Författare: Jack

”Under fredagen den 28 september inkom en anmälan om misstänkt försök till rån i Kiruna. Efter förhör och teknisk undersökning har utredarna kommit fram till att brott ej är begången. Polisen lägger därmed ner förundersökningen. Det finns ingen misstanke om brott.”

Så slutar en tragisk, kort berättelse som vi av allt att döma inte borde ha fått kännedom om. Vad exakt den handlar om kommer vi aldrig få veta, och det har vi heller inte rätt till.

Alla som jobbat som journalist vet att ett sorts tips som ofta dyker upp är det om rättsröta i en skilsmässa eller vårdnadstvist. Det brukar komma från en av de inblandade föräldrarna, och vara mycket långt, upprört och detaljerat. Den som tipsar yrkar alltid på att det är en rättsskandal som begåtts. Och journalisten vet alltid att inte ens ta i tipset. En desperat människas partsinlaga är notoriskt opålitlig, särskilt när den kommer ur de infekterade resterna av en ruinerad relation. Det går nästan aldrig att reda ut någonting säkert, utom att det finns ett barn där, i kläm mellan mamma och pappa, som redan mår dåligt och som sällan hjälps av mer uppmärksamhet.

Förut utgjorde denna urskillning av vad som hör hemma i offentligheten ett av de bästa skydden för människor som i desperat jakt på upprättelse själva förlorade omdömet. I efterhand tror jag många av dem var glada att deras mörkaste stund inte utspelade sig framför öppna ridåer, som den hade gjort om grindvakten inte funnits där. Det handlar inte om att journalister vet bättre än vanligt folk vad som är bra för dem, utan bara att det ingår i deras arbetsbeskrivning att tänka igenom den etiska aspekten av varje publicering. Att på förhand ta hänsyn till huruvida en publicering kan skada den personliga integriteten, inte minst när det gäller människor som inte lever i offentligheten. Att ha ett kallt huvud å den upprördes vägnar.

För allmänheten på sociala medier är dock etiken inte lika självklar att ta hänsyn till innan publicering.

En kvinna publicerade häromdagen en varning på Facebook. Hennes dotter hade vid elvatiden på fredagskvällen attackerats av två män i ett rånförsök i Kiruna, skrev kvinnan. Med inlägget publicerades en bild av en arm, illa sargad av två djupa, långa sår som sytts ihop. Kvinnan var förtvivlad, angav hon via Facebooks system för känsloangivelser. Människor som spred vidare hennes varning också: den bekräftade deras känsla av ett land som blivit allt otryggare.

Det dröjde en stund för lokaltidningarna att skriva om fallet, vilket hon och hennes närstående verkade uppfatta som skumt: ville de tysta ner fallet? Till slut dök i alla fall en artikel upp, där det stod att polisen inlett förundersökning. Den stora spridningen på sociala medier hade gjort det omöjligt att inte skriva om fallet, då det hade uppfattats som ett försök att tysta ner fallet. Kvinnans varning hade fått 1 800 delningar, och ytterligare 1 200 delningar på där den återpublicerats hos någon annan. Många var förbannade – vad är det som är på väg att hända med Sverige? Man ser ju sådana här varningar överallt nu för tiden, tycker man. Några andra hade emellertid i samma kommentarsfält börjat uttrycka skepsis. Såg inte ärren lite märkliga ut?

Och så kom det nya bud från polisen. Efter förhör och teknisk undersökning hade utredarna kommit fram till att inget brott begåtts, skrev tidningen. Förundersökningen lades ner.

”Det finns ingen misstanke om brott.”

På sin Facebooksida fortsätter kvinnan som skrev varningen slåss för sin sak. Att förundersökningen lagts ner är en rättsskandal, skriver hon. De öppna spekulationerna från andra kommentarsfält når henne via vänners försiktiga antydningar och taktfulla försök att överväga en svår tanke. Hon slår den ifrån sig. ”Jag ser min dotter flera ggr om dagen vi har en öppen relation och det här är skamligt att nån vill påföra att detta skulle vara ett själv självskade beteende SKÄMS PÅ ER”. Dottern själv har inte kommenterat eller skrivit om händelsen någonstans. Det är bara hennes mamma som hörs.

Journalistiken styrs av etik, men på de sociala medierna saknas den bromsen när upprörda, rädda och förbannade människor på eget bevåg publicerar vad de vill. När en händelse som annars hanterats med silkeshandskar får stor spridning på sociala medier förvandlas de redaktionella mediernas tystnad så till någonting suspekt, och de tvingas uppmärksamma den. Just etiken är bland annat till för att parera de destruktiva krafter stora grupper av upprörda människor kan innebära. Ovana vid den nya offentligheten har vi paradoxalt nog nu låtit etikens riktlinjer utmanas – av stora grupper med upprörda människor. Rätt som det är allas ögon på en människa som i det ögonblicket kanske mått bäst av det motsatta.

I en tid då alla kan publicera sig pratas det mycket om källkritik, och väl är väl det. Men det är inte det enda som är centralt att tänka på inför en publicering. Jag själv ser fram mot den tid då en lika högröstad enighet råder om behovet av en allmänbildning i etik. Till dess kommer vi fortsätta snubbla över dem då och då: historierna vi inte borde fått läsa.

Om du har läst om den virala skräckleken Momo någon gång under de senaste dagarna är det antagligen på sajten Rosatraktor.com.

Bloggen, som inte många hade hört talas om innan den skrev om Momo, startades i februari 2017 av en Thomaz Wiberg. Den 20 september skrev han ett blogginlägg med rubriken “Virala spelet ‘MOMO’ har kommit till Sverige”, med en tämligen braskande varning. “Spelet som är ett internetspel utmanar användarna att i olika utmaningar begå hemska handlingar, som misshandel, självdestruktiva handlingar, grymheter mot djur och även självmord och mord har rapporterats”, skriver Wiberg i varningen och fortsätter: “en varning till föräldrar är på sin plats, prata med era barn och ungdomar, detta kan eskalera till väldigt farliga nivåer”.

Det låter ju skrämmande, och varningen blev genombrottet för Wibergs blogg.

Inlägget har nått över 11 000 Facebookinteraktioner, och även om vi inte vet hur många som läst det finns det en möjlighet att skapa sig en generell uppfattning. Wibergs blogg har eget räkneverk, en liten snurra på förstasidan där det står hur många gånger någon klickat sig in på sajten sedan starten i februari 2017. Enligt en arkiverad bild av bloggen, tagen den 22 augusti, stod den snurran på 435 606 klick då. Om sajten fortsatt få besök i sin vanliga takt hade den fått cirka 30 000 nya klick sedan dess, enligt en enkel överslagsberäkning av dess dagssnitt. Men när jag skriver detta, den 24 september, står samma snurra på 766 501. Över 330 000 klick har alltså sajten fått, elva gånger så många. Det är rimligt att anta att nästan alla dragits dit av varningen för Momo.

Så vad är Rosatraktor.com för slags sajt?

• Tja, det kanske säger något att det inlägg som var bloggens allra populäraste innan varningen för Momo publicerades hade den konspiratoriska rubriken “Har du någonsin undrat varför EU har öppnat sina yttre gränser vidöppna så att horder av muslimska flyktingar kan flöda fritt över våra gränser?“
• Eller så tycker man det finns något talande i den här formuleringen, publicerad under rubriken “Progressiv feminism – horor till Islam!”: “Antagligen kunde en islamisk invasion av Europa inte ha kommit vid en bättre tid eftersom ingen vet hur man straffar en kvinna som en man från den muslimska tredje världen, som säkerligen är den mest otillräckliga mänsklig varelse på denna planet.“
• Eller så finner man det avslöjande att Wiberg skriver att integrationen av invandrare i hemlighet är ett projekt för “skapandet av en ny blandras-slav ras för att tjäna en judisk härskaras. Detta är grunden för New World Order – En enda världsregering för att styra alla levande människor på planeten.“

Det är väl också intressant att en av mycket få gånger då Wiberg förekommer i någon tidning är när Sydsvenskan rapporterar från en manifestation med högerextrema “Folkets demonstration”, och då i följande scen:

Jag försöker fråga en man som heter Thomaz Wiberg, som bär en gul väst och går runt och säljer badges med Peter Springares foto på.

“Du vill få mig att säga saker så du kan utmåla mig som rasist”, svarar han aggressivt.

“Nej, jag vill bara veta vad du tycker”, försöker jag.

“Du är journalist!”

Kort och gott är bloggen Rosatraktor.com – som källa betraktat – mycket tveksam.

Även om man håller med Wiberg om hans åsikter är det tydligt att han präglas av dem så till den grad att förmågan att sakligt skildra verkligheten påverkas, och att han inte ryggar för att skaffa sig läsare med överdrivet och sensationalistiskt innehåll.

I sak följer hans varning om Momo samma snitt.

Den är för det första förvirrad och osammanhängande. Inlägget bygger på en varning som en skolchef i Stockholmsområdet skickat ut till vårdnadshavare på skolan, men är utbroderad av Wiberg. Ett helt orelaterat fall av våld där två psykiskt sjuka flickor knivhögg en vän för att de trodde nätspöket Slender Man ville det beskrivs felaktigt som en del av utmaningen “Blue Whale Challenge”. Momo beskrivs om vartannat som “ett internetspel”, “en viral utmaning” och “det vulgära videospelet”. Sanningen är att det inte är någotdera: det är en sorts lek med idén om Momo, en lek med det övernaturliga, inte helt olik gamla goda Svarta Madame eller anden i glaset, där man via olika sociala medier söker kontakt med skräckfiguren Momo. Bakom de anonyma konton som en mängd olika människor oberoende av varandra skapat under namnet Momo finns det sedan de elakare och hemskare, som verkligen vill illa, och de som bara vill delta i spökleken.

I inlägget står det också att en mängd självmord och till och med mord följt i spåren av Momo. Det är en upptrissad och skrämmande varning, som istället för att skapa förståelse av vad Momo är gör människor mer rädda. Detta trots att uppgifterna om dödsfall är osanna: hittills finns det inte några belagda fall där Momo kunnat kopplas till våld eller död. Det finns rykten och uppgifter från avlägsna länder, länder vars nyhetshändelser vi vet att medier i väst är dåliga på att uppfatta korrekt, som sedan blåsts upp och blivit sensationer. I Sverige har det inte gjorts några som helst polisanmälningar till följd av Momo, har jag tagit reda på.

– Nu har din fråga varit uppe både i landets regioner och hos vårt nationella it-brottscentrum. Ingen har återkommit med någon information rörande regelrätta anmälningar knutna till MOMO, skriver en handläggare på det regionala it-brottscentrum i Stockholm till mig. Inte heller samordningen i Stockholm har hört något.

Varningen på Rosatraktor.com är alltså förvirrad, förvriden och överdriven.

Ändå har den fått sådant genomslag, och tyvärr inte minst bland just de som våra barn vänder sig till när de undrar vad som stämmer och vad som är rimligt att vara rädd för.

En läsare har tipsat mig om ett mejl som en rektor för en skola i Marks kommun skickat ut. Mejlet skickades ut den 21 september, och varnar för Momo – eftersom det tydligen, i den version som cirkulerar där, går ut på att snatta. “Det verkar främst vara något som sker på mellanstadiet, men det är viktigt att ALLA föräldrar pratar med sina barn om detta. Detta är något som sker på fritiden, men vi måste hjälpas åt”, står det. Mejlet avslutas med en länk till Rosatraktor.com och texten: “Detta är utmaningen. Viktigt att detta kommer till vårdnadshavarna.”

Jag mejlade rektorn några frågor om hur hen tänkte när hen tipsade om ett halsstarrigt inlägg på en blogg som skriver om “horor till Islam”, “islamiska invasioner” och “judiska härskarraser”. Rektorn svarade:

– Att det blev rosa traktor var för att det var den länk som kom upp först samt då det var en skolchef som skrivit om momo och dennes skrift låg utlagd där. Sedan har jag barn i övre tonåren och pratade med dem och några kamrater till dem och även de visste vad momo var. Jag vill överhuvudtaget inte kopplas till rasism eller dylikt, utan du ser mina förklaringar ovan.

Är det, skulle du som rektor säga, viktigt att veta vad det är man delar på sociala medier?

– Självklart är det viktigt att granska så att man vet att det finns en sanning bakom det man delar på nätet, men att därifrån säga att man har en skyldighet att veta vad varje sida står för, verkar absurt. Jag visste inte att den sidan stod för det då jag endast var intresserad av just den artikeln som jag delade, svarar rektorn.

Jag vet inte hur bra betyg den rektorn hade fått i sin egen skolas undervisning om källkritik.

Vem den här rektorn är är oviktigt, eftersom jag är säker på att hen bara gjort som många andra vuxna i det här fallet. Min poäng är inte att hen ska bli en syndabock, utan att vi ska förstå hur den här varningen fått spridning. För sanningen är att de vuxna i det här fallet – som i clownhysterin och “Blue Whale Challenge” innan dess – fallit för en masshysteri och blivit ännu mer uppskrämda än de barn de har som ansvar att lotsa genom världen. Jag citerar mig själv från mitt förra blogginlägg om Momo:

Rätt sätt att hantera barn som är rädda för Momo på, som vuxen, förälder eller lärare, är att vara trygg och säker, lugn och förstående, kort sagt: vuxen. Fel sätt är att själv bli rädd för Momo, skrika om den och försöka anmäla och hota bort den som om spökhistorien faktiskt var sann. Det här är inte första gången vi är rädda för Svarta Madame, vilket namn hon än bär, och inte heller sista. När ska vi lära oss hantera det som om vi faktiskt var vuxna?

Blogginlägget i korthet:

• Momo är en sorts spökhistoria som barn tror på och blir rädda för, precis som de alltid blivit.
• Det finns inga belagda fall av skador, självmord eller dataintrång kopplade till Momo.
• Som vuxen är det bästa att hantera Momo som en spökhistoria, och lugna de barn som blivit rädda som om det var en spökhistoria som skrämt dem.

Blogginlägget i längre utförande:

Det är ett groteskt ansikte: blekt, utdraget på längden, med flottigt hår smetat utmed pannan och näsborrar som två djuriska hål. Men det värsta är kanske ändå de klotrunda, utskjutande ögonen med dess kolsvarta pupiller, och den utdragna, smala munnen vars läppar verkar kunna spricka när som helst. ”Momo” stirrar in i din själ, som det känns. Hon kan få tag på dig via sociala medier, och hon vill dig illa.

Storyn är en ny variant av en gammal klassiker: utmaningslekarna på sociala medier som skrämmer barn, men kanske framför allt deras föräldrar. För några år sedan talades det om Talking Angela, en app som en pedofil skulle ha hackat för att kunna kontakta barn. Senast var det ”Blue Whale Challenge”, en från början rysk motsvarighet där en anonym person gav en allt mer riskfyllda utmaningar som kulminerade med självmord. Enligt Viralgranskaren var det dock mer ketchup än blod i den skräckhistorien: betydligt färre hade på något sätt deltagit i leken än de som hade hört talas om den.

Men det räckte för att skrämmas. Och nu är det alltså dags igen.

Figuren på bilden som hör ihop med ”Momo” är en japansk docka, en sorts huvudfoting som står på två fågelben med långa svarta naglar. Den är byggd av japanen Keisuke Aizawa på specialeffektsföretaget Link Factory och föreställer en ubume: en gast i den japanska folkloren. Bilden av dockan har cirkulerat på nätet sedan 2016, men det var i först somras i Sydamerika den omsattes i berättelsen om Momo.

När ryktet först började cirkulera i Sydamerika gjordes det gällande att Momo bara gick att nå på chatappen Whatsapp, via ett par tre olika telefonnummer. Det sägs att man skulle söka på dem, och att man då hittade en användare med bilden av skräckfiguren med fågelbenen som därefter började skicka en läskiga och obehagliga bilder. Den första vågen av historieberättande om Momo skedde på Youtube, där en lång rad klipp publicerats som mer eller mindre lägereldskusligt berättar om det hela.

Efter en tid upptäckte mindre nogräknade medier storyn, och började rapportera om fall av självmord och barn som farit illa, som skulle ha kunnat kopplas till Momo. Nu, efter turer i bland annat USA, Indien och Sydeuropa, tycks ryktet även ha nått Sverige.

”Vi har fått information om att en ny utmaningslek på sociala medier så som WhatsApp, instagram och facebook förekommer bland barn i Stockholmsområdet”, står det i en varning som just nu sprids på Facebook, enligt uppgift utsänd av en skolchef i Värmdö. Historien har emellertid förändrats i en avslöjande detalj. Rykten är parasiter på vår rädsla, och måste därför anpassa sig efter den. Momos ursprungliga jaktmarker Whatsapp, som inte är lika stort här, har trillat bort och bytts ut mot ”något av de sociala medier/arenor som våra ungdomar rör sig på”. Det hänvisas nu till Facebookprofiler som heter Momo.

I varningarna som just nu sprids framställs Momo som ett allvarligt hot. På samma sätt som när vi såg clowner i varenda hörn målas det upp som akut, konkret och på riktigt. ”Utmaningarna eskalerar fort och övergår i kränkande behandling och maktutövningar mot okända, djur, kamrater och familjemedlemmar”, står det i skolchefens text såsom den återges på Facebook. ”Troligtvis är det även så att tanken från början med momo var att hacka telefoner, datorer mm för att komma åt känslig information. Vilket gör att ungdomarna även blir hotade med att ni vårdnadshavare kommer att bli kontaktade och att utmaningarna, som de uppger har blivit filmade, sänds vidare till er.”

I andra versioner av varningen är tonfallet ännu högre. ”I rädsla, skam och skuld samt förtvivlan över de utmaningar man gjort fortsätter man ha kontakt med ’momo’ eller i värsta fall, om vi tror på det vi finner på internet, tar LIVET AV SIG!”, står det där. Öppet på Facebook finns just nu ett 50-tal publicerade varningar, mer eller mindre kopierade av varandra, som inalles delats vidare drygt 1 400 gånger. I kommentarsfälten skriver arga och oroliga föräldrar om det hela som en obegriplig och allvarligt farlig risk för sina barn.

De kan nog vara betydligt lugnare. Jag skulle rekommendera dem att dra sig till minnes när de själva som barn stod inför sina badrumsspeglar med nedsläckta lampor och åkallade Svarta Madame. Då blev de nog också rädda. Jag med, när jag var liten och fick ett kedjebrev där det stod att någon skulle stå vid min säng med en kniv den natten om jag inte skickade vidare det. Berättarpedagogen Mikael Thomasson också, när han som barn hörde den klassiska vandringssägnen om ”salt- och pepparligan” där han växte upp.

Att vara barn är att utforska gränser, bland annat genom att samlas kring skräckinjagande historier om vad som finns i tillvarons ytterkant och gemensamt försöka våga närma sig dem tills det bränner till. Den rädslan är obehaglig men oundviklig, och för många barn dessutom skräckblandat förtjusande. ”Ett par elever på skolan kom springande och skrek att de ringt ’momo’ som svarade och som innebar att ’hon’ skulle komma hem och mörda hennes familj”, skriver en av de som delat vidare varningen på Facebook.

Som förälder är det ens jobb att hjälpa barnen förstå vad som är på riktigt, vad som är rimligt att vara rädd för, och tillsammans möta det som inte egentligen är farligt men som ändå kan vara läskigt. Barnen kommer möta det, det är oundvikligt. ”Jag anmälde den profilen som fake. Hoppas fler gör det så den försvinner”, skriver en förälder på Facebook. Problemet är att det inte går att anmäla bort en spökhistoria.

Det mesta människor är rädda för vad gäller Momo, såväl som många andra liknande utmaningslekar, är uppblåst och felaktigt.

• Det finns inga belagda fall av skador eller brott som kunnat kopplas till Momo.
• Momo är inte en enda person som sitter och hotar och skrämmer, utan en idé som en massa människor iklätt sig och som har förvandlats till ett självspelande piano: barnen som närmar sig figuren förväntar sig att bli skrämda och de som tyckt det är roligt att skrämma barn har gjort det igen, nu med Momo istället för vandringssägner om salt- och pepparligan eller Blue Whale Challenge.
• Momo kan inte hacka din telefon eller på något magiskt sätt förmå ditt barn till skadebeteende eller självmord: ett barn som mår bra och som har god kontakt med vuxna i sin omgivning klarar sig igenom ett skräckinjagande möte på internet.

Mår barnet däremot inte bra, eller har ingen vuxen som lyssnar, lugnar och förstår, är det kärnan i problemet. Då är Momo bara en av väldigt, väldigt många saker som kan vara farliga, på nätet såväl som på gatan.

Rätt sätt att hantera barn som är rädda för Momo på, som vuxen, förälder eller lärare, är att vara trygg och säker, lugn och förstående, kort sagt: vuxen. Fel sätt är att själv bli rädd för Momo, skrika om den och försöka anmäla och hota bort den som om spökhistorien faktiskt var sann. Det här är inte första gången vi är rädda för Svarta Madame, vilket namn hon än bär, och inte heller sista. När ska vi lära oss hantera det som om vi faktiskt var vuxna?

Bild: respektfullt lånad av Kaspersky Lab.

Det är måttliga 22 grader varmt, och sommarledigheten visar upp sig på Malmös gator. Kortbyxor, barnvagnar, maklig gångtakt. Någonstans på en innergård, nedanför den öppna balkongdörren på våning tre, leker några barn. Deras skratt blandas med eftermiddagens solstrålar som letar sig in genom de nerdragna persiennerna.

Framåtlutad i sin breda skinnfåtölj sitter 89-årige Nikolaus Grüner.

”Avföringen och pisset rann ner från de övre britsarna, och till slut började mina kläder lösas upp. Sedan kom klådan, och jag blev sjuk. Jag vägde bara 25 kilo när vi befriades.”

Hans gråa hår är bakåtkammat och hans mörkbruna ögon väjer bara när han söker i minnet efter detaljer eller i vokabulären efter ord. Hans gester är breda men precisa. Han kommer ihåg varenda dag i Tysklands koncentrationsläger, säger han. De går inte att glömma.

När amerikanska soldater klev in det av nazisterna nyss övergivna Buchenwald var misären obegriplig. De hade levt i kärnan av andra världskrigets våld i flera år, men var ändå inte förberedda på vad de skulle komma att möta där. 21 000 människor, dubbelt så många som lägret byggts för. De hade en enda latrin att dela på. Döda låg på marken där de fallit ihop. Inget vatten, ingen värme, baracker byggda för några dussin hästar som nu rymde tusentals utmärglade människor. En av dem var Nikolaus, som led svårt av tuberkulos.

Du vet faktiskt redan hur illa däran han var. Du har nämligen sett honom på bild.

Pojken längst nere till vänster med den vakna, rädda blicken och med revbenen synliga, nyss fyllda 16. Det är han.

Det var menige Harry Miller i amerikanska arméns signalkår som tog bilden, den 16 april 1945, fem dagar efter att lägret befriats. De tillbakapressade nazisterna hade börjat evakuera sina läger i Polen i januari samma år, och drivit sina fångar på mördarmarscher till läger i Tyskland. Buchenwald blev tillfälligt störst av alla koncentrationsläger, med över 110 000 fångar. När SS flydde den 11 april hade de dessförinnan, på bara några dagar, hunnit driva iväg 28 000 utmärglade människor på ytterligare dödsvandringar till Dachau och Flossenbürg, samt till ghettot Terezín. Kvar i Buchenwald fanns de man inte hann med.

När amerikanerna kom delade de till att börja med ut sina egna matrationer, men fångarnas matsmältningssystem klarade inte av dem. De utsvultna människorna åt av maten, och sedan dog de. “Jag hade svårt att tro mina ögon när jag såg de som överlevt – deras lår var stora som mina armar, de hade inga skinkor längre, bäckenben som syntes ur alla vinklar”, skrev en soldat hem till sin fru.

Hemma i den ungerska staden Nyíregyháza hade Nikolaus mamma haft en matbutik. I april 1944 deporterades hela hans familj till Auschwitz-Birkenau.

”De packade in oss i tågvagnar utan fönster och låste utifrån. Resan tog fyra dagar och fem nätter. Allt vi hade var två tomma hinkar”, säger han.

När de kom fram togs hans mamma och lillebror åt sidan i den första selektionen de genomgick. Nikolaus, hans far och storebror bedömdes däremot vara arbetsdugliga. Han öppnar skjortärmen, kavlar upp den vita tröjan och visar tatueringen han fick den dagen – A11 104 – och säger att hans far och bror fick numren innan hans, i stigande skala.

Tillsammans med hundratals andra män samlades de i en stor hall, där en officer dök upp. ”Arbetar ni kommer ni klara er”, sade han, och så pekade han ut genom ett fönster på ett stort bål. Där brann alla tillhörigheter de tagit med sig på, och allt annat som funnits i vagnarna. Inklusive spädbarnen, som tagits från kvinnornas armar. Dagen efter fick de veta att hans mamma och lillebror hamnat i gaskammaren. Nikolaus hade precis fyllt 15.

Han frågar om jag vill ha en kopp kaffe, och blir besviken när jag tackar nej till en croissant. Jag tar fram min laptop och öppnar webbläsaren, och säger att jag vill prata om bilden. Första gången Nikolaus själv såg den var på Krigsmuseet i Köpenhamn, någon gång på 50-talet. Han kände igen sig själv omedelbart.

”Jag gick till de i kassan och sade att jag var med på bilden. De tittade på mig och sade ’du?’. De trodde väl jag var galen. Men så visade jag min tatuering, och då blev de helt till sig”, säger han.

Det är i januari 2013 som röster på internet börjar höjas om att fotografiet av Nikolaus och de andra halvdöda offren för Buchenwald är fejkat. Bevisföringen är – som vanligt när det gäller förintelseförnekare – så simpel att alla kan förstå den. I en så gigantisk historia som andra världskriget och förintelsen, där så många miljoner människor med olika motiv, världsbilder och viljor deltog, så många händelser staplats på varandra, anses det vara ett avslöjande att hitta en motsägelsefull detalj.

En blogg vars namn anspelar på Winston Smith, huvudkaraktären i George Orwells 1984, skriver att ”The Most Famous Holocaust Photo a Fraud”. Bloggaren har hittat ett nummer av New York Times Magazine från i maj 1945 där fotografiet publiceras, och konstaterat att mannen som står upp vid pålen till höger inte finns med där. Att det var New York Times Magazine som redigerade den tycks inte falla någon in. Detta räcker för att bloggaren ska kunna övertyga sina läsare.

I kommentarsfältet är de lyriska. ”Thank you very much for the time and money you invest to debunk the holo-forgeries. Great job”, skriver en. Avslöjandet får stor spridning, bland annat på de svenska nazistsajterna Nordfront och Nationell.nu. Den kontroversiella gatukonstnären (eller högerextrema aktivisten, beroende på vem du frågar) Dan Park anspelade på det i en affisch. Den som googlar på ”Buchenwald photo” möter än idag inlägg från människor som tror bilden där Nikolaus Grüner med insjunkna kinder tittar upp på fotografen är fejk. Överallt hänvisar man till bloggaren som någon som gjort ett viktigt avslöjande, som en expert.

Det är han inte. Allt han har gjort är att tolka den redigerade versionen som originalet. Varför New York Times Magazine manipulerade bilden av männen i baracken vet vi inte, men på 40-talet var det inte helt ovanligt att redigera bort anstötliga saker såsom nakenhet ur foton i tidningen. Men amerikanska National Archive har kvar negativet, och skickar det till mig. Där syns sanningen om bilden, så svart och vit som den kan bli.

I Malmö, i hans trerummare med fulla bokhyllor och en öppen balkongdörr ut till solen, sitter Nikolaus drygt 70 år efter att fotografiet togs. När han befriades bars han iväg på bår, och skickades till ett sanatorium i Schweiz. Hans lungor var helt förstörda av kolet han andats in när han tvångsarbetade, men mentalt var han ännu i sämre skick. Det tog tre år för honom att förstå att han inte längre löpte risk att sorteras bort i en selektion, och hamna i gaskammaren.

När han och hans familj samlades ihop av nazisterna i Nyíregyháza sade hans far att de skulle återsamlas där efter kriget. När han väl kunde stå på benen igen var de flesta familjemedlemmarna borta. Han fick åka hem igen ensam.

”Jag knackade på där vi hade bott. En kvinna öppnade och frågade vad jag ville. Jag sade att jag hade bott där. Då sade hon ’Så vad gör du här? Vi skickade ju er för att brinna’, och slängde igen dörren i mitt ansikte”, säger han.

I Sverige har han bott sedan 60-talet, och han är passionerat fokuserad på att hålla sanningen om vad som hände under förintelsen vid liv. När vi pratar om förnekarna som påstår att bilden av honom är förfalskad slår han ut med händerna och höjer rösten. De är ute efter berömmelse, byggt på sitt hat mot judar, säger han. Hans blick, som är så vaken och granskande, mörknar och för ett ögonblick finns ingenting kvar av det varma leendet som mötte mig i hallen.

”Jag tycker synd om dem.”

LÄS OCKSÅ: Hur man kan – och bör – faktagranska förintelseförnekare