Vad i helvete snackar du om, Marcus Birro?

Buhu snyft

Marcus Birro är tillbaka. Inte bara i Sverige (jag instämmer i ”U2 på blixtbesök”-liknelsen såtillvida att de båda är megalomana föredettingar vars existensberättigande som offentliga personer inte längre känns helt självklart), utan som misantropisk ”krönikör” (läs ”ångestbloggande”) hos Expressen. Läs krönikan, kräks om behov uppstår, och återkom sedan hit för min ”analys” (läs ”RAGE!!!”).

Klockan 14.30 på söndagen landar planet i Stockholm.
Det regnar. Det är fyra grader. När jag åker snabbtåget in mot staden är det som att hålla en döende i handen.
Sverige är helt dränerat, som en dialyspatient utan återvändo. Det finns ingen färg någonstans. Det är bara grått. Till och med de små snöhögarna som är kvar är grå.”

I en sällan skådad uppvisning av trångsynt gnällande beskriver Birro i denna krönika hur han landar i ett regnigt Sverige och inser att landets befolkning till majoriteten består av blyga våldtäktsmän som ser varandra som vandrande plånböcker, och behandlar varandra efter dessas tjocklek. Sen åker han hem, hem till högstadiegloriferade soliga Italien (som av en händelse råkar vara Europas i särklass mest politiskt ruttna land, möjligen i konkurrens med Vitryssland, men det ska vi inte prata om nu) och drar slutsatser om vädrets humörpåverkande egenskaper i kvalitétsparitet med konstaterandet ”de ä trevlit när de ä trevlit”.

Jag checkar in på mitt hotell och tar en promenad genom staden. Jag lyssnar på Mauro Scocco. Han är också halvitalienare och hans vemod är också mitt.

Det paradoxala i den här krönikan är att Marcus Birro lyckas med konststycket att både langa ett kosmetiskt erkännande att han tillhör samma pack som han själv kritiserar (ett påstående vars logiska följd jag bara kan se som att han själv utgör de vålnader han ser i sin omgivning…hm…var känner vi igen den tendensen hos vår goda fotbollsskribent ifrån?) OCH totalt distansera sig från desamma genom sin flitiga associationskedja sig själv och Italien emellan. Birro skapar en väderkvarn, tillskriver den allsköns dåliga egenskaper som alla hjärtligt kan enas om är katastrofalt vidriga, för att sedan erkänna sin egen skuld i det hela och på så vis komma undan totalt med en kritik som annars tydligt hade framstått som både icke-konstruktiv och grundlös.

När vi slutade tala om moral och människovärde, när allt viktigt kastades ut från alla offentliga samtal, all politik, alla samlade forum, stelnade mycket av vår kärlek djupt inne i oss. (…)
I Sverige handlar människovärdet om pengar! Vad är du värd? Är du lönsam lilla vän? Är du sjuk är du frisk, är du frisk är det bäst att du aldrig blir sjuk.

De politiskt färgade kommentarerna han inflikar skiter jag blankt i att kommentera. Dels eftersom jag inte är tillräckligt insatt, dels eftersom jag tycker de bara slängts in som någon form av debattmässigt rättfärdigande av en annars skamlöst svartmålande artikel. Det jag tycker är så bisarrt är hans krigsjournalistik från ett land han själv inte känner. Jag känner mig inte träffad! Jag känner inte igen hans beskrivning! Jag och de allra flesta jag känner ler mot folk. Jag kan inte räkna antalet leenden jag får – och ger – på en dag. Regnet som lagt sig över Stockholm de senaste dagarna, regnet som får Birro att dra slutsatser om folksjälen, har jag välkomnat med glädje. Lukten av fukt och inte av snö har pumpat in hopp om vår i mitt hjärta. Pengarna, vars roll i domen av en medmänniska Birro på ett projicerarande sätt beskriver som för svenskarna allt annat övermäktigt, är en parantes i mitt urval av människor att älska. Var finns jag i din grovt generaliserande text, Marcus? Du tar ju på dig rollen att beskriva svenskarna – var står det om mig?

Jag sover en natt, vaknar tidigt, vid 05.30, smyger ut. Det regnar fortfarande. Jag checkar in på ett flyg tillbaka till Rom. När planet bryter molnen och lägger sig tillrätta är solen medicin i mina ögon. Ändå ryser jag till i hela kroppen.
Jag är också en av er, en av barbarerna.

Som Alf Montán skrev i Expressen 2 oktober 1956 när han recenserade filmen ”Åsa-Nisse går till väders”: Far i frid. Flyg iväg mot ditt Italien du, Marcus, där ditt intag av B-vitamin sätter ramarna för hur god respektive ond din omvärld är. Stick till Berlusconiland och trivs. Den här sortens krönikor behöver jag inte. Det finns inget progressivt, inget sant och inget konstruktivt i vad du skriver – bara ett lustfyllt sågande med samma ton som den som nyss utgångna gymnasieelever använder för att sucka ”guuud allt här i fucking jävla kuk-Sverige är så tråååkigt annat är det i Thailand där är ölen jättebillig!”. Vilket barbargäng du är en del av, frånsett ”fotbollsskribenter i kvällstidning”, vet jag inte.

För inte fan är du en av de som jag också är en av.

This entry was posted in Allmänt flum. Bookmark the permalink.

One Response to Vad i helvete snackar du om, Marcus Birro?

  1. My says:

    Oj herregud. Marcus Birro!?
    Vilken total smorja. Eller, jag tycker han skriver fint om man bortser fran vissa av hans nagot tama liknelser, men nar borjade egentigen ‘hata Sverige, dess invanare och allt som har med Sverige att gora’ bli intressant lasning? Jag bor sjalv inte i Sverige och slas av hur Markus Birro och vissa men honom verkar njuta av att saga Sverige. Varfor? Jag forstar inte.. mer an att det kan vara som nagon for av forlangt sjalvhat, att ‘se ned pa’ och ‘vara battre an’. Nar jag tillsammans med svenska vanner stoter pa ANDRA svenskar har i utlandet, vilket inte ar sallan, tycker jag mig ofta forsta att mina vanner ogillar detta och satter sig med en attityd som ar ganska langt ifran den glada gemenskap man kan tankas ha som landsforvanter.

    Hur som helst, tack for du uppmarksammat detta.

    //’Stolt att vara svensk, men inte Sverigedemokrat for det!’

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>