Skadeglädjen

I morse läste jag ut Hannes Råstams magnum opus Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare. Det är, som GW* säger i sitt förord hemsk, gripande och framför allt sann läsning som häller bensin över Sture Bergwalls glödande mytbild minst lika mycket som över Råstams egen (särskilt som den senare hade rock’n’roll-vett nog att gå och dö nästan precis samtidigt som publiceringen av boken). Rekommenderas för alla som föredrar den hukande bleka grävarthrillern framför explosiv jaktaction.

Det slog mig i slutändan av boken, som i mångt och mycket är uppbyggd av olika konfrontationsintervjuer med skandalens drivande karaktärer, van der Kwast, Borgström  med flera, att den bär på likheter med något så otippat som Milleniumtrilogin. Om du precis vaknat upp ur en sexårskoma** och därmed inte läst den varnas härmed för spoilers fram till slutet av detta stycke. I slutet av dess tredje och sista del infaller nämligen en rättegångsscen som jag minns som närmast pornografiskt tillfredsställande. Stieg Larsson lyckas klämma till precis alla ondingar, och som läsare överträffas bara hastigheten med vilken man bläddrar med handsvetten som sidorna dryper av. Och känslan därifrån återkom i slutändan av Fallet Quick. Just denna enorma lust att få känna hettan i deras rodnad, se någon avgå.

Nu avgick ju ingen till följd av Quick-skandalen, men Råstam lyckas ändå bra att stilla ens skadeglada lustar. Detta kan i sin tur kopplas till ytterligare en kulturupplevelse jag haft i dag – nämligen Filmstaden Söders utmärkta presentation av Django Unchained. Naturligtvis en alldeles enastående rulle, med allt av klippning, dialog och B-filmssplatter man kan önska av Tarantino, men – och nu är det major spoilervarning som gäller – slutscenen med exploderande villor och sönderskjutna skurkar är i det närmaste en perfekt uppföljning av den hämndsromantiska våldsorgien i Inglorious Basterds. Bådadera motsvarar en spa-weekend för den IN YOUR FACE-sugne.

Detta moment, som säkert gömmer sig under en term någon filmkunnig gärna får upplysa mig om i kommentarsfältet, är såväl uråldrigt och enkelt. Men ack så tillfredsställande. Jag hoppas jag bereds tillfälle att någon gång i mitt liv uppleva det själv.

*=Har ni tänkt på att Leif GW Persson är en av de få svenska kändisar som enbart med hjälp av två bokstäver låter sig identifieras på löpsedlar? Vilka fler finns det ens? (HKM, slyngel, grymtar min inre gubbrojalist.)
**=Välkommen ut igen, och grattis till det utmärkta beslutet att tillbringa dina första sekunder i medvetenheten på Kwasbeb.se

Åh, och PS. Det här är det första blogginlägget under #Blogg100-flagg, Fredrik @bisonblogg Wass bloggutmaning om att skriva hundra blogginlägg på hundra dagar. Jag har slumpmässigt nog just i dessa dagar noterat att skriver jag inte varje dag så riskerar jag ”tappa det”, och det vill jag inte. Därför kommer det hända mycket mer saker här på bloggen än förr. Väl bekomme.

En reaktion på ”Skadeglädjen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *