Inte så @rim_och_reson:ligt

I veckan skrev Metros krönikör Fridah Jönsson en kortare text där hon argumenterade för att sedlarna istället för Evert Taube, Greta Garbo och Birgit Nilsson borde prydas av Avicii, Noomi Rapace och Lykke Li. Jag hade förmodligen inte upptäckt den om det inte var för att en twittrare jag respekterar noterade att Jönssons historielöshet gjorde hennes nedstämd. En snabb genomläsning senare kunde jag konstatera att texten inte höll högre kvalité än tidigare prosa signerad Jönsson – det vill säga uppräkningar av namn, irrelevant egocentrism och helt enkelt ogenomtänkta resonemang. Låt mig pausa lite efter denna till synes onödiga elakhet. Jag är 23 år gammal och vet att jag på intet vis är fulländad som skribent. Att en ännu yngre person än jag skulle vara det är inte ett rimligt krav att ställa. Jag bara noterar att i Metro trycks det – frånsett, det ska sägas, texter av begåvade och utmärkta skribenter som Lisa Magnusson, Johan Norberg och Fredrik Backman – krönikor som inte håller verkshöjd. Med den vetskapen i bakhuvudet besvarade jag min bekymrade twitterbekant med mitt hjärtas mening: Fridah Jönsson är förmodligen antingen en mästerlig provokatör eller vansinnigt obildad, det är nämligen inte första gången jag ser henne skriva skräp. Och där trodde jag historien slutade.

Nå, det skulle visa sig att fler än jag fann texten ogenomtänkt. Såväl på Twitter som på Facebook haglade det kritik, av högst varierande kaliber. Den lika obligatoriska som beklagliga sexismen fanns där, tillsammans med mer konstruktiva frågetecken om vad Jönsson egentligen menade. Gemensam var en förvirring: vad menade hon egentligen? Var hon allvarlig eller inte? Om hon var sarkastisk – vad var poängen? Jo, Jönsson förklarade via Twitter att hon hade haft “kort kvar till deadline och skrev folk (hon) tyckte det skulle vara sjukt att ha på pengar. Mer än så är det inte.” Kanske inte konstigt att folk tar dig på allvar när både poäng och humor uteblir, noterade den som bett om en förklaring. Kanske det, sa Jönsson, och fortsatte “men folk som brukar vara sansade är så chockerande arga verkligen, det är mest det jag är förvånad över.”

Texten som fått kommentarfältet att brisera var alltså – enligt Jönsson själv – född av stress och inte särskilt genomtänkt. Och det är här jag blir förvånad – istället för att pudla, förklara sig och kanske be de upprörda om ursäkt för en åsikt som upphovsmannen i detta fall inte ens själv vill försvara så tillbringade Fridah Jönsson hela gårdagen med att håna och förminska sina meningsmotståndare. Hon gick så långt som att hon samlade all kritik hon fått (selektivt utvald sådan, ska sägas) i ett blogginlägg där hon avfärdade alltihop som effekten av arga unga män som inte hade bättre för sig. Där jag alltså fann mig själv. Historien hade inte alls slutat, utan jag var uthängd som näthatare i ett sällskap av mansschauvinister. Ingen av oss hade rätt. Eller förlåt, man kunde inte ens prata om rätt eller fel, eftersom vi alla var testosteronstinna alfahannar som inte klarade av att se en framgångsrik kvinna unna sig en stunds stilla sarkasmerande.

Arga unga män är en svårfångad grupp, både retoriskt och fysiskt. De ställer till med mycket av den jävligaste skiten vårt samhälle har att erbjuda: våldtäkter, näthat, sexism, rasism, idioti, slagsmål – the list goes on. Det är problematiskt, och än så länge har vi inte kommit nära en lösning på dessa motsättningar, på många områden har vi inte ens etablerat en dialog. Men ett som är säkert är att de arga unga männen varken kommer bli gladare eller äldre för att andra – som bara kritiserat en i deras ögon rakt av dålig text – kastas in i ormgropen med dem. Det är ett grepp lika skamligt, lika avskyvärt, som om jag skulle kallat Jönsson “hysterisk” och bett henne återvända till köket. Och det som grämer mig mest är att det hela springer ur svårigheten att ta kritik, samtidens blindhet för att man nån jävla gång kan ha fel. Jag är övertygad om att Fridah Jönsson kommer växa upp, lära sig, bli något imponerande. Jag beundrar redan hennes drivkraft. Men jag skulle bli än mer imponerad om hon dessutom lärde sig att ta kritik. Att hon omedelbart slutar tysta opponenter med hjälp av sexism däremot – det är något jag förutsätter.

9 reaktioner till “Inte så @rim_och_reson:ligt”

  1. Nej, jag håller verkligen inte med dig alls. Fair enough att man inte uppskattar varandras humor, så är det. Något som är rolig ironi för en individ är tråkig gojja för någon annan, det kommer vi aldrig ifrån. Men att påstå att Fridah hänger ut och kränker folk för att hon samlar saker som folk själva valt att skriva offentligt är ju ur all proportion. Hon samlar vad folk sagt, och det tycker jag är bra. Bland den kritik hon fått återfinner vi grova kränkningar, förminskande och till och med rena hot – och givetvis väljer man ut att visa det som är av vikt att visa, man måste ju inte visa upp varenda svar man fått på sin krönika för att göra en poäng av hur vissa beter sig.

    Sedan kanske du inte uppskattar att visas i det sammanhanget, jag såg också din kommentar där, jag fann den inte särskilt upprörande. Du undrade om hon trollade eller var seriös, inga konstigheter. Om du anser det orättvist – Skriv det istället, men att visa upp hur människor beter sig som är vuxna och borde veta att bete sig bättre även om de blir upprörda kan man ju varken kalla hånande eller kränkande mot de som valt att redan, offentligt, håna och kränka en individ vars text dom bara inte gillade.

    Det står ju inget farligt i hennes krönika och jag tycker att det är viktigt att synliggöra att behov att kränka och håna finns även hos vuxna, och i större mån än vad vi ofta vill tro, för oftast avfärdas kommentarer av det slaget som att det bara är sura tonåringar eller troll – Trots att så, tyvärr, inte är fallet.

    Jag menar, om jag fann en text som jag inte vet är seriös eller allvarlig – Då jag har också vid ett flertal tillfällen uttryckt mig ungefär som du, och jag kan förstå att man i det läget inte gillar att synas i samma sammanhang som folk som kommer med rena hot – Men då är det kanske det man ska skriva istället, inte kräva att Fridah ska be om ursäkt när hon bemöts såhär av folk som, i stort, är mycket äldre än hon och sannerligen borde veta bättre än att kränka och håna när man upprörs av en synnerligen harmlös text. För det är ett önskemål som jag skulle kunna försto och respektera, men däremot tycker jag att man gör fel när man kräver att en person ska be om ursäkt för sin text bara för att vissa blev så arga av den att de valde att, offentligt, bete sig som många valt.

    Vi kan inte kräva av att människor att de ska bli ursäktande och säga att de gör fel på grund av den här typen av reaktioner, det är att rikta kritiken fel – Vi kan inte uppmana människor som får hot och kränkningar på sig att ta på sig hela skulden för de hotandes agerande, utan istället måste vi ju arbeta för att folk inte ska hota, håna och kränka i den här typen av situationer för det är ju faktiskt deras ansvar, där kritiken ska ligga – inte att en person ska avkrävas be om ursäkt för att deras skämt om sedlar och populära artister bland ungdomar inte uppskattas av en grupp synnerlien aggressiva individer.

    1. Vad jag kritiserar är just att jag och många andra vars kritik var saklig om än uppretad hamnar i samma fack som misogynt läskiga snubbar – och vi alla avfärdas som “arga unga män”. Att idioter är idioter är naturligtvis något man ska påpeka men om man drar “ni är män”-kortet mot icke-idioter har man gjort sig själv och alla andra en björntjänst. På dig verkar det som att jag borde skriva en text som försvarar Fridah Jönsson och hennes rätt att skriva skit utan att bli utsatt för sexism. Den rätten har hon, och sexisterna bör hängas ut, så visst – kanske borde jag skrivit den texten. Men eftersom hon gav sig på mig så gav hon mig replikrätt – och det här är nu en text snarare om hennes dubbelfel än om idioterna i hennes kommentarsfält.

      Ursäkten jag efterlyser är naturligtvis för en dålig text som inte ens Fridah Jönsson själv försvarar, och inte för något annat. Det framgår om man läser texten ordentligt.

  2. Vänta nu. “Ursäkten jag efterlyser är naturligtvis för en dålig text som inte ens Fridah Jönsson själv försvarar, och inte för något annat.”

    För det första: Försvarar? Tror du att hon skulle ha vänt på kritikernas åsikter genom att skriva “Jo, texten är visst bra!”? Jag har inte sett Fridah skriva någonstans att hennes text är dålig. Det hon gör i ditt citat ovan är att redovisa förutsättningarna för den och vad erkänner hon där? Tja, möjligtvis att det inte var det bästa hon hade skrivit eller att hon inte fick ut max av ämnet.

    Och då för det andra: Jag vet inte hur du själv fungerar som skribent eller hur det är med de du umgås med, men från min egen erfarenhet som skribent, och de jag känner som skriver, är vi väldigt få som efter en avslutad text tänker “Fan, vad bra jag är. Det där blev PERFEKT.”. Snarare är det alltid något som skaver, som känns som ett misslyckande.

    Med din logik skulle det bli väldigt en jävla massa ursäktande. Ska en krönikör varje gång den känner att den inte skrev om ett ultimat ämne eller fick till det språkliga till perfektion be om ursäkt? Ska en krönikör varje gång dennas självförtroende vacklar och man känner sig som en halvdan skribent be om ursäkt?

    Tycker du verkligen det? Jag tror faktiskt inte det.

    1. Så här dagen efter – med lite kallare huvud – kan jag ge dig rätt. Att stövla ut och begära en ursäkt var orimligt gjort av mig.

      Jag antar att det föddes i en reaktion på att Jönsson här har skrivit en ironisk text utan att i överhuvudtaget redovisa den som sådan, och sedan blivit fascinerad av kritiken man fått. Det är lite som att någon skulle fråga mig när bussen går, jag svarar “halv tre”, hen kommer tillbaks och är arg för att den i själva verket gick två och jag då säger “jag var ju ironisk – idiot!”. Ja, så fascinerad av kritiken blev Jönsson att hon tog sig friheten att sätta en av samtidens mest stigmatiserade stämplar på de som kritiserar; “arga unga män”, personer vars svårigheter med att acceptera jämställdhet och feminism gör dem till blint härjande kvinnohatare. Där någonstans känner jag att om det står mellan två ytterligheter, att be om ursäkt och pudla eller avfärda samtliga med en åsikt motsatt ens egen som vidriga, så hade jag personligen hellre sett den förstnämnda. Jag hoppas det kan vara förståeligt.

  3. Jag tycker att krönikan var rolig, jag förstår att den inte var 100% allvarlig och jag tycker inte att det är konstruktiv kritik att säga “inte första gången jag ser henne skriva skräp”. jag tror du är mest arg över att få ettiketten “arga unga män” och det är förstås begripligt, precis som du förkarat i inlägget. Ettiketten arga unga män tolkar jag som ett sätt att hämnas på de elaka orden.

    1. Men det hon skriver är ju de facto postpubertal sörja och det har det alltid varit. Det är det som Metro ser i henne; en ung människa som kanske inte riktigt tänker det där extra steget innan hen trycker på “skicka” i mailet till sin redaktör. Det är där appealen finns med henne och det är även den typen av läsare vars beundran hon har; unga människor som behöver unga människor säga ungdomliga saker.

      Sedan har vi ju det där med att Jönsson lurar unga ovetande människor in i inhuman högerpolitik helt öppet och försöker revoltera genom att ständigt proklamera att hon röstade blått och är från den övre medelklassen och hade en faktisk husa som ung, men det är en helt annan diskussion jag sparar tills hon och jag faktiskt möts.

Lämna ett svar till Den queera anarkisten Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *