Den grekiska diplomatens odiplomatier eller Att sortera bland russinen i den journalistiska kakan

Den grekiska gentlemannadiplomaten Vassilios Bakalis

Häromdagen fick en högt uppsatt grekisk diplomat sparken från sitt jobb på den grekiska ambassaden i Sverige. Sånt händer ibland. Man har för mycket gurka i tzatsikin och presidenten lackar, man trimmar moppen lite för hårt – eller ännu värre: inte alls. Man deltar inte i de stora glada sjungande paraderna nerför de pittoreska bygatorna. Den här gången var det emellertid en smula mer befogat, och på grund av en lite tråkigare fördom om greker, som den gode diplomaten fick packa ihop souvlakin och dra. Han var nämligen inte så värst diplomatisk.

Bakgrundshistorien är att en svensk kvinna, i media refererad till som Anna (jag menar, hon är ju svensk), anmälde ett övergrepp begånget i Grekland till polisen. Detta ledde förpaffande nog inte till någon som helst påföljd för mannen anklagad för brottet, utan istället till att Anna blev åtalad för förtal. En svensk man som läste om denna affär reagerade och mailade den grekiska ambassaden, bara för att få ett spefullt ”lång näsa” till svar. Ambassadören skrev att det inte var Grekland och grekerna som skulle skämmas, utan snarare Sverige och svenskarna över ”svenska kvinnors uppträdande, på semester i alla delar av världen och med utländska medborgare i sitt eget land!”. Per Ström och Flashback nickar medhållande.

Någon som inte nickade medhållande var TV4-journalisten Ola Björnör, som tänkte att han skulle ringa diplomaten och höra lite vad han egentligen menade. Och här kommer vi till pudelns kärna i denna min utläggning: när han ringde upp diplomaten så reagerade denna med sexismens motsvarighet till den charmiga värdighet somliga verkar tycka att Bert Karlsson bär upp sin rasism med. Han liksom flinade menande, med den där ”skivbolagsboss-som-förmodligen-klämt-på-både-en-eller-två-pattar-utan-innehavarens-godkännande”-hesheten, och ställde motfrågan till Ola Björnör vad det var han inte förstod: ”it’s simple plain english”. Sen fortsatte han med att berätta en ekivok vits om svenska brudar som under HIV-orostiden gick runt med plakat i Grekland där det stod ”please sleep with us, we do not have aids”.

Pausa nu i historien och tänk er in i Ola Björnörs situation. Han har precis gjort journalistikens motsvarighet till att hitta en stradivarius på en loppis. Han har ringt en snubbe som utgör ett löpande band av skandaluttalanden, helt oaktat att det är en journalist han pratar med. Let’s put it this way: om samhällets toppar till större del utgjordes av folk med dessa åsikter och denna frispråkighet hade arbetsbristen i Sverige inte varit ett problem – formligen all media hade törstat efter oändlig tillökning i arbetskraft. Kompetenskrav: du ska kunna ringa människor och ställa frågan ”vad anser du om negerproblemet?”.

Alltså: Ola Björnör sitter med en guldgruva. Han kan förmodligen få den här jeppen att säga exakt vilka hårresande dumheter som helst. Han kan fylla morgondagens löpsedel med de saftigaste publikdragarorden som finns – ”RASIST”, ”SEXIST”, ”PORR”, ”CHOCK”, ”ORDVITS” – the list goes on. Och vad gör han? Han pausar länge efter diplomatens rolig historia. Det är tyst. Sen säger han: ”and what does that mean?”. Diplomaten delar återigen med sig av sitt patenterade kåtflin. Och det är det vi hört.

Jag känner igen mig i Ola Björnörs situation. Många är de gånger då jag varit delaktig i witty dissbattles, konversationer vars enda mål är att någon ska gå retoriskt vinnande ur den och få äran det innebär. Nästan lika många är de gånger jag en stund efter stridens slut suttit och konstaterat att kommentaren jag skulle lagt för att få skrattarna på min sida framstår lika klart och tydligt i mitt huvud som meningslösheten i densamma, eftersom den kommit för sent. Dessa gånger brukar hemsöka mig en stund. Inte länge, men ett tag grämer jag mig på grund av denna lätta förlust. De mångna nätterna Ola Björnör har framför sig, sömnlöst snurrande i sin svettiga säng, med de solklara frågorna han skulle ställt för maximal kvällstidningsvinst brännande honom som hade han en sol innanför pannan, får mig att känna djup sympati. Jag hoppas inte för samhällets skull att diplomaten på den grekiska ambassaden har många åsiktsfränder – men för din skull, Ola, är jag beredd att hoppas på att du innan du kan ta ut din välförtjänta pension ska stöta på åtminstone en till. Vid det laget bör du ha frågorna tydligt och klart inbrända i frontalloben.

PS: Ryktet säger att Vassilios Bakalis, diplomaten som fick kicken från den grekiska ambassaden efter sina föga diplomatiska uttalanden, senare erbjöds jobb i en av Facebooks finaste falanger….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *