Imorse när jag vaknade upp till en ny dag av eget företagande i hemmamiljö (läs: maniskt uppdaterande av “Your tweets, retweeted”-fliken på Twitter) var det något nytt som hade hänt. Jag hade tidigare hört hur det prasslade och fixades i brevinkastet på morgonkvisten, men avfärdat det som tidningen. Det var det inte. Det var däremot ett brev från en granne…
Jag gick för att kika i franska balkongen, och mycket riktigt:
…där låg en beige damhatt i ett beklämmande läge. Klart Ingrid ska ha sin beiga hatt tillbaks, tänkte jag och gjorde mig redo att gå upp och hänga den på dörrhandtaget…
…men så kom jag ihåg det episka blogginlägget jag hade läst och imponerats något omåttligt av för ett tag sedan. Det av Jonas Adner. Det som kanske är det finaste någon någonsin prånglat ut i de sociala medierna. Det om skyltdockan. Har ni läst det så vet ni vad jag pratar om, har ni inte läst det är det about god damned time att ni bövlarimig gör det. Nå, jag kom ihåg att jag hade läst det, lät mig inspireras, och satte mig ner med papper, penna, sax och hårnålar. Resultatet:
OBS: Notera att de flappiga papprena på sidorna INTE är öron utan VINGAR.
Sen skrev jag ett brev till min kära granne Ingrid:
Jag åkte hiss upp till sexan, smög in i korridoren och försökte med darrande händer hänga hatten på I. Johanssons dörrhandtag. Efter insikten att min nervositetshandsvett förmodligen skulle upplösa hatten i dess beståndsdelar om jag försökte för mycket lade jag den rätt och slätt ner på golvet framför Ingrids dörr. Och såvitt jag vet ligger den där ännu. Om I. Johansson någonsin ger mig något svar, eller om jag ser henne med sin numera vingförsedda hatt ute på stan, lovar jag att uppdatera er. Eller, om alternativ 2 inträffar så kan jag inte garantera att jag dör på fläcken, så då kanske det blir sådär med bloggpost om saken.
PS: Ovanstående inlägg ska betraktas som en liten, mycket ödmjuk, men ändå hyllning till en av mina nätfavoriter Jonas Adner, och dessutom en idé till hur även en grå vardag kan innehålla tips och trix för att förhöja allas livsstandarder och roliga överraskningsantal. Ha er en riktigt fin dag nu allesammans.
Inte bara var det en fullgod hyllning till jonas-ad, Ingrids sol är lite för lik den sol Parella ritade i sitt brev för att det ska vara en slump. Skynda dig att undersöka den kopplingen innan Dan Brown gör det!
Kan det handla om – flämt – MEDELÅLDERS KVINNOR?!
Skulle man kunna tänka sig att det finns ett utbrett svenskt sällskap för medelålders kvinnor (tänk frimurarna fast med bag-in-box och nagellack) vars sigill är en glad liten sol?
Now that’s what I call a hat trick!
Gillar att din tecknarstil slår igenom även med pappersurklipp!
Du, det är nog bara att duka upp med sju sorters kakor, twistpåse och bröstkarameller, för du får nog snart besök av en dam som ringt hela sin bekantskapskrets om “denna fantastiska unge man som gjorde hatten så fin”. Du är briljant.
Kanonbra idé. Får man härmas? =)
Självklart! Kom bara ihåg att fota och blogga om det så får vi andra också ta del av ditt verk.
Det ska jag allt =)