En avslöjande inställning

För en vecka sedan vädjade jag till svenska medier att vara öppna för den kritik som kommit i kölvattnet av attentatet på Drottninggatan. Jag ansträngde mig för att vara så nyanserad, rättvis och balanserad jag kunde. ”Medierna utgörs av en mängd olika instanser, var och en med många anställda, och alla dessa stod för sin egen insats: vissa bättre, andra sämre”, skrev jag. ”Mediekritik blir inte seriös om inte även de goda exemplen nämns”, skrev jag. Men textens rubrik och textens följaktliga huvudbudskap – fingertoppkänsligt satt av DN själva – gick ut på att medierna måste lyssna på kritiken som fanns. Jag visade delar av kritiken, formulerad i skärmdumpar från läsare och deras SMS-kontakt med sina nära och kära under fredagseftermiddagen.

dump1 dump3 dump2

De litade på oss, och många känner nu att vi svek dem. Det är värt att lyssna på vad de har att säga. Och somliga gjorde faktiskt det. Men inte alla.

DN själva tog kritiken på allvar, inte minst den som kom från mig. Jag och chefredaktören Peter Wolodarski diskuterade saken i ett halvtimmeslångt teveinslag på DN:s webb, och jag tror diskussionen landade i de oundvikliga slutsatserna att saker och ting absolut kan ha gått fel, men att det hade varit ett utomordentligt svårt läge att jobba i. Även Svenska Dagbladets chefredaktör Fredric Karen vidrörde självkritiken, om än bara ett andetag innan han övergick till att kritisera de sociala medierna. Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén medger i en text om arbetet i fredags misstag, men går inte in närmare på vilka eller på hur de ska hanteras i framtiden. Ungefär så lät det även i den enkät som Resume gjorde med mediechefer redan dagen efter attentatet, och som går att läsa som mångas slutsatser kring bevakningen.

Med Expressen var det annorlunda. Tidningen tycktes läsa min debattartikel som ett frontalangrepp riktat mot mjukdelarna: som någonting som behövde pareras och sedan oskadliggöras. Den mest sansade repliken, signerad politikchefen Martin Ahlquist, slog fast att sanningen inte kan vara den enda måttstocken för att bedöma mediers arbete i en krissituation. ”Något absolut sanningskriterium kan inte vägleda publiceringsbeslut. Då skulle vi till exempel aldrig publicera väderleksprognoser”, skriver han apropå pushnotiserna om skottlossning på Fridhemsplan. Ahlqvist tar avstamp i berättelsen om hans egna nära och kära under fredagen, håller med mig om att de troligen blev mer rädda av mediernas rapportering, men når ändå slutsatsen att det var oundvikligt. ”De som befann sig på Fridhemsplan – och deras pappor – blir inte tryggare av att medier väntar med att publicera tills polisens presskonferens tre timmar senare. Då kan det vara alldeles försent”, skriver Ahlquist. Detta mothugg har jag mött från flera håll. Tänk om skottlossningen verkligen ägde rum och medierna tystade ner det? Hade inte det varit värre?

Vad gäller jämförelsen med väderleksprognoser är jag beredd att ställa upp på den när Ahlquist demonstrerat den situation i vilken en pushnotis med en väderleksrapport gett människor intrycket att de befann sig i omedelbar livsfara. Finns ej en sådan situation att peka på är jämförelsen irrelevant. Den är som att säga att man måste få publicera konspirationsteorier eftersom man får publicera horoskop.

När det kommer till det hypotetiska scenariot att skottlossningarna verkligen ägt rum är det omöjligt att besvara, eftersom det nu mig veterligt inte skedde någon skottlossning. Sannolikt är dock att informationen om en verklig skottlossning på en av Stockholms mest trafikerade knytpunkter under ett pågående krisläge hade betett sig annorlunda än den information vi såg nu. Bilder hade sannolikt börjat spridas inom sekunder, filmer inom minuter. Oavsett är det inte bara meningslöst att jämföra en autentisk situation med en hypotetisk dito – det leder också fel. Poängen är inte vad vi skulle ha gjort. Poängen är vad vi faktiskt gjorde.

En intressant parentes ligger emellertid i det faktum att många påpekat att Svenska Dagbladets reporter Negra Efendić hörde polisen varna för skottlossning. ”När polisen står och ropar ut till folkmassan att det är en möjlig skottlossning på Hötorget, då känner jag att det är en uppgift som vi ska berätta. Det är vår skyldighet”, säger hon i Journalisten. Men samtidigt skickade Svenska Dagbladet, enligt Fredric Karen, inte ut någon pushnotis om skottlossningen. De rapporterade om den i sitt liveflöde, men lät bli att använda sitt starkaste vapen för att sprida uppgifterna. Bara där faller den falska motsättning somliga har ställt upp, att man antingen tiger helt om dylika uppgifter eller att man trumpetar ut dem så högljutt man kan.

För att gå vidare med Expressens bemötande av kritiken skrev kulturchefen Karin Olsson en tämligen raljant text om den kritik jag och kulturdebattören Björn Werner, på varsitt håll, stått för. ”Att ge sig på de etablerade medierna, inte sällan utan särskilt stora förkunskaper, är ett av de lättaste sätten att få uppmärksamhet”, skriver Olsson och utmålar sedan min och Björns kritik som nonchalanta slag under bältet. Jag påstås ha kallat mediernas arbete i fredags ett ”oförbätterligt kaos i motsats till polisens, räddningstjänstens och medborgarnas orubbliga lugn”, trots att alla som läser min text ser att jag skriver att det var så vissa utmålade rapporteringen – inte att jag själv tycker så. ”Att medier, med DN i spetsen, rapporterade att polisen undersökte uppgifter om skottlossning på Fridhemsplan (…) kan och bör diskuteras”, skriver Olsson – vilket alltså är precis vad jag försökt göra – men går sedan vidare med att kalla bl.a min kritik ”rent vilseledande”. Den sorgliga ironin är att jag, med mitt försök att nyansera, ville vända mig mot just den sortens överilade och svartvita mediekritik som bland annat Björn Werner stod för. Olsson kan inte ha läst min text särskilt noga, när hon klumpade ihop den med Björns.

I övrigt är det intressant att Olsson – och flera andra som vänt sig mot min kritik den senaste veckan – har angripit mig som en slapp soffsittare som inte lyft ett eget finger. Mitt brott är att komma med mediekritik när jag själv bara konsumerat journalistik, och inte gjort någon egen sådan. Det vill säga, jag har varit en mediekonsument. Ungefär som de som medierna har som affärsmodell att leverera journalistik till. Det är märkligt att kritik avfärdas, ja, till och med föraktas, för att den kommer från en person man liknar med en läsare. Som Fredrik Strömberg för flera månader skrev i en profetisk text om exakt denna situation: ”Det här med att flasha obekräftade uppgifter är det ingen läsare som har bett om — och det är inte heller så att mediehuset tjänar något på det. Vare sig på kort eller lång sikt.”

Sist men inte minst har Thomas Mattsson, Expressens chefredaktör, i flera inlägg den senaste veckan ägnat sig åt att vifta bort kritik och istället skälla på de sociala medierna. Mellan raderna har han i och för sig gett mig rätt i att ryktesspridningen gjort medierna till opålitliga i krissituationer genom att uppmana till ”källkritik” mot Expressen och påminna om att det alltid kommer bli fel i det tidiga skedet av kriser och att massmedierna har en utpräglad jargong för att dölja dessa misstag. Men andra bitar har varit rent beklämmande. Eftersom flera personer tipsat Expressen om ryktet om skottlossningen är det rimligt att publicera, är slutsatsen av denna text – bland annat med en luddig hänvisning till ”uppgifter från polisen”. Hur dessa uppgifter från polisen sett ut är än så länge fullständigt oklart: vad som fått många medier att sprida felaktigheter under en brinnande kris vet vi ännu inte. Mattsson har blandat floskeln ”vi är inte perfekta” med att – som vanligt – skjuta ifrån sig av all konkret kritik, den som människor faktiskt velat ha svar på. ”Betänk att de seriösa nyhetsmedierna faktiskt inte ens gick ut med efterlysningen av den 11-åriga flickan”, skriver Mattsson också om en flicka som dog i attentatet. Meningen är surrealistisk, eftersom

flash1

Min egen inställning har inte förändrats. Jag tycker fortfarande inte det är lätt att sätta ner foten i att säga att medier inte ska sprida rykten – för rykten är en integrerad del av den mänskliga kommunikationen. Problemet med obekräftade uppgifter i en krissituation är inte lätt att lösa och kommer fortsätta lysa oss i ansiktet när vårt behov av klar sikt är som störst.  Men – och det är detta jag sagt från början – det är helt centralt att medierna, i en tid då alla kan publicera sig, på allvar diskuterar vad som ska skilja dem från alla andra. Ska det vara att också sprida rykten? Eller ska det vara någonting annat? Hur Expressen besvarar denna fråga vet vi inte, för de har varit fullt upptagna med att blunda för den.

Detta påverkar åtminstone mitt medieval inför nästa gång – må dagen aldrig komma – skiten träffar fläkten. Allt jag bad om var ju någon som lyssnade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *