Maniska twittrare, mystiska youtubare och andra nätgalningar

Tänk er att ni sitter i ett rum. Golvet är, i likhet med väggarna och taket, tomt och kalt – med undantag för en stol, ett bord och på det ett tangentbort. När du sitter på stolen har du det enda undantaget från de i övrigt gråa väggarna precis framför dig – nämligen ett spegelfönster. Du kan se ut, men ingen kan se in. Det lustiga är också att detta osynliga rum som du befinner dig i ständigt följer din största idol: den person i världen som du älskar mest, och tycker är häftigast av alla. Du har förstått att via tangentbordet, och bara via tangentbordet, ska du kunna kommunicera med din hjälte. Du har visserligen inte fått några svar alls, trots att du suttit där inne i åratal och varje dag skrivit ett antal små meddelanden. Men du håller modet och uppe och skriver vidare, envist, kärleksfull, dag ut och dag in.

Låter det jobbigt? Det är ungefär vad twittraren Magnus (jag har valt att censurera hans twitternick eftersom han inte verkar frisk, och jag inte vill hänga ut honom) betraktar som vardag. Han tycker nämligen väldigt väldigt mycket om artisten Robyn. Den 17:e mars 2010 började han med sina små kärlekspåminnelser till Robyn. De har såvitt jag själv sett avhandlat allt från vardagliga små pussar och välönskningar inför stora konserter eller åtaganden till riktigt kåta sextweets, drypande av åtrå och begär. De har nu sammanlagt hunnit bli snart 8500 stycken. Han följer ingen (förmodligen har Robyn själv för länge sedan blockat honom), och de enda 9 personerna som klickat på followknappen på hans konto heter suspekta saker som @adianaysmngp5 och @nancy3348. Han sitter i sitt lilla rum och hamrar trofast vidare i jakten på att en vacker dag få ett svar, ett erkännande, en sorts hem. Det vi tittar på här är helt enkelt en av nätets mångna original – vad man förut skulle referera till som en knäppis eller byfåne. En av alla lustiga karaktär som det är så lätt att snubbla över på nätet. Och det är vad det här blogginlägget ska handla om: alla dessa underliga typer överallt på nätet. Eller alla och alla… Det skulle bli en lång lång bloggserie. Ett urval av dem, snarare.

Youtube. För folk som söker uppmärksamhet genom att göra oförklarligt knäppa saker är det den absolut viktigaste innovationen sedan dokusåpan uppfanns. Aldrig tidigare har det varit så lätt att för hela världen exponera hur genomkonstiga grejer man kan hitta på. Man kan vara 80 bast och blir Youtubekändis genom att lägga upp filmer på där man mimar till ”Pretty Woman”, som den sexbrottsdömda edarem. Man kan lägga upp hundratals, ja till och med tusentals, filmer på när man under kontemplativ tystnad röker sin pipa, som först CONRADSCIGARSPIPES (som nu tyvärr tagit ner sitt konto) och numera azpipeguy. Eller så kan man vara som vår egen svenska doldis LilNiceWolf, och spela in korta små högeligen underliga filmsnuttar med sig själv i alla roller. Till exempel som den här episka berättelsen om kärlek och heder, där huvudpersonen får en ovälkommen påhälsning mitt i bärplockartider:

Eller som den här, där den träningsoverallklädde ärkefienden återigen dyker upp för en James Bond-artad uppgörelse i träden:

Se båda klippen, för du har nog inte sett något så åt fanders konstigt på länge. Tänk efter att du har sett det på att den här killen uppenbarligen gör alla sina klipp själv, d.v.s alla skådespelarinsatser, dubbningen och skriver dessutom hela… öh… intrigen själv. Tänk på den motivation som en sådan insats kräver. Inser ni vilken speciell man det här är?

Inte riktigt på samma nivå av randomness, men definitivt på samma nivå av originalitet, ligger Youtubeanvändaren AlexanderRodchenko. Denna hemliga person, som lånat namn av en sovjetisk allkonstnär, håller på med en alldeles särskild form av genomtänkt underlighet. Han eller hon har lagt upp tiotusentals olika klipp, vanligtvis kring en minut långa, som bara innehåller en ljudton och en färgremsa i bakgrunden. That’s it. Tiotusentals klipp med detta. Och – det finns en bakgrundstanke. Låt mig exemplifiera.

Lyssna på

Pausa

Lyssna sedan på

Två helt vanliga toner, eller hur?

Nej. Lyssna på dem samtidigt nu.

