hatstorm

En bekväm konspiration blir till

Det svenska folket är som en enda stor familj. Åtminstone i den bemärkelsen att inte ett enda jävla julfirande kan passera utan någon form av absurt drama.

Vid det här laget känner alla till historien om Åhléns luciareklam. Kommentarsfältet under en bild av ett barn med ljuskrona fylldes av hat när ett antal svenska medborgare ballade ur över barnets hudfärg. Själva bildens historia kanske dock förtjänar viss uträtning. ”Luciabilden togs fram av Åhléns inhouseavdelning för att användas i varuhusen som en skylt där man hänger lucialinnen, pepparkaksdräkter och tomteluvor”, skriver reklamaren Silla Levin som arbetar med Åhléns och fortsätter: ”Bilden användes sedan i deras katalog där de visar upp sitt sortiment inför julhandeln. För att påminna om att köpa prylar inför Lucia postade Åhléns den också på Instagram och Facebook.” Bilden är inte framtagen som reklamkampanj, utan som varuhusutsmyckning.

Om hatet tjänar det inte till att orda så mycket. ”Ingenting är skändligare än hur detta barn har behandlats. Ingenting”, skriver till exempel Sanna Rayman. Mer analys än så behöver inte kommentarernas innehåll.

Vad gäller kommentarerna som representativa för Sverige kan man konstatera att de visar tydliga tecken på att snarare ha orkestrerats från någon vargkula, än att organiskt ha fötts i den svenska folksjälen. Bland annat är det värt att notera att de innehåller termer som ”folkförrädare”, ”anti-white propaganda” och ”kulturmarxister”, vilka ju inte direkt är hämtade ur folkdjupets vokabulär, och att de publicerats i vågor på ett sätt som antyder samordning. På Twitter har jag till exempel spårat delar av rörelsen till det nazistiska forumet nordisk.nu.

Efter att detta blogginlägg publicerats hör en tipsare av sig och påpekar att även ”The Golden One”, en  nazistisk kroppsbyggare med hyfsat stor följarskara på nätet, uppmuntrat sina såväl engelsk- som svensktalande fans att kommentera på bilden.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-05-kl-21-59-04

Med utgångspunkt i detta finns det en rimlig kritik att rikta mot för det första Åhléns, som gott och väl kunde ha varit bättre på att moderera sina kommentarsfält redan från första början. Även svenska medier, som ibland verkar så sugna på en hatstorm att dess proportioner inte spelar någon roll, kan gott ta sig en funderare. I förhållande till den stora mängden positiv feedback som bilden fick stod sig de par hundra hatkommentarerna tämligen slätt, något som även Nyheter24 nämnde när de som första medier uppmärksammade hatet: ”Som tur var så fanns det betydligt fler personer som valde att gå emot hatet och istället stötta företaget”.

Om dessutom kommentarerna var resultatet av någon ljusskygg rasistarmés mobilisering finns det ännu bättre skäl att fundera över hur man lägger upp sina publiceringar.

Det kan man prata länge och väl om, men det tänkte jag inte göra här. Jag ville bara skildra den rimliga kritik mot storyns aktörer som just nu kan framställas, och påpeka att jag delvis håller med. Men det finns en skillnad mellan att kritisera aktörerna i en berättelse som lett fram till ett otvivelaktigt offer, och att börja måla upp konspirationer. Och just det senare ägnar sig en och annan i svensk offentlighet åt just nu.

I en längre Facebookstatus berättar Katerina Janouch, debattör och författare, en historia hon kallat för En ondsint samtidssaga. I den beskrivs hur sluga och cyniska PR-hipsters (”sköna snubbar o coola brudar i lagom tajta Acnejeans och med espresson i de strama kopparna, kanske nåt råpressat också, detoxigt, Joe & the Juice-inspirerat”) tillsammans med Åhléns slängt barnet i luciareklamen till vargarna som ett offer för genomslaget. ”Ett litet barn som får schavottera? Ja, alla krig har sina offer, tänker hipstern kyligt och se klickmängden skjuta i höjden”, skriver Janouch och föreslår att reklamarna dessutom ”på förhand bokat in några riktigt elaka pennor som mot blygsamt arvode skriver något extremt osmakligt från anonyma IP-adresser”.

Sedan, skriver hon, uppmärksammas de anonyma hatarna i media vilket i sin tur leder till att svenskarna börjar misstänka varandra för att vara rasister. ”I potten finns ett oskyldigt litet barn och dess familj. Men den som inte ställer ett kommersiellt varuhus och dess reklambyrå till svars för en riktigt hjärtlös och sjuk exploatering av ett litet barn för dess egna kommersiella syften, borde få stå i skamvrån. De visste mycket väl vad de gjorde. Plus medier som hetsar på, likt publik vid en tuppfäktning”, skriver Janouch.

I kommentarsfältet till Janouchs status dyker en av de 40 000 medlemmarna i Facebookgruppen #jagärhär upp och påstår att de blev förvarnade av Åhléns. #Jagärhär är en antirasistisk grupp, vars syfte är att identifiera kommentarsfält där det hatas och översvämma dem av kärlek istället. Medlemmens påstående tycks understryka Janouchs story, där Åhléns visste vad de skulle utsätta barnet för, och här gör debattören Ann Heberlein entré. ”Åhléns agerande är så hjärtlöst och cyniskt att jag kippar efter andan. Win-win för Åhléns och hashtaggen #jagärhär: Åhléns får maximal uppmärksamhet – #jagärhär likaså. Förloraren är den lille pojken – exploaterad och utnyttjad av både en kommersiell aktör och av en antirasistisk lobbygrupp”, skrev Heberlein i en egen Facebookstatus.

(Påståendet från denna enskilda medlem i #jagärhär, som alltså är en av 40 000, har dementerats av gruppens administratörer. Det första inlägget i gruppen om Åhléns luciareklam är från den tredje december, åtminstone ett dygn efter att de flesta hatkommentarerna publicerats, vilket är bra senkommet för några som skulle ha förvarnats. Det går dessutom att ifrågasätta logiken i att en grupp antirasister skulle hållit det faktum hemligt att ett internationellt företag försöker outsourca sitt modererande av rasism till en grupp frivilliga.)

De två konkurrerande narrativen är nu alltså antingen att Åhléns, deras hov av hänsynslösa reklamare och dessutom en antirasistisk Facebookgrupp med 40 000 medlemmar gemensamt hållit ut ett barn på en bild från varuhusets lucialinneavdelning som bete för hatare och därigenom medieuppmärksamhet, eller att den grupp av internetbaserade svenska rasister som bevisligen existerar helt enkelt gett sig på det senaste av en lång rad minderåriga offer. Droppa dessa förklaringar över Ockhams rakkniv och se vad som blir kvar.

Den kritik jag skissade upp mot Åhléns och medierna ovan utgår från en verklighet där de mer eller mindre omedvetet spelar med i en destruktiv rutin. Jag löper gärna hela linan ut kring denna kritik, men det är med ljusår avskilt från svamlandet om sammansvärjningar. Konspirationsteorier är ett klassiskt sätt att slippa undan den hårda, oförsonliga verkligheten. Vi anar hellre onda viljor i illslugt samarbete ovanför våra huvuden än ser en enkel men vidrig sanning i vitögat. Om en hatstorm är resultatet av ett storföretags myglande tillsammans med en grupp antirasister är det för vissa paradoxalt nog lättare att acceptera än verkligheten: att det finns svenskar som inte drar sig för att hata barn för att de har fel hudfärg. Men varje gång vi unnar oss att försjunka i dessa fantasivärldar blir de lite bekvämare. Till slut blir de svåra att ta sig upp ur igen.

Vid sidan av detta går det att skönja något obehagligt i denna alternativa förklaringsmodell. I sina statusar avslöjar Janouch och Heberlein kanske hur de själva ser på barnet i Åhléns luciareklam. När en liten grupp svenska rasister regnar helveteseld över ett barn är det Åhléns och en antirasistisk Facebookgrupp de vänder sig emot. De ser inte ett barn, utan ett politiskt statement som provocerar och väcker hat, och den enda tolkningen jag kan göra är att barnet för allas skulle alltså inte borde ha fått synas.

För att förstå den här konspirationsteorin måste man betrakta barnet i Åhléns luciareklam som en provokation. Såvitt jag vet har varken Åhléns, #jagärhär eller de svenska massmedierna den synen på barnet. Bara en grupp rasister på Facebook. Och Katerina Janouch och Ann Heberlein?

fakebild11

Vill du se korkad ut? Skit i källkritiken

Är det för bra för att vara sant? Det är en gammal klyscha, en riktigt uttjatad trotjänare som alla hört, men ändå brukar jag tipsa om den under mina föreläsningar om källkritik på sociala medier. Och det är för att vi tyvärr brukar glömma bort den när den skulle behövts som allra mest.

Alex Schulman gjorde sig nyligen ovän med en del av nätets frankaste sanningssägare genom att kritisera TV4:s politiska kommentator Marcus Oscarsson. Oscarsson hade i en ”fempunktsplan” lagt fram egna politiska åsikter om vad som behövde hända framöver, bland annat att Europa måste ”säkra gränserna” och med ”maximal kraft stoppa all islamism”. Detta var nödvändigt för ”Europas överlevnad”, menade Oscarsson.

mobild1

I ett avsnitt av podden ”Alex & Sigges podcast” beskrev Alex Schulman denna retorik som ”direkt från Sverigedemokraterna”, och påpekade att en förment objektiv politisk kommentator inte bör blanda sitt kommenterande med egna åsikter. ”Han går från att vara en person som rapporterar om politik till att bli en person som uttrycker politiska åsikter”, sade Schulman. En konflikt uppstod som enligt kvällstidningarna ledde till såväl krismöten som ordkrig.

Marcus Oscarsson är sedan innan omtyckt bland sverigedemokrater. På Avpixlat kallas han ”hedersknyffel” och ”möjligen Sveriges enda riktigt objektive” politiska expert, man berömmer hans ”direkta stil och objektivitet utan pekpinnar och förlamande politisk korrekthet”, och när Oscarsson på sin Facebooksida frågade följarna om Moderaterna skulle ”gynnas 2018 av sin stramare flyktingpolitik” röstade 2 200 personer ja mot de bara 150 som röstade nej. Detta må vara anekdoter, men de är ganska tydliga.

När Alex Schulman gav sig på Marcus Oscarsson gjorde han sig därmed också till ovän med ganska många arga och anonyma internetanvändare. De började leta med ljus och lykta efter anledningar att svartmåla Schulman. Och detta fann de:

Ett klipp från 2009, inspelat i studion hos det saligen hädangångna radioprogrammet ”Vakna! Med The Voice”. I programmet pratar Schulman om boken han nyss utkommit med, ”Skynda att älska”, som handlar om relationen till hans pappa. Schulman blir märkbart berörd, får svårt med orden och sätter en hand över ögonen. Han räddas till slut av att programledarna utannonserar en reklampaus i radion. Men kameran fortsätter filma, och när reklaminslaget påannonserats spricker Schulman upp i ett hånflin. ”Ka-ching! De går ju på den här grejen varenda gång”, hojtar han och flinar att han minsann ”garvar hela vägen till banken”.

Alex Schulman inser inte att kameran rullar och han visar sitt rätta och känslokalla jag”, skriver den främlingsfientliga och SD-vänliga bloggen Pettersons. ”Empatilös Alex Schulman gråter krokodiltårar när han filmas”, skriver en annan blogg. Shit vilke jävla pajas! Använda sin döda farsa som PR för att sälja sin jävla bok! Fy fan alltså”, skriver en privatperson på Facebook. ”Bland de mest fatala jag sett på nätet :-) Kan inte bli värre! Grattis Marcus Oskarsson”, skriver en annan. En Facebooksida som heter ”Vi som hatar journalister & politiker för att dom alltid vinklar sanningen” publicerar klippet med kommentaren ”Äcklig människa”, och de 20 000 följarna av sidan reagerar med vrede.

Klippet har fått över 60 000 visningar under de senaste dagarna, enligt Youtubes statistikverktyg.

mobild2

Och här återkommer vi till min inledande klyscha. Är det för bra för att vara sant att Alex Schulman fångats på kameran när han flabbar åt godtrogna bokläsare? Vi kan ju börja med ett logiskt resonemang.

Antingen är klippet på riktigt, eller så är det en sketch. Vad talar för att det är på riktigt? Visste Alex Schulman att hans medverkan i radion spelades in av kameror? Ja, troligen – han hade medverkat flera gånger innan, bland annat bara ett halvår tidigare. Medverkade Alex Schulman i radiokanalen igen efter klippet där han påstods ha gjort bort sig? Ja, bara något år senare. Är Alex Schulman en sorts offentlig person som kan tänkas delta i en sketch? Ja. Det räcker med att veta det grundläggande om hans offentliga person för att tycka det låter sannolikt.

Detta är bara ett resonerande, ett försök att logiskt komma fram till om hans fadäs i radion var autentisk eller ett skämt. Vill man ha fakta kan man vända sig till ett klipp som spelades in under ett besök i ”Vakna med NRJ” i februari 2013, då han själv kallar det en sketch. Medverkar gör också Jakob Öqvist, som kallar det ett ”scam” och ett ”prank”:

Själv har jag gått så långt som att fråga Alex Schulman.

– Har försökt svara att det är en sketch till alla, men sen märkte jag att det var det organiserade mörkret som höll på och då beslöt jag mig för att strunta i det, säger han.

En annan som intygar att klippet visar en teaterföreställning är Josefin Crafoord, som var med i studion den där gången.

– Som jag minns det var det en kul grej, ett planerat practical joke, säger hon.

Att fråga sig om saker man läser är för bra för att vara sanna är alltid viktigt. Det tragiska är som sagt att vi tenderar glömma bort det när det skulle behövas som mest. Vi människor är byggda som så att vi tenderar acceptera påståenden som passar med våra åsikter, och bortse från fakta som talar mot vad vi redan tror på. Just därför är det särskilt då du sitter med någonting framför dig som verkligen passar med din världsbild, en text, bild eller ett filmklipp som inte gör annat än att bekräfta dina åsikter, som du måste komma ihåg den där tråkiga frågan. Visst, Alex Schulman har gjort sig skyldig till sin beskärda del av elakhet under hans karriär i media. Visst finns det de som tycker illa om honom på grund av detta. Visst vore det skönt för de som ogillar honom att hitta en så här tydlig illustration av att han är en dålig människa. Men de tjänar ingenting på att komma dragande med teaterpjäser. Det de tjänar, såväl i trovärdighet som i att vi får ett bättre samhälle, är att alltid komma ihåg att hejda sig och ställa frågan: Är det här för bra för att vara sant?

I veckan har tusentals människor struntat i det, och i ett missriktat beskyddande av sin idol Marcus Oscarsson delat vidare ett klipp där de tycker Alex Schulman gör bort sig. Det tråkiga för dem är att alla med ögonen på plats, och som har förmågan att se sanningen även om deras egna åsikter är annorlunda, ser att klippet de delar vidare är en sketch. De framstår kort och gott som korkade.

Vill du framstå som korkad?

bild200

Julstämning i Hörby

Natten till lördag den 26 november sågades den kommunala julgranen på Nya torg i Hörby ner. ”Enligt uppgift ska granen sågats av med en motorsåg vid klockan 02 natten till lördag”, skriver Skånska Dagbladet och noterar att uppgifterna är obekräftade.

Det är en sorglig syn, helt klart.

bilddd

Folk är naturligtvis ledsna, men ger i artikeln uttryck för någonting mer. En kvinna visar en ”knockoutspray” hon köpt på Clas Ohlson för Skånska Dagbladets reporter. ”Mina kompisar bor vid torget och jag en liten bit ifrån på Ystadsvägen. Det har gått så långt att jag inte vågar gå till dem på kvällarna”, säger hon. Tidigare i veckan gav sig ett tonårsgäng på en liten pojke med soft air gun. Under hösten har det skrivits om misshandelsfall och rån på stan.

Brottsstatistiken i Hörby kommun är inte särskilt hög, ska emellertid sägas. Enligt BRÅ:s verktyg för brottsstatistik har kommunen de senaste 16 åren varit lugnare än de flesta andra kommuner i Skåne, och under såväl Skånes som rikets snitt för anmälda brott per 100 000 invånare. Visst, de har sina problem – redan 2005 stack Hörby ut vad gällde ungdomsbrottslighet – men vem har inte det?

Skadegörelse kring jul är i vissa fall en gemytlig tradition, som till exempel med den årligen nedbrända julbocken i Gävle. Att gemensamt ägda granar sågas ned är heller inte någon nyhet. 2009 sågade någon ned granen på torget i Bankaryd med motorsåg. ”Enligt uppgifter till Jnytt.se kommer granen att ligga kvar på platsen under julmarknaden. Kanske lockar det en och annan att besöka marknaden”, skrev man resignerat. 2013 sågades granen i Harbo ner under nyårsnatten. Den var visst särdeles ful, och enligt Sala Allehanda hade ”en busslast pensionärer från Uppsala skrattat när de såg den från bussfönstret”. 2015 sågades granen i Falun ner.

Ändå verkar det vara något särskilt med denna gran. Eller så är det denna tid som är annorlunda. För en nersågad gran, som alltså enligt ovan inte är något nytt för små orter i Sverige, i en lugn kommun, som precis som alla andra ändå dragits med sitt bus sedan innan, symboliserar uppenbarligen för många ett nytt hot.

bild1

bild2

bild3

bild4

bild5

bild6

bild7

bild8

Det tog inte lång tid för nyheten att gå på export. Speisa.com, en propagandasajt som tidigare hamnat i min väg bland annat på grund av dess falska skriverier om Sverige som U-land år 2030, rapporterar om den fällda granen. ”This is the result of the headless immigration into Europe last year”, fastslår sajten.

Budskapet går hem. Inte bara på Speisas egen Facebooksida, utan också på ett par andra med mer oförblommerat ideologiska namn.

bild11

bild9

bild10

Speisa var först ut. Vilka andra som hoppar på storyn återstår att se.

Och se där, så fick berättelsen om islamiseringen av Sverige ännu ett kapitel. Ett vedträ på en brasa som slukar allt och alla. Det är egentligen ingenting nytt, utan snarare en ny samtida jultradition att rasa över inbillade inskränkningar av den svenska identiteten. Kalle Anka som klipps, pepparkaksgubbar som förvägras, julfiranden i kyrkor som ställs in.

Men den berättelsen tycks stark nog för att ge vissa svenskar minnesförlust. Om bara lösenorden, invandrare, främlingar, islam, finns med så glömmer de brottsstatistik, andra nedsågade granar och uppeldade bockar i Gävle.

Och under ytan fogar somliga, med illa dold entusiasm, denna och många andra från början oskyldiga och oansenliga händelser samman till en större berättelse om ett stundande religiöst krig.

Nej, en ”superdator” har inte förutspått att Trump kommer vinna

Jag har aldrig sagt det till någon förut, men genom att analysera vad som skrevs på nätet förutspådde jag hur det skulle gå i valet 2006, 2010 och 2014. Jag hade rätt varje gång – Alliansen, Alliansen, sossarna och Miljöpartiet – och nu är jag här för att säga hur det kommer gå i valet 2018. Sossarna vinner igen. Vilken grej, va?

Va?

Ett land under valrörelsetillstånd är, rent medialt, en speciell plats. Vissa nyheter, som annars hade slutat som notiser, slås upp på förstasidor. Andra nyheter, som annars hade fått enormt genomslag, når knappt genom bruset alls. Under de stressiga, intensiva och ständigt föränderliga sista dagarna innan valurnorna stängs hinner knappt någon fundera kring vad de läser, än mindre göra en källkritisk granskning av det.

Allt ovan stämmer överens på USA just nu. På tisdag är det val och varje timme är nyhetsmässigt just nu lika lång som en vanlig vecka. Ibland läcker denna nyhetsbulimi igenom, och en story vars märklighet är närmast självlysande publiceras i en svensk tidning. Så till exempel nu.

trumpbildett
Dagens Media om MogIA.

”Trump vinner valet”. Sådan är Dagens Medias avsiktligt provokativa rubrik på en nyhet om ett artificiellt intelligens-program som ska ha förutspått valresultatet till Trumps fördel. Det handlar om den indiske entreprenören Sanjiv Rais AI-program MogIA (som Dagens Media två gånger felaktigt kallar MogAI), som ”använder enorma mängder data från online-plattformar som Google, Youtube och Twitter för att förutspå framtiden”.

Varför ska vi bry oss? Jo, för att ”MogAi [sic] har tidigare förutsett utgången vid de senaste tre presidentvalen liksom tidigare demokratiska och republikanska primärval.” Låt oss återkomma till det.

Dagens Media och sajten Nyheter24, som förvirrat skriver om ”superdatorn MogIA”, är de enda svenska tidningarna som lyft MogIA:s förutspåelse. I övrigt är det bara bloggen Feber, nazistsajten Nordfront och en avhoppad före detta sverigedemokrat i Mönsterås som uppmärksammat den. I engelsktalande länder är nyheten desto större. Daily Mail, New York Post, International Business Times, Business Insider (där den fått stor spridning på Facebook), Yahoo! Sports, brittiska The Independent och Express, Toronto Sun, Daily Dot och, naturligtvis, Breitbart News har uppmärksammat AI-förutspåelsen.

trumptva
Nyheter24 om MogIA.

Och här börjar det intressanta: deras rapportering, liksom Dagens Medias, bottnar alla – alla! – i en artikel som CNBC publicerade den 28 oktober. I CNBC:s artikel intervjuas Sanjiv Rai om hans program, och det är därifrån alla fakta och citat i alla andra artiklar kommer. CNBC tycks vara det enda mediet som fått tillgång till Rais dokumentation, till en intervju med honom själv, och till MogIA:s resultat. Detta spelar en viktig roll.

Men först: det har varit mycket snack om förutspåelser detta valår. Mer än vanligt, till och med. Alla är förbluffade över hur långt Donald Trump, som i början inte ens togs på allvar, har kommit. Experterna och analytikerna som inte gav honom en chans att vinna primärvalen har fått smäll på fingrarna. ”De hade fel då, varför skulle de ha rätt nu?”, frågar sig entusiastiska Trump-fans inför opinionsmätningarna som konsekvent visat Clinton i ledning. Istället vänder de blickarna mot förutspåelser som talar till Trumps fördel.

En professor som haft rätt i sina prognoser i 30 år och som nu utropat Trump som vinnare har fått stort genomslag. Michael Moore, som inte stödjer Trump, har icke desto mindre förutsagt att han ska vinna. Båda dessa herrar har fått frikostigt utrymme i såväl Trumppropagandan som i traditionella medier. Att en tredje förutspåelse, denna gång en artificiell intelligens, säger samma sak glider helt enkelt snabbt genom matsmältningssystemet – paradoxalt nog eftersom det säger motsatsen till vad siffrorna visar. Det är spännande, dramatiskt och perfekt medialt.

Men förutspåelser handlar om trovärdighet, och trovärdighet handlar om meriter. Professorn som haft rätt i 30 år väger tyngre än Michael Moore, eftersom Michael Moore under valet mellan Barack Obama och Mitt Romney felaktigt påstod att Romney skulle vinna. Just därför är det centralt i nyheten om MogIA att systemet ”tidigare förutsett utgången vid de senaste tre presidentvalen liksom tidigare demokratiska och republikanska primärval”, som Dagens Media skriver.

Här dyker mina stora frågetecken kring nyheten upp. Var någonstans finns dessa lyckade förutspåelser historiskt belagda? En Google-sökning på Sanjiv Rai och MogIA visar att programmet aldrig tidigare nämnts på internet, innan CNBC uppmärksammade det. Sökningar på MogIA tillsammans med nyckelorden Obama, Romney och McCain är också resultatslösa, trots att verktyget alltså ska ha förutspått även deras valresultat. Sanjiv Rai själv har själv aldrig nämnt programmet, varken på hans Twitterkonto eller på hans LinkedIn. Så, har Sanjiv Rai skickat historiska belägg för hans förutspåelser till CNBC? Det vet vi inte – all information CNBC, som alltså är hela storyns enda källa, delar med sig av är citat ur en ”rapport” av, och en telefonintervju med, Rai själv.

Jag fick tag i reportern som skrev artikeln på CNBC, och skickade honom ett mejl där jag frågade vilka bevis han fått för att MogIA:s förutspåelser faktiskt funnits. Han har inte återkommit.

En förutspåelse som levereras i efterhand är inte värd mer än en försäkring tecknad dagen efter en bilolycka. Frågan är om det är att definiera som en förutspåelse alls, om den inte högt och tydligt offentliggjorts innan det förutspådda inträffat. Att denna analys ändå tillmäts nyhetsvärde är resultatet av att medielogiken just nu kräver nyheter om en Trump i otippad ledning. Att analysen och dess förutspåelser verkligen existerar har vi inga bevis på, och även om den finns och fungerar enligt beskrivningen Sanjiv Rai levererat så är dess metodologi högst tveksam. Kevin Murnane på Forbes berättar varför, men i korta ordalag är det för att den verkar räkna omnämnanden på sociala medier och de säger lite om popularitet men mycket om kändisskap.

Vad har Sanjiv Rai att tjäna på uppmärksamheten? Tja, den som läser nyheterna om hans AI-program noterar att han återkommande beskrivs som ”grundare av den indiska startupen Genic.ai”, en AI-baserad hälsotjänst. Genic.ai verkar i sin tur, enligt Internet Archives arkiverade skärmdumpar av sajten, inte ha registrerats förrän helt nyligen (på grund av den märkliga toppdomänen .ai går inte registreringsdatumet att hitta i en whois-sökning). Det gör inte ont att med hjälp av ett AI-dragplåster få sin nya AI-startup omnämnd i massa amerikanska medier. Sanjiv Rai verkar vara en hygglig snubbe, som startat massa företag och som 2008 fick ett arbetsstipendie på $100 000 av NASA, men samtidigt verkar han mycket angelägen om att putsa på sitt eget varumärke. Hans Wikipediasida är lång och utförlig, men mestadels tack vare användaren Exist2015:s hårda arbete med att uppdatera och fylla ut den. Exist2015 har publicerat flera bilder av Sanjiv Rai på Wikipedia, och alla betecknas som ”egna arbeten”, det vill säga att det är användaren själv som tagit dem.

Ja, jag kan lika gärna säga rakt ut vad det är jag antyder: Att Sanjiv Rai själv fixat till sin Wikipediasida. Inget fel i det, men det ger bilden av någon som gärna tar chansen att synas. Och storyn om MogIA har helt klart även den erbjudit samma möjlighet.

Varför denna långa utläggning om någonting som knappt resulterat i mer än en notis i Sverige? För er som läst så här långt så är det ju uppenbart att jag fallit in i ett kaninhål. Ju mer man gräver i saker och ting, desto mer tenderar man att hitta. Och det intressanta som kvarstår är egentligen att alla dessa tveksamheter bara kommer ur en enda story, en enda artikel på CNBC, som snart kommer vara glömd. En spännande nyhet om AI och politik, en story som doftar framtid såväl som ett hoppfullt löfte att hålla i för Trumpfans. Ett tomtebloss i stjärnhimlen som troligen aldrig mer kommer märkas. Kanske får den någon att gå och rösta på antingen Trump eller Clinton, kanske inte.

Sannolikt är hela storyn en tom tunna. Men tänk så många sådana som tumlar nerför branten dessa dagar. Och tänk så många som ingen faktiskt tittar in i.

vc3a4nster-svt-e1440653636104

”Sant eller falskt”, gör inte falskt till sant

Att faktagranska felaktiga föreställningar som är djupt ingrodda i vissa grupper, men som samtidigt knappt ens berör andra grupper, är svårt. Man måste fundera över upplägg, genomförande och kanske framför allt presentation: slarvigt gjord riskerar granskningen befästa felaktigheten hos de som redan tror på den och samtidigt föreslå den som möjlig verklighet för de som aldrig hört talas om den. Med andra ord – risken att man skjuter sig i båda fötterna är stor.

SVT:s program ”Sant eller falskt” har premiär i januari, men utannonserades med en trailer redan i början av oktober. Programmet går ut på att granska påståenden som sprids i sociala medier, och som satsning betraktad är den verkligen välkommen. Det går att göra finfin teve på att debunka nätbluffar, det har Viralgranskaren i samarbete med UR redan visat, och med sitt stora genomslag kan SVT verkligen göra skillnad här. Men då krävs viss fingertoppskänsla.

Under det senaste dygnet har läckta internmejl från SVT visat att man planerar göra ett inslag om uppfattningen att SVT är vänstervridet. Jag vill, precis som alla goda debattörer, börja med en brasklapp. Vi vet inte hur ”Sant eller falskt” kommer presentera granskningen, och hur stor del de uppmärksammade mejlen kommer utgöra av den. ”Vi befinner oss mitt i researcharbetet, men vi får se hur långt vi kan komma. Vi gör ett försök”, säger projektledaren Lisa Jarenskog till ETC, och det går ju inte att tolkas som om något är skrivet i sten. Kanske kommer resultatet användas till godo, för att göra en poäng jag själv just nu är för dum för att förstå. Men formuleringarna i mejlen väcker oro, och utifall att de planeras utgöra någon sorts ryggrad i inslaget vill jag gärna presentera mina invändningar redan nu.

”Ett påstående vi vill syna är att SVT är vänstervridet. Som ett led i vår granskning kommer vi att skicka ut en enkät med två frågor till 1 500 SVT-medarbetare.” Så står det i det förberedande mejlet som SVT-reportern Johan Wicklén fått.

cvy4y8bwcaa5zah

Dagen efter kom så själva enkäten. Här har frågeställningen om huruvida SVT är vänstervridet tvättats bort, och ersatts med en mindre ledande formulering: ”Har SVT en politisk färg?” Därefter får den svarande möjligheten att markera ett politiskt parti hen sympatiserar med, samt huruvida hen är journalist.

tei55ovg-1

Johan Wicklén kallar undersökningen ett ”totalt etiskt haveri”. Doktoranden i journalistik Ulrika Hedman har har sett diskussioner bland SVT-anställda på Facebook och Twitter, och ”de är inte positiva”. Även i artikeln i ETC hörs kritiska röster, där en varnar för att det känns som åsiktsregistrering. Med andra ord verkar inte undersökningen landat väl. Detta kan gott och väl tänkas påverka svarsfrekvensen, och om denna undersökning får väldigt få svar är det ännu ett problem att lägga till den redan väl tilltagna högen.

  • Om vi börjar med själva undersökningens kvalitét är den tydligt undermålig. Ett mejl som skickas ut med två frågor till 1 500 personer som sedan anonymt kan svara är helt enkelt olämpligt att dra några slutsatser av, som Ulrika Hedman redan förtjänstfullt påpekat. Utan bakgrundsfrågor kommer det vara svårt att dra slutsatser eller göra en bortfallsanalys, noterar hon, och dessutom blir det omöjligt att säga hur representativa de svarande är.
  • För det andra är det för den svarande väldigt tydligt vilka svar som dess arbetsgivare skulle tjäna respektive förlora på. Om ett åkeri skulle skicka ut en enkät till sina anställda med frågeställningen ”Kör våra lastbilschaufförer rattfulla?”, göra klart att svaren kommer komma till allmänhetens kännedom, och sedan låta dem kryssa i ja eller nej, kan man tänka sig vilka svar de skulle få. Om så inte för att man inte vill erkänna för arbetsgivaren, anonymt eller ej, att man gör tjänstefel, så för att det skulle se för dåligt ut för företaget.
  • För det tredje är det underligt att göra en dålig undersökning på ett område där bra undersökningar redan finns. Journalisters partisympatier är, återigen enligt vad Ulrika Hedman påpekar, en fråga som diskuterats och forskats på sedan 1989. ”Resultaten är tydliga: oavsett journalisters opinioner så påverkas inte innehållet. Yrkesvärderingar, normer och praktiker är för starka”, skriver Hedman. SVT tycks i och med denna frågeställning antingen ha glömt bort att en professionell journalist inte låter deras åsikter färga rapporteringen, eller helt enkelt bara vilja förolämpa sina anställda genom att antyda att de är oprofessionella.
  • En sista poäng gör Ulrika Hedman i ett mejl till mig: ”Det man är ute efter är ju om innehållet är vinklat eller inte. Då måste man göra en granskning av innehållet. Det kanske görs i programmet, men hur just den här enkäten bidrar till att belysa detta framgår ännu inte.”

Om och i så fall när SVT ska presentera resultatet av denna undersökning tarvas stor försiktighet. Den teoretiskt möjliga rubriken ”30% av SVT:s anställda röstar på X” skulle inte bara som sagt ovan vara illa underbyggd, den skulle också uppfattas som märklig när den presenteras av SVT själva – är det ett politiskt ställningstagande? Används den vidare för att tillbakavisa myten att journalister sysslar med politisk propaganda kommer den inte röra de som redan tror det i ryggen (”det är ju vad SVT är förväntade att säga”) men däremot riskera väcka frågetecken hos den som inte redan tror det (”oj, tror folk SVT är vinklade? Det kanske de är…”). Sist men inte minst skulle den alltså egentligen inte säga någonting om huruvida SVT:s faktiska journalistik är dålig eller bra – bara vad ett antal personer med rösträtt röstar på.

En av mitt yrkesliv hittills största tankenötter har varit hur man presenterar faktagranskningar för att få spridning på sociala medier. Naturligtvis vill man att ens faktagranskning ska läsas och spridas, och därför vill man rubriksätta den så tydligt och aktuellt som möjligt. Men enligt ”Handbok i debunking”, utgiven av forskare på University of Queensland och översatt av Amanda Duregård på Vetenskap och folkbildning, riskerar en rubrik som upprepar myten förstärka den hos de som redan tror på den. Handboken föreslår till exempel rubriken ”97 av 100 klimatexperter överens: Människan orsakar global uppvärmning” istället för till exempel ”Nej, 31 000 klimatforskare säger inte att den globala uppvärmningen är en bluff”, då båda rubriker slår fast vad som stämmer men bara den andra riskerar förstärka bluffen. Problemet är att den första rubriken saknar nyhetsvärde och aktualitet, och därmed inte lockar till läsning. Hur man ska lösa detta problem har jag ännu inte förstått.

Men till SVT vill jag säga att en rubrik baserad på veckans mejlundersökning troligen inte är en bra idé. Om så inte för att den riskerar förstärka en farlig och felaktig myt, så för att den faktiskt inte kommer bottna i några vettiga resultat alls.

Programchefen för SVT Göteborg, Robert Olsson, har på Twitter kommenterat kritiken och jag citerar honom nedan.

”Vad ni nu diskuterar är EN fråga som ingår i en research kring ett ämne som publiceras nästa år. Fler moment i researchen. Arbmateriel och pågående insamling brukar vi väl inte gå publikt med? Dessutom: som om all journalistik är vetenskapligt förankrad. Sen när blev den det? Till sist: metoddisk är intressant. Dock: ger mer när researchen är gjord, bearbetad, publicerad.

 

11472456875_28e364f1f7_k

Clownerna och folkloren – varför här, varför nu?

Den vanligaste frågan jag fått idag har levererats i ett smått frustrerat tonläge och lydit: ”Varifrån kommer det här?”

De som har frågat har varit journalister, för detta har varit dagen då mina två enda kompetensområden – källkritik och spökhistorier – faktiskt mötts i en märklig harmoni. Clownerna, de jäkla clownerna, har skapat en perfekt storm av skrämmande sociala medier-poster och folktro, och många journalister verkar ha trott att det är lilla jag som sitter på nyckeln till att förstå det hela. Så, varifrån kommer clownerna? Det är fråga som journalister har inprogrammerad i sitt själva DNA. Den är ofta praktisk och logisk, men idag har mitt ständiga svar varit att den nästan är meningslös. En gång på 70-talet adresserade den ikoniska folkloristen Jan Harold Brunvand orsaken, när han (i min översättning) skrev:

Problemet med de flesta massmediala undersökningar av sägners ursprung är att de grävande reportrarna intresserar sig för huruvida en återgivning av ett händelseförlopp är sann eller falsk, snarare än dess historia eller vad långlivade traditioner betyder i sammanhanget.

Resultatet blir att journalistens vanliga teknik är att intervjua kunniga människor, dels i jakt på användbara citat och dels i ett försök att hitta tillbaka till vad man skulle kunna kalla storyns autentiska källa. Folklorister, å sin sida, vet från första början att en sägens källa sedan länge försvunnit, och samlar istället på sig av alla tänkbara versioner av sägnen de kan hitta.

”Follow the money”, som journalister brukar säga. Jakten på ursprunget, på källan. De finns ofta längst ner i kassa polisutredningar och korrupta politikers kvittohögar, men vandringssägners vaggor är allt som oftast höljda i dunkel. Många journalister vet inte detta, och de bankar sina huvuden blodiga i väggen i sina försök att förstå storyn på det sätt de brukar förstå den. Resultatet är att det inte pratats mycket om vandringssägner dessa dagar. Det är synd, för det finns mycket att tjäna på att prata om just folklore just nu. Precis denna kombination av nyhet och vandringssägen har nämligen varit aktuell många gånger förut.

Till exempel 1968 i USA. Citatet från Jan Harold Brunvand hittade jag nämligen i ett fascinerande konferenspapper som en Lee Brown skrev 1987. Konferenspappret, ett tal som Brown höll under årsmötet för Association for Education in Journalism and Mass Communication samma år, handlade om det urgamla ryktet som under de oroliga åren i slutet av 60-talet blossade upp igen. Enligt ryktet hade en liten pojke, under ett besök på en shoppinggalleria, bett sin mamma om att få gå på toaletten. Hon hade släppt iväg honom, men sedan hade han inte kommit tillbaka igen. Till slut bad hon en vakt gå in på toaletten och se efter, och där på golvet låg pojken – kastrerad och avsvimmad. Vittnen hade senare berättat att de sett ett gäng tonårspojkar följa efter honom in i badrummet.

mutilatedboytext
Ett exempel på en nyhetsartikel om ”Mutilated boy”-ryktet, som det kom att kallas.

Det var samtidigt som Martin Luther King mördades, samtidigt som raskravaller blossade upp i amerikanska städer och vissa fruktade inbördeskrig, som denna berättelse fick gigantisk spridning i USA. Berättelsens stora sprängkraft låg i att pojken och tonårsgänget hade olika hudfärg beroende på vem som berättade: pojken var vit och tonåringarna svarta om det var en vit som berättade, men omständigheterna var tvärtom om berättaren var afroamerikan. Människor trodde på berättelsen och var upprörda, delvis eftersom det inte stod något om det i tidningen. Vissa började misstänka en mörkläggning. En tidning i North Carolina, The News & Observer, fick på kort tid 200 telefonsamtal om storyn. Journalisterna och redaktörerna var rådvilla. Vanligen publicerade de bara sådant som var sant. Skulle de lugna sin publik genom att avslöja berättelsen som påhittad, med risk för att förstärka den, eller försöka tiga ihjäl den?

Lee Browns konferenspapper kom som en uppenbarelse när jag hittade det. Dels för att det handlade om problemet vi dagligen hanterade när jag jobbade med Viralgranskaren, och dels för att det slutade med det bestämda rådet att betrakta, rapportera om, och beskriva historier som dessa som just vandringssägner. ”När ett rykte blir en nyhet delas den av en hel befolkning, och den som berättar historien får inte längre samma sensationella reaktioner. Kort och gott kan en berättelses attraktion gå ner om den desarmeras av medierna”, lyder ett citat i Lee Browns text. Kanske finns det någonting där som dagens journalister, överhopade av mer eller mindre sanningsenliga clownrapporter, hade kunnat dra nytta av.

Den folkloristiska vinkeln var nyckeln som öppnade upp storyn, som lät oss förstå och hantera den. Med samma verktyg kan clownhysterin bearbetas. ”När kulturer är stressade syns det i deras folklore”, som Jeannie Thomas vid Utah State University säger. Citatet kommer från en högintressant artikel om olika folkloristers syn på clownerna, och där drar Jeannie Thomas paralleller såväl till satanistpaniken i USA på 90-talet, där det gick rykten om att satanister som kidnappade blonda, blåögda oskulder från skolbalar, som till häxprocesserna i amerikanska Salem under 1600-talets slut.

I artikeln intervjuas också Lynne McNeill (som skrivit ”Folklore Rules!”, en superfin liten introduktion till folklore som jag verkligen kan rekommendera). I texten utbrister hon glatt att clownpaniken ”äntligen gjort vår kunskap användbar!”, och beskriver vidare hur hon ser det hela som en kombination av moralpanik och ostension. Ostension är, som jag nämnde i min redogörelse för clownhysterins historia, ett folkloristiskt begrepp som ungefär beskriver utagerandet av en vandringssägen. I fallet med de läskiga clownerna fungerar ostension genom att människor ser ryktet om läskiga clowner, och bestämmer sig för att själva sätta på sig en mask och skrämmas i ett gathörn. Beteendet är alltså en följd av ryktet, och inte tvärtom. I Sverige har vi sett exempel på ostension bland annat 2013, då tidningarna var fulla med nyheter om spetsade pålar som satts upp vid badbryggor vid olika badställen – ett beteeende som länge beskrivits i vandringssägner.

Här pratar jag och Bengt af Klintberg om ryktet i Studio ett 2013:

Varför dyker då dessa clowner upp just nu? Den frågan ställs i texten på HJNews.com, och svaret från de olika folkloristerna är allt från att hösten är en kuslig tid och att Halloween är runt hörnet, till att det amerikanska folket är mitt uppe i en synnerligen stressig och aggressiv valkampanj. ”Det är en galen tid, och vilket sätt att förkroppsliga det kan väl tänkas vara bättre än en läskig clown?”, frågar sig Jeannie Thomas.

Själv har jag en tanke jag inte riktigt kunnat släppa det senaste dygnet. På sociala medier sprids just nu rapporterna om clownerna sida vid sida med hot om våld. Här, ett av många typiska kommentarsfält:

valdclown

Och det fortsätter. ”Jag tänker försvara mig i förebyggande syfte om jag får syn på en”, säger en kille. ”Bär vapen och pepparspray, be safe”, skriver en kvinna. ”Nu blir det basebollträ och hagelbössa”, skriver en ung man. Facebookgrupper har startats som snarast liknar medborgargarden mot clowner. I tidningar beskrivs våldshandlingar mot människor utklädda till clowner som hämndaktioner.

I denna våldsbenägna stämning tycker jag det formligen ekar av främlingsfientlighet. Under våren har vi hört rapporter om Soldiers of Odin. Förra veckan skakades Gotland av ett rasistiskt medborgargarde. Den upplevda otryggheten i vårt samhälle är hos vissa hög, särskilt hos de som anser att invandrare är skrämmande, tickande IS-bomber. Det finns nog en del svenskar där ute som länge velat deklarera sin avsikt att försvara sig mot hoten, men kanske avstått, tystade av det stigma som fortfarande vilar över öga-mot-öga-tand-mot-tand-rättskipning och främlingsfientlighet.

Vi har alltid varit rädda för skrämmande clowner, och som jag varit inne på i min mediekritik har medierna gjort ett utmärkt jobb med att blåsa upp hotet i filmiska proportioner. Men för vissa kom kanske clownerna också som en ventil – ett välkommet tillfälle att utan risk för att uppfattas som våldsamma rasister få understryka sin vilja att med våld skydda det som är deras.

Kanske, kanske har vi genom clownhysterin skymtat en mörk och aggressiv del av den konflikt som just nu sliter Sverige i stycken.

Bild: CC BY-NC 2.0 Thomas Hawk på Flickr.

utvaldbild

Nej, clowner planerar ingen ”stor attack” i november

En varning för en clownattack under Halloween-helgen cirkulerar just nu på Facebook. På ett ställe har den fått nästan 900 delningar, på ett annat 300 och på ett tredje ett hundratal.

org-varning

Flera skriver att de tänker försvara sig mot clownerna.

”Jag tänker försvara mig i förebyggande syfte om jag får syn på en”, säger en kille. ”Bär vapen och pepparspray, be safe”, skriver en kvinna. ”Nu blir det basebollträ och hagelbössa”, skriver en ung man.

Enligt varningen ska polisen ha tagit två clowner, och förhört dem. De till en början motvilliga clownerna erkände då till slut att de har planerat en stor attack mot allt och alla under Halloween. ”Båda clownerna säger att det inte finns något att göra åt det här som pågår med clownerna för att dem är så många och dom hinner inte ta fast alla innan de otäcka händer”, står det i texten som fortsätter med vad som ska föreställa en varning från polisen:

”Lås ALLA era fönster, dörrar & även portar och håll era djur och er själva inne på alla halloween dagarna för att dem kommer attackera mot allt som går!”

Texten innehåller flera konstigheter.

  • För det första föreställer jag mig att polisen ska be ”clownerna” ta av sig sitt smink och sina clownkläder, och förhöra dem som… Människor. Varför skulle polisen sitta och låtsas att de är clowner under ett förhör?
  • För det andra är datumen i varningen, som ska föreställa Halloweenhelgen, fel. I texten varnas det för den andra till den femte november, vilket är onsdag till lördag. Halloween infaller i år måndagen den 31 oktober.
  • För det tredje har polisen ingenstans givit rådet att låsa fönster eller dörrar och hålla sig inomhus. Om de hade gjort det hade det varit en jättestor nyhet som du hade sett på många andra platser.

Och ja, för det fjärde planerar inga clowner en jättestor attack mot människor. Sådant händer bara i skräckfilmer. Livet är ingen skräckfilm.

Det syns också i flera statusar att ingen egentligen har någon förstahandsinformation om clownvarningen. Alla sprider bara vidare sådant de fått höra från andra:

varningett
”Jag har inte sätt dom själv”
varningtva
”Jag glömde kolla upp faktan”

Om man varken har sett clownerna själv eller kollat upp faktan så är det inte sant.

På polisens växel har man hört talas om varningen.

– Den om clownerna eller?, frågar växeltelefonisten när jag ringer, och uppger att flera andra ringt tidigare under kvällen med frågor om den.

I övrigt är det ingen som svarar på polisens ledningscentral. Men poliskontot @yb_sodermalm på Twitter har tidigare under kvällen tillbakavisat ryktet.

– Mig veterligen har inga clowner fångats in någonstans i Sverige. Helt klart en vandringssägen. Poliser skulle heller inte ”pressa ur” clowner en sanning, säger Viktor Adolphson, som ligger bakom kontot @yb_sodermalm.

Och den här ”varningen” polisen ska ha gått ut med, enligt statusen…?

– Någon sådan varning har inte förmedlats. Polisen tappar inte kontrollen till några utklädda clowner.

Morgonen den 19 oktober gick också polisen ut officiellt via sin hemsida, och underströk att varningen som sprids är falsk. ”Denna information är helt felaktig”, skrev polisen och fortsatt:

”När Polismyndigheten går ut med skriftlig information eller varningar så publiceras det på polisen.se eller via polisens officiella konton i sociala medier där myndigheten är en tydlig avsändare.”

polisvarning

Ryktet tycks cirkulera mycket bland barn, via Snapchat och andra ”slutna” sociala medier, och är därför svår att spåra i sin helhet. Den är en mer utbroderad version av en varning som Viralgranskaren skrivit om, som cirkulerat på engelska sedan den 12 oktober. I den texten varnas det för att ”clowns are allegedly planning their own purge the night before Halloween. Stay inside, keep all pets inside and keep all doors and windows locked”. Den engelska versionen av varningen, publicerad på Facebooksidan Clown Hunters, hade fått nästan 500 000 delningar när sidan togs bort.

Är du rädd för varningarna som cirkulerar på sociala medier? Så här kan du avgöra om de är på allvar eller inte.

  • Kommer varningen från en Facebooksida som tillhör polisen? Om svaret på den frågan är nej, strunta då i varningen.
  • Känner du personen som publicerat varningen, och vet att det är någon som brukar tala sanning? Om svaret på de frågorna är nej, strunta då i varningen.
  • Är varningen vag och innehåller få eller inga detaljer? Om svaret på den frågan är ja, strunta då i varningen.
  • Finns det en tydlig källa till varningen, till exempel en intervju där polisen uttalat sig? Om svaret på den frågan är nej, strunta då i varningen.
  • Ber personen som skrivit varningen dig att dela vidare den utan att kolla om den stämmer först? Om svaret på den frågan är ja, strunta då i varningen.

Är du nyfiken på mer om varför vi blir rädda för clowner just nu, just såhär, och just här? Läs min tidigare post: 

Läskiga clowner, vandringssägner och masshysteri

Läskiga clowner, vandringssägner och masshysteri

BARN SKRÄMDA
Clown dök upp på skolgård

Den rubriken, eller en rubrik i den stilen, har du säkert sett någon gång de senaste veckorna. Sedan tidigt i augusti, då de första vittnesmålen om läskiga clowner rapporterades från South Carolina i USA, har fenomenet spritts över först majoriteten av de amerikanska staterna och sedan vidare ut i världen. I Kanada, Storbritannien och Australien dök de upp i oktober. Sedan i Norden, Europa och Sydamerika. Wikipedia har en jättelik lista över exakt var alla dessa vitsminkade mardrömmar bevittnats. Inte konstigt alltså, att en rubrik som den ovan publicerats i medierna.

Förutom att den råkar vara 120 år gammal.

14520497_10103883451768348_3204900789442898107_n

Pressklippet, som är kusligt likt rapporterna vi läser idag, hittar jag i den folkloristiska Facebookgruppen ”International Society for Contemporary Legend Research”. Där samlas vandringssägensentusiaster och diskuterar samtida legender, och i gruppen har det varit, förlåt mig, rena cirkusen de senaste dagarna. Ingenstans har rapporterna om clownerna varit lika plikttrogna och entusiastiska som där, och inte på så många andra ställen har fler människor också påpekat vilken fin gammal tradition detta med clownpanik är. För se där, ett pressklipp ur The Independent i Long Beach, Kalifornien, från den fjärde mars 1967.

14502835_10103865161706778_2827214317568158576_n

Och här, från samma år fast i Los Angeles.

14590363_10103865163942298_3229708981679077496_n

Ja, clownhysterin som just nu pågår bland annat i Sverige – med bland annat rapporter om skrämmande clowner vid en skolgård i Svedala, ett anonymt vittnesmål om en clown i Nybro, beväpnade clowner som ska ha hotat en kvinna i Skänninge och, i det troligen värsta fallet, en ung man som ska ha knivskurits av en clown i Varberg – är inte ny. I själva verket dyker den upp några gånger i decenniet. 1981 drabbade en clownpanik i Boston, som sedan spreds till Kansas. Sedan dess har det, enligt en överskådlig lista i Slate, inträffat liknande masshysterier minst tio gånger. Senast 2013 var rapporter om en mystisk clown i Northampton ämne för nyhetsartiklar även i Sverige.

Clowner är läskiga, det är ingenting konstigt med det. Ansikten är det första vi tittar på för att avgöra vem det är vi dealar med. Clowner låter oss dock inte avgöra det. ”There’s a technical confusion. There’s a painted face which stays static but the facial muscles are still moving underneath, so our brains can’t quite make sense of it”, säger en ”senior lecturer in performance” till BBC. Men det finns även, särskilt i USA, kulturella skäl att frukta dem.  Att den sadistiska seriemördaren John Wayne Gacy extraknäckte som clown på barnkalas var ett faktum som slogs upp stort i medierna under rapporteringen om honom. Clownen kan delvis ha stigmatiserats och gjorts till vandringssägensstoff av detta på samma sätt som den vita skåpbilen gjordes till en symbol för hot av den belgiska mördaren Marc Dutroux.

Trots att det alltså finns goda skäl att frukta clowner noterar den uppmärksamme läsaren att jag flera gånger använt ordet ”masshysteri” för att beskriva den pågående händelseutvecklingen. Är inte det lite stroppigt, i en situation där åtminstone en svensk person tycks ha hamnat på sjukhuset på grund av clownerna, och en amerikansk tonåring faktiskt dött i vad som verkar ha varit ett clownbråk? Nä, av flera skäl tror jag faktiskt ordet är rättvisande i sammanhanget.

För att förtydliga varför måste vi först definiera vad det är som faktiskt händer. ”Den senaste tiden har det kommit rapporter om läskiga clowner som setts i städer runtom i världen”, skriver Aftonbladet i en artikel. ”Trenden med så kallade ‘killer clowns’ har under veckan kommit till Sverige”, skriver Expressen. ”Flera personer runt om i landet har de senaste dagarna hotats av clowner”, skriver SR. Rörelsen vi pratar om går alltså att definiera som att 1. ett flertal clowner 2. synts och 3. varit läskiga. Hur går det att beskriva som en masshysteri?

Tja, för det första är det svårt att nita exakt hur många clowner som i själva verket faktiskt synts. Fallet som rapporterats från Thailand anses till exempel vara fejk. I den här artikeln illustrerar man clownparanoian med en bild av en clown från 2014. Och i en intressant text visar folkloristen Sarah M. Gordon ett exempel på hur vittnesmålen ofta i själva verket tillskrivs andra människor, det vill säga skolboksexemplet på en vandringssägen. ”I Sydsverige rör det sig om 70 anmälningar det senaste dygnet, rapporterar Sydsvenskan”, enligt Omni som fortsätter: ”Polisens pressinformatör Anna Göransson säger att det ofta handlar om att inringaren sett eller hört något.
– Men när vi åkt till platserna där de skulle ha varit synliga har de försvunnit.”

Många anmälningar men desto mindre substans, med andra ord. Många av de som säger sig ha sett clownerna är dessutom barn. Jag tycker väldigt mycket om barn – jag känner ett par stycken personligen – men de är sällan särskilt bra i egenskap av vittnen. Om barn går runt uppskrämda och tänker på clowner är de mer benägna att se dem. Om barn i grupp går runt och pratar om de läskiga clownerna är det inte alls osannolikt att de hetsar upp varandra så till den grad att de plötsligt tycker sig skymta en rödgröngul peruk i buskarna. Dessutom är det i sammanhanget relevant att nämna den folkloristiska termen ostension, som beskriver handlingar som sker i kölvattnet av populära berättelser, sägner eller legender. Om någon klär ut sig till clown och skrämmer människor på stan i Stockholm för att de hört att någon gjort detsamma i USA handlar det om just ostension, och då är det ju inte en clownepidemi på gång så mycket som härmapor. Beteendet är en följd av storyn, och inte tvärtom. Sist men inte minst är antalet faktiska clownvittnesmål försvinnande få i relation till hur många som är ute och rör sig på stan. Rent statistiskt kan jag nästan garantera dig, kära läsare, att du inte kommer stöta på en clown på stan eller i skogen ikväll.

Därutöver kan jag påstå att detta är en masshysteri helt enkelt för att det verkligen påminner om tidigare masshysterier. Låt mig friska upp minnet lite med en lista:

  • 1982-83 gick den så kallade ”Buasjukan” i Halland. Hundratals barn, mest flickor, fick plötsligt ont i höfterna och började gå med kryckor. Sjukdomen kom plötsligt, efter att en patient zero insjuknade i oktober 1982, och försvann lika plötsligt. Inga medicinska förklaringar fanns, och efter ett tag avskrevs det hela som psykosomatiskt – en masshysteri.
  • 1992 påstod en man att han sett ett lejon i skogen i Finland. Under tiden efter det första vittnesmålet dök mängder av nya uppgifter upp, och man hittade till och med spår efter lejon i snön. Inga uppgifter kunde dock bekräftas, och spåren bedömdes som bluffar. ”Inget lejon har sprungit omkring i finländska skogarna. Däremot tycks suggestion och masshysteri ha varit allmänt förekommande”, skrev TT.
  • 1999 slog en Coca Cola-feber till i Belgien. Hundratals människor blev magsjuka av att dricka inte bara Coca Cola, utan också andra drycker av andra varumärken inom koncernen. Coca Colas högsta chef bad om ursäkt och över 50 miljoner burkar och flaskor drogs tillbaka. I en forskningsrapport i American Journal of Epidemiology 2002 fastslogs det att några av de första fallen kan ha berott på karbonylsulfid, men att majoriteten av resten av fallen berott på en masshysteri.

(En intressant tankelek är naturligtvis hur dessa tre hysterier hade påverkats om folk ständigt gick runt med en kamera uppkopplad mot de sociala medierna i fickan. Hade spridningsmöjligheterna gjort att en lokalnyhet i Finland planterat tanken på möjliga lejon i skogen även i norra Sverige?)

I samtliga dessa fall går det att spåra en smittoeffekt av ett första uppmärksammat fall, precis som i höstens clownmani. Naturligtvis kan någon ha sett en människa utklädd till clown även efter detta första fall, precis som någon kan ha fått ont i höfterna i Halland 1982 eller blivit magsjuk av en cola i Belgien 1999 efter att de första tillfällena inträffat, men knäckfrågan är i vilken utsträckning vi pratar om det, är oroliga för det, väntar oss det, eftersom vi har hört talas om just detta första fall. Jag skulle själv tro att de tu har rätt mycket med varandra att göra.

Men samtidigt ska man inte avfärda händelserna helt. I en artikel i CNN listas sex tänkbara anledningar till att clownerna slagit till just nu. De är, i ordning, att det är folklore med en modern twist, att det är viral marknadsföring, att det är ett uttryck för vår mänskliga rädsla för ansikten med en mask eller fixerad min, att det är en sociala medier-trend, att det är ett alternativt verklighetsspel och att det faktiskt beror på verkliga händelser.

Jag tror det hela nu har blivit så stort att alla sex anledningar kan vara aktuella. Verkliga händelser tycks det finnas en och annan av, även om de kusliga clownerna som sagt inte alls är lika vanligt förekommande som det påstås. Ett alternativt verklighetsspel, en reklamkampanj eller en sociala medier-trend kan det säkert redan ha blivit här och där, för vissa som deltar eller tittar på.

Och visst fan är det folklore. I den aspekten finns kanske händelserna största värde, om du frågar mig.

Genom att analysera och skärskåda det vi berättar för varandra kan vi lära oss mycket om oss själva och vår tid. Både i texten av Sarah M. Gordon ovan och i en kolumn av folkloristen Russell Frank påpekas det att denna skräckvåg kommer samtidigt som en mycket infekterad flykting- och invandringsdebatt pågår i många av de berörda länderna. Gordon citerar i sin text skräckförfattaren Stephen King, som skrivit den kanske mest kända skräckhistorien om en clown någonsin, ”Det”. Han försökte på Twitter nyligen lugna ner sina följare vad gäller clownerna:

”Most of’em are good”, noterar Gordon, är också vad den enda sidan av debatten brukar säga om muslimer efter terrorattacker med islamistiska förtecken. ”My hypothesis is that the creepy clown narrative has latched on right now because of a cultural encouragement to fear smiling, unfamiliar faces. Fear the smiling Syrian refugee who says she’s trying to escape war, because she might actually be a terrorist. Fear the friendly neighborhood gay man, because he might be a pedophile”, skriver Sarah M. Gordon. Och hon använder samma slutkläm som Russel Frank, som avslutar sin text med att fråga sig varför clownerna aktualiserats just nu.

Well, can you think of anybody with a strange complexion and fright-wiggy hair who is popping up all over the country this fall making creepy and clownish pronouncements?

I’ll give you a hint: He’s running for president of the United States.

 

Några ord om Reportedly

Skärmavbild 2016-09-01 kl. 16.12.36

Att scrolla igenom Twitterkontot @reportedly:s mest spridda och uppskattade tweets, samlade på sajten Favstar.fm, är som att gå på en utställning av nyhetstorys som berört de senaste åren. Bilder på rädda turkiska soldater som grips. Uppgiften att afroamerikanen Philando Castile hade en fyraåring i bilen när han sköts av polis för att han sträckte sig efter sitt ID-kort. En karta som visar var i Paris klubben Bataclan ligger. Ögonblicken känns igen från de dagar på sistone då världen verkat som mörkast och mest kaotisk.

Twitterkontot Reportedly, som med fem anställda journalister i tre olika länder arbetade dygnet runt för att försöka hitta de rena tonerna i den vrålande symfoni som är världens nyhetsflöde, har sedan det startades i januari 2015 varit en fyrbåk. När en nyhetshändelse kunnat börja urskiljas ur panikslagna tweets och suddiga bilder har Reportedly ofta varit först och snabbast, samtidigt som de nästan alltid lyckats vara noggrannast och ärligast. När de inte vetat har de sagt det. När de börjat förstå har de hjälpt oss.

När desinformation spreds var Reportedly en fast punkt. De varnade för fejkefterlysningar av människor i Nice…

…felaktiga filmer av nerskjutna helikoptrar under kuppförsöket i Turkiet…

…och falsklarm i spåren efter attackerna i Paris i november 2015.

Alla som hållit andan under en förvirrad story under utveckling vet att Reportedly gjort sitt bästa för att hjälpa oss andas ut.

2000-talets läsare klickar på vad den är intresserad av, och de gemensamma gräsplättarna där vi kan stå och samtala blir allt mindre. Pappersnostalgiker brukar sucka över den prenumererade tidningens egenhet: att den kunde berätta en hel historia varje dag, att den kunde nyhetsvärdera och ge läsaren vad den inte visste att den behövde, att den kunde överraska och utbilda. Men Reportedly visade att detta inte har försvunnit tillsammans med pappret. Intill kontots sista vakna ögonblick berättade det om den politiska turbulensen i Brasilien, om luftattacker i Yemen, om människor som flyr Boko Haram i Nigeria och om en kontroversiell pipeline i östra USA. Tre av fyra storys kände jag inte till innan dess. Gjorde du?

Reportedly finansierades av First Look Media, som bland annat producerat journalistporrfilmen Spotlight och driver Glenn Greenwalds sajt The Intercept. Den åttonde augusti berättade Reportedlys grundare och chefredaktör Andy Carvin att finansieringen dragits in, och att tjänsten skulle lägga ner. Den 31 augusti, när Reportedly skickade sin sista tweet, annonserade han emellertid ut att samtal pågick med ett flertal aktörer som ville se tjänsten komma tillbaka. Vi håller tummarna för att de samtalen går bra, och att frågan om det finns en affärsmodell för något sådant som en realtidsverifikationstjänst för användargenererat innehåll därmed får svaret ”ja”, för som tjänst har Reportedly på mindre än två år visat sig vara oumbärlig. Det finns väldigt mycket information nu för tiden. De journalister som ägnar sig åt att vid frontlinjen sortera den gör ett mycket viktigt jobb.

Sverige spöar Trump – och det är kaotiskt, obegripligt och stinker pojkrum

Jag måste skriva om det här, helt enkelt för att det inte finns någon annanstans där det kommer uppmärksammas och för att det är för dumt för att få glömmas bort. Sverige segrar just i detta nu i ett gigantiskt slag mot Donald Trumps fotsoldater – och det är fan inte vackert.

Att bråka med idioter, brukar det ju sägas, är lika meningslöst som att brottas med grisar. Du blir bara lerig, och grisen tycker ändå om det. Men om du själv råkar vara en gris kan du skita blankt i det visdomsordet och ge dig in i gyttjebrottningen med – för att tala Trumpska – ordentligt high energy. Ungefär så gick det till, när en användare på Reddits underforum r/the_donald, i vad som verkar ha varit en helt oprovocerad attack, på tisdagen påpekade att Sverige och Finland ser ut som en hel påse lördagsgodis (för att citera en sexrådgivare jag läste i högstadiet). Och häpnadsväckande nog, trots denna urstarka start, skulle konflikten komma att röra sig mot ännu lägre nivåer.

limpdick

Även om denna bild gott och väl illustrerar hur förfinad och elegant mötesplatsen r/the_donald är så är några ytterligare ord kanske ändå är på sin plats. Redditforumet för Trumpsupporters kallar sig ”the closest thing to an official campaign subreddit for Donald Trump 2016”, och är ungefär som ett memebeläst ungdomsförbund till Ku Klux Klan. Tänk en skara om cirka 94 000 figurer som förhåller sig till 4chan som sverigedemokrater på Facebook gör till ”livets hårda skola” – det vill säga den plats där det inte alltid är lätt men där man fan lär sig allt som är värt att veta och resten kastar man snus på.

MSNBC skriver idag att r/the_donald under mars månad räknat 52 miljoner sidvisningar, och förklarar affärsmannens stora popularitet på forumet med att han följer en stolt tradition av rasistisk och sexistisk grabbighet som trots vissa motgångar länge blomstrat på Reddit. I en intervju säger en av r/the_donald:s moderatorer, en herr CisWhiteMaelstrom, att deras väg till bredare genomslag initialt var att ge sig på människor de hatade. “I had to get SJWs talking about us”, sade CisWhiteMaelstrom till MSNBC. (SJW betyder social justice warrior och är i dessa kretsar ett skällsord för sådana som till exempel gärna ser HBTQ-personer, invandrare och kvinnor i annat än bajsporrsammanhang.)

Det är mycket möjligt att personen bakom ”limp dick”-illustrationen arbetade i samma anda som CisWhiteMaelstrom, men det enda misstaget hen (eller vad fan, vem försöker jag lura, det enda alternativa pronomen jag behöver här är egentligen något för att beskriva den helt unika besten som en svettig och förhudsdoftande 14-åring utgör) gjorde var att tro att Sverige var något större SJW-tillhåll. Reddits svenska underforum r/sweden, som också kallas Sweddit, har 97 000 användare varav väldigt många i teorin borde vara Trumpanhängare eftersom de faktiskt delar många av hans värderingar. En vanlig dag toppas Sweddit av Fria Tider-artiklar samt länkar till krimjournalistik på Aftonbladet med olika variationer av mall 1a-flosklerna ”det var säkert Sven och Lars som gjorde det”, ”va gör feministerna åt det här” samt ”PK-media ljuger” i kommentarsfältet.

Hade användaren på r/the_donald bara länkat till en Breitbart-artikel om att Swedistan beter sig som en slapp kuk mot massinvällarna hade de troligen nickat instämmande, men detta var skillnad. Nu sade de att vi såg ut som en slapp kuk. Sweddit kände det blågula blodet koka. Det var dags att go Karl XII on their asses.

usabog1

Detta var startskottet för en skitstorm som, enligt användaren TheRealJasonsson som för kommande generationers skull nedtecknat händelserna i en krönika i r/subredditdrama, skulle trumfa många andra liknande bataljer på Reddit. ”The levels of salt in the comments are honestly unlike anything I’ve ever seen on this site, and I was around when /r/fatpeoplehate got banned”, skrev TheRealJasonsson. Efter att Sweddit bankat homofobi i huvudet på r/the_donald började rätt uppenbart kränkta Trumpfans dyka upp här och var.trumpfan1 trumpfan2 trumpfan3

Samtidigt plockades bannhammaren fram som vapen hos r/the_donald:s moderatorer, och folk till höger och vänster började stängas av från underforumet, i vissa fall bara för att de kommenterade debaclet.

kommentar1

Nu råkar Sweddit vara en väldigt verserad plats när det kommer till memes och internetskämt, ”fuktiga mejmes” som det efter en lång rad oförklarliga avknoppningar nu heter på svenska, och de vet hur järnet ska smidas för att charma publiken på Reddit. Det handlar i och för sig inte om någon hög ribba. Det räcker egentligen bara om det handlar om… ribba.

bild3 bild2 bild1

Det gick hem. ”Sweden has hit the front page over 10 times in the last day alone now”, noterar TheRealJasonsson, och enligt en fullständigt ovetenskaplig poll tycker 95% av de röstande att Sweddit går segrande ur striden.

Hos de en gång så självsäkra och segervissa r/the_donald-användarna blev identitetskrisen total. Hur kunde de förlora mot Bernie Sanders i nordpolsform? Till slut krävdes det drastiska åtgärder.

Tro’t eller ej, men det har funnits en regel mot rasism i r/the_donald. Moderatorerna tog till det enda de visste kunde funka i en krissituation. De avskaffade den regeln.


bild4

(Denna post togs snart bort, och nu hävdar moderatorerna att de ”never got rid of our ‘No Racism’ rule. We’re only allowing islamophobia. It’s the rest of reddit, not us, that said otherwise.” Det är ett blånekande av ett tydligt bevisbart faktum som hade gjort Trump själv stolt.)

Sweddit svarade med ett genomironiskt moderatorsmeddelande där det fastslogs att man, inspirerade av Sveriges ”progressive and highly successful feministic foreign policy”, skulle börja moderera kommentarer i enlighet med ”the feministic values of Sweden”. Greppet kallades av en kommentator i r/subredditdrama för ”the most successful counter troll I’ve ever seen”. Medan r/the_donald bokstavligt talat tvingades subventionera rasism för att kunna klara av tempot applåderades Sweddit som en sorts briljant Puck i den midsommarnattsmardröm Reddit är. När jag skriver detta är fyra av Reddits tio mest uppröstade bidrag av alla från Sweddit. Rena hyllningar av underforumet får skyhöga röstsiffror. ”Dear Sweden – Thank you for smacking down /r/The_Donald. Sincerely – The rest of America”, skriver en användare och får över 4000 upvotes.

Samtidigt lyckas utsända hemliga agenter från Sweddit med sådant här:

m1LnAex

Jag vet inte riktigt vad jag tycker man ska ta med sig från det här. Kanske att en debatt med Trumpfans bara lyckas om man tar fram kuken. Kanske att Reddit är väldigt svaga för en joker med kuken framme. Eller kanske att ryggmärgsreflexen hos det, enligt de själva, närmaste man kommer en officiell Trumpkampanj på Reddit när de utsätts för attacker är att legalisera rasism.

Men även för er som inte orkar vada genom mängder av skit kan det vara värt att veta att Sverige, om så bara för ett litet ögonblick och av delvis rätt äckliga skäl, är Reddits hjältar.

UPPDATERING, fredag 15 april kl 10.00:

”Är det något forumstroll älskar så är det fullt krig. Problemet för amerikanska opålästa troll är att Sverige har världens bäst utbildade troll-armada.” Så skrev piratpartisten Niklas Starow på sin Facebooksida som en kommentar till denna bloggpost, och jag tycker han har en god poäng. Trumpeterna, som Sweddit kallar r/the_donald-fotsoldaterna, förväntar sig troligen numera aldrig något mer än indignerade Tumblr-argument när de ger sig på folk. Föreställ er förvåningen och handfallenheten när de stöter på en befolkning som i tjugo år fått nöja sig med att syrligt analysera nätets världskonflikter från åskådarplats, och därmed vässat fram en metaironi i världsklass. Det är då det går som det gick igår.

kommentar2

Eller som användaren Eclipticc formulerade det i kortvideoform:

Efter att jag igår kväll publicerade denna genomgång hade det stora slaget om r/all börjat närma sig sitt slut, och Sweddit hade slagit besöksrekord. Vid pass halv tolv på kvällen stängde Sweddit för nya bidrag, eftersom underforumet då hade fått så stor uppmärksamhet på förstasidan att det riskerade att totalt förvandlas till ett anti-Trumpforum. ”Today, we made Sweddit great again, but tomorrow is a new day so let us get back to the relevant Swedish content”, skrev moderatorn Norci. ”Damn, this is the first time I’ve seen somebody stop a funny meme before it’s run into the ground. I think I love Sweden”, skrev användaren xcosmicwaffle69 till svar.

Den breda samsynen kring att Sweddit gick segrande ur bataljen delas överraskande nog inte av användarna av r/the_donald. På samma sätt som de hade ropat ”MAKE SALTOMORTALS GREAT AGAIN” om Donald Trump snubblade på ett bananskal resonerar de kring beslutet att stänga forumet över natten, och pekar på det som en ironiskt eftergift till Trumps mantra att bygga en mur vid amerikanska gränsen mot Mexiko. ”Before it was just about bland Swedish posts and now theyre getting taken over by Berniebots who are submitting Donald Trump posts. Their previous culture was ruined by uncontrolled influx of outsiders and they closed submissions until they can have a handle on moderating them”, skrev användaren som alltså verkligen på allvar verkar tycka detta är en extremt talande allegori.

Och på r/the_donald samlades man för att ta del i en sedvanlig cirkelrunk.

haha

cucked

viralg

(Det där sistnämnda är faktiskt en myt som jag själv råkar ha debunkat. )

Samtidigt upptäcker även jag nya saker med denna märkliga historia hela tiden. Som till exempel hur kränkta Trumps fans blev av skämten på Sweddit, åtminstone av deras anmälningar att döma, och så inte vad man får fram om man läser moderatorernas stängning av Sweddit igår kväll och tittar lite extra noga på den första bokstaven i varje stycke…

fucktrump

Ja, hörrni. Vilket jävla apspel.