Varför är jag så intresserad av att hålla räkningen på hur många gånger jag varit ute och föreläst? Tja, den mest formella förklaringen är att det är en temperaturmätare vad gäller samhällets tillfälliga intresse för källkritik. Ju fler jobb jag får, desto tydligare blir detta vårt rådande paradigm, att källkritik är något viktigt som vi måste satsa mer på.
Men därutöver handlar det också om att konkretisera vad mitt arbete handlat om det här året. Att jobba som föreläsare är att förhoppningsvis kunna beröra människor ute i verkligheten, men det är ingenting som syns på en löpsedel. Om jag – mest inför min egen, ständigt pockande känsla av att bli irrelevant och bortglömd – vill bevisa att jag faktiskt gjort något vettigt det här året måste jag räkna, bokföra och notera. Och i någon mening är det väl också logiskt. Om jag inte håller ordning på hur jag skapat värde i år och presenterar det för en arbetsmarknad där jag när som helst förväntar mig glömmas bort, vem ska då göra det?
Sist men inte minst handlar det också om fåfänga. Jag är en person med stort bekräftelsebehov, och att hålla ordning på antalet uppdrag blir ett räkneverk över värdet på min person, hur deppigt det än låter. Jag tror det är därför jag precis suttit och pekat ut på en Googlekarta var jag varit och jobbat så här långt det här året.
Mitt 2018 i föreläsningar hittills: pic.twitter.com/1jCZbirDiz
— Jack Werner (@kwasbeb) September 2, 2018
Jag är medveten om att allt ovanstående får mig att låta som en påfrestande människa. Antagligen är det tyvärr rätt sant. Jag försvarar mig med att jag försöker hålla inne med det så ofta som möjligt. Med det sagt, över till de två veckorna som gått.
Måndag, den 20 augusti. Creepypoddens senaste avsnitt, med titeln “Mysterium”, kom ut. Med allt från kusliga Youtubeklipp till svenska skräckförfattare tyckte jag det var lyckat. Eftersom jag skulle behöva sätta ihop ytterligare ett par avsnittsmanus dagarna som följde i denna vecka läste jag sedan under dagen de senaste mejlen som skickats in till podden, vilket alltid är ett sådant nöje. Som sagt tidigare i dessa spalter: att få jobba med att läsa svenska folkets spökhistorier är en ynnest. Samma morgon vart jag intervjuad i P4 Väst om mig och podden, vilket också var roligt.
Tisdag, den 21 augusti. Dagen erbjöd en tågresa till Hudiksvall, där Hudik mot rasism anordnade en öppen föreläsningskväll på temat källkritik och högerextremism. Jag kom dit på eftermiddagen, föreläste vid middagstid, och skulle sedan åka hem – om det inte var för att mitt tåg till Gävle oförhappandes ställts in. Det fick bli middag på puben The Bell och tågresande fram till klockan halv två på natten istället.
Onsdag, den 22 augusti. Under natten gick dottern till en twittrare bort efter en tids sjukdom. Det berörde mig och många andra djupt. Jag har tänkt på dem mycket sedan dess.
Torsdag, den 23 augusti. Resan gick till Sandviken denna gång. På tåget upptäckte jag dels att Dagensbok.com recenserat min bok på ett väldigt generöst och vänligt sätt, och att Bengt af Klintberg nämnda mig på det mest hedrande tänkbara sättet i veckans avsnitt av Snedtänkt, vilket fick mig att snyfta lite.
I Sandviken bjöd Socialdemokraterna in väljare till en källkritiksföreläsning med mig. Jag fick det stora nöjet att träffa bland annat dessa fantastiska poddlyssnare:
Visa det här inlägget på Instagram
Väldigt häftigt att få samtala med detta geni, och tack för en bra föreläsning !!!!!
Fredag, den 24 augusti. Noterade att jag – fullt förståeligt – blivit utpekad som tråkmåns i en krönika i Hela Hälsingland. Flinade och satte mig på tåget igen. Veckans tredje och årets 62:a föreläsning ägde rum för en skara gymnasieelever på Folkungaskolan i Linköping. Det var en svårflörtad men smart publik, och jag åkte hem igen nöjd och förhoppningsvis med ett gott jobb avklarat.
Helgen innehöll trevligheter som en middag där världens i särklass hemskaste panoramabild togs, ett brädspelsloppis som krävde två timmars kö och ett besök på Antikrundan när de var i Solna. Där köade jag och min fru i ytterligare fyra timmar, och sedan blev vi inspelade av en kameraman. Vi får se hur det blir med den inspelningen när säsongen som bandades sänds i vår…
Nå.
Måndag, den 27 augusti. I helgen publicerades ett reportage om mytavlivare i Sydsvenskan, som jag intervjuades till någon gång i typ januari. Jag hade glömt bort det, och blev glad av att se det publiceras. Sedan gnällde jag lite om att ett (sedermera raderat) fejkat Warren Buffet-konto på Twitter fått massa följare.
Hörni, kära vänner, ni är ju skarpögda och smarta. Ni tillhör väl inte de snart 80 000 som börjat följa det uppenbara fejkkontot @warrenbuffet99? För @WarrenBuffett är ju hans riktiga konto.
— Jack Werner (@kwasbeb) August 27, 2018
Det resulterade i att alldeles utmärkta Hanna Österberg på Svenska Dagbladet senare i veckan funderade kring det källkritiska handikapp som drabbar oss alla när vi tycker något är fint och harmlöst, vilket jag tycker hon har alldeles rätt i.
Och så satte jag igång processen att skriva min veckoliga DN-krönika, vilket tog lite längre tid än vanligt och inte blev klart när det skulle. Men det tyckte jag det kunde vara värt.
Tisdag, den 28 augusti. Min turné längs Bottenhavet fortsatte, sedan förra veckans besök i Hudiksvall och Sandviken. Den här gången bar det av först till fina Härnösand, där en skara biblioteksanställda hade seminariedag. Därefter åkte jag tåg en stund ner till Sundsvall, där Unga Magasinet enligt uppgift var fullsatt med frivilliga underbara människor som ville se en tönt prata källkritik.
Den dagen publicerades för övrigt DN-krönikan, där jag följde upp en story Hanif Bali berättat och tyckte jag hittade något större än både honom och berättelsen: vår vilja att låta historierna peka framåt, i utvecklingens riktning.
Onsdag, den 29 augusti. Veckan dittills hade ju som sagt gått åt att skriva manus till Creepypodden, som jag denna morgon åkte till Ludde för att banda. Det blev två avsnitt, där jag särskilt hoppas att det första – ett tredje avsnitt om getmannen – ska tilltala mina kräsna lyssnare.
På eftermiddagen åkte jag till lilla Säter, där jag höll en öppen kvällsföreläsning på det fina biblioteket. Även där kom, till mina stora lycka, tillräckligt många för att fylla upp rummet. Det är en ojämförlig glädje att så många intresserade och intelligenta människor vill skänka mig en timme en vardagskväll.
Torsdag, den 30 augusti. Domstolsverkets mediegrupp samlade sig för utbildningsdagar på Scandic Klara i Stockholm, och där gjorde jag veckans fjärde och årets 66:e föreläsning. Det var ett nöje och jag har med stor glädje kunnat notera att även andra närvarande fick ut något av det.
Mediegruppträff fortsätter. Idag superintressant om fejk o vandringssägner på nätet, med experten Jack Werner @kwasbeb . Jag trodde inte på nåt! 😉 pic.twitter.com/Tf4SuOnld0
— Mikael Swahn (@MikaelSwahn) August 30, 2018
Jag hade vid det här laget äntligen hunnit läsa ut “Allt är en konspiration” av Kent Werne, och började skriva på den recension till Sydsvenskan jag utlovat. Men på eftermiddagen åkte jag till Lidingö, och deltog i ett panelsamtal med Åsa Wikforss och Magnus Utvik om “fejk och faktaresistens”. Fullt hus och väldigt roligt.
Fredag, den 31 augusti. Ja herregud, vad fick jag egentligen gjort här utöver att skriva klart recensionen ovan? Inte mycket. Men så kan det gå.
Och den här helgen? Den var typ – utöver att en intervju med mig om moderna vandringssägner publicerades i SVT och att vi firade födelsedagar inom familjen – så här:
Jag har gjort en jäkla god fisk i folie på grillen för mig själv, nått till avsnitt fem av Februaripodden, och sitter med detta på skrivbordet. Jävla bra fredagkväll. pic.twitter.com/TvHiPi6RGN
— Jack Werner (@kwasbeb) August 31, 2018