Adjö Ajour

Som barn lekte jag med Lego. Eller, stryk det. Långt upp i tonåren lekte jag med Lego. Men själva leksaken, de mångfärgade plastbitarna, var aldrig i centrum. De var, som så många andra leksaker, projektionsytan. Omsorgsfullt byggde jag stora flygplan, bilar, hus som jag sedan lika omsorgsfullt krossade. Dess ruiner piffade jag sedan upp, fixade till, så de skulle se autentiska ut. Efterhärmade den värld jag såg och försökte förstå. Följde inte reglerna för bygget – 1. bygg 2. beundra 3. profit!? – utan hittade en egen väg med Legot. Nej, jag var inte ensam om vägen, men i likhet med alla andra barn hittade jag den själv.

Nu somnar Ajour, och jag tänker i liknande banor. Då, hösten 2011, trevade jag mig fram i en bransch vars kris var djupare och mer existensiell än jag kunde förstå. Själv hade jag precis upptäckt berättandet om det internet jag såg, och insett att det fanns en publik. I uppstarten kritiserade jag hur den kulturdynamiska webben ständigt hamnade i bakluckan, svald av upphetsningen kring E-handel och entreprenörskap. Hur uppmärksammat det skulle bli kunde jag inte ana. I efterhand förstår jag det desto bättre: När goda råd är dyra och folk får kicken är det klart man lackar på en parad lika högljudda som falska profeter. Jag säger inte att vi försökte vara det, men jag förstår om det var så det kändes. Vi, jag, kunde behandlat krisen med mer respekt.

Samtidigt vill jag ännu inte göra det. ”Det finns ingen motsättning mellan intäktsmodell och innovation. Det är en falsk och – helt ärligt – feg dikotomi”, twittrar Fredrik Strömberg om vår konstanta ovillighet att diskutera affären. Han har helt rätt – men jag antar att jag tycker man kan börja i endera ända. Och framför allt inte vara rädd att utveckla det ena oberoende av det andra. Inte vara rädd att bara köra, inte vara rädd att misslyckas, inte vara rädd att verka dum i huvudet. Jag tror inte Fredrik Strömberg tycker man bör vara det, jag bara förklarar varför jag inte oroade mig när vågorna började gå höga dagarna innan Ajours lansering.

Vad jag ville göra med Ajour var att försöka peka ut en ny källa till fantastiska historier för människor jag trodde skulle gilla dem. ”Jag skriver om det här för att det finns där, för att det finns så oerhört många historier som bara längtar efter att berättas där – och för att ingen annan verkar vilja berätta dem”, som jag skrev då. Lekte, krossade, byggde upp. Det tycker jag har lyckats ganska bra, då jag ser många fler liknande storys ute i svenska medier i dag än då. Jag har själv fått möjligheten att skriva absurt långa reportage om absurt små – men också absurt intressanta – webfenomen. Ingen är gladare över detta än jag, men det är en omställning som innebär att åtminstone min roll på Ajour spelat ut sin roll.

I övrigt har jag lärt mig massor av Ajour. Och Fredrik Strömberg. Och Bakjour. Och alla andra som tyckt och tänkt om oss, vår samtid och vad vi nu har med varandra att göra. Jag är så glad att ni brytt er. Och jag är stolt över vad vi gjort. Samtidigt märker läsaren att det ryms en och annan brasklapp i raderna ovan. Jag har också sett ett och annat spetsfundigt tjuvnyp på Twitter under dagen, små kommentarer om att vi aldrig varit, haft eller inneburit något annat än tomma tunnor. Det är jag helt okej med. Samtidigt tror jag verkligen att mer oräddhet är en bättre lösning på dagens problem än större perfektionism. Och jag hoppas verkligen inte att resultatet av Ajours delvis hyllade men också delvis bespottade livstid är att folk där ute drar sig för att lansera galna idéer. Om så bara genom att ha varit ett helt kraschat Lego-flygplan som får någon annan att tänka ”Om det är en idé har jag fan också idéer”.

En kort lista över de egna Ajour-artiklar jag är mest nöjd med följer:
Khadaffis oväntade serbiska stöd – och varför det kanske inte alls är så oväntat
Mystiskt kodbudskap sätter igång jakt på ”illa klädd” T-baneresenärs hemlighet
Fredrik Backman i stor intervju: ”Jag är fortfarande beredd att börja köra truck igen”
Årets 10 viktigaste memes – 2011
Flashback samlar ihop 70 000 till Musikhjälpen
Flashback förbereder sig för årlig love-bombing
Nätets 10 bästa julkalendrar
Staten som bråkar med sina medborgare på Twitter
Dockan som satte mammarollen på sin spets

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *