgiften att ett helt t-banetåg skulle ha stoppats av polisen. Polisen skulle sedan ha utrymt tåget, delat upp dess passagerare efter hudfärg och begärt att få se identifikationshandlingar hos de som såg icke-svenska ut. Historien skvallrar om den oro många svenskar med utländskt påbrå kände under passkontrollerna.

En motsvarande historia för gruppen svenskar som fruktar att flyktinginvandringen ska gömma terrorister spreds under hösten 2015, strax efter terrorattentatet mot en klubb i Paris. I ett SMS som cirkulerade såväl bland ungdomars telefoner som på Facebook berättade en person att hen hade en släkting inom kriminalvården, och att denna släkting nyss hanterat utvisningen av en ”misstänkt IS-medlem”. Denna IS-medlem skulle innan utvisningen verkställdes ha bett att få prata med släktingen, och då tackat för den vänliga behandlingen. Som tack ville IS-medlemmen varna släktingen: ”Du bör inte röra dig i centrala Göteborg under jul och nyår.”

vanligaterroristen

När jag föreläst för gymnasieelever i Göteborg har de efteråt kommit fram och berättat att de trott på historien eftersom Göteborg i rubriker ofta utpekats som en av de städer i Europa där flest anslutit sig till IS. Men nästan ordagrant samma historia berättar Bengt af Klintberg i Glitterspray (2005), och i boken passar han också på att spåra dess olika former tillbaka till 1800-talets slut. Trots dess osannolika innehåll (att gå runt och varna vem som helst om sina planer låter inte särskilt slugt för någon som jobbar med överraskningar) har historien berättats med allehanda terrorgrupper som huvudpersoner, kanske för att vi människor gärna vill försöka hitta åtminstone ett försonande, mänskligt drag i terrorns obegripligt kalla ansikte.

Barnappar som projektionsytor
Ett tredje exempel på vilka bakomliggande orsaker samtida vandringssägner kan ha är berättelserna om Talking Angela. Talking Angela är en app riktad till barn, en datoranimerad katt som sittande på ett pittoreskt café i Paris chattar och spelar små triviaspel med användaren. Den bygger på en så kallad chatbot, ett datorprogram som simulerar en intelligent konversation, som levererar mer eller mindre rimliga svar på sådant användaren skriver. Katten är söt och charmig och helt uppenbart konstruerad efter ett gulligt Disney-ideal.

Icke desto mindre började sinistra varningar för appen dyka upp bland de unga användarna under 2013. ”Det finns en app som heter ’Talking Angela’ där en pedofil är inhackad”, stod det till exempel i en version av varningen som spreds på Instagram. Den innehöll en bild på Talking Angela med vad som liknade en gestalt inringat i kattens vänstra öga, vilket skulle antyda att pedofilens avbild ibland skymtade inuti appen, och den fortsatte med att konstatera att pedofilen ”har lurat och kidnappat ungar och ser dig automatiskt genom din kamera. (…) Det sägs att han befinner sig i Paris men sprid detta och kolla era småsyskons telefoner och ta genast bort denna appen om ni redan har den. Han söker upp barn både hemma och på skolan.”

I februari 2014 skrev jag i en krönika om hur min lillasyster frågat mig om detta rykte, och i en TT-notis från mars samma år berättade en nioåring om appen. ”Jag har hört att en gubbe hackat sig in i mobilen och kan se en genom kameran och ögat på katten. Ger man den paket, trycker på hjärtat eller smileyn tar gubben ett kort”, sade hon.

talkingangela

Återigen ett motiv som är så ologiskt att det borde falla i bitar redan vid en första ögonkastet. Att en enda pedofil skulle turnera världen över för att kidnappa barn faller på sin egen orimlighet, och påståendet att han inte bara såg användarna genom webbkameran utan användarna då och då också såg honom i Talking Angelas öga låter mer som en skräckfilm än som verkligheten. Appens utvecklare, studion Outfit7, och oräkneliga experter har också avfärdat möjligheten att det skulle fungera. Ändå tycks historien slå an till någonting djup liggande hos många. Tillåt mig presentera en teori om varför.

Den kanske mest ofta återkommande varningar som föräldrar skickar med sina barn när det kommer till webben är att de ska låta bli att berätta för okända vad de heter och var de bor. Talking Angelas första fråga till användaren är, olyckligtvis, ”vad heter du?”. Denna fråga kan troligen aktivera en varningsklocka hos barnen: det är något skumt här. Men vad är det som är skumt? Barnen söker ett igenkännbart ansikte, en gestalt, som hör ihop med hotet de uppfattar, och vad de hittar är hackare och pedofiler. Få barn vet lyckligtvis exakt vad en hackare eller en pedofil är eller gör, utan de uppfattas troligen generellt som nätets fula gubbar.

Och just de här figurerna har vi använt förr, för att varna för hot och faror. I sin text ”Trollen i nätskogen” (Nordicom-Information 37, 2015, 3-4: 65-68) går Ingela Wadbring, trots rubriken, inte närmare in på skogens betydelse för nätet, vilket är förståeligt eftersom hennes text huvudsakligen avhandlar trollen och omnämnandet av skogen mest ska förstås som en rubrikformulering. Men som jag ser det är det relevant att prata om skogen när det kommer till nätet och trollen. Skogen var för några generationer sedan en central plats i våra liv, med ved och virke, föda till våra djur och ibland till oss själva. Samtidigt var det bortaplan, en plats där vi visste att hot gömde sig, en plats vi inte helt förstod. Människor kunde gå in i skogen för att aldrig komma ut igen. För att formulera effektiva varningar för att gå vilse, drunkna och andra risker användes mytologiska varelser: skogsrået, näcken, troll och så vidare.

Jämför nu detta med internet, där vi gör bankärenden, sköter vårt sociala liv och har relationer och förhållanden. Hur många av oss vet samtidigt exakt hur nätet fungerar? Hur många av oss kan beskriva tekniskt hur det går till mellan det att ett mejl skickas iväg och att det landar i mottagarens inkorg? Just här blir det klart och tydligt: nätet är på sätt och vis vår nya skog, och hackarna och pedofilerna som tagit över Talking Angela är i barnens ögon våra nya troll och skogsrån.

Delningssägnen den nya vandringssägnen
Sociala medier handlar om subjektivt berättande av historier. Tack vare den nya, möjliga genomslagskraften för vanliga människor kan de få större spridning idag än någonsin, och eftersom vi vant oss vid den sortens berättande har även politiker i vissa läger börjat ta efter. Bäst exempel under 2016 finns troligen hos republikanernas presidentkandidat, affärsmannen Donald Trump, som trots envisa tillbakavisanden från journalister, faktakontrollanter och poliser fortfarande menar att han såg muslimer i New Jersey hurra efter attacken mot World Trade Center 2001. Hans framgång har delvis legat till grund för att begreppet ”faktaresistens” börjat diskuteras, som en sorts ignorant, ekokammarsjukdom.

Men kanske handlar det inte om faktaresistens, utan om ett sug efter sagor i det personliga, subjektiva berättandets tid. Vissa folklorister menar att vi nyligen kommit ut ur en för mänskligheten otypisk period av att kommunikation skett uppifrån och ner, från böcker, teve- och radioprogram, och åter befinner oss i en global by – en informationsmiljö där alla pratar med alla och auktoriteter inte finns eller åtminstone spelar någon större roll. I en sådan tid kan en vandringssägen spela samma roll för hela den uppkopplade världen som den förr i tiden gjorde för ett litet samhälle där alla kände varandra.

Den avgörande skillnaden mellan vandringssägner före de sociala medierna och vandringssägner i dag är egentligen delningen som distributionsverktyg. Istället för att berätta historien från person till person, vilket möjliggjorde en förändring för varje upprepning, delas nu vandringssägner ofta vidare i en ursprunglig publicerad form. Sägnerna kan därmed potentiellt få mycket större spridning som statiska berättelser. Med utgångspunkt i detta föreslår jag det nya begreppet delningssägen, definierad som en berättelse som delas utifrån en central publicering på internet, i tron att den i någon grad är sanningsenlig.

Ett nytt ”Folkminnen”?
För Sveriges Radio P3 programleder jag sedan ett år en podcast som heter Creepypodden, som går ut på att jag och några andra röster läser upp spökhistorier från sociala medier och poddens lyssnare. En av de tydligaste insikterna arbetet med podden gett mig är att det folkliga berättandet i allra högsta grad fortfarande existerar.

I november 2015 publicerade folkloristerna Michael Dylan Foster och Jeffrey A. Tolbert antologin The Folkloresque: Reframing Folklore in a Popular Culture World (2015). Där lanserar de begreppet folkloresque, för att beskriva när popkultur och fiktion använder sig av folkloristiska stilgrepp och motiv för att skapa nya berättelser. I Sverige såg vi nyligen exemplet ”De dödas röster” (där jag spelar en biroll), en podcast från Sveriges Radio som uppfann en ny vandringssägen från Täby utanför Stockholm för att underbygga sin story.

Mellan 1990 och 2005 sände Bengt af Klintberg radioprogrammet ”Folkminnen”, dit frågor och berättelser skickades av lyssnarna. Det folkloresqua berättandet, och de i skrivande stund 40-50 mejl jag får i veckan med spökhistorier och vandringssägner, visar tydligt hur förbigånget det folkliga berättandet är idag. Det visar att 2010-talet skriker efter ett nytt ”Folkminnen”.

granskartips

Bild: CC BY-NC-ND 2.0 mdl70 på Flickr.

tomtebild

Tidningar med tomteskägget i brevlådan

Sedan hösten 2013 har jag pratat om hur viktigt det är med ett källkritiskt och etiskt förhållningssätt till att publicera sig på nätet. Först i och med storyn om mördade Marcia Karlsson, sedan i och med lanseringen av Viralgranskaren, och sedan dess som fristående skribent och föreläsare. Sedan kom valet i USA 2016, med allt vad det innebar av bluffar, rykten och propaganda på nätet. När vi till slut stod med gapande munnar över resultatet bröt en debatt ut bland amerikanska och i förlängningen även svenska journalister – om hur allt var Facebooks fel. Om Facebooks ansvar för fejknyheterna.

Att jag inte tycker Facebook är den perfekta partnern för medierna är ingen hemlighet. Men att skylla från sig på faktaresistens och Facebook är mer än lovligt slappt för en journalistkår som inte bara har varit genomgående sent ute med att göra god journalistik på och för nätet, utan som själv faktiskt gjort sig skyldig till flera misstag som man kan förstå förstör anseendet hos läsarna.

Att prata om faktaresistens och post-truth, som många debattörer och journalister gjort efter valet, innebär att skjuta ifrån sig ansvaret för den riktning världen nu tar på någon annan. På den dumma person som inte bryr sig om sanningen och rapporteringen, utan som låter sig luras av enkla påhitt bara för att de passar in i vad den redan tänker och tycker. Den här anklagelsen hade fungerat, om det inte var för att den var allmänmänsklig. Och alltså gick att applicera även på journalister.

omni-tomten

Omni var tidiga med att upptäcka årets tragiska julsaga. Den kom från lokaltidningen Knoxville News Sentinel i Tennessee, publicerad av en kolumnist, och var ackompanjerad av ett filmklipp. Eric Schmitt-Matzen spelar jultomte för barn, och blev i november uppringd av en sjuksköterska på ett närliggande sjukhus. En liten sjuk pojke ville träffa jultomten, och det fanns ingen tid att förlora. Schmitt-Matzen tog sig dit på en kvart och väl där förstod han att pojken, fem år gammal, var illa däran. Han sade åt de vuxna att, om de trodde de skulle börja gråta, hålla sig utanför pojkens rum för annars skulle han själv börja gråta och förstöra sin tomteakt. Pojkens mamma gav Schmitt-Matzen en julklapp hon hade köpt till pojken och så gick han ensam in i pojkens rum.

”De säger att jag är döende”, sade pojken till Schmitt-Matzen efter att han fått sin julklapp. ”Var du än hamnar, säg att du är tomtens allra bästa nisse så blir du insläppt”. Är det sant, frågade pojken. ”Javisst”, sade Schmitt-Matzen och log så glatt han kunde. I filmklippet där han för Knoxville News Sentinels kolumnist berättar denna historia rinner tårarna nerför hans röda, varma kinder när han berättar historien. Pojken lutade sig fram, gav tomten en kram, och dog. Utanför dörren förstod de anhöriga snabbt vad som hade hänt. ”Nej, nej, nej, inte än”, ropade mamman och sprang in. Schmitt-Matzen lämnade över kroppen i hennes armar och försvann snabbt därifrån, helt förstörd.

Efter Omni följde Aftonbladet, Expressen, Nyheter24 och pappersupplagan av Skånska Dagbladet. Och det är knappast konstigt att historien fått stor spridning även här i Sverige. Det är en tragedi i juletid, en vacker berättelse om generositet och barn och obegripligt tidig död. Och ja, rörligt ingår.

Kolumnen på Knoxville News Sentinel publicerades uppenbarligen utan något mer än kolumnistens magkänsla och tomten Schmitt-Matzens starka framträdande att gå på. Varken någon sjuksköterska, familj till pojken, något sjukhus eller ens någon familjemedlem till Schmitt-Matzen har bekräftat storyn, och han minns inte exakt datum när det skulle ha inträffat eller vill säga vad någon av de inblandade heter. Trots att det är en väldigt stark berättelse går det också att hitta påståenden att tvivla över. Pojken kunde alltså föra ett fungerande samtal ena minuten, för att dö nästa? Mamman lät honom vara ensam med en främling när hon visste att det var hans sista minuter i livet? I tidig november i Tennessee och pojken var besatt av tanken på att fira jul?

I USA började fler ana oråd, och kontrollera storyn så gott de kunde. Mediaite kollade dödsannonser i området utan att hitta någonting i stil med en femårig pojke. Snopes ringde sjukhus i området och fick svaret att ingen kände till händelsen. Det slutade med att Knoxville News Sentinel drog tillbaka kolumnen och publicerade en rättelse. Originalartikeln är uppdaterad med denna information, att det finns tveksamheter i storyn, och den Omni-, Aftonbladet-, Expressen- eller Nyheter24-läsare som klickar sig vidare till ursprungskällan får nu se det. Ingen av nättidningarna ovan har emellertid redigerat sina artiklar, vilket säkert kan bidra till en viss känsla av tveksamhet inför deras koll.

Schmitt-Matzen vidhåller att detta har inträffat så som han har berättat det, och menar att det väger lätt att kallas ”lögnare” mot att känna en femåring dö i hans famn. Men faktum kvarstår att denna story inte hade fått lika stor spridning om den inte prickade in så rätt i tid och stämning. Den visar att en god skådespelare utrustad med en lika god story helt kan kortsluta traditionella mediers rutiner för att kontrollera att det de publicerar är den bevisade sanningen. Det är inte första gången detta händer, men särskilt i kontrast till alla stolta publicisters prat om faktaresistens blir detta exempel så oerhört tydligt på att journalister inte är mer än människor själva. Tomteskägget i brevlådan.

Väljer vi att kalla problemet att människor alltid väljer en bra story ovanför tråkiga fakta ”faktaresisten” och ”post-truth”, och beskylla det för att världen går åt skogen, bör vi nog acceptera att vi själva är lika goda kålsupare.Det är en principsak. Att med ena handen utnämna sig själv till sanningens beskyddare i kontrast till de faktaresistenta, och samtidigt med andra handen låta den här sortens emotionella bulldozers köra över vår egen källkritik – det duger inte.

hat

Vi måste inte vara hatets megafoner

Ibland tänker jag på uttrycket ”deimatic behaviour”. Det är ordet för insekters metod att blåsa upp sig själva och verka hot- och kraftfullare för att skrämma fiender. Mest kända är kanske bönsyrsorna, som sträcker upp sina framben och stirrar motståndaren stint i ögonen i hopp om att hota sig ur en hägrande konfrontation.

Men även människor tar efter beteendet. När jag för något år sedan skrev om hashtaggen #IStandWithSweden, som utåt kunde uppfattas som en engelsktalande solidaritetshandling med Sverige men som i själva verket var en vit makt-demonstration av rasism, tänkte jag också på det deimatiska. Då kunde jag konstatera att en tredjedel av tweetsen bakom den trendande hashtaggen hade skrivits av tio nystartade Twitterkonton. Och Researchgruppen har i en kartläggning av kommentarerna på SVT Debatt konstaterat att en merpart av kommentarerna kommer från ett mycket litet antal kommentatorer från Avpixlat. Deimatiskt värre.

Läsare av denna blogg minns den rasistiska hatstormen mot den mörkhyade pojken som, i en bild publicerad på Åhléns Facebooksida, fick vara Lucia. Jag har varit inne på den i ett tidigare blogginlägg, och då vidrört möjligheten att hatstormen mot pojken var ett organiserat tillslag, bland annat med stöd i att en nazistisk profil uppmanat sina följare att kommentera bilden, men nu har Expo tack vare insyn i Facebookgrupper jag själv inte hittat till kompletterat historieskrivningen. ”Gå in och skriv vad ni tycker! Det är vidrigt gjort av dem att göra narr av våra traditioner så där”, skrev en person som länkade till Åhléns Facebookpost i den högerextrema Facebookgruppen ”Ordet är fritt”. När Nyheter24 och Aftonbladet uppmärksammade gruppens kommentarer myste de. ”Bra jobbat, mina kära näthatare”, skrev en användare. De var 1400 personer men har på sistone fått genomslag som vore de hundrafalt fler.

För det första kan man här dra slutsatsen att alla som från och med nu pratar om hatstormen mot luciapojken som en reklamkupp orkestrerad av Åhléns själva gör det i bjärt och pinsam kontrast till verkligheten. Men Expos arbete ger oss också möjligheten att fullfölja tanken jag var inne på i mitt förra blogginlägg: hur bör medierna arbeta när det kommer till näthat?

Det är numera en tradition lika orubblig som jultomten att kvällstidningarna årligen rapporterar om SVT:s klippning av Kalle Anka på julafton. Detta även om det inte inträffat någon klippning. ”Då absolut ingenting klippts bort i årets upplaga av Kalle Ankas jul tvingades Expressen till en kreativ lösning för att locka fram de dyrbara kommentarsfältsrasisterna”, skrev Andrev Walden i oktober 2015 apropå att Expressen klätt ut en icke-story till en story genom att sätta rubriken ”SVT:s besked inför julens Kalle Anka: ‘Redan bestämt'”. Samma sak hände i år – ”SVT:s nya besked – efter ändringarna i Kalles jul” var Expressens rubrik för nyheten att ingenting skulle förändras.

Detta är en direkt följd av att sociala medier-burna nyheter drivs av heta känslor. En av de mest interaktionsvänliga känslorna är vrede, som får oss att såväl trycka på den arga gubben-ikonen som kommentera någonting upprört, och när kvällstidningarna hittar ett område där vreden kommer på beställning biter de alltså tills de knakar. Problemet är att de i samma veva matar hatet. Utan de regelbundna påminnelserna om myten om den politiskt korrekta nedklippningen av alla kulturella särdrag Sverige har är sannolikheten att myten inte skulle vara lika levande. När Expressen rubriksätter det faktum att ingenting förändras i Kalle Anka med en rubrik som antyder att någonting förändrats anspelar de på och ger liv till ett aggressivt mem.

På samma sätt, om än på andra sidan skalan, fungerar nyheterna om hatstormar mot normbrytare. De upprör och skapar engagemang och är man först med att identifiera en hatstorm får man ofta stort genomslag. Den här gången var Nyheter24 först, och sedan hakade TT på. ”Att ett litet barn hatas öppet av vuxna människor på ett stort företags Facebooksida… Om man inte rapporterar om det har man på något sätt konstaterat att det här är ett normalläge”, säger reportern Johannes Cleris, som för TT:s räkning skrev om hatet mot luciapojken, i helgens Medierna. Problemet är att denna logik går att utnyttja om man är en minoritet som gärna vill få medieuppmärksamhet som om man var en majoritet.

Expos avslöjande om hatet mot luciapojken är som konstaterades inledningsvis bara den senaste luckan i en lång och tragisk adventskalender. Fördomen ligger, som Olof Palme sade, alltid på lur, även i ett upplyst samhälle, och den latenta och medfödda rasismen återfinns i oss alla. Det aggressiva och politiska rasistiska hatet återfinns emellertid hos en mycket liten grupp svenskar. Dessa människor vill gärna blåsa upp sig så hatet framstår som representativt för majoriteten. ”Vi säger det alla tänker”, ljuger de för sig själva. Den tysta majoritetens talespersoner, kallar man sig, som om förbannade rasister någonsin varit särskilt tysta. Risken med den återkommande rapporteringen om vrede mot klippningar av Kalle Anka och hatstormar mot normbrytare är att man lånar ut lungkapacitet för att blåsa upp ballongen.

I början av de sociala mediernas tid, när vi ännu inte hade förstått vad tio personer med tio konton vardera kunde ställa till med, kunde detta förlåtas. Idag, när politisk aktivism går lika mycket ut på att gå med skyltar på stan som på nätet, bör journalistiken hantera näthat med samma kritiska blick som den hanterar pressmeddelanden. Vilka är det som hatar? Varifrån kommer de? Är de fler eller andra människor än de vanliga? Är detta bara några som gärna vill få sin avvikande världsbild utprånglad till så många svenskar som möjligt? I så fall är dramatiska rubrikord som ”hatstorm”, som TT valde, olyckliga. Lämpligare skulle väl vara ”hatkampanj”, eller något som på ett liknande sätt antydde en koordinerad attack från någon med ett politiskt intresse. Och det mest radikala vore väl att sluta att automatiskt slå upp varenda hatkampanj som vore den en folkrörelse.

Journalistiken har delvis till uppgift att berätta för samhället om sig själv. Att börja springa i kapp med vreden på sociala medier är en feg och lättsam eftergift till de snabba klickkalorierna, och kan knappast betraktas som att ge en verklighetstrogen bild av samhället. Att ge oproportionerlig uppmärksamhet till organiserat näthat är att göra sig till megafon för några av Sveriges obehagligaste och farligaste politiska drivkrafter, och dessutom servera en direkt förljugen bild av hur Sverige ser ut. Det minsta man kan begära av oss journalister är att vi kritiskt granskar insektens storlek innan vi skräms av dess deimatiska beteende.

I potten ligger en liten pojke och hans föräldrar som, skrämda av en hatets insatsgrupp, till slut valde att dra sig undan istället för att stolt pryda en av landets många julfirande affärer. Trots att det är han som är den normala och hatet det onormala blev det han som vek sig och hatarna som firade. Är det verkligen ett händelseförlopp journalistiken vill vara en inbyggd del av?

hatstorm

En bekväm konspiration blir till

Det svenska folket är som en enda stor familj. Åtminstone i den bemärkelsen att inte ett enda jävla julfirande kan passera utan någon form av absurt drama.

Vid det här laget känner alla till historien om Åhléns luciareklam. Kommentarsfältet under en bild av ett barn med ljuskrona fylldes av hat när ett antal svenska medborgare ballade ur över barnets hudfärg. Själva bildens historia kanske dock förtjänar viss uträtning. ”Luciabilden togs fram av Åhléns inhouseavdelning för att användas i varuhusen som en skylt där man hänger lucialinnen, pepparkaksdräkter och tomteluvor”, skriver reklamaren Silla Levin som arbetar med Åhléns och fortsätter: ”Bilden användes sedan i deras katalog där de visar upp sitt sortiment inför julhandeln. För att påminna om att köpa prylar inför Lucia postade Åhléns den också på Instagram och Facebook.” Bilden är inte framtagen som reklamkampanj, utan som varuhusutsmyckning.

Om hatet tjänar det inte till att orda så mycket. ”Ingenting är skändligare än hur detta barn har behandlats. Ingenting”, skriver till exempel Sanna Rayman. Mer analys än så behöver inte kommentarernas innehåll.

Vad gäller kommentarerna som representativa för Sverige kan man konstatera att de visar tydliga tecken på att snarare ha orkestrerats från någon vargkula, än att organiskt ha fötts i den svenska folksjälen. Bland annat är det värt att notera att de innehåller termer som ”folkförrädare”, ”anti-white propaganda” och ”kulturmarxister”, vilka ju inte direkt är hämtade ur folkdjupets vokabulär, och att de publicerats i vågor på ett sätt som antyder samordning. På Twitter har jag till exempel spårat delar av rörelsen till det nazistiska forumet nordisk.nu.

Efter att detta blogginlägg publicerats hör en tipsare av sig och påpekar att även ”The Golden One”, en  nazistisk kroppsbyggare med hyfsat stor följarskara på nätet, uppmuntrat sina såväl engelsk- som svensktalande fans att kommentera på bilden.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-05-kl-21-59-04

Med utgångspunkt i detta finns det en rimlig kritik att rikta mot för det första Åhléns, som gott och väl kunde ha varit bättre på att moderera sina kommentarsfält redan från första början. Även svenska medier, som ibland verkar så sugna på en hatstorm att dess proportioner inte spelar någon roll, kan gott ta sig en funderare. I förhållande till den stora mängden positiv feedback som bilden fick stod sig de par hundra hatkommentarerna tämligen slätt, något som även Nyheter24 nämnde när de som första medier uppmärksammade hatet: ”Som tur var så fanns det betydligt fler personer som valde att gå emot hatet och istället stötta företaget”.

Om dessutom kommentarerna var resultatet av någon ljusskygg rasistarmés mobilisering finns det ännu bättre skäl att fundera över hur man lägger upp sina publiceringar.

Det kan man prata länge och väl om, men det tänkte jag inte göra här. Jag ville bara skildra den rimliga kritik mot storyns aktörer som just nu kan framställas, och påpeka att jag delvis håller med. Men det finns en skillnad mellan att kritisera aktörerna i en berättelse som lett fram till ett otvivelaktigt offer, och att börja måla upp konspirationer. Och just det senare ägnar sig en och annan i svensk offentlighet åt just nu.

I en längre Facebookstatus berättar Katerina Janouch, debattör och författare, en historia hon kallat för En ondsint samtidssaga. I den beskrivs hur sluga och cyniska PR-hipsters (”sköna snubbar o coola brudar i lagom tajta Acnejeans och med espresson i de strama kopparna, kanske nåt råpressat också, detoxigt, Joe & the Juice-inspirerat”) tillsammans med Åhléns slängt barnet i luciareklamen till vargarna som ett offer för genomslaget. ”Ett litet barn som får schavottera? Ja, alla krig har sina offer, tänker hipstern kyligt och se klickmängden skjuta i höjden”, skriver Janouch och föreslår att reklamarna dessutom ”på förhand bokat in några riktigt elaka pennor som mot blygsamt arvode skriver något extremt osmakligt från anonyma IP-adresser”.

Sedan, skriver hon, uppmärksammas de anonyma hatarna i media vilket i sin tur leder till att svenskarna börjar misstänka varandra för att vara rasister. ”I potten finns ett oskyldigt litet barn och dess familj. Men den som inte ställer ett kommersiellt varuhus och dess reklambyrå till svars för en riktigt hjärtlös och sjuk exploatering av ett litet barn för dess egna kommersiella syften, borde få stå i skamvrån. De visste mycket väl vad de gjorde. Plus medier som hetsar på, likt publik vid en tuppfäktning”, skriver Janouch.

I kommentarsfältet till Janouchs status dyker en av de 40 000 medlemmarna i Facebookgruppen #jagärhär upp och påstår att de blev förvarnade av Åhléns. #Jagärhär är en antirasistisk grupp, vars syfte är att identifiera kommentarsfält där det hatas och översvämma dem av kärlek istället. Medlemmens påstående tycks understryka Janouchs story, där Åhléns visste vad de skulle utsätta barnet för, och här gör debattören Ann Heberlein entré. ”Åhléns agerande är så hjärtlöst och cyniskt att jag kippar efter andan. Win-win för Åhléns och hashtaggen #jagärhär: Åhléns får maximal uppmärksamhet – #jagärhär likaså. Förloraren är den lille pojken – exploaterad och utnyttjad av både en kommersiell aktör och av en antirasistisk lobbygrupp”, skrev Heberlein i en egen Facebookstatus.

(Påståendet från denna enskilda medlem i #jagärhär, som alltså är en av 40 000, har dementerats av gruppens administratörer. Det första inlägget i gruppen om Åhléns luciareklam är från den tredje december, åtminstone ett dygn efter att de flesta hatkommentarerna publicerats, vilket är bra senkommet för några som skulle ha förvarnats. Det går dessutom att ifrågasätta logiken i att en grupp antirasister skulle hållit det faktum hemligt att ett internationellt företag försöker outsourca sitt modererande av rasism till en grupp frivilliga.)

De två konkurrerande narrativen är nu alltså antingen att Åhléns, deras hov av hänsynslösa reklamare och dessutom en antirasistisk Facebookgrupp med 40 000 medlemmar gemensamt hållit ut ett barn på en bild från varuhusets lucialinneavdelning som bete för hatare och därigenom medieuppmärksamhet, eller att den grupp av internetbaserade svenska rasister som bevisligen existerar helt enkelt gett sig på det senaste av en lång rad minderåriga offer. Droppa dessa förklaringar över Ockhams rakkniv och se vad som blir kvar.

Den kritik jag skissade upp mot Åhléns och medierna ovan utgår från en verklighet där de mer eller mindre omedvetet spelar med i en destruktiv rutin. Jag löper gärna hela linan ut kring denna kritik, men det är med ljusår avskilt från svamlandet om sammansvärjningar. Konspirationsteorier är ett klassiskt sätt att slippa undan den hårda, oförsonliga verkligheten. Vi anar hellre onda viljor i illslugt samarbete ovanför våra huvuden än ser en enkel men vidrig sanning i vitögat. Om en hatstorm är resultatet av ett storföretags myglande tillsammans med en grupp antirasister är det för vissa paradoxalt nog lättare att acceptera än verkligheten: att det finns svenskar som inte drar sig för att hata barn för att de har fel hudfärg. Men varje gång vi unnar oss att försjunka i dessa fantasivärldar blir de lite bekvämare. Till slut blir de svåra att ta sig upp ur igen.

Vid sidan av detta går det att skönja något obehagligt i denna alternativa förklaringsmodell. I sina statusar avslöjar Janouch och Heberlein kanske hur de själva ser på barnet i Åhléns luciareklam. När en liten grupp svenska rasister regnar helveteseld över ett barn är det Åhléns och en antirasistisk Facebookgrupp de vänder sig emot. De ser inte ett barn, utan ett politiskt statement som provocerar och väcker hat, och den enda tolkningen jag kan göra är att barnet för allas skulle alltså inte borde ha fått synas.

För att förstå den här konspirationsteorin måste man betrakta barnet i Åhléns luciareklam som en provokation. Såvitt jag vet har varken Åhléns, #jagärhär eller de svenska massmedierna den synen på barnet. Bara en grupp rasister på Facebook. Och Katerina Janouch och Ann Heberlein?

fakebild11

Vill du se korkad ut? Skit i källkritiken

Är det för bra för att vara sant? Det är en gammal klyscha, en riktigt uttjatad trotjänare som alla hört, men ändå brukar jag tipsa om den under mina föreläsningar om källkritik på sociala medier. Och det är för att vi tyvärr brukar glömma bort den när den skulle behövts som allra mest.

Alex Schulman gjorde sig nyligen ovän med en del av nätets frankaste sanningssägare genom att kritisera TV4:s politiska kommentator Marcus Oscarsson. Oscarsson hade i en ”fempunktsplan” lagt fram egna politiska åsikter om vad som behövde hända framöver, bland annat att Europa måste ”säkra gränserna” och med ”maximal kraft stoppa all islamism”. Detta var nödvändigt för ”Europas överlevnad”, menade Oscarsson.

mobild1

I ett avsnitt av podden ”Alex & Sigges podcast” beskrev Alex Schulman denna retorik som ”direkt från Sverigedemokraterna”, och påpekade att en förment objektiv politisk kommentator inte bör blanda sitt kommenterande med egna åsikter. ”Han går från att vara en person som rapporterar om politik till att bli en person som uttrycker politiska åsikter”, sade Schulman. En konflikt uppstod som enligt kvällstidningarna ledde till såväl krismöten som ordkrig.

Marcus Oscarsson är sedan innan omtyckt bland sverigedemokrater. På Avpixlat kallas han ”hedersknyffel” och ”möjligen Sveriges enda riktigt objektive” politiska expert, man berömmer hans ”direkta stil och objektivitet utan pekpinnar och förlamande politisk korrekthet”, och när Oscarsson på sin Facebooksida frågade följarna om Moderaterna skulle ”gynnas 2018 av sin stramare flyktingpolitik” röstade 2 200 personer ja mot de bara 150 som röstade nej. Detta må vara anekdoter, men de är ganska tydliga.

När Alex Schulman gav sig på Marcus Oscarsson gjorde han sig därmed också till ovän med ganska många arga och anonyma internetanvändare. De började leta med ljus och lykta efter anledningar att svartmåla Schulman. Och detta fann de:

Ett klipp från 2009, inspelat i studion hos det saligen hädangångna radioprogrammet ”Vakna! Med The Voice”. I programmet pratar Schulman om boken han nyss utkommit med, ”Skynda att älska”, som handlar om relationen till hans pappa. Schulman blir märkbart berörd, får svårt med orden och sätter en hand över ögonen. Han räddas till slut av att programledarna utannonserar en reklampaus i radion. Men kameran fortsätter filma, och när reklaminslaget påannonserats spricker Schulman upp i ett hånflin. ”Ka-ching! De går ju på den här grejen varenda gång”, hojtar han och flinar att han minsann ”garvar hela vägen till banken”.

Alex Schulman inser inte att kameran rullar och han visar sitt rätta och känslokalla jag”, skriver den främlingsfientliga och SD-vänliga bloggen Pettersons. ”Empatilös Alex Schulman gråter krokodiltårar när han filmas”, skriver en annan blogg. Shit vilke jävla pajas! Använda sin döda farsa som PR för att sälja sin jävla bok! Fy fan alltså”, skriver en privatperson på Facebook. ”Bland de mest fatala jag sett på nätet :-) Kan inte bli värre! Grattis Marcus Oskarsson”, skriver en annan. En Facebooksida som heter ”Vi som hatar journalister & politiker för att dom alltid vinklar sanningen” publicerar klippet med kommentaren ”Äcklig människa”, och de 20 000 följarna av sidan reagerar med vrede.

Klippet har fått över 60 000 visningar under de senaste dagarna, enligt Youtubes statistikverktyg.

mobild2

Och här återkommer vi till min inledande klyscha. Är det för bra för att vara sant att Alex Schulman fångats på kameran när han flabbar åt godtrogna bokläsare? Vi kan ju börja med ett logiskt resonemang.

Antingen är klippet på riktigt, eller så är det en sketch. Vad talar för att det är på riktigt? Visste Alex Schulman att hans medverkan i radion spelades in av kameror? Ja, troligen – han hade medverkat flera gånger innan, bland annat bara ett halvår tidigare. Medverkade Alex Schulman i radiokanalen igen efter klippet där han påstods ha gjort bort sig? Ja, bara något år senare. Är Alex Schulman en sorts offentlig person som kan tänkas delta i en sketch? Ja. Det räcker med att veta det grundläggande om hans offentliga person för att tycka det låter sannolikt.

Detta är bara ett resonerande, ett försök att logiskt komma fram till om hans fadäs i radion var autentisk eller ett skämt. Vill man ha fakta kan man vända sig till ett klipp som spelades in under ett besök i ”Vakna med NRJ” i februari 2013, då han själv kallar det en sketch. Medverkar gör också Jakob Öqvist, som kallar det ett ”scam” och ett ”prank”:

Själv har jag gått så långt som att fråga Alex Schulman.

– Har försökt svara att det är en sketch till alla, men sen märkte jag att det var det organiserade mörkret som höll på och då beslöt jag mig för att strunta i det, säger han.

En annan som intygar att klippet visar en teaterföreställning är Josefin Crafoord, som var med i studion den där gången.

– Som jag minns det var det en kul grej, ett planerat practical joke, säger hon.

Att fråga sig om saker man läser är för bra för att vara sanna är alltid viktigt. Det tragiska är som sagt att vi tenderar glömma bort det när det skulle behövas som mest. Vi människor är byggda som så att vi tenderar acceptera påståenden som passar med våra åsikter, och bortse från fakta som talar mot vad vi redan tror på. Just därför är det särskilt då du sitter med någonting framför dig som verkligen passar med din världsbild, en text, bild eller ett filmklipp som inte gör annat än att bekräfta dina åsikter, som du måste komma ihåg den där tråkiga frågan. Visst, Alex Schulman har gjort sig skyldig till sin beskärda del av elakhet under hans karriär i media. Visst finns det de som tycker illa om honom på grund av detta. Visst vore det skönt för de som ogillar honom att hitta en så här tydlig illustration av att han är en dålig människa. Men de tjänar ingenting på att komma dragande med teaterpjäser. Det de tjänar, såväl i trovärdighet som i att vi får ett bättre samhälle, är att alltid komma ihåg att hejda sig och ställa frågan: Är det här för bra för att vara sant?

I veckan har tusentals människor struntat i det, och i ett missriktat beskyddande av sin idol Marcus Oscarsson delat vidare ett klipp där de tycker Alex Schulman gör bort sig. Det tråkiga för dem är att alla med ögonen på plats, och som har förmågan att se sanningen även om deras egna åsikter är annorlunda, ser att klippet de delar vidare är en sketch. De framstår kort och gott som korkade.

Vill du framstå som korkad?

bild200

Julstämning i Hörby

Natten till lördag den 26 november sågades den kommunala julgranen på Nya torg i Hörby ner. ”Enligt uppgift ska granen sågats av med en motorsåg vid klockan 02 natten till lördag”, skriver Skånska Dagbladet och noterar att uppgifterna är obekräftade.

Det är en sorglig syn, helt klart.

bilddd

Folk är naturligtvis ledsna, men ger i artikeln uttryck för någonting mer. En kvinna visar en ”knockoutspray” hon köpt på Clas Ohlson för Skånska Dagbladets reporter. ”Mina kompisar bor vid torget och jag en liten bit ifrån på Ystadsvägen. Det har gått så långt att jag inte vågar gå till dem på kvällarna”, säger hon. Tidigare i veckan gav sig ett tonårsgäng på en liten pojke med soft air gun. Under hösten har det skrivits om misshandelsfall och rån på stan.

Brottsstatistiken i Hörby kommun är inte särskilt hög, ska emellertid sägas. Enligt BRÅ:s verktyg för brottsstatistik har kommunen de senaste 16 åren varit lugnare än de flesta andra kommuner i Skåne, och under såväl Skånes som rikets snitt för anmälda brott per 100 000 invånare. Visst, de har sina problem – redan 2005 stack Hörby ut vad gällde ungdomsbrottslighet – men vem har inte det?

Skadegörelse kring jul är i vissa fall en gemytlig tradition, som till exempel med den årligen nedbrända julbocken i Gävle. Att gemensamt ägda granar sågas ned är heller inte någon nyhet. 2009 sågade någon ned granen på torget i Bankaryd med motorsåg. ”Enligt uppgifter till Jnytt.se kommer granen att ligga kvar på platsen under julmarknaden. Kanske lockar det en och annan att besöka marknaden”, skrev man resignerat. 2013 sågades granen i Harbo ner under nyårsnatten. Den var visst särdeles ful, och enligt Sala Allehanda hade ”en busslast pensionärer från Uppsala skrattat när de såg den från bussfönstret”. 2015 sågades granen i Falun ner.

Ändå verkar det vara något särskilt med denna gran. Eller så är det denna tid som är annorlunda. För en nersågad gran, som alltså enligt ovan inte är något nytt för små orter i Sverige, i en lugn kommun, som precis som alla andra ändå dragits med sitt bus sedan innan, symboliserar uppenbarligen för många ett nytt hot.

bild1

bild2

bild3

bild4

bild5

bild6

bild7

bild8

Det tog inte lång tid för nyheten att gå på export. Speisa.com, en propagandasajt som tidigare hamnat i min väg bland annat på grund av dess falska skriverier om Sverige som U-land år 2030, rapporterar om den fällda granen. ”This is the result of the headless immigration into Europe last year”, fastslår sajten.

Budskapet går hem. Inte bara på Speisas egen Facebooksida, utan också på ett par andra med mer oförblommerat ideologiska namn.

bild11

bild9

bild10

Speisa var först ut. Vilka andra som hoppar på storyn återstår att se.

Och se där, så fick berättelsen om islamiseringen av Sverige ännu ett kapitel. Ett vedträ på en brasa som slukar allt och alla. Det är egentligen ingenting nytt, utan snarare en ny samtida jultradition att rasa över inbillade inskränkningar av den svenska identiteten. Kalle Anka som klipps, pepparkaksgubbar som förvägras, julfiranden i kyrkor som ställs in.

Men den berättelsen tycks stark nog för att ge vissa svenskar minnesförlust. Om bara lösenorden, invandrare, främlingar, islam, finns med så glömmer de brottsstatistik, andra nedsågade granar och uppeldade bockar i Gävle.

Och under ytan fogar somliga, med illa dold entusiasm, denna och många andra från början oskyldiga och oansenliga händelser samman till en större berättelse om ett stundande religiöst krig.

Nej, en ”superdator” har inte förutspått att Trump kommer vinna

Jag har aldrig sagt det till någon förut, men genom att analysera vad som skrevs på nätet förutspådde jag hur det skulle gå i valet 2006, 2010 och 2014. Jag hade rätt varje gång – Alliansen, Alliansen, sossarna och Miljöpartiet – och nu är jag här för att säga hur det kommer gå i valet 2018. Sossarna vinner igen. Vilken grej, va?

Va?

Ett land under valrörelsetillstånd är, rent medialt, en speciell plats. Vissa nyheter, som annars hade slutat som notiser, slås upp på förstasidor. Andra nyheter, som annars hade fått enormt genomslag, når knappt genom bruset alls. Under de stressiga, intensiva och ständigt föränderliga sista dagarna innan valurnorna stängs hinner knappt någon fundera kring vad de läser, än mindre göra en källkritisk granskning av det.

Allt ovan stämmer överens på USA just nu. På tisdag är det val och varje timme är nyhetsmässigt just nu lika lång som en vanlig vecka. Ibland läcker denna nyhetsbulimi igenom, och en story vars märklighet är närmast självlysande publiceras i en svensk tidning. Så till exempel nu.

trumpbildett
Dagens Media om MogIA.

”Trump vinner valet”. Sådan är Dagens Medias avsiktligt provokativa rubrik på en nyhet om ett artificiellt intelligens-program som ska ha förutspått valresultatet till Trumps fördel. Det handlar om den indiske entreprenören Sanjiv Rais AI-program MogIA (som Dagens Media två gånger felaktigt kallar MogAI), som ”använder enorma mängder data från online-plattformar som Google, Youtube och Twitter för att förutspå framtiden”.

Varför ska vi bry oss? Jo, för att ”MogAi [sic] har tidigare förutsett utgången vid de senaste tre presidentvalen liksom tidigare demokratiska och republikanska primärval.” Låt oss återkomma till det.

Dagens Media och sajten Nyheter24, som förvirrat skriver om ”superdatorn MogIA”, är de enda svenska tidningarna som lyft MogIA:s förutspåelse. I övrigt är det bara bloggen Feber, nazistsajten Nordfront och en avhoppad före detta sverigedemokrat i Mönsterås som uppmärksammat den. I engelsktalande länder är nyheten desto större. Daily Mail, New York Post, International Business Times, Business Insider (där den fått stor spridning på Facebook), Yahoo! Sports, brittiska The Independent och Express, Toronto Sun, Daily Dot och, naturligtvis, Breitbart News har uppmärksammat AI-förutspåelsen.

trumptva
Nyheter24 om MogIA.

Och här börjar det intressanta: deras rapportering, liksom Dagens Medias, bottnar alla – alla! – i en artikel som CNBC publicerade den 28 oktober. I CNBC:s artikel intervjuas Sanjiv Rai om hans program, och det är därifrån alla fakta och citat i alla andra artiklar kommer. CNBC tycks vara det enda mediet som fått tillgång till Rais dokumentation, till en intervju med honom själv, och till MogIA:s resultat. Detta spelar en viktig roll.

Men först: det har varit mycket snack om förutspåelser detta valår. Mer än vanligt, till och med. Alla är förbluffade över hur långt Donald Trump, som i början inte ens togs på allvar, har kommit. Experterna och analytikerna som inte gav honom en chans att vinna primärvalen har fått smäll på fingrarna. ”De hade fel då, varför skulle de ha rätt nu?”, frågar sig entusiastiska Trump-fans inför opinionsmätningarna som konsekvent visat Clinton i ledning. Istället vänder de blickarna mot förutspåelser som talar till Trumps fördel.

En professor som haft rätt i sina prognoser i 30 år och som nu utropat Trump som vinnare har fått stort genomslag. Michael Moore, som inte stödjer Trump, har icke desto mindre förutsagt att han ska vinna. Båda dessa herrar har fått frikostigt utrymme i såväl Trumppropagandan som i traditionella medier. Att en tredje förutspåelse, denna gång en artificiell intelligens, säger samma sak glider helt enkelt snabbt genom matsmältningssystemet – paradoxalt nog eftersom det säger motsatsen till vad siffrorna visar. Det är spännande, dramatiskt och perfekt medialt.

Men förutspåelser handlar om trovärdighet, och trovärdighet handlar om meriter. Professorn som haft rätt i 30 år väger tyngre än Michael Moore, eftersom Michael Moore under valet mellan Barack Obama och Mitt Romney felaktigt påstod att Romney skulle vinna. Just därför är det centralt i nyheten om MogIA att systemet ”tidigare förutsett utgången vid de senaste tre presidentvalen liksom tidigare demokratiska och republikanska primärval”, som Dagens Media skriver.

Här dyker mina stora frågetecken kring nyheten upp. Var någonstans finns dessa lyckade förutspåelser historiskt belagda? En Google-sökning på Sanjiv Rai och MogIA visar att programmet aldrig tidigare nämnts på internet, innan CNBC uppmärksammade det. Sökningar på MogIA tillsammans med nyckelorden Obama, Romney och McCain är också resultatslösa, trots att verktyget alltså ska ha förutspått även deras valresultat. Sanjiv Rai själv har själv aldrig nämnt programmet, varken på hans Twitterkonto eller på hans LinkedIn. Så, har Sanjiv Rai skickat historiska belägg för hans förutspåelser till CNBC? Det vet vi inte – all information CNBC, som alltså är hela storyns enda källa, delar med sig av är citat ur en ”rapport” av, och en telefonintervju med, Rai själv.

Jag fick tag i reportern som skrev artikeln på CNBC, och skickade honom ett mejl där jag frågade vilka bevis han fått för att MogIA:s förutspåelser faktiskt funnits. Han har inte återkommit.

En förutspåelse som levereras i efterhand är inte värd mer än en försäkring tecknad dagen efter en bilolycka. Frågan är om det är att definiera som en förutspåelse alls, om den inte högt och tydligt offentliggjorts innan det förutspådda inträffat. Att denna analys ändå tillmäts nyhetsvärde är resultatet av att medielogiken just nu kräver nyheter om en Trump i otippad ledning. Att analysen och dess förutspåelser verkligen existerar har vi inga bevis på, och även om den finns och fungerar enligt beskrivningen Sanjiv Rai levererat så är dess metodologi högst tveksam. Kevin Murnane på Forbes berättar varför, men i korta ordalag är det för att den verkar räkna omnämnanden på sociala medier och de säger lite om popularitet men mycket om kändisskap.

Vad har Sanjiv Rai att tjäna på uppmärksamheten? Tja, den som läser nyheterna om hans AI-program noterar att han återkommande beskrivs som ”grundare av den indiska startupen Genic.ai”, en AI-baserad hälsotjänst. Genic.ai verkar i sin tur, enligt Internet Archives arkiverade skärmdumpar av sajten, inte ha registrerats förrän helt nyligen (på grund av den märkliga toppdomänen .ai går inte registreringsdatumet att hitta i en whois-sökning). Det gör inte ont att med hjälp av ett AI-dragplåster få sin nya AI-startup omnämnd i massa amerikanska medier. Sanjiv Rai verkar vara en hygglig snubbe, som startat massa företag och som 2008 fick ett arbetsstipendie på $100 000 av NASA, men samtidigt verkar han mycket angelägen om att putsa på sitt eget varumärke. Hans Wikipediasida är lång och utförlig, men mestadels tack vare användaren Exist2015:s hårda arbete med att uppdatera och fylla ut den. Exist2015 har publicerat flera bilder av Sanjiv Rai på Wikipedia, och alla betecknas som ”egna arbeten”, det vill säga att det är användaren själv som tagit dem.

Ja, jag kan lika gärna säga rakt ut vad det är jag antyder: Att Sanjiv Rai själv fixat till sin Wikipediasida. Inget fel i det, men det ger bilden av någon som gärna tar chansen att synas. Och storyn om MogIA har helt klart även den erbjudit samma möjlighet.

Varför denna långa utläggning om någonting som knappt resulterat i mer än en notis i Sverige? För er som läst så här långt så är det ju uppenbart att jag fallit in i ett kaninhål. Ju mer man gräver i saker och ting, desto mer tenderar man att hitta. Och det intressanta som kvarstår är egentligen att alla dessa tveksamheter bara kommer ur en enda story, en enda artikel på CNBC, som snart kommer vara glömd. En spännande nyhet om AI och politik, en story som doftar framtid såväl som ett hoppfullt löfte att hålla i för Trumpfans. Ett tomtebloss i stjärnhimlen som troligen aldrig mer kommer märkas. Kanske får den någon att gå och rösta på antingen Trump eller Clinton, kanske inte.

Sannolikt är hela storyn en tom tunna. Men tänk så många sådana som tumlar nerför branten dessa dagar. Och tänk så många som ingen faktiskt tittar in i.

vc3a4nster-svt-e1440653636104

”Sant eller falskt”, gör inte falskt till sant

Att faktagranska felaktiga föreställningar som är djupt ingrodda i vissa grupper, men som samtidigt knappt ens berör andra grupper, är svårt. Man måste fundera över upplägg, genomförande och kanske framför allt presentation: slarvigt gjord riskerar granskningen befästa felaktigheten hos de som redan tror på den och samtidigt föreslå den som möjlig verklighet för de som aldrig hört talas om den. Med andra ord – risken att man skjuter sig i båda fötterna är stor.

