Moderna sägner och hur dagens teknik tar oss tillbaka till lägereldsfascinationen inför dem

Vissa googlingar känner man på sig att de helt enkelt måste leda till massor av spännande, om än orealistiska i en skala som sträcker sig ända från lite suspekt hela vägen till till helt jävla otroligt, grejer. En sådan är ”haunted painting”. Hemsökta tavlor är ett kärt tema i spökhistorier, och jag har sett uppslag om det i såväl kvällstidningar som TV-program – och naturligtvis i klassiska spökhistorier. Det är antingen att de trillar ner från väggen av sig själva, att motivet förändras eller tycks hålla koll på en, eller att de reflekterar någon läskighet när man fotograferar dem.

Mor Anna och hennes gemål

Till och med jag har en erfarenhet av en så smått spökande tavla – en på mitt sommarställe på västkusten, en sekelgammal stuga utanför Fiskebäckskil. På väggen där finns en tavla som föreställer mor Anna, den första som bodde i torpet, och hennes i förtid avlidne make. Och det är något läskigt med makens blick. Den är dimmig, obestämd, riktad rakt mot en men om man tittar närmare med en avdrift uppåt, över ens huvud. Den tavlan har satt många griller i huvudet på mig. Precis som många andra tavlor förmodligen satt griller i huvudet på andra.

Men om man googlar ”haunted painting” hittar man inte en uppsjö av historier. Man hittar inte gamla folksägner eller blogginlägg där folk som hellre tror än ifrågasätter beskriver sina hårresande möten med rörliga motiv. Nej, istället fylls ens google-resultatsida av berättelser om en och samma tavla – The Hands Resist Him, en oljemålning från 1972, målad av amerikanen Bill Stoneham. Den första ägaren av tavlan blev skådespelaren John Marley’s (känd från filmer som bl.a Gudfadern), som hade den fram till sin död. Det är då historien bakom tavlan blir luddig. Den ska ha hamnat i händerna på ett kaliforniskt par. I februari 2000 lade de upp tavlan på eBay, och tillsammans med den en historia om tavlans mystiska egenheter (rättat och översatt av mig, originalversionen av annonsen finns att läsa här):

”När vi först fick denna tavla tyckte vi den var väldigt fin. Den hade hittats övergiven bakom ett gammalt bryggeri, och vi undrade varför en till synes vacker målning lämnats på det sättet (idag undrar vi inte längre!). En morgon berättade vår 4,5-åriga dotter att barnen på tavlan bråkade med varandra om nätterna, och till och med kunde stiga ut ur tavlan. Jag är inte en sån som tror på UFO’n, men min make blev ganska upprörd. Till min stora förtjusning satte han upp en rörelseaktiverad kamera i vår dotters rum, för att spela in vad som egentligen hände. Efter tre nätter hade vi fått ett antal foton. Vi kunde klart och tydligt se hur pojken på tavlan verkade stiga ut ur tavlan, in i rummet. Vi beslöt oss för att tavlan måste bort. Det är upp till er att avgöra vad ni tror om saken.”

"The Haunted Painting", eller The Hands Resist Him som den egentligen heter

Det blev stor uppståndelse. eBay-annonsen spreds som en löpeld, och annonsen fick fler än 30.000 visningar (vilket på den tiden var mycket). Det första budet på $199 överstegs snart, och tavlan skulle till slut säljas för $1025. Oavsett om pojken på tavlan kunde lämna sin egen dimension för att besöka vår egen eller inte hade stämningen kring tavlan byggts upp så ordentligt att den fick ett nytt värde. Visst, tavlan är ju i sig utomordentligt obehaglig att titta på. Första gången jag såg den var jag ensam framför datorn på natten (jag börjar för övrigt genom den här bloggserien notera att det är väldigt ofta jag är det…), och jag var tvungen att klicka ner fönstret på en gång. Den går verkligen igenom skärmen. Men en sammanhangslös tavla kan vara hur läskig den vill: det är när den tillfogas en bakgrundshistoria som den blir verkligt intressant. Och det var det som det anonyma paret bosatt i Kalifornien lyckades med.

Det här var ett tidigt exempel på hur en urban legend kan stryka nätet runt och förändra den publika bilden av något – men det finns faktiskt ännu äldre exempel. Ett av dem börjar vid halv elva-tiden på kvällen den 18 juli 1994, då ungefär 45000 glada fans på Giants Stadium var i full färd med att uppleva den 59:e konserten som Pink Floyd gjorde under sin Division Bell Tour. Plötsligt, mitt emellan låtarna Sorrow och Keep Talking, formulerades två ord på den stora ljustavlan som sträckte sig över framsidan av scenen: Enigma Publius. Kring tre minuter in i den här Youtubefilmen kan man se hur orden förändras, och vid 3.30 får vi en, smått skymd, helbild av frasen:

De i publiken som redan då hade internet, och förstod sig på det, stelnade förmodligen till vid åsynen av dessa två ord. Två dagar innan hade nämligen en skribent som gick under pseudonymen Publius postat ett mystiskt inlägg på en Pink Floyd-newsgroup (en newsgroup var den tidens nätforum, slutna grupper där folk med samma intressen kunde diskutera saker över nätet). Samma användare hade tidigare, via kryptiska formuleringar i fåordiga postningar, gjort Pink Floyd-fansen uppmärksamma på att det fanns en gåta kopplad till deras musik. Från början var det enbart via antydningar – ” You have heard the message Pink Floyd has delivered, but have you listened?” – men med tiden blev det mer och mer uppenbart vad det handlade om. En hemlighet gömde sig i Division Bell-turnén.

”AS SOME OF YOU HAVE SUSPECTED, ”The Division Bell” is not like its predecessors. Although all great music is subject to multiple interpretations, in this case there is a central purpose and a designed solution. For the ingenious person (or group of persons) who recognizes this – and where this information points to – a unique prize has been secreted.”

Efter att frågor ställts till Publius om han inte helt enkelt var en vanlig bluffmakare, en tidig version av de troll vi stöter på vardagligen på nätet idag, lovade han att bekräfta sin existens och bevisa att hans enigma var på riktigt genom ett framträdande på konserten den 18 juli. Och mycket riktigt – där på ljustavlan tronade hans signatur, ihopkopplad med namnet på gåtan han pratat om.

Trots att Publius gjorde en del ytterligare framträdanden är gåtan än idag olöst. Pink Floyd-trummisen Nick Mason berättade en gång, under en boksignering av hans självbiografi 2005, att Publius Enigma varit en idé från skivbolaget EMI, men det har aldrig bekräftats. Stämmer det så är det nog det här världens första exempel på viral marknadsföring. Stämmer det inte så är det fortfarande en fascinerande gåta som fått många att slita sitt hår. Oavsett vad har gåtan nu gått ifrån att vara ett lyckat publicity stunt, till att vara en modern sägen, som fortfarande sysselsätter Pink Floyd-fans världen över. Tror du du kan lösa den? Gör ett försök.

Legender som dessa ovan finns det många hundra, säkert tusentals, exempel på. Vissa är, som ovanstående, till för att öka försäljningen av, eller intresset för, något. Här bör också nämnas I Love Bees, det alternativa verklighetsspelet som rullades upp under 2004 och visade sig vara en reklamkampanj för TV-spelet Halo. Numera finns det hela reklambyråer som jobbar enbart med denna sorts marknadsföring, t.ex. de begåvade grabbarna på svenska Tea4Two. Andra legender är helt till för sin egen skull. Om du vill gräva dig ner djupare i ämnet rekommenderar jag samlingssiten Snopes.com, de granskande urban legend-skribenterna jag känner till. Det var här jag hittade den tragiska och fascinerande historien om Charles Peck, en familjefar som förolyckades i Chatsworth-kollisionen 2008, då två tåg krashade med varandra och 24 resenärer förutom Peck fick sätta livet till. Under de timmarna då det var oklart om han hade överlevt eller ej hade hans nära och kära mottagit sammanlagt 35 telefonsamtal – från Pecks egen mobil. Såväl hans son, hans bror, hans styvmor, syster och maka fick samtal. Om de svarade var det bara knäpptyst i luren, och om de försökte ringa upp honom gick samtalet direkt till hans telefonsvarare. Ungefär en timme innan han hittades, efter 12 timmars sökande, slutade telefonsamtalen upp tvärt. När man hittade honom kunde man konstatera att han dött direkt i kraschen. Hans telefon hittades aldrig.

Historien om Peck och hans mobil är på riktigt, det vill säga att händelserna och detaljerna är bekräftade från officiella källor och ingenting större i det hela har kunnat bevisas som fake. Den följer dessutom en tydlig och klassisk dramaturgi: när någon människa förolyckas verkar han försöka nå sina älskade genom den nya tekniken, den vi kanske inte helt och hållet vant oss vid än, och definitivt inte förstår helt och hållet. Om några år, när berättelsen fått gå några varv nätet runt, lär vi se nya varianter på den. Ungefär som den här klassiska Youtubefilmen, som bevisats vara fake, men ändå fortsätter fascinera tittarna. Historien, också den baserad på en gammal klassisk skröna om mystiska personer som står vid vägkanten och försöker fånga de förbipasserandes intresse, ska vara att ungdomarna i bilen tog upp en liftare som var konstig och tyst…

Och trots att dessa historier är sorgliga är de också fascinerande. För så fungerar vi människor: vi söker alltid det bortre av vårt medvetande, letar alltid efter något annat, något okänt. Legendernas ursprung är våra egna tankar, och dess föda är våra rädslor. Nätet är världens bästa sagoberättare. Det finns alltid en ny historia på lut, och det är väl därför det är så lätt att fastna. För nästa gång kanske det är vi själva som postar något självupplevt på ett konstigt spökforum nånstans i det konventionella internätets utkanter.

Vad tycker du om ovanstående tips och tankar? Kommentera gärna med egna upplevelser och erfarenheter av nätets mysterier, och glöm inte att dela med dig på Twitter med dina tips. Hashtaggen #nätmyst finns at your service.

5 reaktioner på ”Moderna sägner och hur dagens teknik tar oss tillbaka till lägereldsfascinationen inför dem

  1. Du skriver så jädrans bra! Måste dra ner min arbetstid så att jag hinner läsa fler av dina inlägg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *