clown3

Snälla, snälla media – sätt inte igång en ny clownskräck

Stora delar av hösten 2016 gick för mig åt till att, efter bästa förmåga och i den lilla utsträckning jag mäktade med, försöka lugna de jag kunde i spåren av masshysterin kring clownerna. Jag skrev blogginlägg efter blogginlägg, intervjuades i radio och teve och talade om saken på föreläsningar. På skola efter skola fick jag ett och samma intryck: alla barn och ungdomar hade hört talas om någon som sett en läskig clown, men mycket få för att inte säga knappt någon hade faktiskt själv sett en. De poliser jag pratade med lät lika trötta som jag – de hade visserligen fått in mängder av tips och telefonsamtal, men inte en enda ”clown” kunde lagföras för något brott. Det är möjligt att en och annan svensk unge satte på sig en läskig mask och röd peruk och gick ut i natten för att skrämmas, men hysterin i samhället gick långt utanför det eventuella hot de utgjorde.

För hösten 2016 var rädslan och vreden påtaglig. Jag har tappat räkningen på hur många föräldrar och lärare jag pratat med, som kunnat hålla sig för skratt när de läskiga clownerna kom på tal: deras barn hade i många fall knappt ens vågat sig utanför dörren när de skrämmande varningarna cirkulerade som mest på sociala medier. På Facebook såg vi vuxna människor hota ”clownerna” med våld, som om de clowner som faktiskt till äventyrs fanns var övernaturliga varelser och inte tonåringar med billiga Buttericksmasker. Joakim Lamotte, debattör och f.d journalist med följare i hundratusental, skrek in i sin kamera att han skulle tvinga clownerna ”att äta hundbajs så ni gråter och ropar på mamma”. Samhällets vuxna skrämde med sitt ovärdiga beteende upp sina egna barn.

Särskilt ovärdigt betedde sig många av landets medieföretag. Jag skissade i oktober 2016 upp de sätt på vilka medierna hade bidragit till att spä på masshysterin snarare än att motarbeta den. Med bildbruk – genrebilder av skrämmande gestalter i mörka gränder – och rubriker – ”Mördarclowner” och ”clownskräck” – utmålade de clownerna som ett stundande hot, någonting som var verkligt och i högsta grad på väg att drabba dig. Lokaltidningar i hela landet beskrev skräckclownfenomenet som geografiskt aktuellt; ”nu har clownerna nått Säffle!”, ungefär. De lyfte upp händelser från andra länder och tvättade dem rena från kontext, som om de var direktrelevanta för svenska läsare.

Det var då det. Trodde jag, fram till i förra veckan.

clown1

Jaha.

Expressens rubrik, ”Polisens varning: Väldigt snart kan de läskiga clownerna springa på våra gator igen”, är bara lite mer braskande än Aftonbladets: ”Polisen varnar: ‘Clowntrenden kan komma tillbaka'”. Vad får du intrycket att artikeln handlar om? Sannolikt att den svenska polisen nu varnar för att ”de läskiga clownerna” är tillbaka på gator och torg, som den suddiga läsarbilden illustrerar.

Vad handlar artikeln egentligen om? Jo, att polisen i Pennsylvania – som alltså är en stat i USA och inte i Sverige – den 30 augusti utfärdade en ”community awereness bulletin” där man säger att liknande vittnesmål kan tänkas inkomma igen i samband med premiären av Stephen King-filmatiseringen ”Det”. Man noterar också syrligt i bulletinen att polisen, i samband med att clownskräcken uppstod på 80-talet, insåg att ”most, if not all of the clown sightings, were only being witnessed by children between ages five and seven”. Detta citat står ej att finna i till exempel Expressens artikel, som istället pekar på sajten Ladbible som källa och därefter påminner om ett antal av de påstådda clownvittnesmål som kom in 2016.

Ännu längre går kanske sajten Nyheter24, sin vana trogen, när de sätter rubriken ”Polisen förbereder sig – för att ‘clowntrenden’ ska komma tillbaka”. Även de syftar sannolikt på polisen i Pennsylvania, för det enda citat de fått från polisen i Sverige säger den precisa motsatsen. ”I nuläget har vi inga diskussioner om fenomenet, men jag ska undersöka saken ytterligare”, sade Towe Hägg vid polisens nationella mediecentrum till dem i artikeln. Den enda som egentligen är ohederligare än Nyheter24 är den direkt missledande klicksajten Newsner, som ber sina följare dela polisens varning som om de i Pennsylvania skulle ha nytta av att tusentals svenskar skräms upp.

clown2

Jag försöker att fria hellre än fälla, men det är omöjligt att läsa kvällstidningarnas och klicksajternas rapportering om den amerikanska polisens bulletin som något hederligt. I bästa fall är det en slarvig och ansvarslös klackspark, i värsta fall ett försök att sätta igång en klickig masshysteri igen. Det går helt enkelt inte att se dessa rubriker och Facebookposter utan att inse hur de utgör ett löfte om uppmärksamhet till de som eventuellt skulle vilja klä ut sig till clowner och gå ut och skrämmas igen. Särskilt med tanke på hur ostensiv förra höstens clownpanik var, det vill säga att den enkelt uttryckt i hög utsträckning byggde på härmapor som sett andra få uppmärksamhet för att de skrämts och inte ville vara sämre själva.

Artiklarna i detta blogginlägg publicerades den åttonde september, och trots att ”Det” fått mycket publicitet sedan dess har vi inte sett någon clownhysteri brisera i de svenska sociala medierna. Men om det framöver börjar dyka upp lösryckta vittnesmål och välspridda Facebookvarningar för clowner som alla hört talas om men ingen själv sett så är det dystert nog väldigt lätt att peka ut en av de aktörer som satt igång det igen:

De traditionella medier vars uppgift egentligen är att upplysa sina läsare och motverka onödig panik.

bild1a

Alla mina spamföljare och hur de brukar ta på mig

Det här blogginlägget är en reaktion på att jag tvingats till en ny morgonrutin.

Mina tidiga morgnar, som jag ofta inleder med att medelst iPhonens skärmljus skrämma liv i min trötta hjärna, innehåller numera ett regelbundet bortrensande av nya spamföljare – åtminstone 20-30 stycken åt gången. Varje dag rasar de in. Min blocklista innehåller nu nästan 1 000 konton (och då räknas inte de konton som allt eftersom raderats av Twitter), och den absoluta merparten är nytillkomna spammare. Hur vet jag att det är spam det handlar om? Jo, för att de är intill förväxling lika varandra och går att sortera in i ett par underkategorier.

Jag skriver detta eftersom att jag själv inte lyckas hitta något skrivet om just dessa spamkonton, och för att jag inbillar mig att jag inte är den enda som drabbats. Det verkar visserligen som att jag inte är utvald eftersom jag bedöms vara särskilt viktig eller inflytelserik, men något måste det betyda att det är just vi som drabbats. Mer om det senare.

Låt mig först skissera vilka spamkonton det är detta handlar om, genom att belysa tre av de mer igenkännliga kategorierna.

Läs mer

bild15b

Svärmen

I slutet av augusti uppmärksammade jag ett fejkat konto på Twitter, som stulit sin profilbild från en riktig tjej och använde den unga, kvinnliga personan för att sprida ett antifeministiskt budskap som gick hem bland sverigevänner. Ni kan läsa den tråden genom att klicka upp tweeten nedan.

Kontot försvann, av allt att döma i samband med att det anmäldes för bildstöld, men dök sedan upp i ny form med ett nytt namn – LdaLinn95, som om man skriver L:et gement ser ut som IdaLinn95: ldaLinn95. Jag trodde det var något troll som registrerat kontot, eftersom det mest ägnade sig åt att skriva okvädesord till sin omgivning. Men kanske är det något större som pågår kring vår avsiktligt felstavade vän.

Läs mer

sprut

Från spruta på tunnelbanan till parfym på shoppingcenter

https://twitter.com/terrahvitorino/status/899868047514546176

Denna skrämmande historia spridde hundratals personer vidare på Twitter i augusti 2017. Shoppingcentret i Kalifornien där det hela skulle ha utspelat sig heter egentligen Vintage Faire Mall men är bekant för de lokala läsarna som Modesto Mall . Att det är meningen att läsaren – särskilt om hon råkar vara en ung tjej – ska hörsamma historiens sedelärande funktion är uppenbart. Både Christina Marie, som publicerade berättelsen på Facebook, och signaturen T, som spred den vidare på Twitter, avslutar sina inlägg med varnande formuleringar. ”Galet! Var vaksamma”, skriver Christina. T ber sina följare att sprida den och suckar att ”världen håller på att bli löjligt läskig.”

Läskig har emellertid världen alltid varit, åtminstone om det är den här sortens berättelser som är orsaken. Christinas historia får den som har läst Bengt af Klintbergs Råttan i pizzan att le igenkännande. Vi slår upp sidan 60 och läser vandringssägnen ”Sprutan på tunnelbanan”:

Min moster och två väninnor till henne skulle åka tunnelbana till en bridgekväll. Det var rätt mycket folk i vagnen, så bara två av dem fick plats bredvid varandra. En tredje satte sig några bänkar längre bort.

När de närmade sej stationen där de skulle gå av, gick min moster och väninnan som suttit bredvid henne bort till den andra. Då satt hon där med glasartad blick, utan styrsel i kroppen, hon var alldeles borta. De tog tag i henne och försökte ruska liv i henne. Då säger en helt främmande man som sitter bredvid henne:

– Bry er inte om henne, hon reser i mitt sällskap. Hon har blivit dålig, men jag ska ta hand om henne.

– Hon reser inte alls i ert sällskap! protesterade de.

Just då stannade tunnelbanetåget, och mannen försvann ut i folkvimlet. De lyckades släpa ut sin medvetslösa väninna och få in henne i en taxi, och sedan åkte de till ett sjukhus. Där fann läkaren ett märke efter spruta i väninnans lår.

Det här är sant, min moster var ju själv med om det.

I denna historia, som af Klintberg skriver att fick höra av en väninna till hans svägerska på en middagsbjudning i februari 1974, är förvisso scenen en annan – tunnelbanan i Stockholm istället för ett shoppingcenter i Kalifornien – och förövaren är en man istället två kvinnor, men dialogen mellan offrets vänner och kidnapparen är i båda berättelserna så snarlika att släktskapet blir uppenbart. I Råttan i pizzan, som af Klintberg gav ut 1986, pekar han på historien som den vanligast förekommande om Stockholms tunnelbana och kopplar den till liknande historier om métron i Paris som cirkulerat redan på 30-talet. Men han associerar också till en annan amerikansk berättelse som han hört en amerikansk 27-årig kvinna berätta 1981, som är i det närmaste identisk. Mor och dotter är på shoppingcentrum, dotter går på toaletten men bärs snart ut av två kvinnor. Mamman undrar vad de gör, den ena kvinnan säger att det är hennes dotter och att hon blivit sjuk, och när mamman ställer till med en scen flyr kvinnorna. ”De har bedövat flickan med kloroform med avsikten att föra henne till ett liv som prostituerad i New York”, avslutar af Klintberg den versionen.

Den moderna vandringssägensencyklopedin Snopes.com har också ett exempel på denna berättelse, då med Westfield Mall i Toledo, Ohio, som skådeplats. Där var det två män som skulle ha stått för kidnappningsförsöket, och lokaltidningen The Toledo Blade blev hösten 2010 nedringda av oroliga läsare som hade hört talas om händelsen och ville veta om den var sann. En viktig skillnad mellan detta exempel på en kidnappningslegend och den historia vi hittat ovan är emellertid att männen som försökte kidnappa flickan i Toledo också hade klippt av hennes hår i ett försök att göra henne oigenkännlig. Ingreppet gör historien möjlig att koppla till ett rykte som dykt upp i Sverige flera gånger de senaste åren, om ett nyöppnat Ikea i Malmö. Den gången handlade den om ett litet barn, enligt det exempel som skickades runt i ett mejl mellan människor i Skåne i december 2009.

Jag vill berätta om en fruktansvärd händelse som inträffade för 2 veckor sedan på nya IKEA i Malmö. Min syster Linas bekanta var på besök i Malmö och åkte till nya Ikea för att handla. Paret hade med sig sin 3-åriga dotter och gick och strosade ibland alla nyfikna premiärkunder. Dottern är ingen busig liten tjej som brukar vara stökig och springa iväg, utan håller sig ofta i närheten av sina föräldrar.

Men, helt plötsligt var dottern borta och föräldrarna blev helt förskräckta….efter att ha lagt ner en liten stund på att själva leta runt i varuhuset, bestämde föräldrarna sig för att gå till informationen. Informationen på IKEA agerade snabbt och stängde alla entréer för in och utpasserande och hela Ikea genomsöktes.

Efter 1,5 timme fann dom flickan….drogad, rakad (tjejen hade långt hår) och med pojkkläder sittande på golvet på en toalett. Det härjar alltså ligor som kidnappar barn, ja…även i sverige. Ligorna kanske för ut barnet ur landet och säljer dem eller tvingar dem Till prostitution eller tar hand om dem och utnyttjar dem och därefter gör sig av med dem.

Detta hör man inte mycket om! Varför skriver inte tidningen om det? Varför varnas inte folk?

Historien avslutas med en för dessa berättelser traditionell arg kommentar om att den blivit nedtystad, och påminner på många sätt om de berättelser som skapade oro i USA på 60-talet, om småpojkar som angripits på offentliga toaletter (läs gärna mer om dem här). Men upplägget verkar alltså inte ha blivit mindre potent sedan dess. Versionen ovan tvingade Ikea att publicera ett varningsmeddelande på sin hemsida 2009.

ikea-varning-skröna

Vad kan vi utläsa av historien från Facebook, och vad vi får och inte får veta? Tja, i likhet med de flesta tidigare versioner är det fortfarande kvinnor, mammor och döttrar, som är offer, vilket pekar ut dem som målgrupp och ger en tydlig signal: hör upp och anpassa ditt beteende, annars kan du råka illa ut. Till och med i den version från 60-talets USA, där en liten pojke drabbas, är det framför allt hans mamma som ges skulden i och med att hon (mot bättre vetande?) lät honom gå på toaletten ensam trots hans unga ålder. Däremot visar den att förövaren inte alltid måste vara en man – här låter det tvärtom som att kidnapparna är två nästan jämnåriga flickor. I motsats till tidigare historier får vi inte heller veta vad kidnapparnas motiv är, utan bara att de försökt röva bort flickan. Till sist kan vi notera att sprutan och den obestämbara drogen som i tidigare versioner förekommit har blivit utbytt mot en sövande sprejflaska förklädd till parfym. Detta är en tydlig parallell till rykten som cirkulerat i södra USA sedan åtminstone millennieskiftet, om överfallsförsök där man använt parfymflaskor med någon sorts knockoutdrog för att slå ut sina offer. Så sent som 2015 har denna variant synts till, då gällande Storbritannien:

Pls if anyone stops U and ask if you’re interested in some perfume and gives u a paper to smell, pls don’t! It’s a new scam, the paper is laced with drugs. You’ll pass out so they can kidnap, rob or do worse things to you. Pls forward to all friends and family..Save a life please. This was received from a Senior police officer this morning. Take note and alert everyone you want to protect. This is not a joke please. Pass on to family and friends. This is from the UK.

Slutligen kan vi fråga oss varför det just är Modesto Mall som hamnat i centrum för detta vårt kidnappningsdrama? Vanligen är det nyöppnade och uppmärksammade köpcentrum som får bli oönskade skådeplatser för denna sorts berättelser, men Modesto Mall öppnade redan 1977. Någon kvalitet som skrämmer dess besökare måste den dock hur som helst besitta, för lite research visar att den faktiskt dykt upp i ett annat ryktesspridarsammanhang i våras. En man hängdes då ut med en bild på Facebook, och påstods ha stalkat kvinnor bland annat på just Modesto Mall. Mannen tycktes ha fallit offer för en nervositet som fanns i luften i området efter att 18 personer någon månad dessförinnan arresterats i grannstaden Manteca för trafficking.

Det är kanske, allt sammantaget, helt enkelt inte så konstigt att unga tjejer i Modesto oroar sig för att attackeras med parfymflaskor fulla av droger och kidnappas.

bild17

Hopp och förtvivlan bland 4chans rasister efter Charlottesville

Under en högerextrem demonstration på lördagen i Charlottesville, Virginia, körde en bil in bland motdemonstranter, skadade åtminstone 19 och dödade en. Detta otäcka filmklipp tycks visa att dådet var medvetet.

I början av kvällen var filmmaterialet från händelsen rörigt och lågupplöst, men när fotojournalisten Ryan M. Kelly publicerade sina bilder från händelsen fick man tillgång till en bild där bilens registreringsnummer syntes.

På 4chans underforum /pol/, för diskussioner om det politiskt inkorrekta, hade man följt demonstrationen från början med en allt mer stegrande entusiasm. /Pol/ har varit en viktig del av Trumps fotpatruller på nätet sedan han inledde sin valkampanj, vilket kan man läsa en utmärkt text om här, och befolkas i huvudsak av en grupp unga män som befinner sig på den ideologiska skalan någonstans mellan tonårsuppror och bokstavligt talat Hitler. Demonstrationen och motdemonstrationen i Charlottesville var en central punkt för deras upplevda mobilisering.

bild1

När bilderna på bilen där registreringsnumret syntes kom började man snabbt försöka ta reda på vem som suttit i den.

bild3
bild2

Man kollade upp registreringsskylten, och hittade en man…

bild4ny

(…som man först var helt bergsäker på var svart, innan man fattade att människors namn inte är direkt kopplade till deras hudfärg…)

bild11
bild8
bild9
bild10

…tills man googlade fram bilder av mannen…

bild13

…och upptäckte att hans son hade publicerat en bild av vad som liknade samma bil år 2011, och då skrivit att han skulle få den när han fyllde 16.

bild12
bild6ny

Därefter skapade man bilder där man för det första pekade ut bilen som Jeromes och för det andra sade att den användes av sonen Joel.

För det tredje kunde man inte längre säga att gärningsmannen var svart, vilket man ju gärna hade velat tidigare, men Joels publiceringar på sociala medier medgav att 4chan-användarna kunde peka ut honom som en vänstersympatiserande Trumpmotståndare. Därför följde man raskt upp med att skissa upp en hypotes där Joel egentligen hade siktat på att köra på de högerextrema demonstranterna men helt enkelt tagit fel på demonstrationståg.

bild7ny

4chan utropade seger.

bild14
bild16ny
bild15

Kort därefter plockade även diverse profilerade Trumpfans upp tråden även utanför 4chan, och började sprida ett blogginlägg som byggde på teorin 4chan hade plockat ihop. Joel – vars koppling till bilen var ett register och en bild på Facebook från 2011 – antogs automatiskt ha varit den som körde. Detta ifrågasattes inte av Trumpfansen.

Sajten blogginlägget kommer ifrån, Gotnews, uppmärksammades för en tid sedan då det avslöjades att den kunde räkna president Trump bland sina läsare.

bild17

Paul Nehlen, Trumplojal politiker som försöker slå ut Paul Ryan.

bild18

Jack Posobiec, central Trumpfan på sociala medier.

bild19

Ett konto för fans av Donald Trump och Newt Gingrich med 90 000 följare.

Denna teori rämnade då först Joels flickvän, och sedan han själv, dök upp på sina respektive Facebookkonton – som nu var nerlusade av kommentarer från människor som trodde han hade gjort det – och nekade till anklagelserna. De kunde visa på bilder att de var på ett bröllop, och hade så varit hela kvällen.

bild21ny

Brooklyn är Joels flickvän. Henrietta är en arg kvinna som tror allt hon läser.

bild20

Innan Joel och hans flickvän satte sina Facebookprofiler som privata hade hundratals kommentarer, kanske tusentals, publicerats i hans olika statusar varav många var hatiska och hotfulla.

Så för att sammanfatta:

Minuterna efter händelsen i Charlottesville kollade 4chans Trumpsupporters upp vem bilen var registrerad på och letade sig sedan fram till den människa i bilens omgivning som de helst ville skulle ha gjort det. Därefter hängdes denna människa skoningslöst ut. När det visade sig att man hade haft fel raderade man helt enkelt bara sina tweets utan att adressera felaktigheten närmare.

Natten till söndagen offentliggjordes det att den man som häktats för bildådet är 20-årige James Alex Fields Jr., som redan visat sig vara en högerlagd Trumpsympatisör som till och med hängde på 4chans /pol/-forum. Detta har känts så dåligt för 4chan-användarna att några faktiskt börjat tappa hoppet om rörelsen…

bild24
bild23

…medan det fått andra att omedelbart börja söka anledningar att ursäkta honom…

bild22

…och ytterligare några tagit till det äldsta tricket i boken och helt enkelt börjat prata om konspirationer.

bild25
bild26
bild27

Bekräftelsejäv. Blodtörstighet. Likgiltighet. Förnekelse. Det finns mycket man kan säga om vad som hänt på 4chan denna natt, och inte mycket är av godo.

isvec-basbakani-lofven-erdogan-sozleri

Stefan Löfven tillskrivs turkiskt fejkcitat om Erdogan som sprids i sociala medier

Jag är en av få europeiska ledare som inte blivit verbalt attackerad av herr Erdogan, och låt mig tala klarspråk till hela svenska folket och Europa när jag säger att jag inte tänker ge mig in i en ordstrid med herr Erdogan. Det vi står inför är organiserad ignorans, och det har jag inte sjunkit tillräckligt djupt för att hantera.

Ungefär så ska statsminister Stefan Löfven ha sagt om den turkiska ledaren Erdogan, enligt turkiska publiceringar på sociala medier som fått viss spridning i veckan. Men det finns i själva verket inga bevis på att Löfven någonsin ska ha sagt så. Den turkiska faktagranskarredaktionen Teyit.org uppmärksammar det i dag på engelska, och säger bland annat att de varit i kontakt med Socialdemokraterna som dementerat att Löfven skulle ha sagt detta.

Teyit.org kontaktade mig i veckan och bad mig om hjälp med att spåra källan till citatet, och inte heller jag kunde hitta några belägg för att Löfven ska ha sagt så här. Enligt en statusuppdatering på Facebook – publicerad på en sida med en halv miljon fans och som fått över 1 200 delningar – ska Löfven ha fällt uttalandet i en intervju med Svenska Dagbladet, men ingen sådan intervju finns att läsa såvitt jag kunnat se. Citatet dyker tidigast upp i våras, hos en turkisk kolumnist, som inte besvarat Teyits frågor om varifrån han fått det.

Citatet är längre än versionen jag återger ovan, och både svåröversatt och svårförstått. Med hjälp av den turkiskspråkiga journalisten Özgür Kurtoğlu har jag gått igenom citatet ord för ord, och förgäves försökt hitta dess källa med hjälp av olika versioner på sökord. Citatet låter inte heller som någonting Löfven skulle ha sagt.

1200x630bb

Jag, Ryggsäck

Ett fun fact om mig som ofta får småbarnsföräldrarna i min omgivning att känna en blandning av avsmak och fascination är att jag gör den svenska rösten till karaktären Ryggsäck – vilket är, håll i er nu, en ryggsäck – i barnteveserien Dora Utforskaren. Dora Utforskaren tillhör kategorin barnteveserier som är menade att skapa en sorts dialog med barnen framför skärmarna, om så bara genom att ställa oerhört enkla frågor och lämna några sekunder tysta då barnen kan ropa ut svaren. Generöst (eller nedlåtande, beroende på hur högt man håller barns kognitiva kompetens) nog öppnar man till och med ibland för att barnen ska svara fel på dessa frågor, genom att säga till exempel ”Nej, det där är ju en paprika! Dora bad dig ju att peka ut en kvastfening” och liknande.

Om ni inte antingen är väldigt unga i sinnet eller har småbarn själva är det möjligt att ni inte sett Dora Utforskaren, och i så fall kan ni bekanta er lite med inte bara min karaktär utan också hur min röst lät i puberteten genom att klicka er fram till 03.29 i Youtubeklippet nedan, där två killar spelar spelet om Doras äventyr med… eh, mig.

Min tid som dubbare i barnteveserier är inte den mest kända aspekten av min karriär kanske, men varje gång det framkommer är det någon som tycker det är kul. 2013 skrev journalisten Andreas Jennische ett blogginlägg där han nämnde Dora Utforskaren, och en av hans följare påpekade då för honom att jag var Ryggsäck. Jennische bloggade då om saken, och i hans kommentarsfält skrev jag en mindre roman om hur det hade varit.

Jennisches blogginlägg har, tillsammans med hans blogg i övrigt, försvunnit (men går ändå fortfarande att läsa här), men den där romanen hittade jag faktiskt nyss sparad via kommentarssystemet där den skrevs. Och eftersom jag är övertygad om att det fortfarande finns småbarnsföräldrar där ute som plågas av Ryggsäcks enahanda och fullständigt atonala sång, och därför kanske skulle kunna stå ut lite lättare om de hade något roligt att associera den med, tänkte jag här återpublicera den.

Alltså: hur det var att dubba rollen Ryggsäck i Dora Utforskaren, skrivet av mig den 12 september 2013:

Min dubbning inleddes vid kanske 11 års ålder, med att jag – ett mycket uppmärksamhets- och framgångstörstande barn – började se mig om efter andra sätt att tjäna pengar än the occasional utförsäljning av halvt uttjänta McDonaldsleksaker i Bofils båge. Min gudmors pojkvän jobbade då, om jag minns rätt, som studioman på dubbningsstudion Eurotroll, och mamma tipsade om att höra av mig till honom med förslaget ”Ge mig pengar så pratar jag”. Så gjordes och jag åkte in till studion, som då låg några kvarter från min dåvarande skola Adolf Fredriks, på audition.

När lönen diskuterades dök fantasisummor som 350:- i timmen upp. Jag var såld, och min sopranstämma verkade tillfredsställa även den jovialiska men businessinriktade studiochefen Lasse Svensson (som kuriöst nog är bror till ingen annan än Lill-Babs).

Kort därefter var jag inblandad i flera Snobben-produktioner, bland annat ”Bon Voyage Charlie Brown” (eller ”Lycklig resa, Charlie Brown” som den sedvanligt kosmopolitiska svenska titeln lyder) och delar av en senare producerad Snobben-serie. Det är nog de roligaste sakerna att se så här i efterhand – min röst är så fixerat illjus och samtidigt på något sätt sorgsen att det känns som att höra ett kassetband som reflekterar över att det snabbspolas för mycket och snart kommer vara utslitet. De följdes upp av en sådan mängd serier och filmer under åtminstone sju års tid att jag antagligen inte kunde rabbla upp hälften, ens om jag fick en dags betänketid. De flöt liksom ihop.

Men Dora utforskaren minns jag. Det var ingen audition, de hörde bara av sig någonstans kring 2004-05 och sade ”Vi har en till roll för dig”. Eftersom mitt arvode då hade stigit till typ 500-600 i timmen tackade jag ja utan närmare betänketid, och sattes strax i det ljudisolerade inspelningsrummet med hörlurarna på och endast det tjocka fönstret ut till studiomannen och hans spakar som utblick till verkligheten.

När man dubbar läser man i princip bara upp repliker från ett papper lagt framför en på bordet, utan idé om story eller kontext, så jag kan inte säga att jag någonsin fick chansen att djupare dyka ner i Doras eller någon av hennes stallbröders innersta. Jag hörde aldrig ens signaturmelodin, tror jag. Men på manuset var i alla fall åtminstone fyra karaktärer överstrukna med märkpenna och därmed mina: Ryggsäcken, tjuren Benny, den desperat intetsägande Diego Márquez och så de outgrundliga ”Tre små insekter”.

De senares bidrag till serien var rätt så ringa – de materialiserades närhelst Dora var på väg någonstans och skanderade maniskt målet för resan i fråga tillsammans med henne (De styckena fick vi alltid banda om gång på gång, medan studiomannen irriterad bad mig låta pipigare men samtidigt mer bestämt entusiastisk. Resultatet minns jag som något i stil med om mössen i Askungen hade deltagit i en vänsterdemonstration på 70-talet) för att sedan lika raskt försvinna ut i periferin, till sina antagligen fläckfria insektsliv.

Ryggsäcken, som ju helt klart är min brorslott i Dora-universat, skulle låta ”ung men cool”. Detta löstes genom att jag satte ner min då 15-åriga röst i ett grötigt mellanregister, med ett brett leende påklistrat (”Det hörs genom rutan om du ler när du säger det!”). Genom dessa beskrivningar kanske du förstår att mängden inflytande jag hade på hur Ryggsäckens porträtt skulle målas var begränsad – jag hade så att säga fått soppan upphälld och kunde själv bara salta den. Skälet till att ord som exempelvis ”de-licio-uuuus” är så märkligt uppdelade är helt enkelt att i orginalversionen är det spanska de uttryckslösa barnen framför TV:n skulle lära sig, och på spanska säger han ”delicioso” – fem stavelser istället för engelskans (med god vilja) fyra. Då är man så illa tvungen att sanktionerat av trötta studiomän hojta lite extra på det sista uuus:et.

En liten extra fun fact är att de inte kunde nöja sig med att återanvända en och samma inspelning av den så fängslande ”Ryggsäck, ryggsäck”-sången. Nä, till min plånboks glädje men hjärnas utnötning bandade vi den varenda. Jävla. Gång den återkom i serien. Jag kan den fortfarande, jag skulle sannolikt kunna rabbla den fläckfritt om du så ryckte upp mig mitt i natten. Inte för att jag föreställer mig att du blir så imponerad – om du, som det verkar, är småbarnsförälder antar jag att just det scenariot inte längre är teoretiskt.

Se där, en mindre uppsats. Det var i sammanfattning ett kul kapitel av mitt liv som dessutom var tungt inkomstbringande. Jag kan rapportera att jag smällde samtliga pengar på Lego och havrebollar i skolans fik.

ag-sd

En avfärdad bluff i en småstad – men på Facebook blir det en ”krigsförklaring”

Det här är lappar som delas ut i Malmö just nu. Jag hoppas verkligen att alla förstår vikten av att gå och rösta i kyrkovalet i september. Kanske har kyrkan spelat ut sin roll för just dig 2017, men islam är ingen lek. De menar allvar. Därför behövs ett statement ifrån oss som vill behålla våra kristna värderingar.”

SD:s andra vice ordförande i Göteborg, Agneta Kjaerbeck, skräder inte orden på sin Facebooksida. Under texten ligger bilden hon skriver om, föreställande ett flygblad med svensk och arabisk text. ”Gå med oss innan det är försent. Det kristna Sverige ska vika sig för Islam”, står det, varpå två stycken på arabiska och en IS-flagga följer. Sist på lappen står det ”Inshallah”.

Agneta avslutar sitt Facebookinlägg med att länka till en sverigedemokratisk kampanjfilm för kyrkovalet.

ag-sd

Den som inte kan arabiska förstår bara hälften av lappen, men det är tillräcklig för att man ska känna sig skrämd. Är IS på plats i Malmö? Tvingar de svenskar att konvertera? Vad gör de om man inte lyder?

Tja, enligt Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi vid Teologiska institutionen på Uppsala universitet samt en ofta anlitad expert på IS, gör de nog ingenting – för de är inga islamister. Det visar sig att det andra av de två styckena text på arabiska betyder, ord för ord, ”Sverige kommer att ge utrymme kommer att ge utry”.

– En snabb koll visar att det är en dålig googleöversättning. Det verkar alltså inte vara seriöst, skriver han i ett mejl till mig, och fortsätter:

– Terrorsekten Daesh/IS använder sig av en del nyckelord för de grupper som man säger sig bekämpa. Kristna kallas Nasara, Salibiyyun eller kuffar, otrogna. (…) Förutom språket är det det här som gör att man blir misstänksam.

Det vore inte heller första gången någon försökte skapa illusionen av att IS tar över genom fejkade flygblad – i februari 2015 dök papper med bisarr arabiska upp i Knivsta.

Agneta Kjaerbeck har, efter att jag börjat ställa frågor kring bildens källa, uppdaterat sin text med ett långt förtydligande där hon bland annat skriver: ”Jag har inte kollat om detta stämmer före jag postat mitt inlägg då jag fann min väns inlägg trovärdigt. Det kan mycket väl var ett fakefoto men jag har i sådana fall inte förstått det. Oavsett så är det inte så att jag gör ”reklam” för kyrkovalet utan jag uppmanar verkligen folk att rösta. Jag hade kunnat uppmana människor helt utan detta foto med precis lika starka argument.”

Så varifrån kommer bilden? Agneta Kjaerbeck hänvisar i kommentarsfältet till en bekant, och skriver att denna bekant själv tagit bilden i Malmö. Men när man letar runt på sociala medier visar det sig snabbt att den bekante bara återpublicerat en bild han hittat på Facebook.

Den nionde juli fick den stor spridning i en skärmdumpad version, prydd av oroliga emotikons.

hittatifb

Kommentarerna på bilden är rädda och upprörda. Flera kallar lappen ”en krigsförklaring”. ”Vidriga mussesvin. Dra till sanddynerna där ni hör hemma era as”, skriver en man. ”Dags att ladda skjutjärnet”, skriver en annan, och en tredje frågar sig: ”Tyst i PK-media! Hur tyst hade det varit om islam byttes ut mot nazism?”

Tidigast dyker bilden av allt att döma upp på Facebook den åttonde juli. Den är då i större format, mer högupplöst och mindre beskuren, och den är publicerad av en kvinna som sympatiserar med SD, att döma av hennes arga inlägg i bildens kommentarsfält. ”Börjar bli dags att beväpna sig nu för att skydda egendom o familj inga poliser inga militärer o inga straff för de som först o främst inte skall vara här wtf”, skriver en man, och kvinnan svarar: ”Ja är dags för detta snart, helt sjukt detta, att dessa ………..får göra som dom vill i VÅRT Sverige”.

Till mig säger kvinnan att hon fått bilden från en kompis kompis, en person boende i Grevie i Båstad. Denna kompis kompis vågar emellertid inte prata om det hela.

Men faktum är att en boende i Grevie, en tätort med 2000 invånare utanför Båstad, faktiskt fått detta flygblad i brevlådan och polisanmält det. Men inte för att det tolkades som ett hot, utan enligt Karim Ottosson, polischef i Båstad, av helt motsatta skälet.

– Flygbladet har inkommit till en boende i Grevie. Hon tolkar det som att det är hets mot folkgrupp, att det är menat att skapa missaktning mot muslimer, säger han.

Polisanmälan är nedlagd, men inte heller Karim Ottosson tror detta flygblad är ett tecken på att islamisterna håller på att ta över i Grevie.

– Jag lägger inte mycket vikt vid det. Det är klart man är lyhörd ifall det skulle visa sig vara något ordentligt, på riktigt, men jag känner att det är ganska oseriöst.

Har ni haft någon liknande flygbladsutdelning i trakterna innan?
– Det vi har haft innan är högersidor som sätter upp klistermärken. Inget från vänster, eller ingenting från muslimska hållet, säger Karim Ottosson.

Så för att sammanfatta:

Ett papper som hamnat i några brevlådor i Grevie, där man aldrig haft problem med våldsbejakande islamister förut, innehåller IS-hot på felstavad och till synes okunnig arabiska. Den polisanmäls för hets mot folkgrupp eftersom den tolkas som en attack mot muslimer, men när den hamnar på sociala medier skapar den rädsla och ett missförstånd eller en förvrängning gör snabbt att den sprids i föreställningen att den delas ut i Malmö. En sverigedemokrat använder till slut bilden för att göra reklam för sitt parti i ett val.

Det är en invecklad episod, men den kan vara värd att begrunda. Fler val står inför dörren.

Tack till Christian Sfeir, som uppmärksammade mig på och hjälpte mig förstå denna story.

greg

När våld hyllas och pressen hatas

Tidigt i hans presidentvalskampanj, på ett kampanjmöte i Iowa, sade Donald Trump att han troligen hade kunnat ställa sig mitt på den stora gatan Fifth Avenue i New York och skjuta någon, och att inte ens det hade kostat honom några väljare. Det blir allt mer uppenbart att uttalandet ska tolkas bokstavligt.

I förrgår, på den sista dagen av hans valkampanj inför delstatsvalet i Montana, misshandlade republikanen Greg Gianforte nämligen en journalist. Dagen efter vann han valet. Det hade ingenting med faktaresistens att göra. Montanas befolkning låtsades inte om att det hela inte inträffat, ej heller bortförklarade konservativa nyhetsprogram och radiopratare misshandeln som någonting oansenligt och uppblåst. Nej, de hade alla samma reaktion:

De njöt av händelsen.

Valet i Montana gällde vem som skulle hålla delstatens enda stol i representanthuset, den ena kammaren av den amerikanska lagstiftande församlingen. Delstatsval som dessa används ofta som popularitetsmätare på presidentens jobb, eftersom en impopulär president riskerar dra ner sina egna partikamraters väljarsiffror och vice versa. Det var ett så kallat specialval, insatt eftersom Montanas föregående representant lämnade jobbet för att bli president Trumps inrikesminister.

Valet stod mellan republikanen Gianforte, en abortmotståndare som ställt sig bakom Donald Trump och som i frågor om pensionsålder hänvisar till att Noak minsann var 600 år gammal när han byggde arken, och den banjospelande demokraten Rob Quist som innan valet kampanjade med Bernie Sanders och på många sätt delar hans plattform. Generellt i USA gynnas republikaner av lågt valdeltagande, och demokrater av högt, varför det specialinsatta delstatsvalet – där bara drygt hälften röstar – från början såg bra ut för Gianforte. Men när president Trump började röra sig på rekordlåga nivåer av stöd blev det allt sannolikare att Quist skulle kunna få en knuff i rätt riktning bara genom att slippa vara sin presidents partikamrat, och plötsligt liknade valet en nagelbitare.

Det visade sig emellertid att Trump skulle komma till Gianfortes räddning på ett oväntat sätt. Trump gillar, vilket få kan ha missat vid det här laget, inte journalister. Eller det är bara till hälften sant: han gillar att se sig själv på förstasidor och söker deras uppmärksamhet med ljus och lykta, och låter sig gärna intervjuas av New York Times och Washington Post. Men när han uttalar sig offentligt om medierna är det alltid i dramatiskt nedsättande ordalag, och kallar samma tidningars reportrar för sorgliga lögnare och fuskare.

Under året som gått har Trump byggt upp ett gediget förakt för journalister hos sina sympatisörer, och det skär genom allt han och de gör och ser. På Trumps kampanjmöten var det regel snarare än undantag att han pekade ut journalisterna och lät sina supporters bua åt dem i några minuter.  Gianforte har låtit sig inspireras av Trumps förhållningssätt. På ett möte arrangerat av en konservativ förening ställde en person i publiken en fråga till Gianforte om hur deras ”största fiender”, medierna, skulle kunna ”tyglas”. Gianforte svarade genom att peka på en journalist i rummet, och säga: “We have someone right here. It seems like there is more of us than there is of him.

Scenen där detta skulle kulminera var en BBQ-fest som Gianforte höll för sina kampanjvoluntärer. The Guardian-reportern Ben Jacobs var på plats, med en nyutkommen opartisk myndighetsbedömning av den republikanska sjukvårdsreformen i bakhuvudet. Gianforte stödjer sjukvårdsreformen, men hade ännu inte uttalat sig om att bedömningen visade att den skulle lämna tjugotals miljoner amerikaner utan sjukförsäkring. Gianforte stod i ett rum och pratade med ett teveteam från Fox News när Jacobs tittade in. “I decided there was no harm in asking one question, and the worst thing that could happen was they would tell me to go to hell”, sade han senare till Guardian.

Händelseförloppet som följde spelades in på band.

Det var Ben Jacobs själv som, när han återfått fattningen, släppte nyheten om vad som hade hänt.

I ett uttalande kort efter händelsen beskrev Gianforte det i ett pressmeddelande som att Jacobs hade låtit bli att ta bort sin bandare, trots att han blivit tillsagd att göra det. Pressmeddelandet fortsatte: “Greg then attempted to grab the phone that was pushed in his face. Jacobs grabbed Greg’s wrist, and spun away from Greg, pushing them both to the ground. (…) It’s unfortunate that this aggressive behavior from a liberal journalist created this scene at our campaign volunteer BBQ.

I några ögonblick stod sanningen om vad som egentligen inträffade på den där BBQ-festen och svajade. Om amerikanska folket bara hade haft Jacobs ljudinspelning och de två männens olika versioner av vad som hade hänt hade antagligen två läger uppstått, där det ena lägret trodde på Jacobs och det andra på Gianforte. Men då valde teveteamet från Fox News att dela med sig av sina ögonvittnesskildringar av vad som hände.

”Gianforte grabbed Jacobs by the neck with both hands and slammed him into the ground behind him. Faith, Keith and I watched in disbelief as Gianforte then began punching the reporter. As Gianforte moved on top of Jacobs, he began yelling something to the effect of, ‘I’m sick and tired of this!’ (…)To be clear, at no point did any of us who witnessed this assault see Jacobs show any form of physical aggression toward Gianforte.”

Även om andra program i Fox News lät bli att nämna sina egna reportrars vittnesmål när de diskuterade händelsen, och istället tydde sig till Gianfortes uttalande, var själva händelsen som den inträffade tämligen omöjlig att ifrågasätta efter att nyhetskanalens reportrar trätt fram och givit Jacobs version stöd. Gianforte hade, mer eller mindre oprovocerat, anfallit och misshandlat en journalist för att han försökte göra sitt jobb.

Och det verkar inte ha betytt ett skvatt för Montanas republikanska väljare.

Stora delar av rösterna hade lagts på förhand, och när Gianfortes attack hamnade på nyheterna i hela landet väntade man sig bara att ytterligare ungefär en tredjedel av rösterna kvarstod. Det hade i och för sig kunnat räcka för att resultatet skulle förändras, ifall händelsen gav väljarna avsmak inför Gianforte. Men resultatet blev tvärtom. Gianfortes väljare tycktes sporrade. Reportrar på plats vid valbåsen i Montana vittnade om att väljare sagt att ljudinspelningen ”fått dem att hurra”, och att reportrarna skulle akta sig för annars kanske de var näst att få sig en omgång.

Ben Jacobs kallades av den konservativa pratradiokändisen Rush Limbaugh för en oförskämd, respektlös och gnällig pyjamaspojke, kollegan Laura Ingraham frågade sig hånfullt om någon ”fått sina lunchpengar stulna och sprungit och skvallrat” och en republikan i representanthuset sade överseende att ”vi alla gör misstag”. Varken presidenten eller vicepresidenten har hittills uttalat sig om det inträffade, och representanthusets talesman, republikanen Paul Ryan, har nöjt sig med att uppmana Gianforte be om ursäkt. Men från väljarna såg Gianforte det ekonomiska väljarstödet rulla in.

Dagen efter vann Gianforte delstatsvalet i Montana med 50,2% av rösterna, gentemot Rob Quists 44,1%. Han är nu åtalad för misshandel och förväntas inställa sig i rätten innan den sjunde juni. På straffskalan finns maximalt $500 i böter, sex månader i fängelse eller både och. På valnatten, när Gianforte höll tal för att tacka sina supportrar, bad han också om ursäkt för att ha slagit Jacobs. ”Du är förlåten”, skrek en kvinna i publiken.

Jag uppmärksammar denna händelse eftersom det visar att i USA är journalisthatet nu så utbrett bland republikaner att det lämnat kategorin arbetsmiljöproblem, och istället äntrat kategorin demokratihot. När Ben Jacobs envisades med att fråga Gianforte om hans syn på sjukvårdsreformen gjorde han inget annat än sitt jobb: han försökte få klarhet i en valkandidats syn på en viktig fråga så väljarna skulle kunna fatta ett informerat beslut. Att han då utsätts för våld, och att väljarna tycker det är rätt åt honom, går att spåra direkt till att journalistföraktet sanktionerats från högsta ort under året som gått.

Det ökade föraktet mot journalistkåren resulterar inte bara i att medborgarna blir sämre informerade, och att makthavarna inte behöver ta det ansvar de är avlönade att bära, det kan i värsta fall också betyda att nästa attack mot en enskild reporter blir ännu våldsammare. Det är dags att säga som det är: amerikansk pressfrihet är hotad. Och vad värre är, delar av det amerikanska folket anser att det är av godo.

Än så länge är det svårt att föreställa sig att en riksdagsledamot, inför ett val, tar strypgrepp på och misshandlar en svensk journalist. I USA betraktas våld ännu ofta som någonting som kvalificerar en som manlig och handlingskraftig, en syn vi inte delar här. Men vi inspireras ofta av våra grannar i väst. Låt oss för allt i världen hoppas att trenden som är så deprimerande tydlig i USA inte slår igenom hemmavid.

Fan, väljarna i Montana vet ju fortfarande inte hur Greg Gianforte ser på sjukvårdsreformen.

peter12

En av soppans alla ingredienser

I slutet av april publicerades i DN en läsvärd artikel av Måns Mosesson och Anders Hansson, om den anarkofrihetliga utopidrömmen Liberland. Där, längs Donau mitt emellan Kroatien och Serbien, vill en brokig grupp aktivister skapa en ny nation, fri från plågorna de upplever i sina fosterland.

Det enda människorna som sökte sig till Liberland hade gemensamt var egentligen att alla hade sina egna skäl. ”Någon är övertygad om att invandringen håller på att knäcka Europa, en annan menar att bankväsendet är korrupt, en tredje vill placera sin förmögenhet i en jurisdiktion med frivillig skatt, en fjärde vill ta sina droger i fred, en femte är sur för att man snart inte får röka ens på uteserveringarna i hemlandet längre”, skriver Mosesson. En svensk ung man, fastlåst i ett liv han är missnöjd med i Visby, drömmer i artikeln om att åka till Liberland och kan inte föreställa sig att någon konflikt skulle uppstå där.

– De som bor i Liberland kommer att vara väldigt överens med varandra. Alla har sökt sig dit av en anledning, alla har ett gemensamt mål. Kommer man från ett muslimskt land så tror jag inte att man är särskilt förtjust i sharialagar, till exempel. Så det kommer inte att bli några motsättningar, säger mannen.

Om Liberland någon gång blir verklighet, och en grupp människor som på grund av sina unika och egensinniga politiska övertygelser gjort sig omöjliga i sina hemländer bosätter sig tillsammans i ett träsk, får vi se om den förhoppningen infrias.

Det spännande med stora delar av den missnöjda nätburna främlingsfientligheten i allmänhet, och muslimfientligheten i synnerhet, är hur som helst att den påfallande ofta utgörs av en ohelig röra olika bevekelsegrunder. Än så länge trivs de hyfsat bra ihop (även om Donald Trumps bombningar i Syrien och degradering av Steve Bannon skapat hotfulla sprickor i fasaden), men om slutmålet är någon sorts nytt samhällsbygge är det svårt att föreställa sig hur det ska ske i samförstånd.

I dagarna har en person dykt upp i mångas flöden, och han symboliserar på ett träffande sätt detta.

Den 30 april fick en som kallar sig PeterSweden7 på Twitter syn på en tweet signerad Avpixlat-krönikören Jan Sjunnesson. Sjunnesson hade kommit över en reklamlapp från McDonalds i Södertälje, på vilken det stod på arabiska. Peter tog illa upp.

https://twitter.com/PeterSweden7/status/858446838847983618

Hade Peter vetat att lappen hade samma information på svenska på andra sidan, och att McDonalds – som precis som alla andra företag gärna vill ha nya kunder, oavsett varifrån de kommer – hade delat ut den i områden med mycket nyanlända, är det möjligt att han hade sparat sina tårdrypande emojis. Men poängen är att den första tweet Peter skrev om lappen fick stor spridning: över 4300 retweets. För första gången dök han även upp i svenska flöden.

I den amerikanska alt-right-rörelsen är det annorlunda. Där har han sedan i höstas skapat sig en allt större genomslagskraft, och nyligen passerade han 40 000 följare. Efter att ha skaffat ett konto på Twitter i mars 2016 och ett par månader fört en ganska tystlåten tillvaro började han sprida, översätta och kontextualisera handplockade nyheter som alla utmålade samma bild: Sverige stod inför kollapsen och det var invandringens och flyktingarnas fel. Ofta kommer nyhetslänkarna från SVT och andra proffsmedier, vilket dock inte hindrar honom från att klaga över medial mörkläggning i nästa andetag. I december lyftes han upp som ”reporter” för Twitter- och Facebookkontot Voice of Europe, en nationalistisk, muslimfientlig och konservativ alt-right-kanal för amerikaner som undrar över utvecklingen i Europa, och fick då många fler följare. Sedan dess har han uppmärksammats av alt-right-affischnamn som Ann Coulter, Milo Yiannopoulos och Mike Cernovich, och intervjuats av Laura Ingraham.

Så vem är då denna Peter? Jo, av hans sociala medier-aktivitet att döma har han en rätt egensinnig uppsättning övertygelser.

Han är en asylsökare i England, på flykt från Sveriges syn på… hemskolor.

peter1

peter2Varifrån kommer då detta existensiella krav på hemskolor? Jo, från synen på att skolan är ett hjärntvättningsverktyg…

peter3

…som står i vägen för kristendomen.

Och här landar vi i Peters kärna. Han är jätte-jätte-kristen.

Alltså kreationistkristen.

peter4

Hårmodekristen.

peter13

Gammeltestamentskristen.

peter5

Homofobkristen.

peter6 peter7 peter8

peter14

Antisemitkristen.

peter9

peter11

peter10

Ja, faktiskt till och med revisionistkristen.

peter17

Antifeministkristen.

peter15

peter16

Månlandningen-är-en-frimurarbluff-kristen.

peter12

Okej, det är kanske inte en grej annat än i denna killes huvud. Men poängen är att han verkligen är väldigt kristen.

Alt-right-rörelsen i sin helhet är ganska okristen. Visst, den är schauvinistisk, antifeministisk och antisemitisk, konspiratorisk och homofob. Men den utgörs som sagt av en mängd olika subkategorier av åsikter. Och hur Peter går ihop med Ann Coulter – som han anser borde ta en tillbakadragen moderlig roll och klä sig proprare – eller Milo Yiannopoulos – som han anser bör straffas med döden för sin homosexualitet – är minst sagt oklart. Fast inte just nu, just nu är alt-right-rörelsen fortfarande delvis berusad av höstens framgångar och enade i sitt övergripande mål, att påverka makten i deras riktning. Kanske kommer de lyckas, kanske inte. Det enda vi kan vara säkra på är att om de, i sin magnifika brokighet, inte har särskilt goda möjligheter att bygga ett samhälle tillsammans.

Även om Liberland blir verklighet kommer det fortsätta vara ett ordentligt träsk, så länge det bebos av sådana som Peter.