Det är det här som är tanken bakom alla dessa klipp. Prova gärna att experimentera dig fram bland de tiotusentals klippen, och se hur många olika toner och ljudlägen du kan få fram. Det är i sig fascinerande, javisst, men förklarligt – sådär beter sig ljud. Det mest fascinerande är nog bara att någon har suttit och lagt ner all denna tid på att ge oss möjligheten att uppleva det. Vem gör sådant? Var får man den tiden ifrån?

På den mer läskiga sidan konstiga påhitt hittar vi också en uppsjö knasigheter. Kanalen nasajim108, med sina ”Dying Nasa Scientist”-betitlade filmer, är ett exempel. Historien bakom är att en f.d. Nasa-anställd på dödsbädden sade åt sin advokat att lägga upp en serie filmer han spelat in, där han avslöjar hur det ligger till med aliens och andra världar och dylikt. Vissa filmer är bara rent oförståeliga, där en till oigenkännlig förändrad röst pratar om moderskepp och kontaktförsök, men det finns också inlägg av djupt störda små sagor, och till och med obehagliga antydningar på att den döende Nasateknologen i själva verket är nån sorts psykotisk mördare. Dessa klipp bör man, om man är lättskrämd, inte se ensam före läggdags.

Shaye Saint John

Naturligtvis kryllar det av knäppisar även utanför Youtube. Det är svårt att rada upp alla jag skulle vilja hinna med, men historien om Shaye Saint John är svår att undvika. Hon ska ha varit en vaker kvinna som i en hemsk bilolycka skadades så svårt att hon blev permanent deformerad, och när hon insåg att hon förlorat sin skönhet ska hon dessutom ha förlorat förståndet. Nu kommunicerar hon med världen via sin hemsida, där hon iförd en rätt läskig mask i små korta filmsnuttar berättar om sitt liv. Eller som den helt oförklarligen satanistartade sidan http://973-eht-namuh-973.com/. Eller som Magibon.com. Och så vidare, i sin deprimerande evighet…

Instängda i sina små rum världen över sitter dessa människor. Nämnas bör ju att många av de som till synes verkar tokknäppa förmodligen bara är vanligt folk som gillar att förvirra folk på nätet. Trolla lite sådär, fast kanske lite mer genomtänkt än den vanliga flashbackfjortonåringen. Det kan ju till exempel vara förklaringen till varför en hemsida som Zombo.com finns (lova mig att ni hänger på den tills ljudfilen är klar… helt obetalbart). Men man lämnas ändå med känslan att någon genuint underlig person måste finnas här. Och då är frågan hur man hanterar det. Genom lite efterforskning kunde jag och en av mina favorittwittrare @max_tweets hitta var Magnus, han med Robyn alltså, jobbar någonstans. Max ringde upp och förklarade vad deras anställde höll på med på fritiden, och underströk att han kanske var i behov av vård. Han var kommunalt anställd, och de hade inställningen att de inte kunde göra något åt saken. Och det är då det blir svårt. Vi har mot alla odds lyckats hitta denna ensamme man, identifiera honom i den riktiga världen, och faktiskt fått kontakt med folk i hans närhet. Och de är inte intresserade av att hjälpa till. Vad kan man göra då, om inte de tysta nödropen som ibland dyker upp på nätet inte klarar av att ändra något på riktigt?

Förmodligen bara klicka sig vidare, och med en sorgsen fascination inse att världen är sig så hemskt lik från den tiden då man skrattade åt byfånen som bodde en bit utanför stadsmurarna.

5 reaktioner på ”Maniska twittrare, mystiska youtubare och andra nätgalningar

  1. Han hallonbuskeantastaren… kan han verkligen vara ensam när han gör scenen där han tar hallonätaren på penis. Tror att de måste varit två. Får inte ihop vinkeln på armen gentemot kroppen på ätaren. Vad tror du?

  2. Har alltid haft svårt att skratta åt de som du benämner byfånar.Däremot skrattar jag hjärtligt åt dessa som kastar paj på dessa påstådda byfånar.De är däremot bortom all form av räddning. :)

  3. Effekten mellan de två tonerna i youtube-videorna kallas för Beat-Tone: http://en.wikipedia.org/wiki/Beat_%28acoustics%29

    Det är faktiskt inte speciellt svårt att räkna sig fram till dessa: Ta ett önskat beat/ljudeffekt, gör en fourier-transform på ljudvågen så att du får fram de ingående frekvenserna, plocka bort frekvenser så länge den ursprungliga effekten kvarstår. En klassiker är att köra ut 40 Hz och 42 Hz sinustoner samtidigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *