Ajour: vårt sätt att berätta

Förr fanns det en blogg som hette Urlesque. Den drevs av de mest fingertoppskänsliga skribenterna som fanns inom nätkultur, och läste du den visste du allt det du behövde om vad som hände bakom Facebook, Twitter och ryggarna på alla självtillräckligt initierade sociala media-experter och det de trodde sig veta om internet. Fanns och fanns förresten, den ligger fortfarande kvar på sin domän, som en tyst påminnelse om vad vi gått miste om. I och med att den köptes upp av The Huffington Post har den nämligen stagnerat och gått till att bli en sorts ”roliga youtubeklipp”-blogg, helt utan den sardoniska ironi och de breda penseldrag de så väl behärskade.

Men jag vet inte. Egentligen ska jag väl vara tacksam för att Urlesque tackade för sig, sålde ut sig till de breda massornas intressen och släppte den nördigare nätkulturnischen de förut hade.

För jag skriver om internet. Jag skriver om nätkultur. Jag skriver om alla de tusentals underliga, fantastiska och sorgliga livsöden som uttrycks i och med memes, virals och subkulturella utsvävningar långt bortom rimlighetens gränser. Jag skriver bara om nätets vardagsrum, Facebook, Twitter, platserna där alla känner sig hemma och trygga, ifall något underligt uppenbarar sig där. Jag vill skriva om isbergets bas, de mörka konstiga skafferierna och garderoberna som 4chan, Reddit och Flashback utgör. ”Näthat”. ”Troll”. ”Ondska”. Eller bara missförstånd.

Jag skriver om det här för att det finns där, för att det finns så oerhört många historier som bara längtar efter att berättas där – och för att ingen annan verkar vilja berätta dem. Jag älskar internet. Jag är sedan första gången jag såg ”All your base are belong to us” så jävla fascinerad av hur memes, som ofta är internskämt så underliga att de hade orsakat höjda ögonbryn på den mest subversiva hemmafesten, kan resa världen över bara för att förstås och skrattas åt på samma kompromisslösa sätt överallt.

Jag är också en del i en ung generation som slutat betala för sig. Jag har trots min begränsade erfarenhet av arbete med nätet hört ”affärsmodell” och ”vinstmarginal” till leda, och är med entusiasm gränsande till dumhet beredd att kasta mig in i ett nytt projekt, helt utan vett och sans, för att kanske kraschlanda i en facepalm som skulle göra Fail Blog avundsjuka. Eller för att segla upp i en av nätets höjdpunkter. Nog ärrad är jag nämligen för att veta att det är näst intill omöjligt att på förhand avgöra vad internet kommer älska – det är bara att presentera ens hjärtebarn och hoppas på det bästa.

Sverige idag är ett land av ytlig nätnärvaro. Våra största bloggar handlar om människors vardagar. Våra bästa nätexperter kan sällan ens stava till lolcat. Med mitt brinnande intresse för allt fult, konstigt, nördigt (och i vissa fall moraliskt frånstötande) som nätet trots allas bättre vetande presenterar oss vill jag förändra det. Därför är jag stolt över att vara en av grundarna av Ajour: en nyhetsblogg baserad på en idé om att den bästa förändringen inte är den som diskuteras – det är den som sker. En nyhetsblogg med det bästa gäng skribenter jag vet – människor som kanske inte alltid är journalister, men ändå lyckas skriva bra. En nyhetsblogg som förhoppningsvis ska ge Sverige en ny bild av medier, journalistik, skrivande – och kanske, om även jag lyckas med något, internet.

Med detta blogginlägg säger jag tack och hej för en fin tid till Nyheter24, som jag skrivit för under en period (och säkert kommer fortsätta skriva för, man vet aldrig med frilansare som mig), och välkomnar Ajour ut på banan.

10 reaktioner på ”Ajour: vårt sätt att berätta

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *