Någon annans Stockholm, del 1.

Min vardag går i mångt och mycket ut på att skriva saker. Krönikor, artiklar och sammanfattningar. Ett sätt att skriva jag aldrig egentligen provat på är dock det skönlitterära. Trots att det jag älskar i skrivandet är just berättelserna har jag aldrig kommit loss eller fått någon vidare idé om vad jag vill berätta.

Nu har jag dock det. Så, dels som övning och dels för att det är roligt har jag nu skrivit del av en sorts följetong jag tänkt mig ha här på bloggen. Då och då, kanske någon eller några gånger i månaden, kommer nya delar dyka upp. Jag hoppas ni gillar det.

Om någon är hugad att lägga några minuter av sin tid på kritik mottages det med öppna armar. Stort tack för korrläsning till @johannars!

Någon annans Stockholm, del 1.
Vädersolstavlan.

Det var Urban Målare som hade gjort Vädersolstavlan. I den ljumma vårvinden visste hon det. Där hon stod blåste den något starkare, svalare, än bland träden nedanför. Den förde med sig en doft av varm, våt sten och associationer hon alltid älskat. Efter regnet; i värmen. Den känslan hade ingenting kunnat komma åt. Trots att vinden aldrig bar något stadsljud med sig längre.

Hon tänkte på den stora tavlan, följde dess oregelbundenheter i minnet. Oavsett tid och plats kunde hon alltid frambringa den tydligt i sinnet, men när hon stod där hon stod blev dess uppenbarelse alltid särskilt skarp. Liksom levandegjord av verkligheten. Hon såg bort mot öns östra ände, skymd av tomma hus som klättrade upp och ner för kullar. Under grånade kyrktorn och fasader anade hon den höjd som en gång rymt stadens galge, perifiert avbildad i Vädersolstavlans högra sida. För länge sedan, när den användes, hölls den en bit från stadens portar. Allt eftersom den lilla handelsplatsen växte och lade fler öar än den första under sig hade också galgen knuffats vidare, som döden självt bortom vardagen men ändå så nära. Så dansade de, staden och galgen, tills tiden växte ifrån dess rättvisa och mörka minnen var allt som fanns kvar.

Minnena framstod å andra sidan som tydligare och tydligare med åren, tyckte hon.

En flock fiskmåsar hördes, men i övrigt var det lugnt. Solnedgångens strålar lyste upp där de kom åt men lämnade andra vrår desto mörkare. Den gamla fabriken på hennes högra sida, eller vad som fanns kvar av den, stod i skugga. Bakom dess smutsiga tegelväggar hade hon inte varit sedan de användes. Ingen annan heller, för den delen. Hennes blick svängde över vattenmassorna som bredde ut sig ett trettiotal meter nedanför, och hon fick syn på något bredvid sin högra svarta känga. En tegelstensskärva. Efter att ha tänkt en sekund sparkade hon till den så att den flög över berget och studsade ner bland övervuxna fasadrester. En duva skrämdes och flög iväg när skärvan föll in bland de högar av krossad sten som en gång varit sammansatt till en hög fabriksskorsten.

Hon hette Christin, och hade klättrat upp till Skinnarviksbergets högsta punkt för att påminna sig om vad Stockholm var. Med jämna mellanrum var hon tvungen att göra det, för att orka sträva vidare. På morgonen den dagen hade hon varit nära att ge upp. Vad det faktiskt skulle innebära att ge upp var i och för sig något hon inte tagit itu med att formulera, men det hade ändå verkat lockande när hon insett att hennes mögelallergi gjort ännu en bostad omöjlig att leva i. Den som hade verkat så bra. Efter veckor av orolig sömn i olika affärslokalers inre, nedgångna lunchrum och lagerlokaler, hade lägenheten framstått som en dröm. En våning upp i den gamla grågula arbetarbostaden längst ned på Yttersta Tvärgränd, på avstånd från men ändå med utsikt över Zinkensdamm och Ringvägen. Utgångar åt tre håll, dörrar som gick att låsa. Men, som klådan i halsen och de vattnande ögonen snabbt visade, vattenskadad och därmed möglande. De irriterade ögonens tårar blev frustrerade och förbannade. ”Kunde inte denna jävla I-landssjukdom försvunnit när I-landet gjorde det”, hade hon tänkt och plockat ihop sina saker för att dra vidare. Utanför huset, i eftermiddagssolen på den stora tomma gatan, hade hon blivit stående. Vad då, dra vidare? Det var inte som att något spa väntade henne någonstans. Kunde hon inte lika gärna ligga kvar i och känna ansiktet svullna till en grapefrukt i mögelhuset? Det var ändå marginellt bättre än att jaga fem minuters sömn, nedsjunken i någon gammal klädaffärs risiga plaststol. Allt medan hon vakade över de spärrade dörrar som skiljde henne från nattens osäkra timmar då gatorna inte längre var hennes.

