Min twitter: Hashtaggar, jobbsök och möten som förändrar liv

En unik fördel med Twitter är att det nog är den uppfinningen som hjälpt flest människor till jobb eller jobbkontakter sedan nepotismen uppfanns. När jag för några veckor sedan fann mig ståendes utan heltidssysselsättning och inkomst var min absolut första reaktion att skriva ett blogginlägg där jag berättade om vem jag var, vad jag kunde och gillade att göra, och sedan skrev jag en liten tweet om det. Två dagar senare – nästan 100 retweets och uppåt 600 läsare av blogginlägget. Flera bokade möten. Jag blev helt slagen till marken av effektiviteten och tjänstvilligheten hos mina fellow twittrare. Men så fungerar det där: om du behöver hjälp med något, vad som helst, ”vilken låt är det här”, ”var äter man goda crepes i Kristianstad”, ”hur kan hundar skaka av sig vatten som de gör” och inte minst ”finns det något jobb till mig” – Twitter och dess svenska användare är ett av de mest solidariska gäng hjälpsamma jävlar jag någonsin stött på. Och det märks att vårt sociala media uppskattas. För när obefogad eller fördomsfull kritik riktas mot twitter ”utifrån”, då sluter användarna upp som en bakom sin favorittjänst. Ett exempel:

När Twitter för ett tag sen blev högaktuellt dels genom komikern Mårten Anderssons bok ”Sveriges roligaste på 140 tecken” , där han sammanfattade sina favoriter på Twitter och något trångsynt skrev en bok med deras bästa tweets sammanfattade som Sveriges bästa (ett tilltag vars problematik alltså beskrivs bra av @dreadnallen här), och dels genom att fenomenet då hade växt till den grad att folk som t.ex. Malou von Sivers och Veronica Palm använde det, togs det upp under en högintensiv och lite nyfiket tafatt Nyhetsmorgon. Där fick Alex Schulman uttala sig om Twitter, vilket han alltid får eftersom svenska medier av någon anledning fått för sig att han är mediets bästa och största representant. Vilket inte är fallet. Nå, Alex sa lite svepande generaliseringar om hur Twitter funkar (“mest one-liners och trams”) – men inte många andra twittrare kände igen sig. Journalisten Anna Lindberg skrev då en tweet som lydde enligt följande:

Den tweeten ledde till en formlig lavin av definitioner. Hundratals personer skrev under hashtaggen #mintwitter hur just de använde Twitter – varför de fanns här – vad de fick ut av forumet. Det bevisade med all önskvärd tydlighet att Twitter inte är något förbestämt format eller en rad med Facebookstatusar – det är en plats för samtal, där kommunikationen kan ta exakt vilka former som helst. Det är, för att parafrasera sociala media-gurun Jocke Jardenbergs ord, inte en borrmaskin, inte en hammare, inte en såg – utan en hel verktygslåda.

Sen har vi också Johanna Snellman. Hon är en vanlig svensk tjej som har sjukdomen cystisk fibros. Genom twitter kom hon i kontakt med bl.a Fredrik Federley, som tillsammans med andra engagerade drog igång projektet ”För johannas skull” . På Facebooksidan skriver de såhär:

Snart 150 personer har anmält sig till Vansbrosimmet den 11 juni. Därefter ska de ha en stor fest och ha det roligt, också det för Johannas skull. När jag skriver det här fyllde för övrigt Johanna år igår, tisdagen den 24 maj. Ett gäng folk som träffats via Twitter beslöt sig för att samla ihop bilar och åka ner och överraska henne. Jag hoppas att de hade det roligt. Oavsett vad är jag oerhört stolt, trots att jag inte har mer gemensamt med dessa människor än de antal tecken vi väljer att kommunciera i, för att de gör en sånhär sak. För att de lägger dessa timmar på att glädja någon. Det är värt allt i världen för vissa. För att ta ett till exempel är det värt det för Erik Ståhl, som föddes med en svår blodsjukdom. Genom Twitter fick han kontakt med Anna Ekström, generaldirektör för Utbildningsverket, och idag föreläser han som sin sjukdom. Får möjligheten att berätta. För det är det Twitter handlar om för väldigt många – möjligheten att berätta. För ännu fler andra handlar det om något kanske ännu viktigare – möjligheten att lyssna. Den kan aldrig överskattas.

Det här är del 2 av 5 av mitt bidrag till #mintwitter. Första delen, “Helt unika möjligheter”, finns att läsa här och del 3, “Flashback – mycker mer än näthat” finns att läsa här.