SVT:s program ”Sant eller falskt” har premiär i januari, men utannonserades med en trailer redan i början av oktober. Programmet går ut på att granska påståenden som sprids i sociala medier, och som satsning betraktad är den verkligen välkommen. Det går att göra finfin teve på att debunka nätbluffar, det har Viralgranskaren i samarbete med UR redan visat, och med sitt stora genomslag kan SVT verkligen göra skillnad här. Men då krävs viss fingertoppskänsla.

Under det senaste dygnet har läckta internmejl från SVT visat att man planerar göra ett inslag om uppfattningen att SVT är vänstervridet. Jag vill, precis som alla goda debattörer, börja med en brasklapp. Vi vet inte hur ”Sant eller falskt” kommer presentera granskningen, och hur stor del de uppmärksammade mejlen kommer utgöra av den. ”Vi befinner oss mitt i researcharbetet, men vi får se hur långt vi kan komma. Vi gör ett försök”, säger projektledaren Lisa Jarenskog till ETC, och det går ju inte att tolkas som om något är skrivet i sten. Kanske kommer resultatet användas till godo, för att göra en poäng jag själv just nu är för dum för att förstå. Men formuleringarna i mejlen väcker oro, och utifall att de planeras utgöra någon sorts ryggrad i inslaget vill jag gärna presentera mina invändningar redan nu.

”Ett påstående vi vill syna är att SVT är vänstervridet. Som ett led i vår granskning kommer vi att skicka ut en enkät med två frågor till 1 500 SVT-medarbetare.” Så står det i det förberedande mejlet som SVT-reportern Johan Wicklén fått.

cvy4y8bwcaa5zah

Dagen efter kom så själva enkäten. Här har frågeställningen om huruvida SVT är vänstervridet tvättats bort, och ersatts med en mindre ledande formulering: ”Har SVT en politisk färg?” Därefter får den svarande möjligheten att markera ett politiskt parti hen sympatiserar med, samt huruvida hen är journalist.

tei55ovg-1

Johan Wicklén kallar undersökningen ett ”totalt etiskt haveri”. Doktoranden i journalistik Ulrika Hedman har har sett diskussioner bland SVT-anställda på Facebook och Twitter, och ”de är inte positiva”. Även i artikeln i ETC hörs kritiska röster, där en varnar för att det känns som åsiktsregistrering. Med andra ord verkar inte undersökningen landat väl. Detta kan gott och väl tänkas påverka svarsfrekvensen, och om denna undersökning får väldigt få svar är det ännu ett problem att lägga till den redan väl tilltagna högen.

  • Om vi börjar med själva undersökningens kvalitét är den tydligt undermålig. Ett mejl som skickas ut med två frågor till 1 500 personer som sedan anonymt kan svara är helt enkelt olämpligt att dra några slutsatser av, som Ulrika Hedman redan förtjänstfullt påpekat. Utan bakgrundsfrågor kommer det vara svårt att dra slutsatser eller göra en bortfallsanalys, noterar hon, och dessutom blir det omöjligt att säga hur representativa de svarande är.
  • För det andra är det för den svarande väldigt tydligt vilka svar som dess arbetsgivare skulle tjäna respektive förlora på. Om ett åkeri skulle skicka ut en enkät till sina anställda med frågeställningen ”Kör våra lastbilschaufförer rattfulla?”, göra klart att svaren kommer komma till allmänhetens kännedom, och sedan låta dem kryssa i ja eller nej, kan man tänka sig vilka svar de skulle få. Om så inte för att man inte vill erkänna för arbetsgivaren, anonymt eller ej, att man gör tjänstefel, så för att det skulle se för dåligt ut för företaget.
  • För det tredje är det underligt att göra en dålig undersökning på ett område där bra undersökningar redan finns. Journalisters partisympatier är, återigen enligt vad Ulrika Hedman påpekar, en fråga som diskuterats och forskats på sedan 1989. ”Resultaten är tydliga: oavsett journalisters opinioner så påverkas inte innehållet. Yrkesvärderingar, normer och praktiker är för starka”, skriver Hedman. SVT tycks i och med denna frågeställning antingen ha glömt bort att en professionell journalist inte låter deras åsikter färga rapporteringen, eller helt enkelt bara vilja förolämpa sina anställda genom att antyda att de är oprofessionella.
  • En sista poäng gör Ulrika Hedman i ett mejl till mig: ”Det man är ute efter är ju om innehållet är vinklat eller inte. Då måste man göra en granskning av innehållet. Det kanske görs i programmet, men hur just den här enkäten bidrar till att belysa detta framgår ännu inte.”

Om och i så fall när SVT ska presentera resultatet av denna undersökning tarvas stor försiktighet. Den teoretiskt möjliga rubriken ”30% av SVT:s anställda röstar på X” skulle inte bara som sagt ovan vara illa underbyggd, den skulle också uppfattas som märklig när den presenteras av SVT själva – är det ett politiskt ställningstagande? Används den vidare för att tillbakavisa myten att journalister sysslar med politisk propaganda kommer den inte röra de som redan tror det i ryggen (”det är ju vad SVT är förväntade att säga”) men däremot riskera väcka frågetecken hos den som inte redan tror det (”oj, tror folk SVT är vinklade? Det kanske de är…”). Sist men inte minst skulle den alltså egentligen inte säga någonting om huruvida SVT:s faktiska journalistik är dålig eller bra – bara vad ett antal personer med rösträtt röstar på.

En av mitt yrkesliv hittills största tankenötter har varit hur man presenterar faktagranskningar för att få spridning på sociala medier. Naturligtvis vill man att ens faktagranskning ska läsas och spridas, och därför vill man rubriksätta den så tydligt och aktuellt som möjligt. Men enligt ”Handbok i debunking”, utgiven av forskare på University of Queensland och översatt av Amanda Duregård på Vetenskap och folkbildning, riskerar en rubrik som upprepar myten förstärka den hos de som redan tror på den. Handboken föreslår till exempel rubriken ”97 av 100 klimatexperter överens: Människan orsakar global uppvärmning” istället för till exempel ”Nej, 31 000 klimatforskare säger inte att den globala uppvärmningen är en bluff”, då båda rubriker slår fast vad som stämmer men bara den andra riskerar förstärka bluffen. Problemet är att den första rubriken saknar nyhetsvärde och aktualitet, och därmed inte lockar till läsning. Hur man ska lösa detta problem har jag ännu inte förstått.

Men till SVT vill jag säga att en rubrik baserad på veckans mejlundersökning troligen inte är en bra idé. Om så inte för att den riskerar förstärka en farlig och felaktig myt, så för att den faktiskt inte kommer bottna i några vettiga resultat alls.

Programchefen för SVT Göteborg, Robert Olsson, har på Twitter kommenterat kritiken och jag citerar honom nedan.

”Vad ni nu diskuterar är EN fråga som ingår i en research kring ett ämne som publiceras nästa år. Fler moment i researchen. Arbmateriel och pågående insamling brukar vi väl inte gå publikt med? Dessutom: som om all journalistik är vetenskapligt förankrad. Sen när blev den det? Till sist: metoddisk är intressant. Dock: ger mer när researchen är gjord, bearbetad, publicerad.