Mordet på ett forum eller 38 000 inlägg av ensamhet

Ni har vid det här laget kanske räknat ut att jag är intresserad av internet. Jag kan bekräfta den teorin. Jag älskar att skriva om det, och om ni någonsin träffat mig vet ni att jag älskar att prata om det också. Det är helt enkelt ett av mina stora intresseområden här i livet, ett av de alla ämnen som jag på riktigt kan komma igång på, prata bort timmar av tips, referenser och favoriter. Jag är övertygad om att ni alla känner igen exakt vad jag pratar om eftersom ni alldeles säkert har liknande intresseområden.

Ett intresseområde man t.ex. kan ha är TV-serien Buffy the Vampire Slayer. Såväl min syster som min flickvän älskar Buffy och kan, även de, prata om det i timmar. De kanske skulle gillat The Bloody Board medans den var uppe. Det var ett fanforum där allt kring serien Buffy diskuterades – skådisarna, serien, de eventuella filmerna på temat, och dramatiken kring inspelningen. Nya trådar skapades varenda dag. Det sammanlagda antalet postade inlägg på forumet var nära 38 000. Det var med andra ord ett aktivt och levande forum. Med ett undantag. Forumet hade bara en enda användare. Som alltså satt och pratade med sig själv hela dagarna.

Bloody Boards header
Nån av de här två är Louisa. Bilden kommer från hennes Facebook.

Ja, det tog australiensiska ungfröken Louisa Pearce, på Bloody Board känd under användarnamnet jamie_marsters (en familjär anspelning på James Marster, skådespelare i Buffy-serien, som James själv säkert är väldigt bekväm med att ha fått), sex års daglig konversation med sig själv för att uppnå detta hedervärda antal inlägg på forumet. Dag ut och dag in gick hon in och plitade ned senaste nytt kring Buffy samt hennes funderingar kring det. Hon verkade trivas, och ingen stördes av hennes aktivitet. Allt väl så långt.

Men så en vacker dag, i researchandet inför artikeln The 7 Most Unintentionally Creepy Places on the Internet (f.ö en artikel som passar utmärkt in på temat Internets största mysterier – läs den!), snubblade Cracked.com-skribenterna Nick Coffin och Derek James över Louisas ensamhetsräd. De måste blivit riktigt ordentligt upprymda vid insikten att forumet på ett perfekt sätt sammanfattade galen ensamhet, internet och stor randomness, och skrev gladeligen några rader om det i listan. Det kunde knappast ana vad som skulle komma härnäst när de den 26:e oktober 2010 klickade på ”publicera”.

När 4chan’s /b-avdelning, Internets motsvarighet till en osäkrad bazooka i händerna på ett gäng chimpanser på kokain, genom Cracked-artikeln fick veta vad Louisa höll på med gick naturligtvis alla proppar i måttlighetsskåpet. 4chan invaderade. Inom några timmar var forumet överfyllt av troll och deras inlägg. Vid fyratiden på natten loggade Louisa, som då av olika anledningar hade varit offline ovanligt länge, in igen – bara för att se sitt vardagsrum det senaste halva decenniet totalförstört. Hon började frenetiskt radera spamkonton och blockera IP-adresser. Efter bara några minuter insåg hon dock att det inte var värt det – forumet var oåterkalleligt döende. Med den respekt en kapten har för sitt fartyg, en bonde har för sin häst och en läkare borde ha för sin dödssjuke patient tog hon beslutet att förkorta lidandet. Louisa Pearce raderade vid femtiden på morgonen den 27:e oktober sitt sexårsprojekt The Bloody Board.

Det sista inlägget som skrev på Bloody Boards, där en 4chan'are varnar för att IP-adresser börjat bannas

Och så kan livet och döden för en hemsida te sig. 4chans blodiga händer har många skelett i garderoben, men kanske inget lika sorgligt och, ja, nästan ondskefullt. Om man tänker på det ur perspektivet att Louisa bara gjorde det som jag gör här på min blogg – fast möjligen i en extrem skala – och pratar om det hon tycker om att prata om så framstår hela historien onekligen som ganska hemsk. Och än en gång tvingas jag, som den nätevangelist jag är, stå ansikte mot ansikte med de stora groteska nackdelarna som nätet för med sig. Det enda jag kan göra är att berätta dessa historier. Tur åtminstone att jag, som sagt, tycker om att göra det. Och än så länge tillåts.

8 reaktioner på ”Mordet på ett forum eller 38 000 inlägg av ensamhet

  1. På samma gång fängslande som besvärande historia. Internet är hittills en rätt så fantastisk grej. Ditt utlägg ovan är en väldigt fin (dessutom välskriven) beskrivning av nätets basidor och framsidor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *