Mina veckor 42, 43, 44 och 45: En sammanfattning till

Okej, det kanske var för ambitiöst att tro att det där veckoliga sammanfattandet skulle hålla året ut, när jag aldrig förut lyckats hålla en dagbok levande. Men men – en större sammanfattning är också en sammanfattning. Och mest är det ju jag själv som läser detta, så…

Alltså: veckorna som gått sedan sist.

Vecka 42 var tämligen packad. Jag åkte runt i Sverige samtidigt jag under de fria timmarna läste Mats Strandbergs makalösa Slutet, som jag inte nog kan rekommendera. (Vill man av någon anledning hänga med på vad jag läser för någonting på fritiden kan man för övrigt ha koll på min Goodreads-sida, som jag nu sedan i somras då jag kom igång med bokläsningen igen faktiskt uppdaterar.) På måndagen var jag i Karlstad, efter att nätt och jämt ha hunnit fram då tåget blev stående en timme extra någonstans i förskingringen på grund av ett elfel, och föreläste för pedagoger och bibliotekarier.

Tisdagen öppnades med en föreläsning i Sävsjö, för 300 gymnasieelever, och avslutades i Linköping, för Unionens medlemmar i trakten. En mycket rolig dragning, som blev den 86:e för i år!

På onsdagen fortsatte arbetet med årets Stora journalistpris. Ganska tidigt vaskades ett par av de kandidater fram, som skulle visa sig hålla hela vägen fram till nomineringsdagen. Men så har det ju också varit ett starkt år för journalistiken.

På torsdagen deltog jag i mediedelen av SNS Samhällsprogram, där representanter för olika institutioner och organisationer åker runt och lär sig mer om Sverige. Det är tredje eller fjärde året jag medverkar, och det är alltid kul. Sedan bandade jag ett filmklipp om källkritik för Make Equal, som blev fint:

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

//SKÄRPNING – BIBLIOTEKET// Kan man råka näthata, fast det inte var meningen? Har ni någon gång delat någonting på internet som sedan visade sig vara falskt? Kände ni till det @kwasbeb pratar om i slutet av filmen – bekräftelsejäv? Det finns mycket vi alla kan göra för att bidra till ett mer inkluderande internetklimat! Musik: @iksonofficial Teckning och animering: @plastige Syntolkning i kommentarsfältet. #nohate #skärpning #makeequal

Ett inlägg delat av Make Equal (@makeequal)


På fredagen var det en SR-grej där vi som gör poddar och program mötte varandra och berättade om oss, och på kvällen var jag med i Lantzkampen i P1.

I övrigt den veckan pratade jag om ett nätmobbingsfall i P4 Jämtland, om monster och skräck i P1 Kultur, och så fick jag den stora äran att bli nästa års Lubbe Nordström-pristagare! Creepypodden avsnitt denna vecka, det sista innan hundraavsnittsjubileet, var för övrigt en lång rackare skriven av Micke Strömberg. Precis som vanligt när Strömberg är i ropet mötte den stor uppskattning från lyssnarna.

En rolig detalj som framkom under veckan var också att det framkom att Metros ägare, Christen Ager-Hansen, i ett reportage i Fokus missat lite detaljer när han beskrev en av de stormiga dagarna i Metros historia som Qviberg-ägd tidning. Ager-Hansen hade beskrivit det som att tidningens dåvarande chefredaktör Erik Ljunggren frågat honom om tillstånd att publicera en text kritisk mot Qviberg, men Ljunggren skickade in sin bild av händelseförloppet och där framkom det att det var min krönika han syftade på, och att han inte frågat om tillstånd utan berättat att den skulle publiceras och att det inte fanns något att göra åt saken. Kul att få ha varit med på rätt sida av den där märkliga historien.

Vecka 43 skrev jag i DN om tiggaren som återkommande berättelse om fattigdomen i Europa, och såg att en lång intervju med mig om min bokläsning som barn publicerades. På tisdagen pratade jag först med Yle om Momo över Skype, och resultatet blev bedårande:

Sedan åkte jag till Norge, där jag föreläste i den lilla orten Mysen en bit norr om Oslo! Det var en kul föreläsning på biblioteket, med ett gäng glada norrmän i publiken.

Dagen därpå åkte jag rappt hem igen, för på kvällen skulle jag föreläsa på den internationella utvecklarkonferensen CS3Sthlm, den 88:nde för i år. Jag bytte knappt ens kläder:

På torsdagen hade vi ett slutligt möte med Stora journalistprisjuryn, där vi utsåg de nominerade i en serie omröstningar och skrev motiveringar till nomineringarna. Det pågick nästan hela dagen, så att jag knappt hann prata med den gode Lasse Truedsson på Tredje Statsmakten om en radioprogramsidé vi har förrän jag skulle hem och äta middag med min fru. Det var nämligen sista gången på ett par dagar: helgen tillbringade jag i Krakow.

Formellt åkte jag dit för att bli intervjuad om källkritik och sådant på en scen under bokmässan Conradfestivalen.

Informellt hade jag dock en massa tid över: jag var där fredag-måndag. Jag gick på lite mingel och en bankett, besökte Oscar Schindlers gamla fabrik som nu är ett museum över Krakow under andra världskriget, och åt mycket god polsk deg och drack mycket god öl för ganska lite pengar. Men mest minnesvärt var trots allt givetvis Auschwitz. Särskilt som pushnotisen om det antisemitiska terrordådet i Pittsburgh nådde min telefon bokstavligt talat i taxibilen på väg hem därifrån.

Trappan ner till omklädningsrummet innan gaskamrarna i ruinerna efter krematorium III i Auschwitz.

Vecka 44 började väl egentligen redan i slutet av veckan dessförinnan, då nyheten kom ut att vi skulle fira Creepypoddens 100-avsnittsjubileum med en extralång superskräckis skriven av Andreas Ericson på Twitter under sommaren. På måndagsnatten släpptes dock avsnittet och därmed inleddes också ett firande som kommer pågå i över en månad. Det är så kul att få göra den här podden för så många lyssnare, i så många avsnitt!

Det var allhelgonavecka, så jag var ute och berättade om spökhistorier både här och där. I Söderhamn på tisdagen, där jag pratade om spökhistorierna på eftermiddagen och om källkritiken på kvällen.

Finaste besökarna var nog två ungar som kom på båda föreläsningarna, och duktigt satt igenom dem under (hyfsat obruten) intresserad tystnad. Här pratar vi om de fina bilderna i min gamla bok om creepypasta, i en bild tagen av Söderhamns-Kurirens Felicia Andersson.

På onsdagen var jag i Lidköping, där ungdomarna Siri Lenhult, Helle Lenhult, Märta Trybom och Ellie Tigerberg på eget initiativ hade sökt något som heter Ungdomspeng för att kunna få till ett besök av mig. Så glädjande och hedrande att de gjorde det! Det gjorde alltså nettoantalet till 91 föreläsningar för i år, och resten av veckan var tämligen lugn.

Just det, jag intervjuades om mumieskräcken i Sätra på 70-talet, skrev i DN om Skolinspektionens rapport om skolans källkritikslärande, och pratade i ett gäng P4-kanaler om Creepypodden också. Annars var det här veckans häftigaste ögonblick:

Vi kommer därmed till vecka 45, då jag mest har skrivit på projekt 2 och försökt vila bort en förkylning. Veckans två föreläsningar var på torsdagen, i Varberg och Halmstad. Den första var i en gammal vacker teater, för en massa gymnasieelever, och den andra var under Hallandspostens ”En kväll för boken” – 93 föreläsningar därmed. Så här ser förresten min resekarta för i år ut nu:

Jag bandade nästa reguljära avsnitt av Creepypodden, nummer 101, och vi presenterade årets nominerade till Stora journalistpriset. Jag är väldigt nöjd med dem alla och inte minst med mottagaren till Lukas Bonniers stora journalistpris – men det får vi vänta till den 22 november för att prata mer om! Åh, och så gjorde Avpixlat Jr, a.k.a Samhällsnytt, bort sig igen.

Och det var väl det!

Mina veckor 36, 37, 38, 39, 40 och 41: En sammanfattning

Ja, jag har varit lite dålig på detta på sistone… Men nu känner jag å andra sidan igen mig i bloggandet igen! Ingenting är lika typiskt blogg som inlägg där det pliktskyldigt beskrivs varför den blivit så eftersatt. Den här gången är det content- och tidsbrist som varit skurken. Efter att ha åkt på en liten höstsemester till min frus familj i USA tappade jag hastigheten i bloggandet, och helgerna som följt har generellt helt enkelt inte erbjudit den tid som behövts för att fånga upp veckoinläggen igen. Nu har det gått jättemånga veckor, och därför får det här bli en mer översiktligt genomgång av dagarna sedan dess. Generellt har det mest energikrävande på sistone varit föreläsningarna och arbetet med Stora journalistpriset, i vars jury jag för första året nu sitter. Nå, över till veckodagarna som gått i urval.

Vecka 36 var förhållandevis lugn, med bara två föreläsningar – nummer 67 och 68 – på Borås stadsbibliotek och i Jordbro, i regi av kulturförvaltningen i Haninge och ABF. Det senare var på deras trevliga kultur- och demokratidag där jag var en av föreläsarna. Föreläsningen i Borås var en sådan där som från början till slut kändes toppen och utmärkt, och det jag hört från beställare och publik var att även de var nöjda.

Och rubriken blev den vanliga:

Därutöver återvände Jönköpingsposten roligt nog i ett helt paket artiklar till historien Marcia Karlsson, som ju var den som inspirerade till Viralgranskaren. Dessutom kom beskedet att @sweden, som jag var först med att twittra på, skulle läggas ner och så kom det nya Kantar Sifo-siffror om svenskt poddlyssnande, och där bekräftades väl i stort sett Poddindex statistik för Creepypodden: 125 000 lyssnare i veckan, bara kring 10 000 färre än de som varannan vecka lyssnar enligt våra egna siffror. Veckans Creepypodden-avsnitt? Jo, för första gången återvände vi till ett ämne i ett tredje avsnitt: getmannen.

(Valet var ju också den här veckan, ja, men det har vi redan läst och skrivit tillräckligt om va?)

Vecka 37 var jag på en pytteturné i Finland, om nu två stopp räknas som turné vill säga. I Vaasa landade jag på tisdagsmorgonen och kördes till svenska Yles redaktion, pratade i en dryg timme, åkte sedan vidare till stadsbiblioteket och körde sedan för gymnasieelever. Sedan satte jag mig på ett tåg och åkte ner genom ett landskap som var väldigt likt det sörmländska till Helsingfors, där jag käkade på en fantastisk restaurang medan jag läste om Kapuścińskis På resa med Herodotos. Dagen efter var det dags för uppdrag tre och föreläsning 71, nämligen på Yles redaktion i Helsingfors, vilket var ett nöje och slutade med en liten intervju. When in Rome, liksom.

Skojade lite om kaffe också, för man vill ju göra en Macron om man kan.

Dagen efter att jag kom hem från Finland var det upp i ottan igen och resa till Örnsköldsvik, där hundratals elever i gymnasiet Nolaskolan väntade. Där hände en sak som jag ångrar men lärt mig lite av. Jag brukar i mina föreläsningar göra ner mig själv ganska mycket, för det är kul brukar uppskattas av publiken. Vanligen brukar det följa mönstret att jag beskriver något fall av nitiskt källkritiserande av undertecknad som bara resulterar i att jag blir ännu mer impopulär och illa omtyckt, och då brukar jag ta i och beskriva det som att jag uppfattas som en tråkig fåntratt, besserwisser och idiot. Men den här gången, inför en fullsatt sal av gymnasiestudenter, kallade jag mig själv ”fitta”.

Det överraskade mig själv i samma ögonblick som jag sade det. Jag brukar i princip aldrig i vardagligt tal använda sexanstrukna nedsättande begrepp som förstärkningsord, annat än i de kretsar jag har där det antagit någon sorts dubbelironisk metanivå, och vet inte riktigt var det plötsligt kom ifrån. Jag tror att det kan ha varit ett försök att beskriva det med ett språk som låg publiken så nära som möjligt, som ju helt uppenbart blev helt fel: om publiken använder bög som skällsord betyder ju knappast det att jag också borde göra det. I ögonblicket visste jag inte riktigt hur jag skulle hantera det, varför resultatet där på scenen blev att jag inte hanterade det utan bara gick vidare. När föreläsningen var slut gnagde det i mig, samtidigt som ingen av de jag pratade med efteråt – varken elever och lärare – tog upp det. Först i efterhand kom det några mejl och instagram-DM från lärare, som reagerade helt rimligt: vi försöker i vardagen få bort sexismen ur vardagsvokabulären, så varför förstärker du den?

Jag har bett alla som kontaktat om ursäkt eftersom jag verkligen tycker det är helt fel av mig som inhyrd föreläsare att framför gymnasieelever slänga termer omkring mig som används i en sexistisk jargong, men det både oroar mig och fascinerar mig att jag inte riktigt vet var i mig det kom ifrån. Men det jag också skrivit till de som kontaktat mig har varit att se det som ett tillfälle att inskärpa just den kritiska blicken. Jag må föreläsa om källkritik, men det betyder inte att jag ska lyssnas på, läsas eller ses med okritiska ögon. Det kan i bästa fall göra min fadäs till en läxa för alla inblandade, på min egen bekostnad.

Hur som helst, veckan fortsatte. I DN skrev jag att vi borde sluta dela ”skrämdumpar”, en av resultaten av en längre tids funderingar om hur vår dialog på internet ser ut, och på bloggen skrev jag lite eftervalsanalys ur mitt eget perspektiv. Sedan åkte jag och Linnea till Kalifornien!

Vecka 38 kom ett Creepypoddenavsnitt om anomalier ut och en intervju med mig om Herobrine publicerades i en av P3 Spels underbara små speldokumentärer, men annars gick den pretty much åt till att semestra. Vi sköt med pistoler, besökte ett museihangarfartyg, gick på zoo och tillbringade en dag i Mexiko.

Men så hände också en sådan där grej som för mig är helt omöjlig att inte skriva något om. Momo Challenge hade förekommit bland lyssnarmejlen som skickats in till Creepypodden i flera veckor, men en varning började cirkulera bland folk på Facebook och det var tydligt att grejen var på väg att brisera i en större offentlighet. Inte minst för att rektorer började skicka ut helt huvudlösa länkar om saken till vårdnadshavare. Därför skrev jag först ett blogginlägg om fenomenet i stort, och sedan en uppföljande mer specifik text om en särskild varning för Momo.

Det var nog en bra idé, för det blev rätt mycket snack om Momo sedan.

Vecka 39 skrev jag i DN om Reddits underforum r/changemyview, en plats att inspireras av för alla som tycker oförsonligheten på nätet är tröttsam. Dessutom publicerades min första bokrecension någonsin, nämligen av Kent Wernes finfina Allt är en konspiration.

Vi åkte hem från USA mitt i veckan, och dagen efter åkte jag på en gång ner till Danmark där jag medverkade som föreläsare på en konferens för lärare i journalistik från hela Skandinavien. Det var en underbar plats, på en udde utanför Århus, bland böljande gröna dalar och kullar och med Kattegatt ständigt närvarande, men jag hann tyvärr inte se mycket av det eftersom jag kom fram bokstavligt talat fem minuter innan jag skulle upp på scen.

Sedan åkte jag därifrån, mot Göteborg, för årets bokmässa. Och det var ingen dålig bokmässa heller! Min egen mest uppbokade hittills, med tre-fyra programpunkter varje dag. Allt från panelsamtal till filmade föreläsningar. Extra roligt var att prata om moderna vandringssägner inför UR:s kameror, även om det krockade olyckligt med en jobbig förmiddag dagen efter en lång och blöt kväll… Vi får se om det syns på mig när föreläsningen dyker upp på någon playtjänst endera dagen.

Där hände också en himla fin grej, som jag redan berättat om på internet.

Hur ska man då räkna föreläsningarna på bokmässan, om man nu har börjat hålla räkningen? Många av dem var ju bara tjugo-tjugofem minuter långa, räknas det? Samtidigt var det för en ny publik varje gång, och det är ju det jag vill konkretisera med min uppräkning: hur många jag når med budskapet om källkritik. För att faktiskt ha känslan av att ha uppnått någonting i år. Alltså har jag bestämt mig för att räkna de programpunkter som var rena föreläsningar, men inte det övriga. De var tre stycken, och det tar nettosumman till 76 stycken.

Vecka 40 började arbetet med Stora journalistpriset. Jag sitter i juryutskottet för ”Årets nyskapare”, och har därför gått igenom massa nyskapande journalistik i jakt på det allra bästa. Det är roligt och inspirerande, inte minst för att jag i min jurygrupp har så mycket kompetens – Östgöta Medias publisher Anna Lindberg, programdirektören för nyheter och samhälle på TV4 Viveka Hansson och P3-chefen Şîlan Diljen.

Därutöver? Jo, Göteborgsvistelsen tog inte slut bara för att bokmässan gjorde det – på måndagen tog jag en tur ut till Mölndal och pratade för först ett gäng högstadieelever och sedan deras lärare och pedagoger. Därmed 78 föreläsningar. På torsdagen blev det 79, i och med att en länsstudiedag i Norrköping kallade. Och från Örebro kom en himla rolig bild!

Annars handlade Creepypodden om när det är för sent, här på bloggen skrev jag om en story vi aldrig borde ha fått kännedom om, och så tog Twitterexperimentet @sweden slut denna vecka. Den sista kuratorn hade fått den fina idén att träffa mig på bokmässan för att spela in en liten avskedsfilm tillsammans med mig.

Vecka 41, slutligen, skrev jag om Lucia Cole och en ny studie i hur vår källkritik på nätet fungerar i DN, och i Hallandsposten publicerades en intresserad och välskriven intervju med mig.

Det var en föreläsningstät vecka: på måndagen föreläste jag två gånger för olika grupper av lärare och pedagoger i Umeå, på tisdagen för 200 analytiker och spaningsledare under en konferens polisen hade och på torsdagen för gymnasieelever och lite övriga i Nyköping. Så blev de 79 föreläsningarna till 83.

Vad hände mer? Vi bandade en jävla massa Creepypodden och jobbet med Stora journalistpriset fortsatte.

Nya tag imorgon, med nya föreläsningar!

 

En historia vi aldrig borde ha fått höra

Under fredagen den 28 september inkom en anmälan om misstänkt försök till rån i Kiruna. Efter förhör och teknisk undersökning har utredarna kommit fram till att brott ej är begången. Polisen lägger därmed ner förundersökningen. Det finns ingen misstanke om brott.

Så slutar en tragisk, kort berättelse som vi av allt att döma inte borde ha fått kännedom om. Vad exakt den handlar om kommer vi aldrig få veta, och det har vi heller inte rätt till.

Alla som jobbat som journalist vet att ett sorts tips som ofta dyker upp är det om rättsröta i en skilsmässa eller vårdnadstvist. Det brukar komma från en av de inblandade föräldrarna, och vara mycket långt, upprört och detaljerat. Den som tipsar yrkar alltid på att det är en rättsskandal som begåtts. Och journalisten vet alltid att inte ens ta i tipset. En desperat människas partsinlaga är notoriskt opålitlig, särskilt när den kommer ur de infekterade resterna av en ruinerad relation. Det går nästan aldrig att reda ut någonting säkert, utom att det finns ett barn där, i kläm mellan mamma och pappa, som redan mår dåligt och som sällan hjälps av mer uppmärksamhet.

Förut utgjorde denna urskillning av vad som hör hemma i offentligheten ett av de bästa skydden för människor som i desperat jakt på upprättelse själva förlorade omdömet. I efterhand tror jag många av dem var glada att deras mörkaste stund inte utspelade sig framför öppna ridåer, som den hade gjort om grindvakten inte funnits där. Det handlar inte om att journalister vet bättre än vanligt folk vad som är bra för dem, utan bara att det ingår i deras arbetsbeskrivning att tänka igenom den etiska aspekten av varje publicering. Att på förhand ta hänsyn till huruvida en publicering kan skada den personliga integriteten, inte minst när det gäller människor som inte lever i offentligheten. Att ha ett kallt huvud å den upprördes vägnar.

För allmänheten på sociala medier är dock etiken inte lika självklar att ta hänsyn till innan publicering.

En kvinna publicerade häromdagen en varning på Facebook. Hennes dotter hade vid elvatiden på fredagskvällen attackerats av två män i ett rånförsök i Kiruna, skrev kvinnan. Med inlägget publicerades en bild av en arm, illa sargad av två djupa, långa sår som sytts ihop. Kvinnan var förtvivlad, angav hon via Facebooks system för känsloangivelser. Människor som spred vidare hennes varning också: den bekräftade deras känsla av ett land som blivit allt otryggare.

Det dröjde en stund för lokaltidningarna att skriva om fallet, vilket hon och hennes närstående verkade uppfatta som skumt: ville de tysta ner fallet? Till slut dök i alla fall en artikel upp, där det stod att polisen inlett förundersökning. Den stora spridningen på sociala medier hade gjort det omöjligt att inte skriva om fallet, då det hade uppfattats som ett försök att tysta ner fallet. Kvinnans varning hade fått 1 800 delningar, och ytterligare 1 200 delningar på där den återpublicerats hos någon annan. Många var förbannade – vad är det som är på väg att hända med Sverige? Man ser ju sådana här varningar överallt nu för tiden, tycker man. Några andra hade emellertid i samma kommentarsfält börjat uttrycka skepsis. Såg inte ärren lite märkliga ut?

Och så kom det nya bud från polisen. Efter förhör och teknisk undersökning hade utredarna kommit fram till att inget brott begåtts, skrev tidningen. Förundersökningen lades ner.

Det finns ingen misstanke om brott.

På sin Facebooksida fortsätter kvinnan som skrev varningen slåss för sin sak. Att förundersökningen lagts ner är en rättsskandal, skriver hon. De öppna spekulationerna från andra kommentarsfält når henne via vänners försiktiga antydningar och taktfulla försök att överväga en svår tanke. Hon slår den ifrån sig. ”Jag ser min dotter flera ggr om dagen vi har en öppen relation och det här är skamligt att nån vill påföra att detta skulle vara ett själv självskade beteende SKÄMS PÅ ER”. Dottern själv har inte kommenterat eller skrivit om händelsen någonstans. Det är bara hennes mamma som hörs.

Journalistiken styrs av etik, men på de sociala medierna saknas den bromsen när upprörda, rädda och förbannade människor på eget bevåg publicerar vad de vill. När en händelse som annars hanterats med silkeshandskar får stor spridning på sociala medier förvandlas de redaktionella mediernas tystnad så till någonting suspekt, och de tvingas uppmärksamma den. Just etiken är bland annat till för att parera de destruktiva krafter stora grupper av upprörda människor kan innebära. Ovana vid den nya offentligheten har vi paradoxalt nog nu låtit etikens riktlinjer utmanas – av stora grupper med upprörda människor. Rätt som det är allas ögon på en människa som i det ögonblicket kanske mått bäst av det motsatta.

I en tid då alla kan publicera sig pratas det mycket om källkritik, och väl är väl det. Men det är inte det enda som är centralt att tänka på inför en publicering. Jag själv ser fram mot den tid då en lika högröstad enighet råder om behovet av en allmänbildning i etik. Till dess kommer vi fortsätta snubbla över dem då och då: historierna vi inte borde fått läsa.

Till dig som delar Momo-varningen på Rosatraktor.com

  1. Om du har läst om den virala skräckleken Momo någon gång under de senaste dagarna är det antagligen på sajten Rosatraktor.com.

Bloggen, som inte många hade hört talas om innan den skrev om Momo, startades i februari 2017 av en Thomaz Wiberg. Den 20 september skrev han ett blogginlägg med rubriken ”Virala spelet ‘MOMO’ har kommit till Sverige”, med en tämligen braskande varning. ”Spelet som är ett internetspel utmanar användarna att i olika utmaningar begå hemska handlingar, som misshandel, självdestruktiva handlingar, grymheter mot djur och även självmord och mord har rapporterats”, skriver Wiberg i varningen och fortsätter: ”en varning till föräldrar är på sin plats, prata med era barn och ungdomar, detta kan eskalera till väldigt farliga nivåer”.

Det låter ju skrämmande, och varningen blev genombrottet för Wibergs blogg.

Inlägget har nått över 11 000 Facebookinteraktioner, och även om vi inte vet hur många som läst det finns det en möjlighet att skapa sig en generell uppfattning. Wibergs blogg har eget räkneverk, en liten snurra på förstasidan där det står hur många gånger någon klickat sig in på sajten sedan starten i februari 2017. Enligt en arkiverad bild av bloggen, tagen den 22 augusti, stod den snurran på 435 606 klick då. Om sajten fortsatt få besök i sin vanliga takt hade den fått cirka 30 000 nya klick sedan dess, enligt en enkel överslagsberäkning av dess dagssnitt. Men när jag skriver detta, den 24 september, står samma snurra på 766 501. Över 330 000 klick har alltså sajten fått, elva gånger så många. Det är rimligt att anta att nästan alla dragits dit av varningen för Momo.

Så vad är Rosatraktor.com för slags sajt?

  • Tja, det kanske säger något att det inlägg som var bloggens allra populäraste innan varningen för Momo publicerades hade den konspiratoriska rubrikenHar du någonsin undrat varför EU har öppnat sina yttre gränser vidöppna så att horder av muslimska flyktingar kan flöda fritt över våra gränser?
  • Eller så tycker man det finns något talande i den här formuleringen, publicerad under rubriken ”Progressiv feminism – horor till Islam!”: ”Antagligen kunde en islamisk invasion av Europa inte ha kommit vid en bättre tid eftersom ingen vet hur man straffar en kvinna som en man från den muslimska tredje världen, som säkerligen är den mest otillräckliga mänsklig varelse på denna planet.
  • Eller så finner man det avslöjande att Wiberg skriver att integrationen av invandrare i hemlighet är ett projekt för ”skapandet av en ny blandras-slav ras för att tjäna en judisk härskaras. Detta är grunden för New World Order – En enda världsregering för att styra alla levande människor på planeten.

Det är väl också intressant att en av mycket få gånger då Wiberg förekommer i någon tidning är när Sydsvenskan rapporterar från en manifestation med högerextrema ”Folkets demonstration”, och då i följande scen:

Jag försöker fråga en man som heter Thomaz Wiberg, som bär en gul väst och går runt och säljer badges med Peter Springares foto på.

”Du vill få mig att säga saker så du kan utmåla mig som rasist”, svarar han aggressivt.

”Nej, jag vill bara veta vad du tycker”, försöker jag.

”Du är journalist!”

Kort och gott är bloggen Rosatraktor.com – som källa betraktat – mycket tveksam.

Även om man håller med Wiberg om hans åsikter är det tydligt att han präglas av dem så till den grad att förmågan att sakligt skildra verkligheten påverkas, och att han inte ryggar för att skaffa sig läsare med överdrivet och sensationalistiskt innehåll.

I sak följer hans varning om Momo samma snitt.

Den är för det första förvirrad och osammanhängande. Inlägget bygger på en varning som en skolchef i Stockholmsområdet skickat ut till vårdnadshavare på skolan, men är utbroderad av Wiberg. Ett helt orelaterat fall av våld där två psykiskt sjuka flickor knivhögg en vän för att de trodde nätspöket Slender Man ville det beskrivs felaktigt som en del av utmaningen ”Blue Whale Challenge”. Momo beskrivs om vartannat som ”ett internetspel”, ”en viral utmaning” och ”det vulgära videospelet”. Sanningen är att det inte är någotdera: det är en sorts lek med idén om Momo, en lek med det övernaturliga, inte helt olik gamla goda Svarta Madame eller anden i glaset, där man via olika sociala medier söker kontakt med skräckfiguren Momo. Bakom de anonyma konton som en mängd olika människor oberoende av varandra skapat under namnet Momo finns det sedan de elakare och hemskare, som verkligen vill illa, och de som bara vill delta i spökleken.

I inlägget står det också att en mängd självmord och till och med mord följt i spåren av Momo. Det är en upptrissad och skrämmande varning, som istället för att skapa förståelse av vad Momo är gör människor mer rädda. Detta trots att uppgifterna om dödsfall är osanna: hittills finns det inte några belagda fall där Momo kunnat kopplas till våld eller död. Det finns rykten och uppgifter från avlägsna länder, länder vars nyhetshändelser vi vet att medier i väst är dåliga på att uppfatta korrekt, som sedan blåsts upp och blivit sensationer. I Sverige har det inte gjorts några som helst polisanmälningar till följd av Momo, har jag tagit reda på.

– Nu har din fråga varit uppe både i landets regioner och hos vårt nationella it-brottscentrum. Ingen har återkommit med någon information rörande regelrätta anmälningar knutna till MOMO, skriver en handläggare på det regionala it-brottscentrum i Stockholm till mig. Inte heller samordningen i Stockholm har hört något.

Varningen på Rosatraktor.com är alltså förvirrad, förvriden och överdriven.

Ändå har den fått sådant genomslag, och tyvärr inte minst bland just de som våra barn vänder sig till när de undrar vad som stämmer och vad som är rimligt att vara rädd för.

En läsare har tipsat mig om ett mejl som en rektor för en skola i Marks kommun skickat ut. Mejlet skickades ut den 21 september, och varnar för Momo – eftersom det tydligen, i den version som cirkulerar där, går ut på att snatta. ”Det verkar främst vara något som sker på mellanstadiet, men det är viktigt att ALLA föräldrar pratar med sina barn om detta. Detta är något som sker på fritiden, men vi måste hjälpas åt”, står det. Mejlet avslutas med en länk till Rosatraktor.com och texten: ”Detta är utmaningen. Viktigt att detta kommer till vårdnadshavarna.”

Jag mejlade rektorn några frågor om hur hen tänkte när hen tipsade om ett halsstarrigt inlägg på en blogg som skriver om ”horor till Islam”, ”islamiska invasioner” och ”judiska härskarraser”. Rektorn svarade:

– Att det blev rosa traktor var för att det var den länk som kom upp först samt då det var en skolchef som skrivit om momo och dennes skrift låg utlagd där. Sedan har jag barn i övre tonåren och pratade med dem och några kamrater till dem och även de visste vad momo var. Jag vill överhuvudtaget inte kopplas till rasism eller dylikt, utan du ser mina förklaringar ovan.

Är det, skulle du som rektor säga, viktigt att veta vad det är man delar på sociala medier?

– Självklart är det viktigt att granska så att man vet att det finns en sanning bakom det man delar på nätet, men att därifrån säga att man har en skyldighet att veta vad varje sida står för, verkar absurt. Jag visste inte att den sidan stod för det då jag endast var intresserad av just den artikeln som jag delade, svarar rektorn.

Jag vet inte hur bra betyg den rektorn hade fått i sin egen skolas undervisning om källkritik.

Vem den här rektorn är är oviktigt, eftersom jag är säker på att hen bara gjort som många andra vuxna i det här fallet. Min poäng är inte att hen ska bli en syndabock, utan att vi ska förstå hur den här varningen fått spridning. För sanningen är att de vuxna i det här fallet – som i clownhysterin och ”Blue Whale Challenge” innan dess – fallit för en masshysteri och blivit ännu mer uppskrämda än de barn de har som ansvar att lotsa genom världen. Jag citerar mig själv från mitt förra blogginlägg om Momo:

Rätt sätt att hantera barn som är rädda för Momo på, som vuxen, förälder eller lärare, är att vara trygg och säker, lugn och förstående, kort sagt: vuxen. Fel sätt är att själv bli rädd för Momo, skrika om den och försöka anmäla och hota bort den som om spökhistorien faktiskt var sann. Det här är inte första gången vi är rädda för Svarta Madame, vilket namn hon än bär, och inte heller sista. När ska vi lära oss hantera det som om vi faktiskt var vuxna?

Spökhistorien ”Momo Challenge” – ännu en Svarta Madame på sociala medier

Blogginlägget i korthet:

  • Momo är en sorts spökhistoria som barn tror på och blir rädda för, precis som de alltid blivit.
  • Det finns inga belagda fall av skador, självmord eller dataintrång kopplade till Momo.
  • Som vuxen är det bästa att hantera Momo som en spökhistoria, och lugna de barn som blivit rädda som om det var en spökhistoria som skrämt dem.

Blogginlägget i längre utförande:

Det är ett groteskt ansikte: blekt, utdraget på längden, med flottigt hår smetat utmed pannan och näsborrar som två djuriska hål. Men det värsta är kanske ändå de klotrunda, utskjutande ögonen med dess kolsvarta pupiller, och den utdragna, smala munnen vars läppar verkar kunna spricka när som helst. ”Momo” stirrar in i din själ, som det känns. Hon kan få tag på dig via sociala medier, och hon vill dig illa.

Storyn är en ny variant av en gammal klassiker: utmaningslekarna på sociala medier som skrämmer barn, men kanske framför allt deras föräldrar. För några år sedan talades det om Talking Angela, en app som en pedofil skulle ha hackat för att kunna kontakta barn. Senast var det ”Blue Whale Challenge”, en från början rysk motsvarighet där en anonym person gav en allt mer riskfyllda utmaningar som kulminerade med självmord. Enligt Viralgranskaren var det dock mer ketchup än blod i den skräckhistorien: betydligt färre hade på något sätt deltagit i leken än de som hade hört talas om den.

Men det räckte för att skrämmas. Och nu är det alltså dags igen.

Figuren på bilden som hör ihop med ”Momo” är en japansk docka, en sorts huvudfoting som står på två fågelben med långa svarta naglar. Den är byggd av japanen Keisuke Aizawa på specialeffektsföretaget Link Factory och föreställer en ubume: en gast i den japanska folkloren. Bilden av dockan har cirkulerat på nätet sedan 2016, men det var i först somras i Sydamerika den omsattes i berättelsen om Momo.

När ryktet först började cirkulera i Sydamerika gjordes det gällande att Momo bara gick att nå på chatappen Whatsapp, via ett par tre olika telefonnummer. Det sägs att man skulle söka på dem, och att man då hittade en användare med bilden av skräckfiguren med fågelbenen som därefter började skicka en läskiga och obehagliga bilder. Den första vågen av historieberättande om Momo skedde på Youtube, där en lång rad klipp publicerats som mer eller mindre lägereldskusligt berättar om det hela.

Efter en tid upptäckte mindre nogräknade medier storyn, och började rapportera om fall av självmord och barn som farit illa, som skulle ha kunnat kopplas till Momo. Nu, efter turer i bland annat USA, Indien och Sydeuropa, tycks ryktet även ha nått Sverige.

”Vi har fått information om att en ny utmaningslek på sociala medier så som WhatsApp, instagram och facebook förekommer bland barn i Stockholmsområdet”, står det i en varning som just nu sprids på Facebook, enligt uppgift utsänd av en skolchef i Värmdö. Historien har emellertid förändrats i en avslöjande detalj. Rykten är parasiter på vår rädsla, och måste därför anpassa sig efter den. Momos ursprungliga jaktmarker Whatsapp, som inte är lika stort här, har trillat bort och bytts ut mot ”något av de sociala medier/arenor som våra ungdomar rör sig på”. Det hänvisas nu till Facebookprofiler som heter Momo.

I varningarna som just nu sprids framställs Momo som ett allvarligt hot. På samma sätt som när vi såg clowner i varenda hörn målas det upp som akut, konkret och på riktigt. ”Utmaningarna eskalerar fort och övergår i kränkande behandling och maktutövningar mot okända, djur, kamrater och familjemedlemmar”, står det i skolchefens text såsom den återges på Facebook. ”Troligtvis är det även så att tanken från början med momo var att hacka telefoner, datorer mm för att komma åt känslig information. Vilket gör att ungdomarna även blir hotade med att ni vårdnadshavare kommer att bli kontaktade och att utmaningarna, som de uppger har blivit filmade, sänds vidare till er.”

I andra versioner av varningen är tonfallet ännu högre. ”I rädsla, skam och skuld samt förtvivlan över de utmaningar man gjort fortsätter man ha kontakt med ’momo’ eller i värsta fall, om vi tror på det vi finner på internet, tar LIVET AV SIG!”, står det där. Öppet på Facebook finns just nu ett 50-tal publicerade varningar, mer eller mindre kopierade av varandra, som inalles delats vidare drygt 1 400 gånger. I kommentarsfälten skriver arga och oroliga föräldrar om det hela som en obegriplig och allvarligt farlig risk för sina barn.

De kan nog vara betydligt lugnare. Jag skulle rekommendera dem att dra sig till minnes när de själva som barn stod inför sina badrumsspeglar med nedsläckta lampor och åkallade Svarta Madame. Då blev de nog också rädda. Jag med, när jag var liten och fick ett kedjebrev där det stod att någon skulle stå vid min säng med en kniv den natten om jag inte skickade vidare det. Berättarpedagogen Mikael Thomasson också, när han som barn hörde den klassiska vandringssägnen om ”salt- och pepparligan” där han växte upp.

Att vara barn är att utforska gränser, bland annat genom att samlas kring skräckinjagande historier om vad som finns i tillvarons ytterkant och gemensamt försöka våga närma sig dem tills det bränner till. Den rädslan är obehaglig men oundviklig, och för många barn dessutom skräckblandat förtjusande. ”Ett par elever på skolan kom springande och skrek att de ringt ’momo’ som svarade och som innebar att ’hon’ skulle komma hem och mörda hennes familj”, skriver en av de som delat vidare varningen på Facebook.

Som förälder är det ens jobb att hjälpa barnen förstå vad som är på riktigt, vad som är rimligt att vara rädd för, och tillsammans möta det som inte egentligen är farligt men som ändå kan vara läskigt. Barnen kommer möta det, det är oundvikligt. ”Jag anmälde den profilen som fake. Hoppas fler gör det så den försvinner”, skriver en förälder på Facebook. Problemet är att det inte går att anmäla bort en spökhistoria.

Det mesta människor är rädda för vad gäller Momo, såväl som många andra liknande utmaningslekar, är uppblåst och felaktigt.

  • Det finns inga belagda fall av skador eller brott som kunnat kopplas till Momo.
  • Momo är inte en enda person som sitter och hotar och skrämmer, utan en idé som en massa människor iklätt sig och som har förvandlats till ett självspelande piano: barnen som närmar sig figuren förväntar sig att bli skrämda och de som tyckt det är roligt att skrämma barn har gjort det igen, nu med Momo istället för vandringssägner om salt- och pepparligan eller Blue Whale Challenge.
  • Momo kan inte hacka din telefon eller på något magiskt sätt förmå ditt barn till skadebeteende eller självmord: ett barn som mår bra och som har god kontakt med vuxna i sin omgivning klarar sig igenom ett skräckinjagande möte på internet.

Mår barnet däremot inte bra, eller har ingen vuxen som lyssnar, lugnar och förstår, är det kärnan i problemet. Då är Momo bara en av väldigt, väldigt många saker som kan vara farliga, på nätet såväl som på gatan.

Rätt sätt att hantera barn som är rädda för Momo på, som vuxen, förälder eller lärare, är att vara trygg och säker, lugn och förstående, kort sagt: vuxen. Fel sätt är att själv bli rädd för Momo, skrika om den och försöka anmäla och hota bort den som om spökhistorien faktiskt var sann. Det här är inte första gången vi är rädda för Svarta Madame, vilket namn hon än bär, och inte heller sista. När ska vi lära oss hantera det som om vi faktiskt var vuxna?

Bild: respektfullt lånad av Kaspersky Lab.

Väljare är komplexa på Facebook med

Allt fler eftervalsanalyser (inklusive min egen) påpekar nu att bra Facebooksiffror inte, som det låtit under hela upptakten till valet, är synonyma med många röster. ”Vi tog intryck av experter på sociala medier som med allvarliga röster förklarade att partiledartalen på städernas torg, dörrknackningarna och gräsrösternas arbete i valstugorna är på väg att spela ut sin roll”, skriver Oisin Cantwell i Aftonbladet. ”Valet 2018 blir en påminnelse till oss alla att inte dra för stora växlar utifrån de sociala mediernas kokande myller”, skriver en något självkritisk Erik Wisterberg på Breakit. ”Gillamarkeringar vinner inga val. Trollkonton har inte rösträtt”, skriver Erik Helmerson och ”Så, vad betyder bra siffror på sociala medier? Kanske bara just det. Engagemang på sociala medier drivs av vrede och passion i små grupper. Val avgörs av långsamma förändringar i stora grupper” skriver jag i DN.

Det är en tillnyktrande insikt, men den bör inte leda till en överreaktion. Vi ska inte sluta titta på Facebook, vi ska fundera mer på vad det är vi ser. Facebooksiffror är nämligen varken folkrörelser i vardande eller luftslott, det är något betydligt mer nyanserat och intressant. Det är skitsnack.

Att journalistiken till dels låtit sig förledas av engagemanget på sociala medier är inte konstigt. Vrede och passion är inte bara nyckeln till popularitet på nätet, utan också två av de bärande elementen i en lockande nyhetsstory. Lägg till möjligheten att hålla fram stora, imponerande siffror, och det blir oemotståndligt. Överlag är journalister förälskade i de sociala mediernas erbjudande om kvantitativ exakthet. Om si och så många tusen delat någonting skapar det ett nyhetsvärde i sig, och storyn går snabbt att göra och är lättskriven. Det här är skälet till att jag återkommer till den illustrativa sökningen ”som en löpeld” i Mediearkivet. Den säger något om hur många publiceringar vi idag gör bara på grund av att något sprids på sociala medier.

När vi sedan precis sett Brexit och Trump braka fram, och köpt den allra simplaste förklaringen av deras framgångar som ett resultat av ”fake news” och sociala medier (trots att de båda politiska händelserna går att spåra tillbaka i flera decennier av komplex politisk utveckling), blir SD:s siffror i sociala medier ett varsel om att detsamma kommer hända här. Någonstans där tror jag vi ser förklaringen till varför de fått så oproportionerligt mycket fokus.

Men som redan påpekats går det alltså inte att betrakta en toppranking av partiernas sociala medier-siffror som en mandatfördelning i förtid. Bör vi då helt förkasta dem som politiskt mätverktyg? Nej, men vår förståelse av dem måste problematiseras och kompliceras. På samma sätt som väljare är komplexa i kroppen är de nämligen givetvis också det på sociala medier. Det vi gör där är inte vad man skulle kunna kalla för representativa publiceringar.

I en nyss försvunnen tid var de flesta publiceringarna representativa. Vare sig vi skrev en ledarsida eller en insändare var publiceringstillfället ett av få, och därför ett vi noggrant utformade som representativt för vår världsbild. Idag är publiceringarna oändliga, och därför mer luststyrda och mindre genomtänkta. I högre grad än något annat, tror jag, är det skitsnack vi ägnar oss åt på Facebook. Dagligt samtal, med allt vad det innebär av infall, provprat och idéer under förändring. Tänk på saken: vilken är den senaste kommentarsfältsdiskussion du sett som inte lika gärna hade kunnat äga rum över en öl eller en kaffe? Vilka krav på kvalitet och källhänvisningar brukar man ha på sådana samtal? Inte så höga. Med andra ord är det vi publicerar på Facebook prat, som hällts ner genom fingrarna och blivit text.

Det är när denna text läses som feltolkningen inträffar. På den publicerade texten som format har vi en föråldrad förväntan på kvalitét eller åtminstone representativitet. En kommentar på Facebook kan tolkas på lika många sätt som en förflugen kommentar ur en människas mun, men ändå betraktade vi dem som representationer av en statisk övertygelse. En och samma person kan åstadkomma tusentals sådana kommentarer, visningar av olika filmklipp, gillamarkeringar och delningar under en enda vecka, och de flesta av dessa interaktioner har enligt de sociala mediernas logik skett kring Sverigedemokraternas kontroversiella och provokativa innehåll, men ändå valde vi att betrakta dem alla som unika uttryck för stöd.

”Igår träffade jag en väljare som röstade S förra valet, tyckte SD hade vissa poänger gällande invandring och var klart kritisk till MP:s språkrör och migrationspolitik”, skrev Viktor Tullgren i en tweet på valdagen och fortsatte: ”Han gjorde klart att han tänkte stödrösta på MP på grund av miljön och för att stoppa SD”. Tänk dig den här personen på Facebook. Jag gissar att hans gillamarkeringar av någon sverigedemokratisk status om Miljöpartiets migrationspolitik i sifferexercisen tolkats som ännu en övertygad väljare. Men varför skulle han vara så enkelspårig att han lät sig begränsas av en enda av hans många olika åsikter? När glömde vi bort att det ryms fler åsikter än en i en väljares huvud?

Vi tar oss framåt genom reaktioner och motreaktioner. Nästa val lär politikerna ha en annan attityd till framgångar på sociala medier. ”Jag tror att partierna förr tyckte att sociala medier var oviktiga i valrörelsen, för att därefter ha en övertro till dem. Nu börjar de inse att det är en del av kampanjen men inte hela”, säger medieprofessorn Jesper Enbom till SvD. ”Det som skiljer de som lyckas och de som inte gör det är om partiet kan omvandla sitt engagemang på sociala medier till synlighet i traditionella medier”, säger Kajsa Falasca, dito på Mittuniversitetet. Vi får se hur det blir med den saken 2022.

Det dummaste vi kan göra i detta nu är dock att avfärda politiskt engagemang på sociala medier som ett luftslott. Den stora utmaningen – men också potentialen – ligger i att verkligen inse att skitsnacket på Facebook är precis samma köksbordssamtal där vi komplexa väljare alltid stött och blött vår världsbild.

Bild: CC BY 2.0 shopcatalog.com på Flickr.

Söndagen är bara början

”Om jag fick bestämma skulle varje dag vara första april”, har en faktagranskarkollega en gång skrivit. Han är inte ensam om det. Vi är många inom journalistiken som trivs lite extra den där dagen varje år då våra läsare, lyssnare och tittare tar på sig sina mest källkritiska glasögon och tänker två gånger inför informationen framför dem. Det lyser upp deras intellektuella kapacitet inifrån, den noggranna hederlighet som vi ju vet finns hos de allra flesta, och påminner oss om att de allra flesta tabbarna vi gör är ärliga. Ingen, eller åtminstone väldigt få, vill sprida lögner.

Men källkritik handlar inte bara om den noggranna blicken, utan i kanske ännu högre grad om hjärnan bakom. Det handlar om att ha tillräckligt goda förkunskaper för att kunna känna igen något som osannolikt. Det handlar om att förstå sin mediala miljö tillräckligt för att kunna identifiera något som irrelevant. Det handlar om att vara tillräckligt ärlig för att kunna erkänna något som tvivelaktigt eller trovärdigt, oavsett om det passar med våra redan befintliga världsbilder eller ej. Och det handlar om att veta att tillvaron är en annan idag, än då många av oss grundlade vårt politiska fundament.

Diskussionen om källkritik, sanningen och propagandan som dominerat samtalet sedan några år har ofta inletts med att det nu är extra viktigt, ”inför valet”, vilket skulle innebära att det på måndag morgon inte längre är lika akut. När vi gått och röstat på söndag är det kanske med känslan av att ha tagit oss igenom en tunnel och äntligen kommit ut i ljuset på andra sidan. Men om partipolitik är att flirta är en valrörelse att ragga, och det enda som skiljer de tu åt är att man i det sistnämnda fallet är ärlig med sina intentioner. Aktörer inom det politiska systemet bygger sin styrka på sina väljare. Det är dina sympatier och din röst de vill ha, på söndag såväl som alla andra dagar.

”Valfläsk”, brukar det kallas. ”Röstfiske”. Vi känner igen det vart fjärde år, för då är kopplingen till vår egen demokratiska agens tydlig. Den attityd vi då iklär oss är en av teflon och järn, som skyddar mot överdrifter och tomma löften och tillåter oss se den tunna, röda sträckan av realistiskt genomförbar väg framåt i mitten, och det är den vår ideologiska kompass styr oss fram mot. När prövningen är över lägger vi ofta ifrån oss rustningen med en suck, och lämnar de politiska funderingarna till en annan dag, om ytterligare fyra år. Det kanske fungerade förut, när en politiskt vald representant åkte iväg och företrädde oss som inte själva kunde eller ville. Det var först nästa valår det överhuvudtaget var relevant att börja titta på facit.

Idag är det inte så. Den politiska kommunikationen sker varje dag, åt båda hållen. Avstånden mellan väljare och politiker är i många fall helt försvunnet, i andra fall större än någonsin. Hur som helst är politiken – viljan att förändra, suget efter en annan värld och berättelserna som illustrerar den – oavbrutet närvarande. Vi har inte längre lyxen att lägga ifrån oss rustningen. Din upprördhet, din vrede, ditt hat och ditt förakt betyder lika mycket som din röst. Idag, på måndag och alla andra dagar.

På söndag har det bara börjat. Den som inte behåller sin kritiska blick, sin medvetenhet om att bilder och berättelser på sociala medier kan vara så mycket mer än bara anekdoter, sin förståelse om att människor vill åt din röst, på ett eller annat sätt, 365 dagar om året varje år, kommer riskera bli lurad eller utnyttjad.

”Om jag fick bestämma skulle varje dag vara första april”, skrev min faktagranskarkollega. Jag håller med. Men jag skulle vilja tillägga en önskan.

Om jag fick bestämma skulle varje år vara ett valår.

Bild: CC BY 2.0 Blondinrikard Fröberg på Flickr.

Min vecka 34 och 35: En resa längs Bottenhavet

Varför är jag så intresserad av att hålla räkningen på hur många gånger jag varit ute och föreläst? Tja, den mest formella förklaringen är att det är en temperaturmätare vad gäller samhällets tillfälliga intresse för källkritik. Ju fler jobb jag får, desto tydligare blir detta vårt rådande paradigm, att källkritik är något viktigt som vi måste satsa mer på.

Men därutöver handlar det också om att konkretisera vad mitt arbete handlat om det här året. Att jobba som föreläsare är att förhoppningsvis kunna beröra människor ute i verkligheten, men det är ingenting som syns på en löpsedel. Om jag – mest inför min egen, ständigt pockande känsla av att bli irrelevant och bortglömd – vill bevisa att jag faktiskt gjort något vettigt det här året måste jag räkna, bokföra och notera. Och i någon mening är det väl också logiskt. Om jag inte håller ordning på hur jag skapat värde i år och presenterar det för en arbetsmarknad där jag när som helst förväntar mig glömmas bort, vem ska då göra det?

Sist men inte minst handlar det också om fåfänga. Jag är en person med stort bekräftelsebehov, och att hålla ordning på antalet uppdrag blir ett räkneverk över värdet på min person, hur deppigt det än låter. Jag tror det är därför jag precis suttit och pekat ut på en Googlekarta var jag varit och jobbat så här långt det här året.

Jag är medveten om att allt ovanstående får mig att låta som en påfrestande människa. Antagligen är det tyvärr rätt sant. Jag försvarar mig med att jag försöker hålla inne med det så ofta som möjligt. Med det sagt, över till de två veckorna som gått.

Måndag, den 20 augusti. Creepypoddens senaste avsnitt, med titeln ”Mysterium”, kom ut. Med allt från kusliga Youtubeklipp till svenska skräckförfattare tyckte jag det var lyckat. Eftersom jag skulle behöva sätta ihop ytterligare ett par avsnittsmanus dagarna som följde i denna vecka läste jag sedan under dagen de senaste mejlen som skickats in till podden, vilket alltid är ett sådant nöje. Som sagt tidigare i dessa spalter: att få jobba med att läsa svenska folkets spökhistorier är en ynnest. Samma morgon vart jag intervjuad i P4 Väst om mig och podden, vilket också var roligt.

Tisdag, den 21 augusti. Dagen erbjöd en tågresa till Hudiksvall, där Hudik mot rasism anordnade en öppen föreläsningskväll på temat källkritik och högerextremism. Jag kom dit på eftermiddagen, föreläste vid middagstid, och skulle sedan åka hem – om det inte var för att mitt tåg till Gävle oförhappandes ställts in. Det fick bli middag på puben The Bell och tågresande fram till klockan halv två på natten istället.

Onsdag, den 22 augusti. Under natten gick dottern till en twittrare bort efter en tids sjukdom. Det berörde mig och många andra djupt. Jag har tänkt på dem mycket sedan dess.

Torsdag, den 23 augusti. Resan gick till Sandviken denna gång. På tåget upptäckte jag dels att Dagensbok.com recenserat min bok på ett väldigt generöst och vänligt sätt, och att Bengt af Klintberg nämnda mig på det mest hedrande tänkbara sättet i veckans avsnitt av Snedtänkt, vilket fick mig att snyfta lite.

I Sandviken bjöd Socialdemokraterna in väljare till en källkritiksföreläsning med mig. Jag fick det stora nöjet att träffa bland annat dessa fantastiska poddlyssnare:

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Väldigt häftigt att få samtala med detta geni, och tack för en bra föreläsning !!!!!

Ett inlägg delat av Signe Lindbäck (@signeaxelina)

Fredag, den 24 augusti. Noterade att jag – fullt förståeligt – blivit utpekad som tråkmåns i en krönika i Hela Hälsingland. Flinade och satte mig på tåget igen. Veckans tredje och årets 62:a föreläsning ägde rum för en skara gymnasieelever på Folkungaskolan i Linköping. Det var en svårflörtad men smart publik, och jag åkte hem igen nöjd och förhoppningsvis med ett gott jobb avklarat.

Helgen innehöll trevligheter som en middag där världens i särklass hemskaste panoramabild togs, ett brädspelsloppis som krävde två timmars kö och ett besök på Antikrundan när de var i Solna. Där köade jag och min fru i ytterligare fyra timmar, och sedan blev vi inspelade av en kameraman. Vi får se hur det blir med den inspelningen när säsongen som bandades sänds i vår…

Nå.

Måndag, den 27 augusti. I helgen publicerades ett reportage om mytavlivare i Sydsvenskan, som jag intervjuades till någon gång i typ januari. Jag hade glömt bort det, och blev glad av att se det publiceras. Sedan gnällde jag lite om att ett (sedermera raderat) fejkat Warren Buffet-konto på Twitter fått massa följare.

Det resulterade i att alldeles utmärkta Hanna Österberg på Svenska Dagbladet senare i veckan funderade kring det källkritiska handikapp som drabbar oss alla när vi tycker något är fint och harmlöst, vilket jag tycker hon har alldeles rätt i.

Och så satte jag igång processen att skriva min veckoliga DN-krönika, vilket tog lite längre tid än vanligt och inte blev klart när det skulle. Men det tyckte jag det kunde vara värt.

Tisdag, den 28 augusti. Min turné längs Bottenhavet fortsatte, sedan förra veckans besök i Hudiksvall och Sandviken. Den här gången bar det av först till fina Härnösand, där en skara biblioteksanställda hade seminariedag. Därefter åkte jag tåg en stund ner till Sundsvall, där Unga Magasinet enligt uppgift var fullsatt med frivilliga underbara människor som ville se en tönt prata källkritik.

Den dagen publicerades för övrigt DN-krönikan, där jag följde upp en story Hanif Bali berättat och tyckte jag hittade något större än både honom och berättelsen: vår vilja att låta historierna peka framåt, i utvecklingens riktning.

Onsdag, den 29 augusti. Veckan dittills hade ju som sagt gått åt att skriva manus till Creepypodden, som jag denna morgon åkte till Ludde för att banda. Det blev två avsnitt, där jag särskilt hoppas att det första – ett tredje avsnitt om getmannen – ska tilltala mina kräsna lyssnare.

På eftermiddagen åkte jag till lilla Säter, där jag höll en öppen kvällsföreläsning på det fina biblioteket. Även där kom, till mina stora lycka, tillräckligt många för att fylla upp rummet. Det är en ojämförlig glädje att så många intresserade och intelligenta människor vill skänka mig en timme en vardagskväll.

Torsdag, den 30 augusti. Domstolsverkets mediegrupp samlade sig för utbildningsdagar på Scandic Klara i Stockholm, och där gjorde jag veckans fjärde och årets 66:e föreläsning. Det var ett nöje och jag har med stor glädje kunnat notera att även andra närvarande fick ut något av det.

Jag hade vid det här laget äntligen hunnit läsa ut ”Allt är en konspiration” av Kent Werne, och började skriva på den recension till Sydsvenskan jag utlovat. Men på eftermiddagen åkte jag till Lidingö, och deltog i ett panelsamtal med Åsa Wikforss och Magnus Utvik om ”fejk och faktaresistens”. Fullt hus och väldigt roligt.

Fredag, den 31 augusti. Ja herregud, vad fick jag egentligen gjort här utöver att skriva klart recensionen ovan? Inte mycket. Men så kan det gå.

Och den här helgen? Den var typ – utöver att en intervju med mig om moderna vandringssägner publicerades i SVT och att vi firade födelsedagar inom familjen – så här:

Min vecka 33: Sommarlugn och höststart

Nu har människor börjat inleda sina mejl till mig så här: ”Hoppas du haft en fin sommar.”

Haft. Fatta vinken. Nu är det dags att börja jobba igen.

Och tja, det kanske det är. Åtminstone säger mig min kalender det. I veckan hade jag vad som måste betraktas som höstens första föreläsningen, även om veckan fram tills dess var tämligen lugn. Innan jag går in på det ska jag också sammanfatta min sommar, till att börja med genom de skrivna och talade spår jag lämnat efter mig.

Creepypodden har kommit ut med tre avsnitt: om våra fyrfota vänner, om historier från bakgården och om att känna sig iakttagen. I Dagens Nyheter gick i juli en text om den utmärkta mockumentärfilmen Konspiration 58 som jag egentligen skrev till min bok, men som vi strök av utrymmes- och relevansskäl. Jag fräschade upp den lite, skrev om den så den passade till den då närliggande finalen i fotbolls-VM, och DN skickade ner sin utmärkta fotograf Roger Turesson till Göteborg för att fotografera regissören Johan Löfstedt. Resultatet finns att läsa här och jag tycker det var jättekul att få uppmärksamma denna guldklimp till film.

Därutöver har jag skrivit några krönikor i DN, om vad jag kallar ”villustrationer” – händelser vi inte skärskådar eftersom de passar det vi tycker är sant – och om Andreas Ericsons utmärkta Twitterberättelse och hur den påminner om framgångsrik propaganda.

Jag var vid ett tillfälle i Falkenberg, för att berätta spökhistorier för en grupp fina människor, organiserat av Jonny Andersson som vann spökhistoriestunden i julens Musikhjälpen. Det blev lite inhopp i media också. I Studio ett den 23 juli, i tidningen Förskolan den 6 augusti, kanske något mer jag glömt. Annars har jag läst en hel del böcker i sommar, och varit på semester i Spanien och på Gotland. Det har varit fint.

Med det sagt – till den, egentligen ganska innehållslösa, veckan som gått:

Måndag den 13 augusti. Läste bortglömda mejl som legat och jäst i sommarvärmen länge nu och jobbade med projekt 2. Gick och såg Joel Lyssarides spela Esbjörn Svenssons Trio på kvällen.

Tisdag den 14 augusti. Gjorde Creepypoddenmanus, bland annat genom att bearbeta och sätt ihop en jättelång – alltså jättelång – historia som jag hoppas kunna ha med framöver. Kollade lite på bilbränderna men kunde inte hitta något skumt.

Onsdag den 15 augusti. Creepypoddenmanus, bland annat genom att läsa svenskskrivna utgivna spökhistorier som jag köpt en massa av, och projekt 2. Middag med vänner på kvällen, där två tyvärr flyttar till Norge snart. Ledsamt men trevligt.

Torsdag den 16 augusti. Ungefär ovanstående, fast på eftermiddagen spelade jag in podd hos Ludvig och på kvällen gick jag på Andreas Ekströms releasefest för ”Att hitta”, som jag ser fram mot att läsa.

Fredag den 17 augusti. 2018 års femtionionde föreläsning utspelade sig i Umeå, på en seminariedag som länsstyrelsen i Västerbotten satt ihop. Hörde alltid lika grymma Isobel Hadley-Kamptz, FOI:s Lisa Kaati och pratade själv om det gamla vanliga. Folkbladet skrev en blänkare om det hela.

På kvällen, när jag kom hem till Stockholm, överraskade jag en publik på Scalateatern med att dyka upp och gästa en liveinspelning av podden Rollspelsklubben. Det var svettigt men skitkul.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Rollspelsklubben live var en kavalkad av trams i fyra akter. Underbart roligt att vara med.

Ett inlägg delat av Thomas Eriksson (@annorlundakul)

Typ så! Nästa vecka blir det ännu mer föreläsningar.

Pojken i Buchenwald

Det är måttliga 22 grader varmt, och sommarledigheten visar upp sig på Malmös gator. Kortbyxor, barnvagnar, maklig gångtakt. Någonstans på en innergård, nedanför den öppna balkongdörren på våning tre, leker några barn. Deras skratt blandas med eftermiddagens solstrålar som letar sig in genom de nerdragna persiennerna.

Framåtlutad i sin breda skinnfåtölj sitter 89-årige Nikolaus Grüner.

”Avföringen och pisset rann ner från de övre britsarna, och till slut började mina kläder lösas upp. Sedan kom klådan, och jag blev sjuk. Jag vägde bara 25 kilo när vi befriades.”

Hans gråa hår är bakåtkammat och hans mörkbruna ögon väjer bara när han söker i minnet efter detaljer eller i vokabulären efter ord. Hans gester är breda men precisa. Han kommer ihåg varenda dag i Tysklands koncentrationsläger, säger han. De går inte att glömma.

När amerikanska soldater klev in det av nazisterna nyss övergivna Buchenwald var misären obegriplig. De hade levt i kärnan av andra världskrigets våld i flera år, men var ändå inte förberedda på vad de skulle komma att möta där. 21 000 människor, dubbelt så många som lägret byggts för. De hade en enda latrin att dela på. Döda låg på marken där de fallit ihop. Inget vatten, ingen värme, baracker byggda för några dussin hästar som nu rymde tusentals utmärglade människor. En av dem var Nikolaus, som led svårt av tuberkulos.

Du vet faktiskt redan hur illa däran han var. Du har nämligen sett honom på bild.

Pojken längst nere till vänster med den vakna, rädda blicken och med revbenen synliga, nyss fyllda 16. Det är han.

Det var menige Harry Miller i amerikanska arméns signalkår som tog bilden, den 16 april 1945, fem dagar efter att lägret befriats. De tillbakapressade nazisterna hade börjat evakuera sina läger i Polen i januari samma år, och drivit sina fångar på mördarmarscher till läger i Tyskland. Buchenwald blev tillfälligt störst av alla koncentrationsläger, med över 110 000 fångar. När SS flydde den 11 april hade de dessförinnan, på bara några dagar, hunnit driva iväg 28 000 utmärglade människor på ytterligare dödsvandringar till Dachau och Flossenbürg, samt till ghettot Terezín. Kvar i Buchenwald fanns de man inte hann med.

När amerikanerna kom delade de till att börja med ut sina egna matrationer, men fångarnas matsmältningssystem klarade inte av dem. De utsvultna människorna åt av maten, och sedan dog de. “Jag hade svårt att tro mina ögon när jag såg de som överlevt – deras lår var stora som mina armar, de hade inga skinkor längre, bäckenben som syntes ur alla vinklar”, skrev en soldat hem till sin fru.

Hemma i den ungerska staden Nyíregyháza hade Nikolaus mamma haft en matbutik. I april 1944 deporterades hela hans familj till Auschwitz-Birkenau.

”De packade in oss i tågvagnar utan fönster och låste utifrån. Resan tog fyra dagar och fem nätter. Allt vi hade var två tomma hinkar”, säger han.

När de kom fram togs hans mamma och lillebror åt sidan i den första selektionen de genomgick. Nikolaus, hans far och storebror bedömdes däremot vara arbetsdugliga. Han öppnar skjortärmen, kavlar upp den vita tröjan och visar tatueringen han fick den dagen – A11 104 – och säger att hans far och bror fick numren innan hans, i stigande skala.

Tillsammans med hundratals andra män samlades de i en stor hall, där en officer dök upp. ”Arbetar ni kommer ni klara er”, sade han, och så pekade han ut genom ett fönster på ett stort bål. Där brann alla tillhörigheter de tagit med sig på, och allt annat som funnits i vagnarna. Inklusive spädbarnen, som tagits från kvinnornas armar. Dagen efter fick de veta att hans mamma och lillebror hamnat i gaskammaren. Nikolaus hade precis fyllt 15.

Han frågar om jag vill ha en kopp kaffe, och blir besviken när jag tackar nej till en croissant. Jag tar fram min laptop och öppnar webbläsaren, och säger att jag vill prata om bilden. Första gången Nikolaus själv såg den var på Krigsmuseet i Köpenhamn, någon gång på 50-talet. Han kände igen sig själv omedelbart.

”Jag gick till de i kassan och sade att jag var med på bilden. De tittade på mig och sade ’du?’. De trodde väl jag var galen. Men så visade jag min tatuering, och då blev de helt till sig”, säger han.

Det är i januari 2013 som röster på internet börjar höjas om att fotografiet av Nikolaus och de andra halvdöda offren för Buchenwald är fejkat. Bevisföringen är – som vanligt när det gäller förintelseförnekare – så simpel att alla kan förstå den. I en så gigantisk historia som andra världskriget och förintelsen, där så många miljoner människor med olika motiv, världsbilder och viljor deltog, så många händelser staplats på varandra, anses det vara ett avslöjande att hitta en motsägelsefull detalj.

En blogg vars namn anspelar på Winston Smith, huvudkaraktären i George Orwells 1984, skriver att ”The Most Famous Holocaust Photo a Fraud”. Bloggaren har hittat ett nummer av New York Times Magazine från i maj 1945 där fotografiet publiceras, och konstaterat att mannen som står upp vid pålen till höger inte finns med där. Att det var New York Times Magazine som redigerade den tycks inte falla någon in. Detta räcker för att bloggaren ska kunna övertyga sina läsare.

I kommentarsfältet är de lyriska. ”Thank you very much for the time and money you invest to debunk the holo-forgeries. Great job”, skriver en. Avslöjandet får stor spridning, bland annat på de svenska nazistsajterna Nordfront och Nationell.nu. Den kontroversiella gatukonstnären (eller högerextrema aktivisten, beroende på vem du frågar) Dan Park anspelade på det i en affisch. Den som googlar på ”Buchenwald photo” möter än idag inlägg från människor som tror bilden där Nikolaus Grüner med insjunkna kinder tittar upp på fotografen är fejk. Överallt hänvisar man till bloggaren som någon som gjort ett viktigt avslöjande, som en expert.

Det är han inte. Allt han har gjort är att tolka den redigerade versionen som originalet. Varför New York Times Magazine manipulerade bilden av männen i baracken vet vi inte, men på 40-talet var det inte helt ovanligt att redigera bort anstötliga saker såsom nakenhet ur foton i tidningen. Men amerikanska National Archive har kvar negativet, och skickar det till mig. Där syns sanningen om bilden, så svart och vit som den kan bli.

I Malmö, i hans trerummare med fulla bokhyllor och en öppen balkongdörr ut till solen, sitter Nikolaus drygt 70 år efter att fotografiet togs. När han befriades bars han iväg på bår, och skickades till ett sanatorium i Schweiz. Hans lungor var helt förstörda av kolet han andats in när han tvångsarbetade, men mentalt var han ännu i sämre skick. Det tog tre år för honom att förstå att han inte längre löpte risk att sorteras bort i en selektion, och hamna i gaskammaren.

När han och hans familj samlades ihop av nazisterna i Nyíregyháza sade hans far att de skulle återsamlas där efter kriget. När han väl kunde stå på benen igen var de flesta familjemedlemmarna borta. Han fick åka hem igen ensam.

”Jag knackade på där vi hade bott. En kvinna öppnade och frågade vad jag ville. Jag sade att jag hade bott där. Då sade hon ’Så vad gör du här? Vi skickade ju er för att brinna’, och slängde igen dörren i mitt ansikte”, säger han.

I Sverige har han bott sedan 60-talet, och han är passionerat fokuserad på att hålla sanningen om vad som hände under förintelsen vid liv. När vi pratar om förnekarna som påstår att bilden av honom är förfalskad slår han ut med händerna och höjer rösten. De är ute efter berömmelse, byggt på sitt hat mot judar, säger han. Hans blick, som är så vaken och granskande, mörknar och för ett ögonblick finns ingenting kvar av det varma leendet som mötte mig i hallen.

”Jag tycker synd om dem.”

LÄS OCKSÅ: Hur man kan – och bör – faktagranska förintelseförnekare