Några ord om Reportedly

Skärmavbild 2016-09-01 kl. 16.12.36

Att scrolla igenom Twitterkontot @reportedly:s mest spridda och uppskattade tweets, samlade på sajten Favstar.fm, är som att gå på en utställning av nyhetstorys som berört de senaste åren. Bilder på rädda turkiska soldater som grips. Uppgiften att afroamerikanen Philando Castile hade en fyraåring i bilen när han sköts av polis för att han sträckte sig efter sitt ID-kort. En karta som visar var i Paris klubben Bataclan ligger. Ögonblicken känns igen från de dagar på sistone då världen verkat som mörkast och mest kaotisk.

Twitterkontot Reportedly, som med fem anställda journalister i tre olika länder arbetade dygnet runt för att försöka hitta de rena tonerna i den vrålande symfoni som är världens nyhetsflöde, har sedan det startades i januari 2015 varit en fyrbåk. När en nyhetshändelse kunnat börja urskiljas ur panikslagna tweets och suddiga bilder har Reportedly ofta varit först och snabbast, samtidigt som de nästan alltid lyckats vara noggrannast och ärligast. När de inte vetat har de sagt det. När de börjat förstå har de hjälpt oss.

När desinformation spreds var Reportedly en fast punkt. De varnade för fejkefterlysningar av människor i Nice…

…felaktiga filmer av nerskjutna helikoptrar under kuppförsöket i Turkiet…

…och falsklarm i spåren efter attackerna i Paris i november 2015.

Alla som hållit andan under en förvirrad story under utveckling vet att Reportedly gjort sitt bästa för att hjälpa oss andas ut.

2000-talets läsare klickar på vad den är intresserad av, och de gemensamma gräsplättarna där vi kan stå och samtala blir allt mindre. Pappersnostalgiker brukar sucka över den prenumererade tidningens egenhet: att den kunde berätta en hel historia varje dag, att den kunde nyhetsvärdera och ge läsaren vad den inte visste att den behövde, att den kunde överraska och utbilda. Men Reportedly visade att detta inte har försvunnit tillsammans med pappret. Intill kontots sista vakna ögonblick berättade det om den politiska turbulensen i Brasilien, om luftattacker i Yemen, om människor som flyr Boko Haram i Nigeria och om en kontroversiell pipeline i östra USA. Tre av fyra storys kände jag inte till innan dess. Gjorde du?

Reportedly finansierades av First Look Media, som bland annat producerat journalistporrfilmen Spotlight och driver Glenn Greenwalds sajt The Intercept. Den åttonde augusti berättade Reportedlys grundare och chefredaktör Andy Carvin att finansieringen dragits in, och att tjänsten skulle lägga ner. Den 31 augusti, när Reportedly skickade sin sista tweet, annonserade han emellertid ut att samtal pågick med ett flertal aktörer som ville se tjänsten komma tillbaka. Vi håller tummarna för att de samtalen går bra, och att frågan om det finns en affärsmodell för något sådant som en realtidsverifikationstjänst för användargenererat innehåll därmed får svaret ”ja”, för som tjänst har Reportedly på mindre än två år visat sig vara oumbärlig. Det finns väldigt mycket information nu för tiden. De journalister som ägnar sig åt att vid frontlinjen sortera den gör ett mycket viktigt jobb.

Posted in Allmänt flum | Leave a comment

Sverige spöar Trump – och det är kaotiskt, obegripligt och stinker pojkrum

Jag måste skriva om det här, helt enkelt för att det inte finns någon annanstans där det kommer uppmärksammas och för att det är för dumt för att få glömmas bort. Sverige segrar just i detta nu i ett gigantiskt slag mot Donald Trumps fotsoldater – och det är fan inte vackert.

Att bråka med idioter, brukar det ju sägas, är lika meningslöst som att brottas med grisar. Du blir bara lerig, och grisen tycker ändå om det. Men om du själv råkar vara en gris kan du skita blankt i det visdomsordet och ge dig in i gyttjebrottningen med – för att tala Trumpska – ordentligt high energy. Ungefär så gick det till, när en användare på Reddits underforum r/the_donald, i vad som verkar ha varit en helt oprovocerad attack, på tisdagen påpekade att Sverige och Finland ser ut som en hel påse lördagsgodis (för att citera en sexrådgivare jag läste i högstadiet). Och häpnadsväckande nog, trots denna urstarka start, skulle konflikten komma att röra sig mot ännu lägre nivåer.

limpdick

Även om denna bild gott och väl illustrerar hur förfinad och elegant mötesplatsen r/the_donald är så är några ytterligare ord kanske ändå är på sin plats. Redditforumet för Trumpsupporters kallar sig ”the closest thing to an official campaign subreddit for Donald Trump 2016”, och är ungefär som ett memebeläst ungdomsförbund till Ku Klux Klan. Tänk en skara om cirka 94 000 figurer som förhåller sig till 4chan som sverigedemokrater på Facebook gör till ”livets hårda skola” – det vill säga den plats där det inte alltid är lätt men där man fan lär sig allt som är värt att veta och resten kastar man snus på.

MSNBC skriver idag att r/the_donald under mars månad räknat 52 miljoner sidvisningar, och förklarar affärsmannens stora popularitet på forumet med att han följer en stolt tradition av rasistisk och sexistisk grabbighet som trots vissa motgångar länge blomstrat på Reddit. I en intervju säger en av r/the_donald:s moderatorer, en herr CisWhiteMaelstrom, att deras väg till bredare genomslag initialt var att ge sig på människor de hatade. “I had to get SJWs talking about us”, sade CisWhiteMaelstrom till MSNBC. (SJW betyder social justice warrior och är i dessa kretsar ett skällsord för sådana som till exempel gärna ser HBTQ-personer, invandrare och kvinnor i annat än bajsporrsammanhang.)

Det är mycket möjligt att personen bakom ”limp dick”-illustrationen arbetade i samma anda som CisWhiteMaelstrom, men det enda misstaget hen (eller vad fan, vem försöker jag lura, det enda alternativa pronomen jag behöver här är egentligen något för att beskriva den helt unika besten som en svettig och förhudsdoftande 14-åring utgör) gjorde var att tro att Sverige var något större SJW-tillhåll. Reddits svenska underforum r/sweden, som också kallas Sweddit, har 97 000 användare varav väldigt många i teorin borde vara Trumpanhängare eftersom de faktiskt delar många av hans värderingar. En vanlig dag toppas Sweddit av Fria Tider-artiklar samt länkar till krimjournalistik på Aftonbladet med olika variationer av mall 1a-flosklerna ”det var säkert Sven och Lars som gjorde det”, ”va gör feministerna åt det här” samt ”PK-media ljuger” i kommentarsfältet.

Hade användaren på r/the_donald bara länkat till en Breitbart-artikel om att Swedistan beter sig som en slapp kuk mot massinvällarna hade de troligen nickat instämmande, men detta var skillnad. Nu sade de att vi såg ut som en slapp kuk. Sweddit kände det blågula blodet koka. Det var dags att go Karl XII on their asses.

usabog1

Detta var startskottet för en skitstorm som, enligt användaren TheRealJasonsson som för kommande generationers skull nedtecknat händelserna i en krönika i r/subredditdrama, skulle trumfa många andra liknande bataljer på Reddit. ”The levels of salt in the comments are honestly unlike anything I’ve ever seen on this site, and I was around when /r/fatpeoplehate got banned”, skrev TheRealJasonsson. Efter att Sweddit bankat homofobi i huvudet på r/the_donald började rätt uppenbart kränkta Trumpfans dyka upp här och var.trumpfan1 trumpfan2 trumpfan3

Samtidigt plockades bannhammaren fram som vapen hos r/the_donald:s moderatorer, och folk till höger och vänster började stängas av från underforumet, i vissa fall bara för att de kommenterade debaclet.

kommentar1

Nu råkar Sweddit vara en väldigt verserad plats när det kommer till memes och internetskämt, ”fuktiga mejmes” som det efter en lång rad oförklarliga avknoppningar nu heter på svenska, och de vet hur järnet ska smidas för att charma publiken på Reddit. Det handlar i och för sig inte om någon hög ribba. Det räcker egentligen bara om det handlar om… ribba.

bild3 bild2 bild1

Det gick hem. ”Sweden has hit the front page over 10 times in the last day alone now”, noterar TheRealJasonsson, och enligt en fullständigt ovetenskaplig poll tycker 95% av de röstande att Sweddit går segrande ur striden.

Hos de en gång så självsäkra och segervissa r/the_donald-användarna blev identitetskrisen total. Hur kunde de förlora mot Bernie Sanders i nordpolsform? Till slut krävdes det drastiska åtgärder.

Tro’t eller ej, men det har funnits en regel mot rasism i r/the_donald. Moderatorerna tog till det enda de visste kunde funka i en krissituation. De avskaffade den regeln.


bild4

(Denna post togs snart bort, och nu hävdar moderatorerna att de ”never got rid of our ‘No Racism’ rule. We’re only allowing islamophobia. It’s the rest of reddit, not us, that said otherwise.” Det är ett blånekande av ett tydligt bevisbart faktum som hade gjort Trump själv stolt.)

Sweddit svarade med ett genomironiskt moderatorsmeddelande där det fastslogs att man, inspirerade av Sveriges ”progressive and highly successful feministic foreign policy”, skulle börja moderera kommentarer i enlighet med ”the feministic values of Sweden”. Greppet kallades av en kommentator i r/subredditdrama för ”the most successful counter troll I’ve ever seen”. Medan r/the_donald bokstavligt talat tvingades subventionera rasism för att kunna klara av tempot applåderades Sweddit som en sorts briljant Puck i den midsommarnattsmardröm Reddit är. När jag skriver detta är fyra av Reddits tio mest uppröstade bidrag av alla från Sweddit. Rena hyllningar av underforumet får skyhöga röstsiffror. ”Dear Sweden – Thank you for smacking down /r/The_Donald. Sincerely – The rest of America”, skriver en användare och får över 4000 upvotes.

Samtidigt lyckas utsända hemliga agenter från Sweddit med sådant här:

m1LnAex

Jag vet inte riktigt vad jag tycker man ska ta med sig från det här. Kanske att en debatt med Trumpfans bara lyckas om man tar fram kuken. Kanske att Reddit är väldigt svaga för en joker med kuken framme. Eller kanske att ryggmärgsreflexen hos det, enligt de själva, närmaste man kommer en officiell Trumpkampanj på Reddit när de utsätts för attacker är att legalisera rasism.

Men även för er som inte orkar vada genom mängder av skit kan det vara värt att veta att Sverige, om så bara för ett litet ögonblick och av delvis rätt äckliga skäl, är Reddits hjältar.

UPPDATERING, fredag 15 april kl 10.00:

”Är det något forumstroll älskar så är det fullt krig. Problemet för amerikanska opålästa troll är att Sverige har världens bäst utbildade troll-armada.” Så skrev piratpartisten Niklas Starow på sin Facebooksida som en kommentar till denna bloggpost, och jag tycker han har en god poäng. Trumpeterna, som Sweddit kallar r/the_donald-fotsoldaterna, förväntar sig troligen numera aldrig något mer än indignerade Tumblr-argument när de ger sig på folk. Föreställ er förvåningen och handfallenheten när de stöter på en befolkning som i tjugo år fått nöja sig med att syrligt analysera nätets världskonflikter från åskådarplats, och därmed vässat fram en metaironi i världsklass. Det är då det går som det gick igår.

kommentar2

Eller som användaren Eclipticc formulerade det i kortvideoform:

Efter att jag igår kväll publicerade denna genomgång hade det stora slaget om r/all börjat närma sig sitt slut, och Sweddit hade slagit besöksrekord. Vid pass halv tolv på kvällen stängde Sweddit för nya bidrag, eftersom underforumet då hade fått så stor uppmärksamhet på förstasidan att det riskerade att totalt förvandlas till ett anti-Trumpforum. ”Today, we made Sweddit great again, but tomorrow is a new day so let us get back to the relevant Swedish content”, skrev moderatorn Norci. ”Damn, this is the first time I’ve seen somebody stop a funny meme before it’s run into the ground. I think I love Sweden”, skrev användaren xcosmicwaffle69 till svar.

Den breda samsynen kring att Sweddit gick segrande ur bataljen delas överraskande nog inte av användarna av r/the_donald. På samma sätt som de hade ropat ”MAKE SALTOMORTALS GREAT AGAIN” om Donald Trump snubblade på ett bananskal resonerar de kring beslutet att stänga forumet över natten, och pekar på det som en ironiskt eftergift till Trumps mantra att bygga en mur vid amerikanska gränsen mot Mexiko. ”Before it was just about bland Swedish posts and now theyre getting taken over by Berniebots who are submitting Donald Trump posts. Their previous culture was ruined by uncontrolled influx of outsiders and they closed submissions until they can have a handle on moderating them”, skrev användaren som alltså verkligen på allvar verkar tycka detta är en extremt talande allegori.

Och på r/the_donald samlades man för att ta del i en sedvanlig cirkelrunk.

haha

cucked

viralg

(Det där sistnämnda är faktiskt en myt som jag själv råkar ha debunkat. )

Samtidigt upptäcker även jag nya saker med denna märkliga historia hela tiden. Som till exempel hur kränkta Trumps fans blev av skämten på Sweddit, åtminstone av deras anmälningar att döma, och så inte vad man får fram om man läser moderatorernas stängning av Sweddit igår kväll och tittar lite extra noga på den första bokstaven i varje stycke…

fucktrump

Ja, hörrni. Vilket jävla apspel.

Posted in "Nyheter" | 6 Comments

Snälla – låt mig slippa ”snackisar på sociala medier” i tidningen

Min krönika som sändes i en förkortad version i Medierna i P1 lördagen 20/2-16. Dra till 23.01 i klippet nedan för att lyssna på den.

Ibland, för att både roa och oroa mig, brukar jag gå in på Retrievers tjänst Mediearkivet och söka på frasen “som en löpeld”. Resultatet av sökningen visar hur ofta den nämns i svenska tryckta medier, och det talar sitt tydliga språk. 1995 jämfördes spridningen hos något med en löpeld bara 79 gånger – de senaste fyra åren har samma jämförelse använts minst 700 gånger per år. Förvisso kanske inte Retriever 1995 fångade varenda tidningstext som skrevs, och i dag skrivs det överlag mycket mer i svensk press, men det är icke desto mindre en stor förändring. Och då är det ändå bara toppen av ett isberg. Toppen av isberget där saker och ting blir värda att uppmärksamma bara för att de sprids som en löpeld – isberget som heter “snackisen på sociala medier”.

Snackisen på sociala medier. Jag hatar den. Det är undanflykten medier använder sig av för att åka snålskjuts på andras klick, fjädrarna man lånar för att rädda dagens siffror, ett vilseledande substitut för nyheter. Naturligtvis inte alla gånger, nej. Nyheter och händelser kan bli snackisar på sociala medier, och det är oftast bara bra för såväl tidningen som dess läsare. Det jag pratar om är när nyheten är att något blivit en snackis på sociala medier. Det betyder nämligen att allt annat i storyn bedöms för tunt för att i sig utgöra en vinkel.

För det första, “Så ändrar SVT Kalle Ankas Julafton i år”. Så skrev Nyheter24 i en rubrik i oktober i fjol, och fick sällskap av Expressen som rubricerade “SVT:s löfte om årets Kalle Anka på julafton”. Allt var upplagt för en repris från de föregående årens kalabalik när dockor och judefarbröder klippts bort av Disney, och ilskeklicken flödat. Men den som i fjol klickade på någon av artiklarna fick ett tydligt och enkelt besked: inget skulle hända med det folkkära Disneyprogrammet. SVT lovade att det skulle bli helt orört. Varför antydde tidningarnas rubriker motsatsen? Jo, för att just den nyheten i flera omgångar blivit en snackis i sociala medier. Då är det okej att grundlöst trigga rasister – för klicken är det enda som aldrig diskrimineras.

julafton

För det andra, och apropå kvällstidningar. Alla som besökt deras webbsidor på sistone har sett en ny sorts rubriker dyka upp, som tycks prioritera lockelsen att klicka ovanför att informera sin läsare. I höstas på Aftonbladet.se fanns det till exempel en film med rubriken “Hon ska tanka – misslyckas totalt”, vilket är någon sorts collage av övervakningskamerafilmer där människor slår sig medan de ska tanka sina bilder. Källhänvisning för klippen erbjuds ej. I september publicerade Expressen ett klipp som påstods föreställa en “bisarr varelse vid en sjö i Polen”. Metros Viralgranskaren kunde genom att kontakta personen som låg bakom Youtubekontot filmen snabbt konstatera att den var en PR-bluff för en festival. Men det gjorde inte Expressen innan de publicerade klippet. För det var ju en snackis på sociala medier. Då är det strunt samma vem klippet tillhör, varifrån det kommer, och vad det egentligen föreställer.

(Efter att ha fått detta påtalat av Bakjour genomförde Expressen senare ”en justering av” klippet.)

För det tredje, i somras sköt en tandläkare från Florida lejonet Cecil i Zimbabwe. Tandläkaren hade betalat för sin jakt och följde lagar och regler. Men han lurade ut lejonet ur ett skyddsområde för att kunna jaga det, och sköt det dessutom med pilbåge vilket ledde till att Cecil skadeskjutet fick fly i 40 timmar innan nådaskottet kunde delas ut. Beroende på vad man tycker om jakt generellt kan denna gärning placeras in på skalan någonstans mellan “olycklig” och “vedervärdig”. Men lejonjakt pågår dagligen i Zimbabwe, både laglig och olaglig, bedriven av såväl afrikaner som amerikaner och europeer. Att tandläkaren som dödade Cecil fick se sig namnpublicerad i i princip hela världen – i Sverige av bland andra Aftonbladet, Expressen, SVD och DN – berodde på en enda sak: att det var en snackis i sociala medier. Då gör det detsamma om medier aldrig annars hade publicerat namn i liknande fall. Snackisen har redan fattat utgivarbeslutet åt en.

cecil

Det finns väldigt mycket bra journalistik att göra kring sociala medier, och naturligtvis ska redaktioner hålla koll på vad folk snackar om. Men att en godtyckligt stor grupp människor sagt något, eller länkat till något, är helt enkelt inte en duglig vinkel. Det är för lätt att bli lurad att en liten grupp egentligen är större. I december 2014 skrev Jonas Andersson Schwarz, lektor vid institutionen för kultur och lärande på Södertörns högskola, en artikel på DN Debatt där han slog fast att medier är för lättlurade av små men uppblåsta kampanjer på sociala medier. En liten minoritets högljudda skrän tolkas som ett helt folks kokande vrede. Kort därefter, i mars i fjol, serverades vi med ett exempel på just det när SVT stoppade granskningen #vitabolag efter att ett 60-tal twittrare kritiserat den. Man hänvisade till en “Twitterstorm”. Ridå.

Att luras av pyttekampanjer, att överlåta viktiga beslut till en pöbel, och att kräkas upp andras gamla content och sedan klistra på sin egen logga på spyan, det är inte något som tar oss framåt.

Kollegor, låt oss slippa snackisarna på sociala medier.

Posted in Allmänt flum | Leave a comment

Politikfakta, Kent Ekeroth och Exponerat ställer en fråga

Facebooksidan Politikfakta ”ställde bara en fråga” i går:

fadi11

Fadi Skef, alltså killen på den nedre bilden, är en tonåring som intervjuas i ett nyhetsinslag som SVT gjort om hur grundskolan i Borgholm fått ta emot 250 nya barn och låtit dem gå i egna skolklasser. I nyhetsinslaget kämpar han för att formulera sig på det nya, obekanta språket.

”Jag vill prata på svenska, before…”, säger han, men kommer på sig själv och skrattar förläget.

Han fortsätter: ”Nej, FÖR ATT jag vill göra min future här. Jag behöver språk.”

Personen på bilden ovanför då? Kaptenen i den syriska armen som inte bara Politikfakta tycker liknar Fadi, utan som även sajten Exponerat ”tveklöst” slår fast som samma person? (Exponerat har i efterhand ångrat denna publicering och publicerat en rättelse – men ändå är det ursprungliga utpekandet fortfarande publicerat och tillgängligt i sin helhet. Politikfakta har ifrågasatts i sitt kommentarsfält, och svarat att de ”aldrig påstått att det är samma person” utan kallar sin Facebookpost ”en fråga”.)

fadi22

Att denna kapten i syriska armen och Fadi Skef skulle vara samma person ansåg även självaste Kent Ekeroth, enligt denna privatperson på Facebook. (Att Ekeroth laddat upp denna bild är än så länge obekräftat, men det är svårt att tolka denna kvinnas formulering annorlunda. Och hennes uppgifter ska ses i ljuset av att hon stöder Ekeroth och hans publicering.)

fadi33

Partikamraten och kommunfullmäktigeledamoten i Kalmar Thoralf Alfsson understryker också han i ett numera raderat blogginlägg att det inte ”råder den minsta tvekan om att det handlar om samma person”. I kommentarsfältet till Alfssons blogginlägg skriver någon att SVT inte klarar av att ”göra den faktagranskning som ‘hatmedia’ klarar av på någon timma”.

Så. Är Fadi Skef och denna kapten i syriska armen, som Politikfakta, Exponerat, Thoralf Alfsson och Kent Ekeroth i går enades om, verkligen samma person?

Nej.

Mannen med solglasögon är enligt den qatariska nyhetssajten Al-Sharq (Wikipedia) och den amerikanska politikbloggen Suffragio i själva verket Bassel al-Assad, det vill säga den äldsta brodern till Syriens nuvarande president Bashar al-Assad. Bassel al-Assad dog i en bilolycka 1994.

Fast enligt vad Politikfakta, Exponerat, Kent Ekeroth och Thoralf Alfsson var tvärsäkra på i går kväll var han visst inte alls död, utan pluggade svenska i en skola i Borgholm. Sade fel när han försökte förklara hur viktigt det nya språket var för honom, skämdes lite kort för att han inte på några veckor lärt sig tillräckligt för att ge ett perfekt formulerat svar i riksteve, och tittade sedan tillbaka mot reportern fast besluten om att slutföra sin mening på svenska.

Posted in "Nyheter" | 6 Comments

Våldsam rasism är god PR för en våldsam rasist

Min krönika i Medierna i P1 6/2-16. Dra till 26.03 i klippet nedan för att lyssna på den.

Så här sade i förra helgen Skånska Dagbladets chefredaktör Lars Joel Eriksson till Medierna i P1.

”Jag tror den stora breda allmänheten som de försöker vinna sympatier hos inte tycker att Nationell Framtid ska klä ut sig i uniformer och försöka ta på sig polis och kustbevakningens uppgift. Så det här ser jag som en negativ publicitet för deras del.”

Kritiken han fått för tidningens artiklar om att Nationell Framtid patrullerar Öresund visar på att andra tidningar ställer sig på Nationell Framtids sida, menade han. Eftersom de inte exponerade Nationell Framtid som vad de är. Citatet avslöjar att Eriksson antingen gör sig dum, eller inte har förstått hur den organiserade främlingsfientlighetens PR-maskineri fungerar. Låt mig förklara.

Efter att jag i höstas gjorde en P3 Dokumentär om Marcus Jannes, 21-åringen som i en tråd på Flashback livesände sitt självmord, kontaktades jag av en före detta moderator på Flashback som vittnade om händelsen i psykforumet. ”Alla besöksrekord rök den dagen. I efterhand skulle jag säga att det var just den händelsen som gjorde Flashback till vad det är idag”, sade den före detta moderatorn.

En katastrof, en fruktansvärd händelse. Att medierna dessutom berättade om hur forummedlemmar i tråden hade uppmuntrat Marcus Jannes att genomföra självmordet gav inte heller den trevligaste bilden av Flashback. Men ändå ledde händelsen alltså till forumets genombrott. Det är lockande att dra slutsatsen att det helt enkelt fanns tillräckligt många svenskar som tyckte om den sortens mötesplats, och att de bara inte fram till dess hört talas om Flashback.

Ett annat exempel på samma mekanik presenterade Kit-grundaren Fredrik Strömberg på sin blogg i december 2013, under rubriken ”Jag avpixlar avpixlandet av Avpixlat”. I en graf visade Strömberg hur Avpixlats popularitet som sökterm på Google var generellt låg – men drogs upp långt över sin egen axel så fort sajten uppmärksammades i riksmedia. ”Vi gör dem stora genom att bevaka dem men sedan argumenterar vi för deras inflytande genom att säga ’titta vad mycket uppmärksamhet de får, det är klart att det är av allmänintresse’”, noterade Strömberg.

Hans poäng underströks i september, efter att den rasistiska skribentsignaturen Julia Caesar granskades i Expressen. I en webbpanel på drygt 1 000 personer som Novus arrangerade uppgav 55 procent att de kände till Julia Caesar – mot bara sju procent som uppgav att de kände till henne innan granskningen.

tackmedborgargarde

Ett tredje exempel på hatande grupper som förut brukat vara ljusskygga såg vi bara för några dagar sedan. ”Maskerade svartklädda personer i rånarhuvor och armbindlar delade på fredagskvällen ut flygblad med uppmaningen att ge sig på gatubarn”, skrev Dagens Nyheter. Men hur skrämmande det än är att våldsamma mobbar omsätter sin hatiska människosyn i konkreta handlingar och uppmaningar är det kanske ännu läskigare att deras aktioner faktiskt applåderas.

På olika främlingsfientliga mötesplatser på Facebook har allt sedan dess mobben hyllats. ”I Sverige är det numera så dumt att om du hindrar en invandrare från att begå ett brott, så är du rasist”, skrev en person och fick 300 likes. Ett blogginlägg med rubriken ”Ett tack till medborgargarden” har gillats av 1200 personer.

Många av granskningarna jag nämnt hittills har varit begripliga, motiverade och rimliga. Men de måste göras med botten i en insikt om att våldsam rasism är god PR för en våldsam rasist. Det tror jag är viktig kunskap för en journalist som ställts inför märkliga påståenden om nazist-anknutna mobbar som vill ta rättvisan i sina egna händer.

Det vill säga inte bara Skånska dagbladets chefredaktör, utan nästan alla i den här branschen just nu.

LÄS OCKSÅ: Därför bör vi införa en grundläggande journalistutbildning i grundskolan

Posted in Okategoriserade | Leave a comment

Jag slutar på Di Digital och blir frilans

Det blir mycket sällan som man har tänkt sig.

När jag slutade på Metro i våras och istället gick till Dagens industri för att tillsammans med några av Sveriges mest kompetenta tech- och affärsjournalister dra igång Di Digital såg jag det som ett flera år långt åtagande. Det fanns liksom ingenting som talade mot det.

Daniel Goldberg, som tidigare varit redaktör för mina krönikor på IDG, är en utmärkt arbetsledare och redaktionell samordnare. Viktor Ström kände jag inte sedan innan, men han visade sig snabbt vara en extremt kompetent och hårt arbetande affärsjournalist som glatt lärde mig massor om ekonomi. Josefin Jakobssons förmåga att i rätt ögonblick, åtminstone tills hon klev av för sin mammaledighet, sätta oss som redaktion på rätt riktning och få oss att släppa småaktiga dumheter som annars är lätta att sitta och twittra argt över.

För att inte tala om våra nyare bekantskaper – ambitiösa och chosefria Mimi Billing, duktiga och nyfikne Howard Rimington och inte minst glada, trevliga och gedigna Andreas Pålsson – som alla varit oumbärliga för sajtens fortlevnad hittills.

Året har varit fantastiskt på det sätt som bara ett startupår kan vara. Vi har gjort outsinligt mycket med inte alltid så jättemånga händer. Vi har snabbt tagit oss upp ur nybörjarens förvirrade entusiasm och stabiliserat oss som Sveriges största tech- och startupnyhetssajt. Med mina ibland märkliga och smalt nischade reportage från nätets olika hörnor och skrymslen hoppas jag att jag har kunnat bidra något litet till detta, även om jag vet att de tyngsta lassen dragits av mina obevekligt drivna kollegor.

Mina åtaganden vid sidan av jobbet har dock växt till sig under året. Plötsligt fick jag möjligheten att producera en spökhistoriepodd för Sveriges radio, och på nolltid har Creepypodden växt fram till en omtyckt skräckstund för långt fler lyssnare än jag någonsin hade kunnat föreställa sig. Min P3 Dokumentär om självmordet på Flashback 2010 ledde till enormt mycket starka, gripande och otroligt glädjande meddelanden från lyssnare. Detta tillsammans med flera andra projekt som förhoppningsvis snart kan få möta offentlighetens ljus har mer och mer kommit att ta över min uppmärksamhet och min arbetsglädje.

Och då vore det orättvist mot mina kollegor, mot Dagens industri, mot projektet Di Digital och dess läsare, om jag inte klev ned från jobbet och lät min lön istället gå till människor som på allvar är redo att möta dess förväntningar. Alltså gör jag det enda rimliga och slutar på Dagens industri till förmån för ett liv som frilans. Min sista dag i Bonnierskrapans skugga för den här gången blir den 27 november.

Jag lämnar Dagens industri i det bästa av samförstånd med mina kära kollegor, och med ett varmt lyckönskande inför framtiden som ska bli väldigt spännande att följa. Det blev bara ett halvår men det var å andra sidan ett jävla bra halvår.

Ps. Ja, just det. Nu när jag är frilansjournalist kan jag ju jobba för dig också. Är du intresserad av det? Mejla i så fall mig på jack (at) kwasbeb punkt se.

Posted in "Nyheter" | Leave a comment

Hur bilden på Alan tvingat journalistiken att leta lösningar istället för problem

Min krönika i Medierna i P1 12/9-15. Dra till 8.01 i klippet nedan för att lyssna på den.

På min vägg, hemma i köket, har jag ett foto på mig själv som liten. I flera år har bilden hängt där. Precis som med all inredning har jag blivit hemmablind för den. Men för någon dag sedan fångade den min blick, som om den hade ersatts av en ny bild och bara en liten skillnad avslöjade bytet. Jag stod länge och tittade och undrade vad det var jag letade efter. Sedan insåg jag att det var i mitt eget lilla ansikte som jag kände igen något. Något jag sett nyligen.

Något jag sett i bilderna på treåriga Alan. När han fortfarande levde.

Jag tror många fastnat inför gamla bilder på sig själva, eller inför sina egna små barn, de senaste veckorna. Bilden på Alans livlösa kropp på en turkisk strand utlöste en enorm och internationell reaktion, som om hans död fick en överfylld bägare av sorg att till slut tippa över. Sedan skiftade tonen på löpsedlarna. Rapporter om stegrande främlingsfientlighet, om attacker och hat mot människor med annan hudfärg än min, har försvunnit för en stund. I dess ställe ser vi berättelser om välkomnande, kärlek och acceptans. Vad har hänt?

I veckan var jag på en föreläsning med experten på modern terrorism och Mellanösternfrågor Hagai M. Segal. Vi i publiken var journalister, och han riktade sig direkt till oss med sitt budskap. Vårt jobb har alltid byggt på antagandet att vi är neutrala, sa han, att vi lyckats vara flugan på väggen. Men ingen kan vara neutral inför en pistolmynning, och inför IS är inte journalister fredade, utan tvärtom hett villebråd. Därmed tvingar terroristerna oss att ta ställning. De strävar efter att bygga en värld under deras kontroll, byggd på deras idéer och dogmer, och sedan ställa den emot den värld där vår yttrandefrihet råder. I denna värld kan vår journalistik existera, baserat ett antal värden som vi i varje publicering försvarar. Demokrati, jämlikhet, öppenhet. Hur rapporterar man då om en organisation som stolt och öppet förklarar krig mot just dessa värden? Vad händer när vår rapportering uppfattas som ett försvar av de värden som terroristerna attackerar?

Dessa frågor ställde Hagai M. Segal, och jag kände igen mig från funderingar jag själv gått i tidigare apropå svenska medier och Sverigedemokraterna. Innan vissa lyssnare nu kastar sig på tangenborden vill jag understryka att jag inte jämför mördarsekten IS med ett demokratiskt framröstat riksdagsparti i Sverige – en sådan jämförelse går inte att göra. Men i det grundläggande samspelet finns det paralleller.

medier

Då och då, i Facebookposter och tweets, dryckesvisor och filmade förolämpningar sena kvällar på Kungsgatan, skymtar något mörkt bakom Sverigedemokraternas blågula fasad. Rasism, sexism, hat. Det är krafter som rangrordnar människor efter godtyckliga skalor. Sådant har alltid den moderna journalistiken avskytt, eftersom det är demokratins själva motsats. Naturligtvis har dessa händelser rapporterats i medierna. Och lika logiskt har Sverigedemokraterna tagit åt sig. Partiet har sagt att journalisterna hatar dem, vill tysta dem, vill trycka ner dem. Dess sympatisörer har nickat instämmande och slutat lyssna på oss. Journalistiken har genom att försvara sina kärnvärden plötsligt börjat förlora fotfästet, eftersom en motpart trätt fram och börjat kalla den vinklad.

Men så kom bilderna på Alan, och en dramatisk brytpunkt nåddes. Medierna lämnade för ett ögonblick sin dödsdans med Sverigedemokraterna, och började istället fokusera på världen utanför.

I sin bok ”Constructive News” argumenterar den danska publicisten Ulrik Haagerup för en ny sorts journalistik, som inte fokuserar på problemet utan på dess lösningar. Det må låta naivt, men det är en verklig trend som redaktioner här och var provar på. De senaste dagarna har nästan alla stora svenska medier lanserat kampanjer för att hjälpa och bygga upp, och gensvaret har varit gott.

Och kanske hände allt detta för att många av våra kollegor, precis som jag, tvingats stanna upp när de skymtade Alans reflektion i sina egna barns ansikten. Efter en sådan bild orkar vi inte bara se problem. Utan vi tvingar oss själva att också börja titta efter lösningar.

LÄS OCKSÅ: I en tid av våld och hat – vilken makt har våra ord på internet?

LÄS OCKSÅ: Därför bör vi införa en grundläggande journalistutbildning i grundskolan

Posted in Okategoriserade | 1 Comment

I en tid av våld och hat – vilken makt har våra ord på internet?

Min krönika i Medierna i P1 15/8-15. Dra till 16.25 i klippet nedan för att lyssna på den.

På internet, vad är våra ord värda? Det är en fråga vi alla ställt oss sedan första kvällen vi stod bredvid våra fulla chipsskålar och uppradade bålglas i orolig väntan på de som med ett musklick på Facebook lovat att komma på vår fest. I de de nya vardagsrummen, kring våra nya immateriella köksbord, pratas förmodligen lika mycket strunt som någonsin förr i Sveriges historia. Men i dag är allt det pratet, som ni redan vet, offentligt, sökbart och tillgängligt på ett sätt som fullständigt revolutionerat dess betydelse.

I Facebookgrupper ser jag dagligen människor prata om samhällsproblem som de kanske hade gjort över en öl, med sina arbetskamrater eller familjemedlemmar. ”Tiggarna”, skriver de, ”är ett tjuvpack som saknar existensberättigande.” ”Stena dom jävlarna.” ”Nu dödar jag snart idioterna”. Alla dessa citat kommer från människor som skriver under med namn och bild på Facebook. Men vilka är det egentligen som skriver det här? Är det, som vissa vill få det att verka, ett utbrett svenskt folkligt fenomen att hata tiggare? Är svenskarna ett folk som vill skjuta fattiga som tigger på deras gator?

Eller är det tvärtom så att dessa åsikter bara finns hos ett fåtal svenskar, några som emellertid vet att effektivt blåsa upp sin internetnärvaro så de verkar månghövdade? I veckan twittrade journalisten Markus Jerräng om ett inlägg han hade hittat på Flashback, ett inlägg som pekar på det sistnämnda. I inlägget skriver en anonym person om hur hen agerar genom en handfull olika konton på Twitter. ”Jag tar initialt vänsterns sida, men håller mig saklig och låter högerns poänger få lysa med sin riktighet”, skrev personen om hur hen arbetar med ett av sina konton.

Det är anekdotiskt, men målar upp samma bild som vi tidigare fått av en främlingsfientlighet som gärna klär ut sig i mängder av olika Facebook- och Twitterkonton. 2013 presenterade Researchgruppen en kartläggning som visade att kommentatorer från högerextrema sajter utgjorde en minoritet av SVT Debatts kommentatorer – men stod för över hälften av sajtens samlade kommentarer. Här blir orden vi rör oss mellan på nätet plötsligt meningslösa, en sorts propagandistisk kanonmat. Buller i bakgrunden.

Samtidigt vet vi att brottslingar, terrorister som Peter Mangs och Anders Behring Breivik, suttit framför sina datorer och läst sina likasinnade innan de rest sig och handlat. Enligt Expo var Mangs en återkommande besökare på bloggen Avpixlats föregångare Politiskt Inkorrekt, och Breivik en medlem av det nazistiska forumet nordisk.nu. Här marinerades de i hat, här såg de likartade utfall och vredesutbrott och våldsuppmaningar överallt och kunde till slut styrkta av känslan att inte vara ensam ladda upp inför sina mord. Och här blir orden något annat, här blir de skarp ammunition i ett osäkrat vapen.

Namnlös

Så, vad är våra ord på nätet värda i dessa tider? Är det fejkade sociala media-profilers tomma tunnor, eller är de mjuka puttar som en efter en faktiskt för någon närmare stupets kant? Och i så fall, vad betyder det att tonläget som lurade Mangs och Breivik att opinionen stödde deras mord nu har förflyttat sig från obskyra nazistforum till Facebook-grupper med tusentals medlemmar?

Det är en fråga man kanske borde ställa sig en vecka som denna.

LÄS OCKSÅ: Därför bör vi införa en grundläggande journalistutbildning i grundskolan

Posted in Okategoriserade | 1 Comment

Därför bör vi införa en grundläggande journalistutbildning i lågstadiet

Min krönika i Medierna i P1 27/6-15. Dra till 12.10 i klippet nedan för att lyssna på den.

Niklas är oskyldigt dömd för människorov. Han heter egentligen inte Niklas, men vi kan kalla honom så. Han är dömd av en mobb på internet, hundratusentals människor på Facebook, Twitter, Instagram och Flashback, som anser att det Niklas som kidnappade Lisa Holm. I bilder och texter pekas han ut som psykiskt störd och farlig, och som den självklart skyldiga. I bilderna och texterna står hans hela namn, personnummer, adress och bild med. Niklas är oskyldig till människorov, han har inte haft någonting med den fruktansvärda historien om Lisa Holm att göra. Men under veckoslutet då Lisa Holm var försvunnen såg hundratusentals, kanske fler, bilder och texter på internet som påstod motsatsen. Niklas bor någonstans i det här landet, och vandrar runt på samma gator, står i samma köer, som alla de människor som minns honom från efterlysningar på sociala medier.

Jag vet inte hur Niklas känner sig, men en gissning är: inte helt trygg.

Efter att historien om försvunna Lisa Holm fick sitt tragiska slut har många diskuterat hur fallet behandlades i media. Polisen har påstått saker, chefredaktörer har sagt emot dem. Att medieetik diskuteras efter ett nationellt drama som det här är naturligt och en del av vår branschs utveckling. Men vad vi inte pratat alls om är mobben som drevat vid sidan av oss journalister, och varför de är ett minst lika stort problem. Jag blir ärligt talat skräckslagen av den gigantiska okunskap som blottats hos de miljontals svenskar som använder sociala medier. Den akutsituation som gäller när det kommer till hur lite som krävs för att vi ska förstöra någons liv.

lisaholm

Ryktet om att Niklas skulle vara inblandad i Lisa Holms försvinnande tycks födas mellan tisdagen och onsdagen på Flashback. Någon gång natten till torsdagen börjar posten där Niklas hängs ut med personnummer och bild spridas för fullt på Facebook. En av bilderna jag hittat med uthängningen i sin helhet har klickats 113 000 gånger bara den – och det är bara en skärmdump av Facebookposten. Så vad hade Niklas gjort för att ha dragit på sig denna uthängning? Bokstavligt talat ingenting. Betett sig lite märkligt på internet, kanske. Men med antydningar om hans psykiska hälsa och brottshistorik byggde man en kidnappare och våldsman av honom, och i den upphetsade stämning som rådde räckte det.

Tidningar, tevekanaler och radiostationer där journalister arbetar lyder efter det pressetiska systemet. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Men på sociala medier – som i många fall kan få en sprängkraft mångdubbelt större än enskilda tidningar – finns inga pressetiska riktlinjer. Trots att en delning i allt väsentligt är detsamma som en publicering ställs inga krav, finns ingen självrannsakan, saknas det en etisk ryggrad.

Pöbelpublicistiken är ett faktum. Svenska folket kan publicera sig, men vet inte hur man gör det på ett ansvarsfullt sätt. Om den här kunskapsluckan skulle täppas till skulle flera problem få sin lösning eller åtminstone möjligheten att diskuteras på ett mer nyanserat sätt. För det första skulle förhoppningsvis uthängningar på sociala medier som riskerade försätta en person eller dess familj i fara upphöra. För det andra pekar det låga förtroendet för vår yrkeskår på att många tror att en journalists jobb bara är att kopiera och klistra in efter diktat från en illa dold partistyrelse. Om fler hade kunskap om de många och komplicerade steg som ligger bakom en bra publicering hade inte bara journalistföraktet fått sig ett knäck, utan läsarens förväntan på oss hade också höjts. Med pålästa läsare kan journalistiken bli bättre. För det tredje skulle vår gemensamma informationsmiljö kunna utnyttjas till dess fulla ack så efterlängtade demokratiska potential.

Vi kan uppnå det här, men då måste vi börja tidigt. Vuxengenerationen är delvis förlorad, så vi måste se framåt. Barn och unga är i dag bättre på att hantera smarta telefoner och sociala nätverk än sin föräldrageneration. De lär sig intuitivt genom att pyssla med dem redan som små barn. Men källkritik och pressetik är ingenting man lär sig automatiskt av att sitta med en Ipad. Här måste vi inse att det finns en lucka i allmänbildningen, och täcka den i grundskolan. Anette Novak, som gör medieutredningen. Gustav Fridolin, utbldningsminister. Anna Ekström, generaldirektör för Skolverket. Vem jag än behöver ropa på, en gång för alla: mitt förslag är att vi inför en grundläggande journalistutbildning i lågstadiet. Alla barn ska veta vad det innebär att sprida vidare en uthängning, för alla kommer hamna inför en. Då är det upp till oss att se till att barnet vet vad som är rätt.

Om inte annat så för Niklas skull. Niklas som är oskyldigt dömd för människorov, för att hundratusentals personer struntar i att kolla den allra enklaste fakta innan de förstör någons liv.

Posted in "Nyheter" | 35 Comments

De ”alternativa mediernas” alternativa urval

I sin fascinerande genomgång av hur två nyhetsbluffar planterats ut på nätet, den ena genom övertolkad statistik och den andra genom ett stim fjärrstyrda Twitterkonton, citerar skribenten John Borthwick Dmitry Tulchinskiy, chef för den av ryska staten finansierade nyhetsbyrån Rossiya Segodnya:

”Propaganda is the tendentious presentation of facts. It does not mean lying.”

Tulchinskiy borde veta vad han pratar, hans inte så värst subtilt formulerade uppdrag (som kommer direkt från Vladde Putin) är enligt Russia Today att ”provide information on Russian state policy and Russian life and society for audiences abroad.” Men om man ändå tvekar på hur korrekt hans beskrivning av propaganda är kan man med fördel betrakta några av det svenska nätets ruggigare hörn i dag.

Den 9 mars rapporterade Skånska dagbladet att en man i Skurup fått avslag på sin ansökan om förlängt tillstånd till registreringsskylten 786. Den besvikne mannen menar enligt Skånskan att det är hans lyckotal, men det råkar också vara antalet tecken som ingår i Koranens inledningstext. Det har lett till att muslimer i Sydostasien och Indien ibland anger talet som symbol för frasen ”i Allahs namn, den barmhärtiga och nåderika” (observera att detta är min egen, möjligen knapphändiga, översättning från engelska).

Eftersom siffrorna kan tolkas som ett religiöst statement är de därmed per automatik inte välkomna på svenska registreringsskyltar. Maria Jacobsson, handläggare på Transportstyrelsen, berättade i somras för DN om vad som anses stötande:

– Det är en grupp hos oss som avgör det och det brukar handla om saker som rör droger, sex, svordomar, religion eller kriminalitet.

Följaktligen har naturligtvis också 666 fått avslag, med sin glasklara religiösa koppling. Men enligt DN har också lite mindre självklara bokstavskombinationer nobbats på grund av att de anses stötande – bland annat LMAA (enligt Urban Dictionary en akronym för det tyska uttrycket motsvarande ”kyss mig i röven”), NAFKOT (vars betydelse inte Google förtäljer men som någon läsare kanske känner till?) och FQU (som vissa särskilt häftiga uppenbarligen skriver istället för ”fuck you”). Tröskeln för vad som får pryda ens kofångare är med andra ord på nivå med en söndagsskolas gästbok.

Avslag på registreringsskyltar brukar generellt vara ganska odramatiska, utan varken medieuppmärksamhet eller ramaskrin. Men i fallet 786 blev det inte så. För här såg vissa hatdirigenter en möjlighet att elda upp en vredessymfoni bland sina läsare.

”Talet ‘786’ förbjuds på registreringsskylten – kan kränka muslimer”, rubricerade sajten Fria Tider. Nyheter idag, som vid varje givet tillfälle understryker sitt oberoende och precis lika ofta publicerar artiklar som är tydligt vinklade för att provocera sina främlingsfientliga läsare till vrede mot etablissemang och invandrare, rewritade Skånska dagbladet men tillägger att Transportstyrelsen ”tagit det hela ett steg längre”. Under kategorin ”mångkulturen” återpublicerade den vedervärdiga parasitsajten Exponerat hela Skånska dagbladets artikel, kopierad ord för ord, sannolikt utan tillstånd från tidningen de stal ifrån, och sajten Motgift, med kopplingar till nazistiska Svenskarnas parti, skrev en krönika om ”de kränktas högborg Sverige” och fastslog att det var den presumtivt asförbannade rasistläsaren som tvingas betala för ”industrin kring detta med kränkthet, tjänstemän och utredare som skall sovra genom anmälningarna”.

Ni får ursäkta mig om jag inte länkar till sajterna ovan, men jag vill inte smutsa ner min blogg.

Herrarna ovan lade upp bollen, och sedan, helt efter beräkning, smashade deras läsare. I kommentarsfältet till Nyheter idag kan man läsa människor fråga om Transportstyrelsen inte har något ”vettigare för er än att kyssa islams ände”, och oroa sig för om man snart ej heller får ”gå i kyrkan heller, eller heta Andersson eller Johansson”. På Twitter skriver deras läsare att ”islamiseringen av landet fortgår i stadig takt”.

I en sluten Facebookgrupp där svensk invandringspolitik diskuteras (läs: folk kräks) planterar en av Motgifts skribenter länken till sin krönika med kommentaren ”Nu är folk kränkta igen…”. I kommentarsfältet skriver folk bland annat ”JÄVLA MUSLIMER,UT ME SKITEN HÄRIFRÅN”, ”hur mycket ska vi ta bort när det gäller dom jävla råttorna,ta bort dom för det är VÅRT land”, ”Mussarna är ute efter DO-pengar” och ”Varför går vi med på det? Rösta SD nästa gång.”

När Facebooksidan med det nyanserade namnet ”NEJ till gratis körkort och alla andra särrättigheter för invandrare” publicerade länken till Fria tiders artikel resulterade i liknande tongångar i kommentarsfältet. ”Om nu detta stämmer…då är det på tiden att börja fundera över att emigrera..”, suckar någon. ”Skit i primaterna. Klart som fan att gubben ska få ha sitt turnummer”, väser någon annan. En person som skriver följande får elva likes: ”Borde då inte 666 tas bort? Jävla trams med all religion!”

För det faktum att 666 ju faktiskt är borttaget, tillsammans med en drös mer eller mindre harmlösa obsceniteter i enlighet med Transportstyrelsens gamla vanliga riktlinjer, vet inte dessa läsare. För – som Dmitry Tulchinskiy slår fast – propaganda handlar om att servera vissa fakta och undanhålla andra. Att elda upp en grupp människor så hatet till slut slår över och händerna knyts och lämnar tangentbordet. Att skapa en världsbild där allt hotas, där någon utgör hotet, och där VI måste handla för att stoppa DEM.

Och det är propaganda, och inget annat, som de svenska sajterna som säger sig förmedla ”den raka sanningen” ägnar sig åt.

Uppdatering: Folk har frågat hur det kan vara förbjudet med vissa nummer med hänvisning till att de faktiskt sett dem på olika skyltar. Jag vill därför understryka att mitt inlägg ovan, och storyn om 786, berör personliga registreringsskyltar. Mig veterligt är det ingen som förbjudit någon sifferkombination i vanliga skyltar, d.v.s ABC-123.

Posted in "Nyheter" | 6 Comments