Mattsson, dra i nödbromsen

Visste ni att jag varit med i en del tecknade barnfilmer? Jomen visst. Som barn och ung tonåring jobbade jag för en dubbningsstudio, ett lukrativt sidoknäck för en slyngel med ett omättligt begär efter nya Lego-modeller. Har ni sett Nickelodeon-serien Hey Arnold? Jag var hans, Arnolds, svenska röst i två säsonger samt en långfilm. Pedagogikexplosionen Dora utforskaren? Jag spelar den glättigt sjungande ryggsäcken. ”Ryggsäckar kan packas ned med mer en blott en grej, allt som du behöver kan jag skaffa fram åt dig”. Inte min karriärs stoltaste ögonblick, men det betalade som sagt bra. Hur som helst, därför borde ni veta att hålla käft när jag har utläggningar om franska adelskalendern. Skulle jag vara okunnig om det? Nej. Skulle inte tro det.

Det är med denna logik Thomas Mattsson, chefredaktör för svenska kvällspressens ständiga lillebror Expressen, avfärdar kritiken som i går kväll riktades mot en text signerad tidningens kolumnist Cecilia Hagen. Hagen hade tagit avstamp i de bilder som nyligen fått enorm spridning, föreställande den offentliga misshandeln av tevekocken Nigella Lawson, och landat i en rubrik som handlade om – och här utfärdas frågeteckensvarning – hennes val av kärlekspartner. ”Bara ett par månader efter makens död flyttade Nigella ihop med en vän till familjen”. (Bara ett par månader? Vilken slinka.) Efter detta tog en tämligen förvirrad text vid, envis upphakad vid hur snygg och erotisk Lawson alltid varit, och på något märkligt sätt levereras vid satt punkt slutklämmen att det minsann kanske är hon som är knäppisen i förhållandet. Hon som på bilderna försökte hantera att inför öppen ridå strypas av sin livskamrat. ”Eller så är det på ett helt annat vis. Slutsats? Knappt någon. Utom: Intet är vad det synes vara,” enligt Hagen. Se där, en knivskarp tes värd publiken som Sveriges andra största tidning kommer med.

Om detta pratades det i går kväll om på Twitter. När Thomas Mattsson så omsider begick blogginlägg om texten och dess respons satsade han på en för honom patenterad försvarsstrategi: ”Spotta i Twittermotvind”. Enligt Mattson ”pågick en ‘Twitter-storm’ och det antyddes i detta sociala media att Expressen minsann rättfärdigat kvinnomisshandel”, något som det faktiskt står i tidningens policy att de är emot. Kritiken då? Ja, den kom som sagt från Twitter, och det konstaterandet räcker gott och väl för att Mattsson ska kunna kväva den som en ynklig nysning. Underligt för en chefredaktör vars mest glänsande stjärna – den politiska reportern Niklas Svensson – använder sitt följarantal som daglig och oantastlig påminnelse om hans enastående kvalitet. Nå, och här återkommer vi till inledningen, sedan frågar han sig om kvinnovåld verkligen skulle vara något för den Cecilia Hagen som efter både ”Handelshögskolan och Journalisthögskolan skrivit i Expressen sedan 1973? Som gett ut hyllade böcker och vunnit ‘På spåret’ i SVT?” Ryggsäck ryggsäck, sådär, truten på dig. Jag pratar faktiskt om Bernadottarna här.

Jag skulle kunna fastna vid detta, det tvångsmässiga goddag yxskaft-försvaret av en medarbetare som en chefredaktör av plikten dras med. Hur det påverkar kvaliteten i en debatt. Jag skulle kunna prata om att Cecilia Hagens text saknade mycket av det som man trodde krävdes för publicering i en av Sveriges stoltaste publikationer – upplägg, teori, stringens och idé. Att det mest verkat som resultatet av en tom hjärna och en deadline. Att det inte är att, som Mattsson säger, ”problematisera” utan att svamla. Att sånt inte borde kunna gå på direktlina ut till svenska folket. Det hade jag kunnat skriva om. Men vet ni vad som känns viktigare? Jo, normaliseringen av detta:

Fler än en kvinna av tre i världen utsätts för våld i hemmet, och problemet är utbrett i alla typer av länder, visar en ny studie från världshälsoorganisationen WHO. Värst är problemet i Asien, följt av Mellanöstern, där fler än en kvinna av tre misshandlas av sin partner. Men även i höginkomstländer i till exempel Nordamerika och inom EU misshandlas nästan en av fyra kvinnor, visar studien som gjorts i 81 länder. Siffrorna beskrivs som chockerande.

– TT

Nå, jag vet inte hur chockad jag är. För om inte bilder, en lång rad grafiska fotografier, på hur en av västvärldens mest respekterade yrkesperson med blekt ansiktsuttryck och mitt bland middagsätande medmänniskor försöker värja sig från ett dödsgrepp chockar – varför skulle siffrorna? Om en respekterad debattör – en vinnare av det program som utgör tevesoffans svar på Nobelpriset – utan att någonstans stoppas, någonstans ifrågasättas, tillåts spekulera i om offret för offentlig misshandel kanske mellan hemmets fyra väggar var en sådan jävla satmara att ett hederligt strypgrepp var det enda raka, är det då konstigt att kvinnor världen över riskerar våld och övergrepp från den som står de närmast? Om en chefredaktör som inte vill ”offentligt recensera krönikörer och kolumnister” kan bolla bort diskussionen om en text som följer det mest uråldriga formuläret för misstänkliggörande av misshandlade kvinnor, varför skulle något ansvar för något alls hamna på… Någon alls? Det är inte konstigt alls. Deppigt, däremot.

Mattsson beskriver i sitt blogginlägg ett särdeles obehagligt fall av en mans förföljelse och tortyr av en kvinna, och berättar hur noga tidningen bevakat den historien. För, som han fastslår, ”kvinnovåldet fortsätter vi att uppmärksamma”. Och ja visst, motsatsen är det väl ingen som trott. Historien han berättar låter väldigt klickvänlig, varför skulle han låta den gå oskriven? Saken är bara den att ett rätt inte gör noll fel – och jag tycker inte Cecilia Hagens text var värd det hur uppvägd av utmärkt journalistik den än är. Den. Var. Inte. Bra. Och en chefredaktörs tunga plikt är inte bara att försvara sina medarbetare, utan också att inse när det är dags att sluta göra det. Eller förhindra att situationen ens uppstår. Att, för att tala i På spåret-terminologi, dra i nödbromsen. Det är ju ingen omöjlighet – hans kollega på Aftonbladet, Jan Helin, gjorde det när en krönikör drog spekulationer ur arslet. Jag vet, jag publicerar också saker på nätet. Skulle jag då vara okunnig om Expressens hållning mot att göra det? Nej. Skulle inte tro det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *