Vi måste inte vara hatets megafoner

Ibland tänker jag på uttrycket ”deimatic behaviour”. Det är ordet för insekters metod att blåsa upp sig själva och verka hot- och kraftfullare för att skrämma fiender. Mest kända är kanske bönsyrsorna, som sträcker upp sina framben och stirrar motståndaren stint i ögonen i hopp om att hota sig ur en hägrande konfrontation.

Men även människor tar efter beteendet. När jag för något år sedan skrev om hashtaggen #IStandWithSweden, som utåt kunde uppfattas som en engelsktalande solidaritetshandling med Sverige men som i själva verket var en vit makt-demonstration av rasism, tänkte jag också på det deimatiska. Då kunde jag konstatera att en tredjedel av tweetsen bakom den trendande hashtaggen hade skrivits av tio nystartade Twitterkonton. Och Researchgruppen har i en kartläggning av kommentarerna på SVT Debatt konstaterat att en merpart av kommentarerna kommer från ett mycket litet antal kommentatorer från Avpixlat. Deimatiskt värre.

Läsare av denna blogg minns den rasistiska hatstormen mot den mörkhyade pojken som, i en bild publicerad på Åhléns Facebooksida, fick vara Lucia. Jag har varit inne på den i ett tidigare blogginlägg, och då vidrört möjligheten att hatstormen mot pojken var ett organiserat tillslag, bland annat med stöd i att en nazistisk profil uppmanat sina följare att kommentera bilden, men nu har Expo tack vare insyn i Facebookgrupper jag själv inte hittat till kompletterat historieskrivningen. ”Gå in och skriv vad ni tycker! Det är vidrigt gjort av dem att göra narr av våra traditioner så där”, skrev en person som länkade till Åhléns Facebookpost i den högerextrema Facebookgruppen ”Ordet är fritt”. När Nyheter24 och Aftonbladet uppmärksammade gruppens kommentarer myste de. ”Bra jobbat, mina kära näthatare”, skrev en användare. De var 1400 personer men har på sistone fått genomslag som vore de hundrafalt fler.

För det första kan man här dra slutsatsen att alla som från och med nu pratar om hatstormen mot luciapojken som en reklamkupp orkestrerad av Åhléns själva gör det i bjärt och pinsam kontrast till verkligheten. Men Expos arbete ger oss också möjligheten att fullfölja tanken jag var inne på i mitt förra blogginlägg: hur bör medierna arbeta när det kommer till näthat?

Det är numera en tradition lika orubblig som jultomten att kvällstidningarna årligen rapporterar om SVT:s klippning av Kalle Anka på julafton. Detta även om det inte inträffat någon klippning. ”Då absolut ingenting klippts bort i årets upplaga av Kalle Ankas jul tvingades Expressen till en kreativ lösning för att locka fram de dyrbara kommentarsfältsrasisterna”, skrev Andrev Walden i oktober 2015 apropå att Expressen klätt ut en icke-story till en story genom att sätta rubriken ”SVT:s besked inför julens Kalle Anka: ‘Redan bestämt'”. Samma sak hände i år – ”SVT:s nya besked – efter ändringarna i Kalles jul” var Expressens rubrik för nyheten att ingenting skulle förändras.

Detta är en direkt följd av att sociala medier-burna nyheter drivs av heta känslor. En av de mest interaktionsvänliga känslorna är vrede, som får oss att såväl trycka på den arga gubben-ikonen som kommentera någonting upprört, och när kvällstidningarna hittar ett område där vreden kommer på beställning biter de alltså tills de knakar. Problemet är att de i samma veva matar hatet. Utan de regelbundna påminnelserna om myten om den politiskt korrekta nedklippningen av alla kulturella särdrag Sverige har är sannolikheten att myten inte skulle vara lika levande. När Expressen rubriksätter det faktum att ingenting förändras i Kalle Anka med en rubrik som antyder att någonting förändrats anspelar de på och ger liv till ett aggressivt mem.

På samma sätt, om än på andra sidan skalan, fungerar nyheterna om hatstormar mot normbrytare. De upprör och skapar engagemang och är man först med att identifiera en hatstorm får man ofta stort genomslag. Den här gången var Nyheter24 först, och sedan hakade TT på. ”Att ett litet barn hatas öppet av vuxna människor på ett stort företags Facebooksida… Om man inte rapporterar om det har man på något sätt konstaterat att det här är ett normalläge”, säger reportern Johannes Cleris, som för TT:s räkning skrev om hatet mot luciapojken, i helgens Medierna. Problemet är att denna logik går att utnyttja om man är en minoritet som gärna vill få medieuppmärksamhet som om man var en majoritet.

Expos avslöjande om hatet mot luciapojken är som konstaterades inledningsvis bara den senaste luckan i en lång och tragisk adventskalender. Fördomen ligger, som Olof Palme sade, alltid på lur, även i ett upplyst samhälle, och den latenta och medfödda rasismen återfinns i oss alla. Det aggressiva och politiska rasistiska hatet återfinns emellertid hos en mycket liten grupp svenskar. Dessa människor vill gärna blåsa upp sig så hatet framstår som representativt för majoriteten. ”Vi säger det alla tänker”, ljuger de för sig själva. Den tysta majoritetens talespersoner, kallar man sig, som om förbannade rasister någonsin varit särskilt tysta. Risken med den återkommande rapporteringen om vrede mot klippningar av Kalle Anka och hatstormar mot normbrytare är att man lånar ut lungkapacitet för att blåsa upp ballongen.

I början av de sociala mediernas tid, när vi ännu inte hade förstått vad tio personer med tio konton vardera kunde ställa till med, kunde detta förlåtas. Idag, när politisk aktivism går lika mycket ut på att gå med skyltar på stan som på nätet, bör journalistiken hantera näthat med samma kritiska blick som den hanterar pressmeddelanden. Vilka är det som hatar? Varifrån kommer de? Är de fler eller andra människor än de vanliga? Är detta bara några som gärna vill få sin avvikande världsbild utprånglad till så många svenskar som möjligt? I så fall är dramatiska rubrikord som ”hatstorm”, som TT valde, olyckliga. Lämpligare skulle väl vara ”hatkampanj”, eller något som på ett liknande sätt antydde en koordinerad attack från någon med ett politiskt intresse. Och det mest radikala vore väl att sluta att automatiskt slå upp varenda hatkampanj som vore den en folkrörelse.

Journalistiken har delvis till uppgift att berätta för samhället om sig själv. Att börja springa i kapp med vreden på sociala medier är en feg och lättsam eftergift till de snabba klickkalorierna, och kan knappast betraktas som att ge en verklighetstrogen bild av samhället. Att ge oproportionerlig uppmärksamhet till organiserat näthat är att göra sig till megafon för några av Sveriges obehagligaste och farligaste politiska drivkrafter, och dessutom servera en direkt förljugen bild av hur Sverige ser ut. Det minsta man kan begära av oss journalister är att vi kritiskt granskar insektens storlek innan vi skräms av dess deimatiska beteende.

I potten ligger en liten pojke och hans föräldrar som, skrämda av en hatets insatsgrupp, till slut valde att dra sig undan istället för att stolt pryda en av landets många julfirande affärer. Trots att det är han som är den normala och hatet det onormala blev det han som vek sig och hatarna som firade. Är det verkligen ett händelseförlopp journalistiken vill vara en inbyggd del av?

En reaktion på ”Vi måste inte vara hatets megafoner

  1. Vilket ansvar har vi vanliga dödlig i spridningen?
    Så fort media publicerar något om de mörka krafterna vaknar många av mina vänner och nyheter sprids som löpeld.
    Tunnelbaneannonsen som nåde över 90% av Sveriges befolkning, vem var det som hjälpte?
    Nya Tiders medverkan på bokmässan, vem spred de första orden? Högern för de visste att vänstern skulle reagera och sprida budskapet?

    Det skrivs hatiskt på Twitter och kommentarerna väller över dem, och de bruna gnuggar sina händer för uppståndelsen.
    Vi vet att de bruna hatarna är en liten klick, säkert med många olika konton, och ändå går vi på samma sak gång på gång.

    När SD inte fick vara med i det politiska spelet, så började de med ”utomparlamentariska” åtgärder.
    Och flödena fylldes av motståndarhashtaggar i olika medier.
    Vi hjälper ju denna minoritet av verka större än den är.

    Måste vi alla ge denna lilla grupp den stora uppmärksamhet?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *