”The thousand yard stare”

Man ska väl ta till vara på grejerna man pysslar ihop, och i morse gjorde jag den här bilden baserad på Dagens Nyheters förstasida. Eftersom bilden fått över 40 000 klick bara där jag laddade upp den på Imgur finns det visst någon sorts intresse, och då kan det vara en idé att för historiskt bruk spara den här.

ddp9CXB

Posted in "Nyheter" | Leave a comment

En liten serie om Lars Beckman

Lars Beckman, en riksdagspolitiker

Posted in Allmänt flum | Leave a comment

En krönika (som om den hade publicerats i Dagens Nyheter)

Jorden är platt. Allt annat som sägs är avsiktliga och ohederliga missledanden från konspiratörer. Platt som en pannkaka, och inget annat. För detta har jag mängder, ja, högvis av litteratur som bevis. Såväl i det gamla Grekland, fram till den falske och bluffande Pytagoras, som i Japan, Norden och faktiskt så sent som fram till 1600-talet i det ärorika Kina hölls det för sant att vår hemvist i universum låg flat i rymden. I dag lever vi i mörkare tider. Men trots att nämnde Pytagoras, och efter honom den islamska astronomin som i sin tur den tidiga kristna kyrkan anammade, numera fått sin absurda och sfäriska världsbild internationellt anammad, finns det ännu ljuspunkter i mörkret. Sällskapet Flat Earth Society håller sanningens lykta högt – som dess grundare Samuel Shenton skrev 1980 är ”idén om en roterande glob bara en felaktig konspiration som Moses, Columbus och Franklin D. Roosevelt alla varit med om att kämpa för…”

Jag är tacksam för denna chans, given mig av den stolta tidningen Dagens Nyheter, att berätta för folket om lögnen de lever i. I mitt ursinniga angrepp på allt det vi i dag håller för gott, lever utifrån, baserar våra livsval på, tvingar jag mina meningsmotståndare möta mig på en nivå som ligger flera hundra år tillbaka i debatten. Helst av allt vill de ju inte att min sanningsenliga och korrekta världsbild ska nå ut till er läsare, för med deras lögn skulle också deras makt skulle rämna. Deras ögon vänds från de mer progressiva, ibland akuta, ämnen för samtal och framsträvansförsök, ämnen som läggs åt sidan för att de ska kunna ta sig tiden och orken att bemöta mig. Gud vet hur mycket deras nya tankar och framsteg försenas, allt för att ta sig tid att bemöta mig.

Och apropå er läsare, ni förvärvsarbetare som beslutat sig för att lägga en del av era surt förvärvade pengar på en prenumeration på denna institution bland den svenska medier. Till morgonkaffet får ni när ni slår upp tidningen inte bara min tvärsäkert formulerade världsbild till livs, utan också min (visserligen subjektiva men såklart helt sanningsenliga) illusion av att detta är en fråga som är mer brådskande och viktig än de flesta andra. Tidningen har härmed gett mig samma chans som till exempel den gode Nathan Shachar och herrarna Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin att visa hur ni läsare bäst ska prioritera vad att bry sig om. Våra ämnen är helt enkelt viktigare än andras.

En stund var jag orolig att min debattartikel inte skulle accepteras av redaktörerna på Dagens Nyheter, och att jag skulle tvingas försöka nå er läsare på något annat av de sätt som mig erbjuds i 2010-talets nättäckta Sverige. Det är trots allt en kontroversiell ståndpunkt jag har; sanningen. Så mycket har jag märkt av de ilskna och vanmäktiga reaktioner jag brukar få när jag argumenterar för min sak att jag förstår hur rädd makten är för att höra motsatta åsikter. ”Du har fel, det är ju självklart!”, ropar de och pekar på mänger av böcker och papper. Men de struntar jag i. För jag vet att jag har rätt. Och Dagens Nyheter gav mig såklart också öppningen att ha rätt i min sak inte bara för mig själv och mina närstående, utan för hela Sverige. Varför? Jo, som den politiska redaktören Johannes Åman förklarar: ”DN ger utrymme åt personliga röster som kan vidga debatten. Valet av ämne, ståndpunkt och tonfall är kolumnistens eget. Att en skribent framför kontroversiella ståndpunkter i ett ämne är inte skäl för DN att stoppa en kolumn.”

Det är med andra ord självklart att detta mitt debattinlägg ges utrymme på tidningens sidor. Varför skulle denna debatt förskonas när andra, med till synes lika stort konsensus på den så kallade ”vetenskapliga” sidan, får vara med? Till de som med stor sannolikhet kommer ropa på tystande av mig och min syn på tillvaron svarar jag med att citera Dagens Nyheters chefredaktör själv, Peter Wolodarski: ”Vi måste i Sverige bli bättre på att hantera att olika åsikter förs fram, utan att känna oss kränkta och ropa på censur.” Alla är emot mig, men jag tänker inte låta mig censureras. Jag står för sanningen och om detta är jag stensäker och övertygad in i märgen. Och på Dagens Nyheters sätt att hantera andra i min situation har jag förstått att det är det viktigaste. Är jag orubblig skall jag representeras. Dagens Nyheter har härmed – oavsett om de håller med eller inte – hjälpt mig förmedla detta till ett ovilligt Sverige och i samma slag skänkt min kamp legimititet. För detta är jag tacksam. För jorden är ju platt.

Posted in Allmänt flum | Leave a comment

Jag googlade ”läckberg instagram site:expressen.se”…

Den här nyheten dök upp i mitt flöde i dag.

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.14.14

Berättande som berör, minst sagt.

Men det fick mig att tänka. Camilla Läckberg och Instagram, det lät som ett vinnande koncept rent kvällstidningsmässigt. Undrar hur mycket det utnyttjas? Så jag googlade på orden Läckberg och Instagram, och begränsade sökningen till domänen Expressen.se….

…oh my god.

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.14.40

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.15.05

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.15.25

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.16.12

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.16.37

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.16.48

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.16.59

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.17.12

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.18.08

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.18.49

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.19.09

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.19.20

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.19.58

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.20.09

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.20.39

 

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.20.29

Och slutligen den som måste räknas som min personliga favorit:

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.20.18

 

Om det är så att ondsinta utomjordingarna snurrar runt jorden och researchar inför övertagandet med hjälp av Expressens webbupplaga är jag glad att jag inte heter Läckberg. Det är antagligen henne de kommer lasertransformera först – hon är ju helt uppenbart vår enväldiga härskare.

PS. Det här blogginlägget hade kunnat vara en aning längre.

Skärmavbild 2013-12-01 kl. 23.28.47

 

Men jag valde att prioritera min familj och karriär.

Posted in Allmänt flum | 6 Comments

”Det behövs nog en åsikt från läktaren”

Som en fågel Fenix av manlighet landade han. I dammet efter flickebarnens gråt och tandagnisslan bredde han ut sin varma kavaj och släppte in dem alla i värmen intill hans accepterande kropp, vars penis reste sig inför alla former och färger. Lugn, älskling. Du är så vacker utan spackel.

Karl-Johan Karlsson, journalist men framför allt man. En god man. En man som älskar och accepterar kvinnor.

Debatten om kvinnoidealet är ständigt aktuell. Själv har jag hållit mig utanför det där,skrev han på Expressen. Men nu var måttet rågat. En oskyldig – och innerst inne lika vacker som den skönaste supermodell! – flicka hade svultit sig till döds för mycket. Det var dags för Karlssonman att rycka in – mot de sjuka idealen och trådsmala modellerna. ”Det är det som är problemet. Så sjuka är unga kvinnors drömmar. Och unga tjejer är extremt lättpåverkade.

Ge mig solkräm för hjärnan, någon. Den här mannens idéglödlampor bländar mig.

Frågan är för vem de bantar. Inte kan det vara för männens skull. Jag behöver ingen stor undersökning för att slå fast att nästan inga killar vill ha flickor på 1,80 som knappt passerar 40-strecket på vågen.”

Men raring, ser du inte att jag slaknar? Ät något för guds skull.

Forskning har visat att män snarare gillar smala midjor kombinerat med breda höfter, med andra ord kurviga tjejer. Hela showen verkar vara en intern angelägenhet, kvinnor emellan. Vi män står vid sidan av och skakar på huvudet.

Så sant, så sant. Med en bekymrad snörp på munnen och en ljummen och precis lagom åldrad whiskey i näven mumlar vi oförstående inför deras gråt och tandagnisslan. Förresten, sådan där gyttjebrottning, är inte det himla märkligt att de pysslar med, brudarna? De blir ju helt kladdiga. Lycka till att försöka belägra en sådan smutslisa utan att få fläckar på smokingen.

Självklart fick han sedan kritik av de förvirrade flicksnärtorna, Karlsson. Vad hade han väntat sig? Det gör ju som bekant ont när knoppar brister, så även om knopparna råkar vara trygga små förbudszoner som man bekvämt kunnat inreda med rosa kuddar och nallebjörnar.

Snälla, håll lite hyfs på debattenskrev han myndigt. Återigen, ibland måste man släppa fram basrösten. Det blir väldigt gällt här när ni blir så upprörda, mina damer. Andas nu. Välj inte att missförstå, så framstår mitt vett i en mycket rimligare dager. Läs med manshjärnan, baby.

Ser inga konstigheter med texten alls, såvida man inte bestämt sig för att missförstå.

Klarsyn är en gåva och en förbannelse, Karl-Johan. Trots att dina intellektets pilar är spetsade med skarpsinne smärtar det när man träffas i mjukdelarna (av vilka kvinnor har mängder, nota bene). Ge dem en minut att smälta det.

Genom cigarröken knarrar jazzpianisten vidare och vi skålar för männens eviga översyn med bråket i falsett. Whiskeyn skvimpar över i stöten, men vi bryr oss inte. Ögonen evigt riktade uppåt, framåt, mot nästa insikt.

Tacka fan för att somliga av oss män då tar vårt ansvar, träder in och reder ut hur det ligger till. Feminismen är på tok för viktigt för att lämnas över till kvinnorna. Eller för att låna Karl-Johans ord:

Det behövs nog en åsikt från läktaren som kan blandas ut med de sjuka värderingar som råder bland unga kvinnor.

Posted in Allmänt flum | 4 Comments

Adjö Ajour

Som barn lekte jag med Lego. Eller, stryk det. Långt upp i tonåren lekte jag med Lego. Men själva leksaken, de mångfärgade plastbitarna, var aldrig i centrum. De var, som så många andra leksaker, projektionsytan. Omsorgsfullt byggde jag stora flygplan, bilar, hus som jag sedan lika omsorgsfullt krossade. Dess ruiner piffade jag sedan upp, fixade till, så de skulle se autentiska ut. Efterhärmade den värld jag såg och försökte förstå. Följde inte reglerna för bygget – 1. bygg 2. beundra 3. profit!? – utan hittade en egen väg med Legot. Nej, jag var inte ensam om vägen, men i likhet med alla andra barn hittade jag den själv.

Nu somnar Ajour, och jag tänker i liknande banor. Då, hösten 2011, trevade jag mig fram i en bransch vars kris var djupare och mer existensiell än jag kunde förstå. Själv hade jag precis upptäckt berättandet om det internet jag såg, och insett att det fanns en publik. I uppstarten kritiserade jag hur den kulturdynamiska webben ständigt hamnade i bakluckan, svald av upphetsningen kring E-handel och entreprenörskap. Hur uppmärksammat det skulle bli kunde jag inte ana. I efterhand förstår jag det desto bättre: När goda råd är dyra och folk får kicken är det klart man lackar på en parad lika högljudda som falska profeter. Jag säger inte att vi försökte vara det, men jag förstår om det var så det kändes. Vi, jag, kunde behandlat krisen med mer respekt.

Samtidigt vill jag ännu inte göra det. ”Det finns ingen motsättning mellan intäktsmodell och innovation. Det är en falsk och – helt ärligt – feg dikotomi”, twittrar Fredrik Strömberg om vår konstanta ovillighet att diskutera affären. Han har helt rätt – men jag antar att jag tycker man kan börja i endera ända. Och framför allt inte vara rädd att utveckla det ena oberoende av det andra. Inte vara rädd att bara köra, inte vara rädd att misslyckas, inte vara rädd att verka dum i huvudet. Jag tror inte Fredrik Strömberg tycker man bör vara det, jag bara förklarar varför jag inte oroade mig när vågorna började gå höga dagarna innan Ajours lansering.

Vad jag ville göra med Ajour var att försöka peka ut en ny källa till fantastiska historier för människor jag trodde skulle gilla dem. ”Jag skriver om det här för att det finns där, för att det finns så oerhört många historier som bara längtar efter att berättas där – och för att ingen annan verkar vilja berätta dem”, som jag skrev då. Lekte, krossade, byggde upp. Det tycker jag har lyckats ganska bra, då jag ser många fler liknande storys ute i svenska medier i dag än då. Jag har själv fått möjligheten att skriva absurt långa reportage om absurt små – men också absurt intressanta – webfenomen. Ingen är gladare över detta än jag, men det är en omställning som innebär att åtminstone min roll på Ajour spelat ut sin roll.

I övrigt har jag lärt mig massor av Ajour. Och Fredrik Strömberg. Och Bakjour. Och alla andra som tyckt och tänkt om oss, vår samtid och vad vi nu har med varandra att göra. Jag är så glad att ni brytt er. Och jag är stolt över vad vi gjort. Samtidigt märker läsaren att det ryms en och annan brasklapp i raderna ovan. Jag har också sett ett och annat spetsfundigt tjuvnyp på Twitter under dagen, små kommentarer om att vi aldrig varit, haft eller inneburit något annat än tomma tunnor. Det är jag helt okej med. Samtidigt tror jag verkligen att mer oräddhet är en bättre lösning på dagens problem än större perfektionism. Och jag hoppas verkligen inte att resultatet av Ajours delvis hyllade men också delvis bespottade livstid är att folk där ute drar sig för att lansera galna idéer. Om så bara genom att ha varit ett helt kraschat Lego-flygplan som får någon annan att tänka ”Om det är en idé har jag fan också idéer”.

En kort lista över de egna Ajour-artiklar jag är mest nöjd med följer:
Khadaffis oväntade serbiska stöd – och varför det kanske inte alls är så oväntat
Mystiskt kodbudskap sätter igång jakt på ”illa klädd” T-baneresenärs hemlighet
Fredrik Backman i stor intervju: ”Jag är fortfarande beredd att börja köra truck igen”
Årets 10 viktigaste memes – 2011
Flashback samlar ihop 70 000 till Musikhjälpen
Flashback förbereder sig för årlig love-bombing
Nätets 10 bästa julkalendrar
Staten som bråkar med sina medborgare på Twitter
Dockan som satte mammarollen på sin spets

Posted in "Nyheter" | Leave a comment

Boken om nätets spökhistorier och varför jag skriver den

make-creepy-slender-man-costume-for-halloween.w654Ett foto i svartvitt på en lekplats. Barn som leker i gråskala. Ett ögonblick som tycks harmlöst men som gömmer alla helvetets okända kval. För bakom barnen, under ett hängande träd i lekplatsens periferi, stod han. En lång svartklädd man vars ansikte var en vit fläck. En varelse vars rörelsemönster och fysiska uppenbarelse inte verkade styras av de naturlagar som begränsar oss. En kortfattad tillhörande text om att barnen på bilden samt fotografen kort därefter försvann. Kvar fanns bara den nya hemsökelsen – monstret som gavs namnet Slender man.

Slender man är i centrum för en mytologi som i sin tur ingår i vad jag vill kalla 2000-talets folklore. Berättelsen om honom utgör också det första kapitlet i den bok om nätlegender och spökhistorier som jag sedan i våras arbetat på, som jag i dag i Studio Ett fick prata lite om, och som i höst nästa år ska ges ut av förlaget Galago. Skälet till att han tillägnas ett helt kapitel medan fenomen som spökhistorier med bas i dator- och tevespel och legender som fötts ur filmer och teveserier får nöja sig med att dela på sammanfattande kapitel är att han symboliserar så mycket. Rent konkret är han resultatet av att tusentals människor en dag i februari 2009 satte sig och brainstormade, med målet att tillsammans utforma den ultimata skräckgestalten. I en diskussionstråd på forumet Something Awful ombades användarna att klippa och klistra ihop fotografier föreställande den läskigaste karaktären de kunde tänka sig. Bilder på olika sorters vålnader och monster dök upp, men de hamnade snart i skuggan av Slender man. Användaren Victor Surge lade upp sina bilder och skrev, frånsett det att barnen och fotografen försvunnit, att orginalbilden sedan dess var beslagtagen av polis.

Slender man har sedan sin födsel utvecklats till spel, Youtube-serier, noveller och kanske framöver en film. Han är en konstruerad mardröm – skapad av en, men utvecklad av alla. På så sätt lyckas han representera den inneboende skräcken i såväl den lömska anonymiteten som präglar nätsamvaron, oberäkneligheten i dagens politiska klimat där regeringen ena dagen väcker ens hopp och andra dagen visar sig vara en övervakningsmaskin och känslan av att färdas i ett sjunkande, klimatmässigt kollapsande skepp i moralisk upplösning. Skulle andra rädslor dyka upp framöver är de ytterst lätta för en aspirerande författare eller filmkameraförsedd Youtube-användare att kanalisera. Allt går att stoppa in i den mörka Stålman-antites som är Slender man. Hans uppkomst är mördande logisk. Och dessutom går han hand i hand med en mycket gammal berättartradition.

Låt oss exempelvis titta på skogar. Om de till största delen består av träd har dess viktigaste beståndsdel nummer två alltid varit vandringssägner och spökhistorier. I en äldre tid var man akut beroende av dess funktioner som virke för eld och boning, plats för jakt och betesmark för djur. Men trots vikten av att leva i samröre med skogen framstod den alltid som sluten, tyst och hemlighetsfull, ruvande på oförståeliga . Det är på sätt och vis omöjligt att utesluta att något övernaturligt okänt huserar där, särskilt i en tid som saknar möjligheten till övervakning på platser man själv inte fysiskt befinner sig på. En tomhet uppstår mitt i den generella bilden av skogen som sådan, och tomheter är den mänskliga hjärnan alltid snabb att fylla upp med egensnidade kreationer. Entré skogsrån, Näcken, vättar och troll.

Hundratals år senare lever lejonparten av svenska folket större delen av sina liv i en miljö helt frikopplad från skogar och vildmark. Naturen kan tyckas reducerats ner till en trivsam exteriör mellan kontoret och soffan, en mysig påminnelse om ett ursprung som tack vare tekniska och sociala framsteg allt mer framstår som irrelevant. Djur med instinkter och drifter, jag? Knappast. Låt mig öppna min MacBook så ska jag skriva ett blogginlägg om varför det är lögn.

Men vad innebär egentligen hemteknik och Internet för den stora massan, de som traditionellt alltid legat bakom vandringssägners födsel och tillväxt? En stor, oöverskådlig plats med oändliga vita fläckar, en atlant av innehåll som omger den insjö en vanlig surfare håller sig till. Samtidigt det mest essentiella verktyget för mångas jobb och vardag, och en plats som majoriteten av det svenska folket är fullständigt beroende av. Förra gången denna relation fanns mellan människan och hennes miljö uppstod ovan nämnda sagodjur. Enligt en självklar logik har vi under de senaste tio åren kunnat säga hej och välkomna till en rad nya – entré Slender man, spöken, Minecraft-vålnaden Herobrine och, tja, troll.

För, som jag kommer visa, den där oron som äldre skoldebattörer brukar skylta med över att dagens ungdom varken läser eller skriver på någon vidare nivå, den har helt uppenbart inte hört talas om creepypasta. Ordet betyder läskig historia som sprids via copy-paste eller skärmdumpar, och springer ur det mer neutrala copypasta. Som creepypasta sprids historier om allt från förhäxade spel och fruktansvärda teveserieavsnitt som stoppats och gömts till mystiska hemsidor och spöken och monster ute i verkligheten. De skrivs av tusentals människor som inte känner varandra men som samexisterar på forum och mötesplatser och delas vidare ibland långt utanför den egna gruppen. De inspireras av verkligheten, startar trender och utformar arketyper som i sin tur andra skribenter vidareutvecklar och experimenterar med – allt under den tysta överenskommelsen att det ska bli så läskigt som möjligt. De omsätts i podcasts, filmprojekt, konst och litteratur – en internationell och multimedial berättartradition som rör sig i gränslandet mellan sanning och fiktion, och lever på läsarens vilja att tro.

Detta kommer min bok handla om. Jag ska gå igenom hur och var dessa historier kommer ifrån, var de föds och hur de sprids. Vi följer den amorfa Slender man, den under hösten 2012 plötsligt exploderande trenden att berätta om sina möten med smygande shapeshifters i skogen, den hemlighetsfulla vålnaden Herobrine som hemsöker succéspelet Minecraft och många fler. Vi berättar många, säkert ett hundratal spökhistorier direkt från anonyma forum och mörktonade hemsidor och ser hur de speglar vår värld och samtid. Vi blickar tillbaka en aning, försöker hitta jämförelsepunkter i klintbergare och vandringssägner och ser hur områden som spel, teve, internet, historia och natur alla drabbats av varsin sorts spöken.

On a personal note: FATTAR NI DETTA FÖRSTÅR NI JAG SKRIVER EN JÄVLA BOK OM CREEPYPASTA SOM KOMMER GES UT AV ETT RIKTIGT BOKFÖRLAG OCH SEN KOMMER FOLK LIGGA OCH VARA RÄDDA I SINA SÄNGAR NÄR DE LÄSER OCH JAG SKA SKRIVA EN RIKTIG JÄVLA BOK OCH OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG OMG

Posted in "Nyheter" | 2 Comments

En konspirationsteoretiker i riksdagen

I dag berättade en kompis som nu under en tid jobbat inom public service om en av hennes samtal med den Nasale Mannen. Är du i mediebranschen vet du antagligen redan nu vem jag pratar om, han håller regelbunden kontakt med de flesta redaktioner. Själv har jag haft äran att diskutera med honom ett par gånger. Det är som att bli uppringd av en aggressiv telefonsvarare. En till synes förinspelad svada sätter igång sekunden man lyfter luren, med jämna mellanrum avbruten av någon typ av retorisk fråga vars svar han är helt ointresserad av. När han hamnade i örat på min kompis var ämnet – som alltid – massinvandringen och dess svenska offer. ”Svenska sjukhus slänger ut svenskar till förmån för flyktingar, och ni journalister får hoppas att ingen svensk dör i sommar för då är det på ert samvete,” hojtade han. Jaha, sade min kompis, men det är ju inte riktigt en nyhet utan snarare din åsikt? ”Det är inte min åsikt, det är fakta!”

”Det är fakta”. Ingen världsuppfattning är så tvärsäker som den perverterade. Det verkar finnas en trygghet i att se en verklighetsbeskrivning, notera hur många som instämmer i den, och sedan slå totalt bakut och gå åt helt andra hållet. Att utgå från att allt är lögn, att någon försöker föra en bakom ljuset, att bejaka aningen om hur den skepnad man tycker sig sett hasta förbi bakom kulisserna är dramats verkliga bov. Tur är väl det att vissa har den instinkten, för annars hade vi fått gå utan mycket av den bästa grävande journalistiken. Men otur är det att även andra besitter den, det är nämligen de som blir konspirationsteoretiker.

En av dem heter Lars Beckman och sitter för Moderaternas räkning i Sveriges riksdag. I morse slog jag upp min upplaga av Dagens Nyheter, och såg på ledarplats hans namn. ”Det måste bli ett slut på Radiotjänsts indrivning av licenspengar för datorer, surfplattor och smarta telefoner, skrev riksdagsledamoten Lars Beckman (M) på SVD Brännpunkt i fredags”. Sedan märkte jag hur DN-ledaren från detta övergick helt till ämnet licensavgiften, och inte ägnade Beckman ett enda ord till. Okej. Jag vet inte mycket mer om public service än att jag älskar radio generellt, och SR specifikt, och jag ska verkligen inte göra anspråk på att diktera realpolitiken i huruvida avgiften ska betalas via skattesedel eller licens. Denna text är inte heller en del i den debatten. Den handlar i stället om trovärdighet. Lars Beckman saknar nämligen all sådan när det kommer till public service-diskussion.

För Lars Beckman är en patologisk public service-motståndare, och är inte rädd för att smutsa ner sin retorik därvidlag. En enkel och snabb Twitter-sökning visar vad jag menar. ”(Socialdemokraterna) gör utspel om än det ena, än det andra. Sveriges Radio rapporterar lojalt vidare till svenska folket utan kritiska motfrågor”, twittrade han bara härom veckan. I mars kallade han kanalen P3 ”Alliansfientlig”, och samma dag insinuerade han att SVT-programmet Agenda tog upp ämnet sociala medier bara eftersom V-ledaren Jonas Sjöstedt börjat twittra. Beckmans nemesis Alliansfritt – en blogg han jämställer med det hat och de dödshot mot kvinnor som Uppdrag Granskning gjorde ett jobb om härom sistens – har sammanställt fler liknande uttalanden. Några de missat är emellertid hans olika tankar om Aftonbladet. En tidning vars förhållande till S-ledaren Stefan Löfven han jämför med nordkoreanska mediers dito till Kim Jong-un.

Man undrar om Lars Beckman vet att Sverige ligger på tionde plats på Reportrar utan gränsers lista över situationen för den fria pressen, inte mindre än 168 platser före det diktatoriska Nordkorea han jämför med. Man undrar om han förstår tyngden i anklagelserna han riktar mot de fria allmännyttiga medierna, och hur de – om han menar allvar med dem – borde få honom att snarast söka hjälp hos typ Amnesty. Men mest av allt undrar man om han förstår hur hopplöst omöjligt det är för någon som sett hans tweets att ta honom på allvar. Han kan ha hur vettiga poänger han vill i sina längre och publicerade resonemang, men så länge läsaren ser den vilt fäktande konspirationsteoretikern där bakom hjälper det inte ett dugg. Det blir en parodi, en gråtande clown – som råkar sitta i riksdagen för ett parti som helt uppenbart inte bryr sig om vad dess företrädare slänger för anklagelser omkring sig. Inte minst eftersom man vet att det inte finns något lyssnande, inget att bolla tankar med, bakom orden. Bara en statisk åsikt. En vägg av tyck. På det sättet påminner han om den Nasale Mannen, som man vet efter monologen i ens höra kommer sätta sig ner för att förbereda nästa. Inga diskussioner hjälper.

SVD Brännpunkt, ni kunde lika gärna publicerat en redogörelse för det svenska språkets rikedom i avskedsfraser signerad Glenn Hysen. DN, ni kunde lika gärna låtit den ligga till grund för en ledarartikel. Trovärdigheten är allt när det kommer till politik. Och så länge Lars Beckman företräder Moderaterna i public service-diskussionen är det ett mycket fattigt parti.

Posted in "Nyheter" | 1 Comment

Mattsson, dra i nödbromsen

Visste ni att jag varit med i en del tecknade barnfilmer? Jomen visst. Som barn och ung tonåring jobbade jag för en dubbningsstudio, ett lukrativt sidoknäck för en slyngel med ett omättligt begär efter nya Lego-modeller. Har ni sett Nickelodeon-serien Hey Arnold? Jag var hans, Arnolds, svenska röst i två säsonger samt en långfilm. Pedagogikexplosionen Dora utforskaren? Jag spelar den glättigt sjungande ryggsäcken. ”Ryggsäckar kan packas ned med mer en blott en grej, allt som du behöver kan jag skaffa fram åt dig”. Inte min karriärs stoltaste ögonblick, men det betalade som sagt bra. Hur som helst, därför borde ni veta att hålla käft när jag har utläggningar om franska adelskalendern. Skulle jag vara okunnig om det? Nej. Skulle inte tro det.

Det är med denna logik Thomas Mattsson, chefredaktör för svenska kvällspressens ständiga lillebror Expressen, avfärdar kritiken som i går kväll riktades mot en text signerad tidningens kolumnist Cecilia Hagen. Hagen hade tagit avstamp i de bilder som nyligen fått enorm spridning, föreställande den offentliga misshandeln av tevekocken Nigella Lawson, och landat i en rubrik som handlade om – och här utfärdas frågeteckensvarning – hennes val av kärlekspartner. ”Bara ett par månader efter makens död flyttade Nigella ihop med en vän till familjen”. (Bara ett par månader? Vilken slinka.) Efter detta tog en tämligen förvirrad text vid, envis upphakad vid hur snygg och erotisk Lawson alltid varit, och på något märkligt sätt levereras vid satt punkt slutklämmen att det minsann kanske är hon som är knäppisen i förhållandet. Hon som på bilderna försökte hantera att inför öppen ridå strypas av sin livskamrat. ”Eller så är det på ett helt annat vis. Slutsats? Knappt någon. Utom: Intet är vad det synes vara,” enligt Hagen. Se där, en knivskarp tes värd publiken som Sveriges andra största tidning kommer med.

Om detta pratades det i går kväll om på Twitter. När Thomas Mattsson så omsider begick blogginlägg om texten och dess respons satsade han på en för honom patenterad försvarsstrategi: ”Spotta i Twittermotvind”. Enligt Mattson ”pågick en ‘Twitter-storm’ och det antyddes i detta sociala media att Expressen minsann rättfärdigat kvinnomisshandel”, något som det faktiskt står i tidningens policy att de är emot. Kritiken då? Ja, den kom som sagt från Twitter, och det konstaterandet räcker gott och väl för att Mattsson ska kunna kväva den som en ynklig nysning. Underligt för en chefredaktör vars mest glänsande stjärna – den politiska reportern Niklas Svensson – använder sitt följarantal som daglig och oantastlig påminnelse om hans enastående kvalitet. Nå, och här återkommer vi till inledningen, sedan frågar han sig om kvinnovåld verkligen skulle vara något för den Cecilia Hagen som efter både ”Handelshögskolan och Journalisthögskolan skrivit i Expressen sedan 1973? Som gett ut hyllade böcker och vunnit ‘På spåret’ i SVT?” Ryggsäck ryggsäck, sådär, truten på dig. Jag pratar faktiskt om Bernadottarna här.

Jag skulle kunna fastna vid detta, det tvångsmässiga goddag yxskaft-försvaret av en medarbetare som en chefredaktör av plikten dras med. Hur det påverkar kvaliteten i en debatt. Jag skulle kunna prata om att Cecilia Hagens text saknade mycket av det som man trodde krävdes för publicering i en av Sveriges stoltaste publikationer – upplägg, teori, stringens och idé. Att det mest verkat som resultatet av en tom hjärna och en deadline. Att det inte är att, som Mattsson säger, ”problematisera” utan att svamla. Att sånt inte borde kunna gå på direktlina ut till svenska folket. Det hade jag kunnat skriva om. Men vet ni vad som känns viktigare? Jo, normaliseringen av detta:

Fler än en kvinna av tre i världen utsätts för våld i hemmet, och problemet är utbrett i alla typer av länder, visar en ny studie från världshälsoorganisationen WHO. Värst är problemet i Asien, följt av Mellanöstern, där fler än en kvinna av tre misshandlas av sin partner. Men även i höginkomstländer i till exempel Nordamerika och inom EU misshandlas nästan en av fyra kvinnor, visar studien som gjorts i 81 länder. Siffrorna beskrivs som chockerande.

- TT

Nå, jag vet inte hur chockad jag är. För om inte bilder, en lång rad grafiska fotografier, på hur en av västvärldens mest respekterade yrkesperson med blekt ansiktsuttryck och mitt bland middagsätande medmänniskor försöker värja sig från ett dödsgrepp chockar – varför skulle siffrorna? Om en respekterad debattör – en vinnare av det program som utgör tevesoffans svar på Nobelpriset – utan att någonstans stoppas, någonstans ifrågasättas, tillåts spekulera i om offret för offentlig misshandel kanske mellan hemmets fyra väggar var en sådan jävla satmara att ett hederligt strypgrepp var det enda raka, är det då konstigt att kvinnor världen över riskerar våld och övergrepp från den som står de närmast? Om en chefredaktör som inte vill ”offentligt recensera krönikörer och kolumnister” kan bolla bort diskussionen om en text som följer det mest uråldriga formuläret för misstänkliggörande av misshandlade kvinnor, varför skulle något ansvar för något alls hamna på… Någon alls? Det är inte konstigt alls. Deppigt, däremot.

Mattsson beskriver i sitt blogginlägg ett särdeles obehagligt fall av en mans förföljelse och tortyr av en kvinna, och berättar hur noga tidningen bevakat den historien. För, som han fastslår, ”kvinnovåldet fortsätter vi att uppmärksamma”. Och ja visst, motsatsen är det väl ingen som trott. Historien han berättar låter väldigt klickvänlig, varför skulle han låta den gå oskriven? Saken är bara den att ett rätt inte gör noll fel – och jag tycker inte Cecilia Hagens text var värd det hur uppvägd av utmärkt journalistik den än är. Den. Var. Inte. Bra. Och en chefredaktörs tunga plikt är inte bara att försvara sina medarbetare, utan också att inse när det är dags att sluta göra det. Eller förhindra att situationen ens uppstår. Att, för att tala i På spåret-terminologi, dra i nödbromsen. Det är ju ingen omöjlighet – hans kollega på Aftonbladet, Jan Helin, gjorde det när en krönikör drog spekulationer ur arslet. Jag vet, jag publicerar också saker på nätet. Skulle jag då vara okunnig om Expressens hållning mot att göra det? Nej. Skulle inte tro det.

Posted in "Nyheter" | Leave a comment

Någon annans Stockholm, del 1.

Min vardag går i mångt och mycket ut på att skriva saker. Krönikor, artiklar och sammanfattningar. Ett sätt att skriva jag aldrig egentligen provat på är dock det skönlitterära. Trots att det jag älskar i skrivandet är just berättelserna har jag aldrig kommit loss eller fått någon vidare idé om vad jag vill berätta.

Nu har jag dock det. Så, dels som övning och dels för att det är roligt har jag nu skrivit del av en sorts följetong jag tänkt mig ha här på bloggen. Då och då, kanske någon eller några gånger i månaden, kommer nya delar dyka upp. Jag hoppas ni gillar det.

Om någon är hugad att lägga några minuter av sin tid på kritik mottages det med öppna armar. Stort tack för korrläsning till @johannars!

Continue reading

Posted in Någon annans Stockholm | 1 Comment