Just där och då hade hon insett att Skinnarviksberget bara var några hundra meter från där hon stått, och insett att hon behövde dess tröst. Och där stod hon nu och jämförde staden med minnesbilden av en 1500-talsmålning. Hon hade släppt sin ryggsäck och den stora rullväskan intill sig på marken.

Det var Urban Målare som hade gjort Vädersolstavlan. Det visste hon, för när hon var liten, tio år, hade problem med vattenrör i Gamla stan lett till en stor restaurering av infrastrukturen under Stortorget och Börshuset. Som alltid när uråldriga delar av staden öppnades upp föregicks ingreppen av en arkeologisk undersökning. När en praktikant sökte av jorden under utgrävningarna med en ljupljudsmätare stötte han på en oväntad ihålighet cirka två meter under hans fötter. Man grävde sig ner och stötte på en avskärmad och delvis inrasad medeltida källare, med valvat tak och en söndertrasad trappuppgång i bortre sidan. De förvånade arkeologerna kunde konstatera att den hört till den rådstuga som legat just där från 1300-talet fram till 1768, då den rivts för att ge plats åt Börshuset. Källaren fanns inte utsatt på någon samtida karta, men det faktum att den var fylld av multnande skåp som innehöll hundratals sidor av bokföring för Stockholms stad skvallrade om att den måste varit en del av rådstugans arkiv. Detta var information som forskare trott gått evigt förlorad efter de många bränder staden härjats av, och de kastade sig över de gulnade gamla pappren med närmast barnslig energi. Och där, i en halvt förmultnad bokföringsbok, bland löneanteckningarna om ören utbetalade till ränteskrivare och dagsverksmän, fanns en post om en mark och fyra öre som gått till Urban Larsson Målare för ”athe afbildh af himmelska former maalat haffuer”. Det var visserligen allmänt vedertaget sedan hundratals år att det varit just Urban som på uppdrag av historikern Olaus Petri förevigat de ljusfenomen som i april 1535 visat sig i skyn ovanför Stockholm. Men nu var det säkert. Ännu en rad till stadens historia kunde skrivas, en bland många som fynden i källaren gav möjlighet till.

Christin kunde glädja sig åt detta, eftersom det förde henne närmare hemstaden som den sett ut i en svunnen tid. Den allmänna vedertagna teorin om att Vädersolstavlan målats från en punkt någonstans där resterna av Monteliusvägen nu låg hade hon dock aldrig gett mycket för. Där kom man inte högt upp nog för att, som Vädersolstavlan gör, skönja Skeppsholmen och Kastellholmens lummiga kullar. Från Monteliusvägens utsikt saknades dessutom den kulle som hon gissade var nuvarande Bastugatan. Nej, det måste ha varit ungefär där hon nu stod, på toppen av stadens högsta naturliga punkt, som Urban Målare för mer än 500 år sedan ställt sig med pensel, duk och ett lukrativt kontrakt med en av stadens störste män. Han såg det hon såg, om än i en annan skepnad. Och ett annat skick. Det fanns goda skäl att hon föredrog Urbans Stockholm framför hennes eget. Hon blickade ut över Riddarfjärden och suckade.

Kungsholmen var inne på sitt elfte år av lågor. Av Stadhuset fanns bara den svedda grunden och rasmassor kvar. Norr Mälarstrand var bråte och sten över krossad betong som skönjdes under vågorna. Husen som reste sig ur dem hann sällan bli mer än några meter höga, innan de bröts ned i krispiga kanter. De såg ut som avrivna papper. Bortom husen vid strandpromenaden övergick bebyggelsen, eller resterna av den, till aska och om blicken fortsatte inåt ön bländades den snart av en intensiv och förtärande eld. Det kom ingen rök från den, bara värme som med sina osynliga vågor tycktes få Karlberg och Vasastan att förvrängas. Lågorna var vita och sprakade nästan elektriskt, och sträckte sig ut från den plats som en gång varit Kronobergsparken. I dag var det omöjligt att kalla området för något annat än vad det var: ett inferno. Det är lika lite människans roll att ge namn åt en plats som brunnit i tio år som det är att göra mat av sten, och Kronobergsparken var någon annans nu, tänkte Christin. Vissa delar av Stockholm var ännu hennes, det var hon tvungen att intala sig, men lika tydligt behövde hon ha kartans gränser tydliga för sig i huvudet. Det var förbjuden mark. Ända sedan natten då lyxen krossades…

Hennes tankar avbröts av röster i vinden. Hon gled ner på huk och spejade åt vänster, blinkande för att befria ögonen från inblåst hår. Där. Mellan en av Västerbrons brutna pelare och ett långt sjok av den fallna bron, vars ena kant vilade mot stranden och den andra försvann ner i vattnet, gled en segelbåt. Den var inte längre än en personbil och hade smutsgult skrov, och dess hissade storsegel fladdrade på ett sätt som antydde att besättningen hade annat att tänka på. Hon slet till sig ryggsäcken och rafsade fram sin kikare ur ett ytterfack. Innan hon satte den till ögonen skymde hon den med vänsterhanden, så solen inte skulle reflekteras i linsen och avslöja henne. Fånigt kanske, men en vana.

I sittbrunnen bakom den lilla överbyggnaden kämpade två personer med att med åror staka fram båten mellan uppstickande bråte, och en tredje stod i fören och fäktade med någon sorts pinne. Hans rop kom i stötar med vinden.
– …vänster, vänster, akta…
– …för helvete, hördes en annan mansröst avsluta någon form av svar.
Det måste vara varmt där, tänkte Christin som kände kungsholmseldens hetta mot ansiktet ända bort dit hon stod. Hon sänkte kikaren och makade sig sakta längre bak för att hitta en klippa lagom stor att gömma sig bakom. Hon hade inte för avsikt att påkalla gästernas uppmärksamhet innan hon fått ett bättre intryck av dem. Hur det nu skulle gå. Det var så länge sedan hon träffat en tänkande person, en sådan som kunde prata och se henne med levande blick, att bara rösterna hade aktiverat ett område i hjärnan hon kände sig ovan att hantera. Som första cykelturen efter en lång vinter.

Seglarna bråkade sig långsamt genom röran som markerade Västerbrons rester, kom ut i friare vatten och kunde fokusera på storseglet igen. Så snart de hittat vinden styrde de in mot Söder Mälarstrand. De tre personerna ombord på båten hade tystnat men Christin kunde se att mannen i fören var lite äldre och att mannen i sittbrunnen hade på sig en skinnjacka. Bredvid den senare satt en kvinna som till stor del skymdes av seglet. Christin sträckte utan att vända blicken från sällskapet ner i handen i fickan och fiskade upp en snusdosa. Hon försökte ta upp en prilla, men kände ingen och slängde en snabb blick över axeln ner i dosan. Tom. Hon lade den på berget och antecknade i minnet att ett besök i den fuktiga och kalla jordkällare vid Skanstull var nödvändigt. Där kunde tobaken hålla sig okej trots att det var så länge sedan den passerat bäst-före-datumet. Så bröt en röst genom tystnaden igen.
– Där! Till höger om det vita vraket finns en stege. Ser ni?

Det var mannen i fören som hojtat till, och det lät mycket tydligare och närmare den här gången. Båten hade glidit fram en bit och befann sig kanske femtio meter från kajen, mitt mellan Christin och Stadshusets ruiner. Mannen pekade framåt mot mitten av kajen. Christin visste att det fanns en stege där, den hade hon klättrat upp för många gånger. Men sikten över den delen av kajen var skymd. Hon följde segelbåten med blicken tills den försvann bakom tegelruinerna där hon nyss sparkat in skärvan. Vinden låg på från fel håll och allt hon hörde av gästernas ilandstigande var mummel.
Hon satte sig upp. Solen hade börjat närma sig silhuetten av gles stadsbebyggelse som markerade horisonten i väster. Vårnattens kyla kom smygande upp över hennes rygg, men i ansiktet värmde kungsholmselden alltjämt. Skrymslen mörknade och vinden blåste upp. Christin lade tillbaka kikaren i ryggsäcken, grep sin halsduk och virade den runt halsen. Hennes fingrar började bli stela.

Hon tittade på klockan. Kvart över sju. Hon och hennes nya vänner från båten hade börjat få lite bråttom, något hon än så länge var ensam om att veta. Christin i sin tur visste inte hurdana seglarna var. Men hon visste att de knappast kunde vara värre sällskap än de tusentals tysta, stumma och tomma före detta människor hon redan ägnade så många av sina nätter åt att undvika.

Den tomma snusdosan låg kvar där hon lagt den. Hon plockade upp den, lät den glida ner i fickan. Sedan slängde hon en snabb blick mot Gamla stan, tänkte på Urban Målare, och började snabbt och tyst gå ner för berget.