Varje långsiktig arbetsprocess har en kulmen, en punkt där – enklast uttryckt – jobbet känns gjort. Resultatet av ens ansträngningar, frukten man tänkt att de ska bära, slutar framstå som en höjdpunkt som hägrar framför en och börjar istället inlemmas i ens “karriär”, i den kronologi man vänjer sig vid att redovisa för sig själv och andra när frågan uppstår. Oavsett om det man jobbat med ska pytsas ut stegvis, som till exempel en serie eller följetong av något slag, eller om det möter omvärlden vid ett upphöjt tillfälle, som till exempel en bok, kommer man uppleva denna punkt.
I veckan passerade jag den vad gäller min bok. Det kändes konkretare än det brukar: en sorts punkterad ballong, axlar som sjönk ner, en blick som höjs och börjar söka nya spår framåt. Det var i tisdags, på recensionsdagen. Jag vet att det finns människor som skriver framför allt för sig själva (som Flannery O’Connor sagt, till exempel – “I write because I don’t know what I think until I read what I say” – eller med Harper Lees ord: “It’s a self-exploratory operation that is endless. An exorcism of not necessarily his demon, but of his divine discontent.”) men jag skriver alltid till någon annan än mig själv i första hand. Ingenting jag gör är fullständigt förrän det mött en läsare, lyssnare eller tittare. Verket må säga A, men det står och faller med att någon svarar B. I veckan hände det så, vilket på sätt och vis innebar arbetets slutpunkt. Inte egentligen – det kommer förhoppningsvis pratas mer om boken framöver, den kommer dyka upp i världen i nya former och nog kommer jag jobba en del med utgångspunkt i den – men i någon djup mening är jag färdig med den. Det känns varken sorgligt eller spännande, det bara är. Det märker jag inte minst på att jag börjar se mig om efter vad min nästa stora grej ska bli.
Jaha, så är det väl med det. I övrigt har veckan på ett mer konkret plan sett ut så här.
Måndag. På fredagen skrev jag en fundersam text om huruvida vi verkligen borde göra en stor affär av att det finns vanligt folk som gör eller säger dumma saker, och på måndagen kom den ut i DN. Det känns som att den träffade ganska rätt, i den mening att många verkade dela mina känslor. Den gav också en öppning för ett lite kul skämt med en som (tämligen rimligt) tyckte jag var en glädjedödare.
— Jack Werner (@kwasbeb) April 9, 2018
Utöver det gick måndagen i mångt och mycket ut på att banda Creepypoddens nya avsnitt, och skriva på mitt tal som jag ska hålla när Riksarkivet fyller 400 år. Eller skriva och skriva – jag satt länge och funderade på vad jag egentligen ville säga. Själva skrivandet kom loss senare.
Tisdag. Recensiondagen.
Vid sidan av att Horace Engdahl gick och snodde all luft i rummet genom att skriva en huvudlös text i Expressen blev detta bokens födelsedag. Jag har uppdaterat sidan för boken här på bloggen med lite urklipp ur några av recensionerna, men vill också sammanfatta mediemottagandet bredare här. På måndagen hade Borås Tidning och 15 av Mittmedias tidningar med en recension av boken, och på tisdagen följde recensioner i DN, GP, Värmlands folkblad och Expressen.
Själv satt jag på ett tåg till Malmö, där jag hade en föreläsning för stadens anställda efter lunch. På tåget jobbade jag vidare med talet.
Onsdag. Intervju om boken med Nordegren & Epstein (fast med vikarie Thella Johnson istället för Epstein), som går att höra 09.45 in i detta klipp. På eftermiddagen en intervju med en UR-produktion i en lokal nära där jag bor, som förut brukade vara en konstig övergiven lokal för offer för amalgamförgiftning. Och så blev jag till slut mer eller mindre klar med Riksarkivet-talet, som jag ska hålla nästa torsdag.
Torsdag. Dagen började med en föreläsning för Folkbildningsrådet, vid Södra station, och fortsatte med en arbetsinsats i projekt 3 – som släpps nu på måndag! Ska bli roligt att visa vad det är jag jobbat med. På eftermiddagen skickade jag en massa mejl jag segat med att få iväg, och sedan på kvällen bandade jag en medverkan i podden Rollspelsklubben vilket var väldigt roligt.
Fredag. Inhopp i Morgonpasset i P3 på morgonen, om fredagen den 13 och dess kulturhistoriska bakgrund, och sedan jobbade jag med projekt 3 och annat smått och gott. Dagens mest irriterande var den italienska tråkmånsen som skapade (ännu) ett fejkat Sara Danius-twitterkonto.
Världens sämsta och tristaste seriebluffare är igång igen, denna gång med ett fejkat Sara Danius-konto. https://t.co/RKjdYK0dKG
— Jack Werner (@kwasbeb) April 13, 2018
Dessutom nämndes boken i ett gäng nya tidningar, bland annat Östra Småland där den kallades “årets viktigaste bok”. Kul!
Nu är det helg, och jag jobbar ändå – jag sitter på tåget hem från Växjö där jag har föreläst för designavdelningen på SVT. Också roligt! (Och det innebär att mitt föreläsningsnetto är 33 föreläsningar nu, 105 dagar in på året.)
